Kopplingar mellan kost, syn och autism

Socker och tillväxtfaktorer

Jag rekommenderar er starkt att titta på Sugar: The bitter truth med professor Lustig som handlar om hur skadligt fruktos (=fruktsocker) är. Väl investerad tid i era liv, jag lovar! Sammanfattat: Fruktos funkar nästan likadant i kroppen som etanol (=alkohol), förutom att man inte blir full av det. Fruktos gör oss feta, sjuka och dessutom beroende av det. Alkohol är ju fermenterat socker, så det är logiskt att det påverkar kroppen på liknande sätt. Doktor Lustigs råd: Ta bort alla söta drycker även juice som egentligen är samma sak som cola + c-vitamin. Det är dock okej att äta frukt, eftersom frukt innehåller fiber och relativt lite fruktos, samt annat som levern mår bra av.

Hos kostdoktorn läser jag att socker och stärkelse även misstänks ge närsynthet. Att det ger ökade halter av tillväxtfaktorer, som gör att ögonloben växer för mycket. Efter att ha sett professor Lustig gå igenom vad fruktos gör i kroppen, känns det inte alls orimligt.

Även mjölkprodukter sägs innehålla en tillväxtfaktor som är avsett för att kalvarna ska öka i vikt. Påverkar detta också våra barns växande ögon? Och övriga kroppen?


Opiat-teorierna och Concerta

Sen har vi det här med opiat-teorierna (som jag själv tror på). Om det nu är så att gluten och kasein tar sig in i hjärnan och binder till samma receptorer som morfin, så funkar de ju som en drog. Om än en mild. Och knarkare och fulla människor har ju lite speciella ögonrörelser, eller hur? Så varför skulle inte gluten och kasein kunna påverka ögonen, om än tillfälligt hos vissa känsliga individer? Fast de flesta av svenskarna äter ju mjölkprodukter och spannmål varje dag, så svenskarna hinner kanske inte få det ur kroppen, för att ha något att jämföra med? Ni kan själva lyssna på  Charlotte Albertsson Erlandsson i TV4, med flera, om opiatteorin.

Jag har även en facebookvän som är aspergare och har ADHD, som skriver att hon är ett undantag. Medicinerna som brukar funka på de som har ADHD, funkar inte för henne:

"Då jag provade olika centralstimulanta + då jag åt en högre dos Ritalin. Var jag fladdrig inte bara i tankarna, utan i synen också. Urjobbigt!"

Hon skriver även att hon ibland får tunnelseende:

"Tunnelseendet hör ihop med att jag upplever det som att uppmärksamhetsbristen ökar. Jag har ingen koll på vad som sker runt mig. Och tror att detta har med rekylen att göra. När medicineffekten avtar."

Jag får upp några träffar när jag googlar på tunnelseende och ADHD-medicinerna. Så ADHD-medicin kan påverka synen? Och då kanske rimligtvis till det bättre, eftersom så många vuxna är nöjda med sin medicin? Eller?

Igen: Varför skulle inte gluten och kasein kunna påverka synen, fast negativt? Även om de inte gör det rent fysiskt (ingen större ögonlob som av socker), så påverkar det kanske synupplevelsen för stunden?


Det föränderliga hjärnan

Jag fick tips om boken The Brain That Changes Itself. Om man läser på wikipedia, så står det om neuroplastisitet:

"it renders our brains not only more resourceful, but also more vulnerable to outside influence"

Så då undrar jag vad som händer när hjärnan får i sig nedbrytningsprodukter från gluten och kasein under ett helt liv, kanske till och med från tiden i livmodern?  Vad händer med de som är extra sårbara rent genetiskt? Vad händer med ens hjärna om man har perceptuella svårigheter från dag 1? Hur utvecklas den? Kan det vara så att det är gluten och kasein som skapar NPF? Jag säger inte att det är så, men jag kan inte låta bli att undra. (Fruktos ska tydligen inte påverka hjärnan. Vi blir inte fulla av fruktos.)

Om man inte ser ansikten ordentligt, får man svårare att tolka andra människor under hela sin uppväxt. Man drar sig kanske undan mer? Om man ser i 2D tvingas man att leta system i tillvaron för att förstå den 3:e dimensionen och använda andra sinnen, som blir förstärkta? Den plastiska hjärnan väljer att göra så för att överleva, precis som den kan stänga av synintrycken från ett fullt  fungerande öga, så som Kaplan beskriver och som också hänt Sabina. Hjärnan kanske också blir otroligt smart på annat, som funkar bättre för individen. Som det auditiva. Många med Aspergers minns föreläsningar ordagrant eller har perfekt gehör. Eller så kanske hjärnan blir smart på matematik, eftersom man lärt sig se system i tillvaron. Ja, nu spekulerar jag. Det fattar ni hoppas jag...... Men har någon på allvar funderat på detta? Länka gärna, om ni vet något.

Jag vill tillägga att det självklart finns en genetisk komponent här. Att det är olika flera gener som ger autism. Men hur och varför? Och är det samma orsak för alla, eller flera olika? Det vet man inte. Det är kanske intolerans mot gluten och/eller mjölk och/eller nåt mer, hos vissa (eller alla)? Gluten och mjölk är ju relativt nya födoämnen i mänsklighetens historia, så det är tveksamt om vi genetiskt har anpassat oss till dem. Det kan man läsa om i Staffan Lindebergs bok. Och som sagt: Påverkar även dagens höga doser av fruktos? Är det inte så att många som har ADHD, är sockerberoende? Vilket kom först: Hönan, eller ägget?


Är det reversibelt, helt eller delvis?

Jag kan inte släppa att M har fått helt annorlunda ögonrörelser, sen vi la om kosten. Vi har knappt ens pratat om det här med att titta folk i ögonen, med honom. Vi har tvärt emot lagt ner alla sådana diskussioner, eftersom vi insett att han tittar bort av en god anledning. Och så tittar han folk i ögonen, gång på gång på eget initiativ numera och ler. Han eftersöker information i våra ansikten genom att titta på oss. Det märks att han är med mer med ögonen rent allmänt, än tidigare. Så har det verkligen inte varit tidigare.

Vi tog bort gluten för honom i juni 2011. Och vi tog bort alla mjölkprodukter i april i år. Nu är ju inte detta vetenskap, men jag inbillar mig att ögonrörelserna ändrats vid båda dessa kostförändringar, till det bättre.

Det finns ju även de som säger att de botat sina gravt autistiska barn genom att ta bort gluten och kasein ur kosten. Är det som gluten och kasein orsakar hos barnen reversibelt, om man tar bort det i tid? Och vad jag förstår, har de flesta av dessa barn inte fått någon synterapi.

Många frågor i detta inlägg.... Jag säger inte att det är så här. Men jag undrar verkligen. Detta borde det forskas på, om de inte redan görs. Kaplan måste ha hört talas om den gluten- och kaseinfria dieten, som är stor i USA. Hur tänker han om detta? Han måste väl undra varför det blir så här från början? Han skriver mycket om gener och ärftlighet. Sabina, vet du? Kan verkligen generna vara hela förklaringen? Är det inte mera rimligt att tro att det är gener + miljö som ger autism? För ärligt borde inte de barn som inte såg ordentligt dött ut, långt innan de hann utveckla sina speciella talanger? Trampat fel, missat att ett djur spanade på dem, inte varit lika bra på att hitta mat, osv. Borde inte dessa gener försvunnit rätt snabbt? Miljön har ju ändrats rätt mycket de senaste åren.

M har problem med 3D

Idag fick jag hem boken om synterapi. Jag känner mig helt säker på att Sabina som kommenterat här har helt rätt om M. Han har problem med att tolka synintrycken i 3D. Det är många saker som faller på plats när jag läser vad hon skriver. Saker hon skriver, som jag konstigt nog inte nämnt här i bloggen, men som stämmer. Jag skulle absolut rekommendera er att läsa och se om det stämmer på era barn. Och berätta gärna det då, för det är kul för mig och Sabina att veta.

Jag testade det där med underlägget som Sabina skrev: Om M vet vad han ser (baksidan) och jag ser (framsidan med Bamse). Han kunde svaret utan problem, dvs han har fattat våra olika perspektiv på underlägget.

Sen började vi prata om det här med sakers storlek. Att saker som är långt bort ser mindre ut. Han vet nog det egentligen, men jag frågade honom hur han visste hur långt bort pappa var:
1) För att han såg hur liten pappa såg ut i soffan, från köket
eller
2) För att han visste hur långt det var till soffan.

Han svarade: För att han har gått till soffan själv många gånger och visste hur många steg det är. Alltså använder han något annat än synen för att förstå avståndet, i detta fall.

Är det därför han springer runt så mycket? För att orientera sig?

Jag försöker förstå hur det är att tänka 2-dimensionellt. Och har det en koppling till svårigheterna med tidsuppfattningen? Tiden är ju den 4:e dimensionen på något sätt, och som är svår för de flesta av oss att förstå. Om man inte begriper sig på 3D, så har man kanske ett handikapp när det gäller att förstå sig på tiden? För tidsuppfattningen är ju kopplad till hur vi rör oss i 3D.

I alla fall: Jag tog fram två likadana blåa leksakstärningar, ca 10 cm stora. Han höll med om att de var lika stora. Därefter backade jag med en i handen och han fick se att den blev mindre. Kanske även detta självklart för honom, men jag kunde inte låta bli att göra detta. Det finns inget att förlora. Han frågar ju jätteofta hur höga olika saker i naturen är. Kanske kan något "klicka till" i honom, som det gjorde för Sabinas dotter? Man kan väl få hoppas och försöka? Jag får säkert bättre metoder sen, när jag läser boken.......

Veteberoende och stenålderskost

Jag har lite svårt att hinna blogga så mycket som jag vill, eftersom det är sommarlov och barnen är hemma. Och just nu läser jag två böcker om kost. Den enda handlar om Stenålderskost (Food and Western Disease) och är skriven av Staffan Lindeberg, se nedan för hans hemsida.

http://www.staffanlindeberg.com/OurResearch.html

Jag kommer skriva mer om boken sen, när jag läst färdigt den. Mycket intressant är den i alla fall! Och finns även på svenska, men då i en äldre upplaga.

Det jag vill nämna just nu, är att Staffan skriver att vi, Homo Sapiens, började äta spannmål och mjölkprodukter ungefär för 10 000 år sedan. Han skriver att det är svårt att veta hur lång tid människan behöver för att anpassa sig till ny kost. Tidpunkten när en skyddande gen uppträder, går inte att veta eller räkna ut. Men efter att 1% har den skyddande genen, så tar det "bara" 50 generationer eller 1200 år innan 90 % av befolkningen har den. Fast då utgår man ifrån att genen förhindrar ett dödligt hot i barndomen. Många av de sjukdomar som spannmål och mjölk ger, blir i de flesta fall dödliga först efter att vi fyllt 50. Det är därför tveksamt om vi anpassat oss till spannmålen och mjölken, enligt Staffan Lindeberg.

Sen läser jag även boken Brödberoende av den amerikanske hjärtläkaren William Davis. Jag har ännu bara läst de 75 första sidorna, men känner hur pusselbitarna faller på plats med många saker i den här familjen.

T ex varför lillebror blir så speedad av det glutenfria brödet. Varför maken inte kan sluta äta detta ändå rätt tråkiga bröd, och klagar för att han inte får pizza längre. Och varför min pappa bakar bullar så fort han får alkoholabstinens. (Han är nykter nu.) Och varför maken klagar på att han tappar byxorna, fastän jag egentligen inte ser att han gått ner i vikt, utan tvärt om tycker att han ser ut att vara i bättre form. Varför jag själv missbrukat bröd i min ungdom, med övervikt och IBS-diagnos som följd. Och jag anar att jag även kommer läsa varför lillasyster får eksem av gluten och varför maken blivit symptomfri i sin Crohns, i återstoden av boken. Men jag återkommer med det.

Nedan sammanfattat vad Davis skriver, och så lite av mina tankar på några ställen (men det märker ni, annars får ni fråga!). Jag rekommenderar er verkligen att läsa den här boken. En sann ögonöppnare, trevligt skriven och lättläst. Och vete finns ju i det mesta, från frukostflingor och bröd till  såser och panering. Det berör oss alla!


Förord och Kapitel 1. Vilken mage?

Det som fick Davis att börja undra, var att många triatleter och andra människor han kände plus han själv, var överviktiga trots att de åt nyttigt. Att många åt mycket fullkorn och tränade extremt mycket, men att det ändå inte hjälpte. Han jämförde med hur det var förr, när nästan alla var smala. Att dåtidens hemmafruar var smala, fastän de inte motionerade alls (på grund av att det ansågs som opassande).

Han började att rekommendera sina hjärtsjuka och prediabetiska patienter att ta bort vete ur kosten. (I USA äts inte mycket korn och råg.) Den ena patienten efter den andra fick bättre blodvärden och gick ner i vikt. Och de rapporterade även om minskade symptom i sin astma, reumatism, diarré, halsbränna, menstruationssmärtor, med mera. Och de sov bättre. Davis blev själv väldigt förvånad. Och han fick även rapporter om att symptomen kom tillbaka, när patienterna hade fuskat med kosten.


Kapitel 2. Inte som mormors bullar - så skapades det moderna vetet

För 10 000 år sedan, såg vetet helt annorlunda ut: Enkornet hade 14 kromosomer. Kort därefter så uppstod en naturlig korsning med ett gräs och man fick emmervetet med 28 kromosomer. Dvs vetet behöll summan av alla sina gener från förfäderna. Sedan korsade det sig ytterligare en gång naturligt med ett annat gräs och fick 42 kromosomer. Att det då fick 3 växters kromosomuppsättningar har gjort det lättare att påverka genetiskt. Så därefter har det skett en enorm utveckling med hybridisering och genteknik. Det finns tusentals framkorsade vetesorter.

Det vete vi har idag, kallas dvärgvete, eftersom de är lägre än sin föregångare. Det ger snabbare skörd, är mer motståndskraftigt, och har mer utanpåliggande frön. Totalt sett lättare att skörda. Ger större avkastning för pengarna, och dessutom bättre bakegenskaper. Davis skriver att 99% av allt vete som odlas i världen är dvärgvete.

Orsaken var god: Att minska världssvälten. Det var också anledningen, att man gjorde detta utan att undersöka några hälsoeffekter, ens med djurförsök. Folk svalt ju. Läget var akut. (Men detta är ändå väldigt ofattbart för mig som jobbat med läkemedelsutveckling i 10 år.....)

Problemet är att man inte vet vad man får, när man korsar två växter, eller byter ut en gen. Helt nya ämnen kan uppstå. Så har det också blivit med det man idag kallar vete: 14 nya glutenproteiner. Du har ätit dem! Vi människor har knappast hunnit anpassa oss till dem. Det behöver man inte vara Staffan Lindeberg, för att räkna ut....


Kapitel 3 - Vete, isärplockat

Vete innehåller 70 viktprocent kolhydrater, varav 75 procent amylopektin A, dvs 0.70*0.75 --> 52 viktprocent amylopektin A i din mjölpåse. Mer än hälften av vikten alltså! Denna kolhydrat bryts ner till glukos så snabbt, att den höjer blodsockret snabbare än nästan alla kolhydratrika livsmedel inklusive vanligt socker. Jag citerar Davis:

"Förutom lite extra fiber är det inte bättre att äta två skivor fullkornsbröd gjort på vete, utan snarare värre än att dricka en burk sockersötad läsk eller att äta en chokladkaka."

Davis påpekar att man heller kan köra ner skeden i en skål med vanligt socker.....

Och högt blodsocker triggar insulin, som i sin tur släpper in glukoset i kroppens celler och sätter igång omvandlingen av glukos till fett. Fettinlagringen. Med andra ord: Vi blir feta, speciellt kring midjan och runt de inre organen.

Efter 2 timmar, så faller blodsockret och vi blir hungriga igen. Och så är den aptitstimulerande berg-och-dalbanan igång. Mera snabba kolhydrater, för att få upp blodsockret snabbt igen. Och ytterligare fettinlagring som resultat.

I slutet av kapitlet nämner han gluten. Det är gluten som gör att vetedegar är elastiska och jäser. Vete består till 10-15 procent av protein. 80 procent av detta är gluten, så alltså är det 8 - 12 procent gluten i vetemjölet (Jag har räknat så här: 0.1*0.8 respektive 0.15*0.8 ). Och gluten kan delas in i två klasser: Gliadiner och gluteniner. Av dessa är det ett som kallas D-genomet som ger bakegenskaperna och estetiska egenskaper, och därav det protein som man förändrat mest. Samma glutenprotein som ger celiaki....


Kapitel 4 - Hörru, vill du tjacka lite exorfiner? Vetets beroendeframkallande egenskaper

Här får man veta vad som hände när några forskare i USA simulerade matsmältningsprocessen, för att efterlikna vad som händer när vi äter vete. Gluten bröts ner till en blandning av polypeptider, så kallade exorfiner, som passerade blod-hjärnbarriären som skiljer blodomloppet från hjärnan, hos försöksdjur. Där binder de till hjärnans morfinreceptorer, samma receptorer som opiater som heroin, binder till.

Davis skriver att man sett att människor med schizofreni, autism och ADHD, som har extra känsliga hjärnor och därmed är extra känsliga mot exorfiner, fått minskade symptom då vetet tagits bort. (Men Davis skriver att det är osannolikt att vete är orsaken till dessa tillstånd.)

För egen del, så kan jag i efterhand säga att M, uppvisade några symptom som jag kan känna igen hos människor som är under berusning. T ex:
* Att han inte var kontaktbar, utan i sin egen värld. Dimmig  i sinnet! Man fick oftast röra vid honom, för att få kontakt.
* Att han var VÄLDIGT repetitiv och pratade mest om sina egna saker.
* Att hans ögonrörelser var onaturliga.
* Att han hade dålig koordination.
* Att han var väldigt glömsk, dvs hade extremt dåligt arbetsminne
* Att han var hyperaktiv, eller speedad med ett annat ord.

Alla dessa saker har blivit mycket bättre sen vi tog bort gluten och mjölk, ur hans kost. De flesta av dessa saker finns fortfarande kvar, fast i betydligt mildare form. Observera att detta inte är något vetenskapligt, utan bara mina egna funderingar.

 Davis skriver vidare att detta gör att vete är beroendeframkallande, och att han sett tydlig abstinens hos många av sina patienter, som slutat med vete. Som maken till exempel, som fortfarande tjatar om vanlig pizza.... Men för oss som inte har känsliga hjärnor, blir naturligtvis symptomen mildare: Som en sorts belöning eller euforisk känsla.

Och man har även mätt i studier, att läkemedlet naloxene som stänger av heroinpåverkan, även blockerar effekterna av vetets exorfiner. (Hetsätande försökspersoner äter mindre.)

Davis:
"Så går din hjärna på vete?"

Det är ju lätt att lägga ihop 1+1 här. Vad blir supersnabba kolhydrater + beroendeframkallande exorfiner? Dessutom till nästan varje måltid? Heroinister, alkoholister, rökare och kaffekärringar (som jag själv), vet åtminstone ungefär vad de gör. När man äter fullkornsbröd, så tror man ju att man är nyttig, eller hur? Fast det har gjort många av oss feta och sjuka, inklusive mig själv. Men som Davis skriver i inledningen: "Det är inte ditt fel."

Slutligen: Läs boken! Den innehåller betydligt fler intressanta fakta, än den lilla del jag skrivit här.

En spricka i hjärnan?

Som jag skrivit om tidigare, har M långt hår. Han är hårdrockare och försöker se ut som den avlidne sångaren Bon Scott i AC/DC. Och tänker låta håret växa ända ner till knäna. (Ja, vi får diskutera den detaljen....) Vi stöttar honom i att vara sig själv, istället för att tala om hur man böra vara och se ut. Så långt är allt bra, med andra ord.

Ett problem som dock dyker upp med jämna mellanrum, är att han periodvis får behov av muntligt stimuli. Vad gör han då? Jo, tuggar på håret. Det hamnar mat i det, blir tovigt och trassligt och svårt att reda ut. Och han tycker inte att det är skönt när vi borstar ut tovorna. Dessutom vet han att det sliter på hans fina år. Ändå kan han inte sluta tugga på det. Rätt knäckande för honom, trots att han vet att det beror på aspergers. (Det vill säga, att han kan skylla på aspergers, om han vill.)

Tuggummi hjälper till viss del. Tyvärr innehåller de man hittar i affären aspartam, som man inte ska äta om man har ADHD. Det blir att beställa på nätet, som enbart innehåller xylitol. (Mycket man ska göra och hinna!)

Idag så blev han väldigt orolig när vi borstade ut håret, och frågade om han hade en spricka i hjärnan. Stackars liten! Så jag kramade om honom, och försäkrade så mycket jag kunde, att han inte har det. Att det inte är något fel på hans hjärna.  Att det bara är det att hjärncellerna sitter ihop lite annorlunda än för oss neurotypiska. Och att det har sina fördelar, som med matten, men även nackdelar, som med tuggandet. Jag tror att han köpte den förklaringen. Men usch vad hemskt, att han trott så om sig själv.

Omega-3 och omega-6

Jag läser just nu boken "Maten som botar" av Per Ove Lind, läkare som specialiserat sig på mat och hälsa. Rekommenderas varmt! Där står många intressanta saker! Bl a nämns omega-3, som minskar ADHD-symptom enligt vissa studier. (Jag har tidigare berättat att vi ger våra barn Eye Q och ser förbättringar på pojkarna.)

I boken nämns även omega-6, och det är också en viktig fettsyra. Balansen mellan Omega 3 och Omega 6 måste dock vara rätt, helst 1:4 (1 del omega-3, 4 delar omega-6) enligt experter. Kanske till och med upp till 1:1. För hög dos av omega-6 jämfört med omega-3 kan påverka minnet, koncentrationsförmågan och den kognitiva förmågan. Och dessutom ökar för högt omega-6-intag risken för hjärt-kärlsjukdomar och kärlproblem. Jag var på en föreläsning om kost, för ett tag sedan. Då bröt föreläsaren spagetti och sa att det är vad som händer med våra blodkärl om vi äter för mycket omega-6. De blir sköra och riskerar gå sönder.

Källor med för hög halt av omega-6:
* Solrosolja. Förhållandet omega-3/omega-6 är 1/60! (Vi som gett våra barn chips gjort på detta. Ska genast bli ändring!)
* Oljor och margariner som innehåller linolsyra
* Kött, eftersom djurens foder ofta innehåller linolsyra
(Men tänk på att detta är en dosfråga, dvs lite av detta ger ingen hög dos av omega-6)

Vad man bör äta istället:
* Kokosolja, som innehåller mättat fett som vi människor behöver och som inte stör omega-3/omega-6-balansen. Det finns utan lukt och smak. Och den tål upphettning.
* Kallpressad olivolja, som innehåller en stor andel enkelomättat fett, och inte heller stör omega-3/omega-6-balansen. Den bör dock inte värmas för mycket, för då bildas cancerogena ämnen.
* Feta fiskar: makrill, lax och sill (=de som inte innehåller höga doser av miljögifter)

Rapsolja innehåller en del omega-3, men det är i begränsad omfattning vi människor kan använda denna växt-omega-3, eftersom den behöver omvandlas i kroppen.

Längst bak i boken så finns en guide för hur ofta man bör äta olika matvaror. Jag tänker försöka följa den! Inte bokstavstroget som ett tvång, utan för att det känns kul och nyttigt! Och gott!

Jag googlade på ADHD och omega-6, eftersom detta faktiskt är helt nytt för mig. (Att vi missat det!) Hittade nedanstående sida. Någon som känner till något om detta? Jag tycker det ser ut som bra råd (ungefär de vi följer). Blir spännande att läsa hennes kommande bok!

http://www.annahallen.se/adhd-mat-finns-det-2

Vi är alla lika

En av lärarna på Ms skola berättade att hon jobbat med autistiska elever tidigare, och en av de saker hon hade lagt märke till var: "Vi är faktisk mer lika än olika". Det var verkligen en annorlunda kommentar om autism, tänkte jag, och jag förstod nog inte riktigt då vad hon menade även om jag inbillade mig det. Det lät ju logiskt: Vi är ju alla människor, även om vi  naturligtvis är individer. Jag har funderat mycket på den kommentaren och det är egentligen först nu som jag börjat inse hur hon tänker.

Det är först när man vet tillräckligt mycket om autism, när man vet tillräckligt många förklaringar till varför autister beter sig som de gör, och verkligen inser vilken negativ påverkan en felaktig miljö och oförstående människor har på dem, som man inser att innerst inne är vi alla mer lika än olika, neurotypiska och neuroatypiska. Våra hjärnor fungerar lite olika, och vi upplever därmed världen på lite olika sätt. Men vi är ändå mer lika än olika. Och vi är alla lika i hjärtat. I alla fall från början.....

Tourettes? En kvinna berättar

Jag har fått kontakt med en kvinna, som jag kallar Tanja. Hon har atypisk autism och beskriver följande fenomen: 

"Namnet Ingemar Stenmark hoppar ut som små paddor ur munnen på mig och i synnerhet när det verkligen inte är lämpligt. Helt plötsligt kan jag börja gapskratta och helt enkelt flippa ur för att jag tänker på honom och på något han har sagt eller gjort. Oh gud, när han säger"jffft", dvs svarar "ja" på en fråga skrattar jag så jag nästan inte kan andas!"

Tanja är förvånandsvärt öppen med detta och mycket annat. Hon är bra på att skriva och när hon skriver märks inget av detta, förutom att hon ibland skojar till det och nämner Ingemar Stenmark. Hon är rätt skön faktiskt, tycker jag och jag drar på läpparna åt hennes skämt. 

Men, jag vill absolut inte förringa hennes besvär av detta. Hon tycker det är jobbigt, f a hur folk bemöter henne p g a detta. Hon har även "hakat upp sig" på andra namn, tidigare. Jag ser många likheter mellan henne och min son. Sonen älskar att berätta om olika träd och olika vindkraftverk. När han pratar om "grannens högsta tall", "Vestas-möllorna", "Trollvind nr 1" och "Trollvind nr 3" blir det oftast för mycket. Man orkar inte lyssna, upplever det som buller och blir irriterad. Tyvärr! Men bara för att man blir irriterad på detta, är det då automatiskt rätt att bemöta honom med den irritationen? Nej, det är det inte! Han kan inte hjälpa detta, lika lite som Tanja kan hjälpa att hon pratar om Ingemar Stenmark. Därför har vi ingen rätt att kränka dem med sura kommentarer! 

Och det hjälper inte. Tanja förklarar att det blir mycket värre om hon blir stressad och nervös. Säger man till på skarpen låser det sig för henne, och hon babblar ännu mer. Jag tror att detta är Tourettes, eller något liknande. Det jag läst och hört om Tourettes är det harklingar, fula ord, andras eller egna ord som man repeterar, utan att ha kontroll på det. Men varför kan det inte vara en lång harang? En berättelse? När jag nämnde det autonoma minnet i mitt förra inlägg, började jag tänka att Tourettes kanske är det autonoma minnet som spelar dem ett spratt, som får ett eget liv. Tänk om min hjärna helt tappade kontrollen över mina händer som nästan gör ostmackor av sig själva? Eller ni vet allihopa hur det är när man får en "låt på hjärnan". Är det nästan samma fenomen, att "få ett ord i munnen"? Skillnaden är att man själv har den där sista lilla spärren som hindrar en från att börja sjunga på låten. Vad är/består den där spärren av? Finns det någon forskning på detta? Jag måste nog googla det. Men tills vi vet måste vi vara ödmjuka, vänliga och förstående mot människor som M och Tanja. För tänk vilket helsike de måste ha med detta! 

Jag och Tanja chattade lite, och jag vill gärna dela med mig av vad hon skrev och svarade, eftersom jag tyckte det var så bra information. Det kommer nedan, med hennes tillåtelse (liksom för hela inlägget):

Jag: Gör Ingemar Stenmark dig enbart glad? När han dyker upp, gör han dig alltid glad?'

Tanja: Nej, det händer att jag drömmer mardrömmar om att jag har fått lov att göra en exklusiv intervju med honom, men blir utkastad av en annan reporter som tycker att det är bättre att han tar över för att "Ingemar inte gillar mig". 

Jag: Ja, jag förstår det för puh vad du måste ha det jobbigt! Önskar du ibland att det försvann?

Tanja: Nu klarar jag av att hantera det när jag inte bor hemma hos mina föräldrar längre, men barn som har detta har ett helvete eftersom deras föräldrar räknar med att de uppför sig när de går bort eller får främmande. Det var därför det hjälpte mig så mycket när jag flyttade till en egen lägenhet. Då fick fantasierna ett eget utrymme och jag blev inte hela tiden kontrollerad.

Jag: Så vad händer då! Fantiserar du hela tiden?

Tanja: Nej, inte hela tiden, men i och med att fantasierna har ett utrymme sprutar de inte ut precis var som helst.

Jag: Aha! Glömmer du någonsin honom? Går det en timme utan att du tänker på honom?

Tanja: Ja, det gör jag.

Jag:  Hur länge är det längsta? Och varför glömmer du honom?

Tanja: Jag har inte tänkt på hur lång tid det är mellan gångerna, men när jag kan koncentrera mig har Ingemar inte en chans!

Jag: Bra! Kul att höra! Så är det nog för min son också. Men då kan du alltså stå emot det om du vill - koncentrera dig riktigt hårt, eller? Men då får du inte bli störd eller stressad, eller?

Tanja: Nej, just precis! Oh Gud, jag glömmer aldrig när jag såg honom i Lilla Sportspegelns studio! Han cyklade enhjuling! Oh shiiiiit! 

Jag: Visst är han snygg och verkar snäll!

Tanja: Mhm!

Jag: Så om du och jag hade träffats och pratat lite om Ingemar, och efter ett tag kände jag att jag inte orkade med Ingemar mer, då skulle jag:

1) Vänligt och lugnt säga det till dig. 

2) Säga Tanja, kan vi inte prata om matlagning lite nu? T ex.... 

Utan att klandra eller klanka ner på dig (eftersom du inte kan hjälpa det). Och då kan du, OM DU VILL koncentrera bort Ingemar och börja tänka på din favoriträtt, t ex. ELLER????

Tanja: Precis!

Jag: Men om jag irriterat säger: "Nu är jag så JÄKLA trött på att prata om Ingemar. SLUTA GENAST! JAG BLIR KNÄPP!" Då kan du inte koncentrera bort honom,för då blir du nervös och stressad, eller????

Tanja: Ja och ledsen, för det känns förolämpande att du blir arg.

Jag: Aha! Ja inte vill jag göra dig ledsen. Ok, det var ett väldigt oförskämt exempel, men jag antar att folk sagt så till dig.

Tanja:  Oh ja! Om du vara visste och värre än så! Du uttryckte dig förvånansvärt milt, måste jag säga. 

Jag: Usch vad hemskt att höra. Men det räcker alltså att jag är vänlig och tydlig!  Så trist då att alla människor runt dig inte fattat det...  

Tanja: Precis! KRAM 

Jag: Och det är ju inte ens dig jag tröttnat på. Bara ingemar.... Kram till dig med!

Tanja har helt rätt. Om jag bara vänligt men bestämt för över samtalet på något annat, så kan han sluta prata om "Trollvind 1" och "Trollvind 3". Men man måste vara rätt bestämd ibland och stå på sig. Så nu ber jag alla som träffar honom, och som läser detta, att börja med denna strategi: Vänligt, utan att stressa honom eller göra honom nervös, föra in samtalet på något annat. Eftersom han är barn, tänker jag att man INTE ska säga "Nu pratar vi inte mer om det!" för då blir han automatiskt stressad. Ge honom tid, och stå på er med det nya samtalsämnet! Enkelt, men kräver tålamod, jag vet...

Vidare ger Tanja följande råd:

"När jag får berätta och verkligen får berätta klart utan att bli avbruten känns det så oerhört skönt inom mig. Det känns verkligen som en stor lättnad och där spelar det ingen roll i fall jag skriver eller pratar med någon, men när jag skriver brukar jag som sagt skriva fiktiva brev till olika namn och då betonar jag hela tiden vikten av att de finns. De är mina sannaste vänner som aldrig skvallrar eller sviker.

Om man har den här typen av problem är det A & O att man skriver av sig eller hittar en annan uttrycksform som kan fungera, för att få det ur sig. Om man inte hittar någon sådan leder det istället bara till att man skadar antingen andra eller sig själv. Oops, nu höll jag på att säga "Ingemar Stenmark" igen! Så pinsamt! (röd i ansiktet)"

Fotnot: Tanja heter egentligen något annat  

Varför det är svårt att städa

Jag och maken har diskuterat det här med att städa de senaste dagarna, och jag tänkte dela med mig lite av vad vi har kommit fram till. Först vill jag säga att min man faktiskt städar, inte så gärna, men han gör det och han kan. Dock inte så ofta och lika bra som mig, enligt mig själv. Ofta hittar jag saker på helt fel plats. Och det där utrymmet bredvid mikrovågsugnen använder han till att trycka in allt som han inte vet var det ska vara. Rensar inte jag där, har vi konstant ett berg med saker bredvid och t o m framför mikrovågsugnen. Inte alls irriterande, när man ska värma något...

I alla fall, eftersom min make är så öppenhjärtlig mot mig, så förstår jag nu varför det är så här. Det kräver helt enkelt all hans energi när han städar. Han lägger 100% av sin tankekraft på städningen, eftersom det behövs. Anledningen är att han ser alla detaljer på allt han ska plocka upp och dessutom spinner vidare på allt han ser. (Det här är XX. Så här är det konstruerat.... Undras om man kan göra det så här istället.... osv osv.) Han kan inte hjälpa att han gör så här. Det kommer automatiskt och han kan inte stänga av det. Så det blir självklart väldigt jobbigt och tråkigt för honom att städa.  Han säger att det känns lite som en box i huvudet.

Jag då? Jo, jag lägger kanske 10-70% av min energi på städningen, när jag städar. Är det plocka in disk så 10%, eftersom händerna nästan klarar det av sig själva. Är det sortera upp något nytt, så ca 70%, men det händer väldigt sällan. Oftast ligger jag på 20-30%. Jag tänker bara: "Här är XX. Den ska ligga här." osv och tänker inte mer på sakerna än så. Lite som en tränad apa eller robot, om ni förstår vad jag menar.

Det som händer är att jag måste fylla resterande procent med något, t ex skriva ett blogginlägg i huvudet eller tänka på något kul eller något jag måste göra sen. Jag vilar mig alltså under tiden om jag behöver det, eller orkar dra igång nästa projekt i huvudet. Men jag måste fylla upp resten av hjärnan med något. Annars blir det för tråkigt. Oftast sitter min städutmattning (om den kommer) i kroppen, främst benen. Maken å sin sida, måste vila huvudet en stund efteråt. Han klarar inte att städa ända tills tröttheten i kroppen kommer. Inte konstigt det! Man får ha förståelse. Och hur han vilar sig? Genom att fokusera 100% på ett intresse. Sen är han på gång igen!

Jag tror förklaringen ligger i det autonoma minnet, som tydligen ska vara mindre utvecklat hos dem. Jag har hört att de använder faktaminnet (semantiska?) istället. Jag brukar säga att det är för maken att göra frukost, som det hade varit för mig att rabbla tyska verb. För mig sköter händerna det av sig själva, näst intill. Helt plötsligt ligger där en ostmacka, utan att jag behövt lägga mycket tankekraft på det alls. Och ibland när jag är väldigt trött, glömmer jag att jag redan gjort en macka och gör en till av misstag.

Svårigheter med visuell information: Varför inte ett optikerbesök?

Jag har tänkt en hel del på det där med att M har svårt för visuell information. Ja, det som kom fram av WISC-testet han gjorde. Det har känts rätt tungt att få det svart på vitt. Vi visste ju i och för sig det, men det som var tungt var att psykologens attityd var att alla är vi bra och dåliga på olika saker, och så är det. Det är nog därför det känns tungt att tänka att det KAN vara så att M alltid kommer ha ganska svårt med visuell information. Hur mycket har vi inte tränat honom i att pussla, t ex? Han är ju väldigt liten än, och det är möjligt att han växer ikapp, men tänk om han inte gör det? Tänk om det är något i hans hjärna som gör detta, som inte går att påverka. Usch, jag vill verkligen hjälpa honom så mycket jag kan med detta. Som det går.

Så började jag fundera på om vi verkligen, verkligen är helt säkra på att han ser bra. Han har själv börjat babbla en massa om glasögon, linser osv och verkar vara rädd för att han eller syskonen ska få glasögon. Känner han på sig att han har problem med detta? Nu känner jag mig rätt säker på att det har med autismen att göra, men samtidigt så ger jag inte mycket för BVCs syntest som de gjorde på honom när han var fyra år. Dessutom var det ju 2,5 år sen nu! Det är kanske ett "long shot", dvs önsketänkande att det bara är glasögon som behövs, men jag tänker ta honom till min optiker. Vi struntar i BVC, som ändå har för lång väntetid och bokar in första bästa lediga tid hos min optiker. Jag tror att han skulle klara av att ha hand om M perfekt (när jag är med), om han fick veta lite om M i förväg! Varför har jag inte tänkt på det innan? Även om jag egentligen tror att M ser bra, känner jag att vi är skyldiga honom att i alla fall kolla. Och tänk om han har problem med visuell information + synfel? Det är ju jättejobbigt för honom i sådana fall. Och onödigt jobbigt.

Lär barnen hur kroppen fungerar!

Idag hade lillebror och jag en mysig stund. Det började med att han ville titta på en bild av hjärnan innan kvällsfilmen. Sen fastnade vi helt i vår vuxenbok om kroppen. Jag förklarade en massa saker om kroppen och han sög åt sig. Han är väldigt intresserad av hur allting funkar, och vad som åker hit och dit osv.

Han vet numera vad rätt många organ gör, förklarat på en 3,5-årings nivå förstås. Och det har underlättat många situationer som t ex att han inte vill sitta still och äta. Förklaringen att maten åker till magsäcken, sen ut i blodet och med blodet till musklerna så man blir stark, kan hoppa högt i studsmattan, brotta ner mamma osv osv. Förresten kan han bara brotta ner mig när han ätit tillräckligt (ja eller när jag tycker han ätit tillräckligt). När han glömt att äta går det bara inte, och rätt ofta går han då till matbordet och börjar äta. Manipulativt? Ja! Men det funkar jättebra, hahaha! Och han tycker det är så kul att kunna brotta ner mig, efteråt. Och blir så stolt för att han ätit sig stark. Ett annat argument som funkar bra, är att när man bajsat, då vill magen ha ny mat!

Idag tog jag tillfället i akt att förklara för honom varför vi absolut inte vill att han äter hela vindruvor, än mindre springer iväg med dem i munnen. Det har varit en tuff kamp, eftersom han är blixtsnabb när man håller på att dela vindruvor, snor åt sig en och springer iväg. När vi hade tittat en lång stund på lungor, luftstrupen, matstrupen, matsäcken osv, och diskuterat och visat (=hållit för mun och näsa i några sekunder) vad som händer om en vindruva fastnar i halsen, frågade jag honom vad det är när jag delar vindruvor. "Snällt!" blev svaret. Han som varit så arg på mig för det innan... (Om ni undrar varför just vindruvor är farliga, så var det ett exempel jag hörde från en brandman, när vi gick en livräddningskurs om andningsstopp på barn. Om en hel vindruva fastnar i luftstrupen kan barnet inte hosta upp den. En brandman vet av erfarenhet, så vi delar alltid vindruvorna...)

Vad har då detta med autism att göra? Inte så mycket egentligen. Jag tycker att alla barn har rätt att få veta hur deras kroppar fungerar. Varför man äter osv, osv. Jag vet att många barn med autism har problem med maten på ett eller annat sätt (äter enformigt, för lite, för sällan osv) och/eller toalettvanor. Jag tror att det hade hjälpt många att få logiska detaljerade förklaringar till för varför mamma och pappa tjatar och att det egentligen är snällt. Det finns jättemånga barnböcker om kroppen. Den vi har, "En resa genom kroppen" av Richard Walker, är dock för lite större barn och vuxna. Om man är rädd för skelett, som M är, kan den vara läskig. (Men han tycker också den är jätteintressant och har vant sig vid skeletten. Vi har läst valda sidor i den för M ända sen han var 2 år, eftersom han också är intresserad av kroppen.) Vissa av bilderna kan nog vara lite obehagliga för känsliga vuxna t o m, men inte för lillebror. Han tycker den är så spännande. Och den är detaljerad. Jag kunde visa att blodkärlen finns vid tarmarna och även vid musklerna (dvs hur maten åker dit). Och den har faktiskt varit till nytta när maken haft ont i magen. Vi har kunnat titta vad som sitter ungefär där han haft ont. Men eftersom det finns en hel del bra böcker med olika nivå, skulle jag nog rekommendera er att gå till en välsorterad bokhandel och bläddra i dem och se vad som bäst passar ert barn.

Sömn-EEG-undersökning, sprutor och hjälp av Lady Gaga

Läkaren som utreder M för ADHD (eller liknande), ville att vi skulle göra en EEG-undersökning för att kolla så att han inte har förhöjd risk att få epilepsi. Det innebar att de ville mäta de signaler som hans hjärna skickar ut med en elektrodmössa. Ingenting skulle skickas in i honom (naturligtvis!), så detta var i princip en ofarlig undersökning. Läkaren berättade om mössan för M, som blev jätterädd för den. Han trodde att den skulle göra ont och att han kanske var tvungen att klippa av sitt långa hår. Det gick inte att lugna honom med logiska argument, utan vi fick säga att det var jättelångt kvar tills dess, om vi ens skulle göra det.

När ens barn utreds vill man ju samarbeta med läkaren, så vi sa ja. Och sen blir man ju lite orolig också. Om han skulle få ett epilepsianfall, så vill man ju vara lite förberedd, åtminstone veta vad man ska göra... När vi fick hem papprena, så stod det att han bara fick sova 4 timmar natten innan undersökningen, eftersom de ville mäta signaler under insomnande, sömn och uppvaknande. Det lät lite tortyrliknande, tyckte vi, så vi funderade på att strunta i det. Lite dåligt att de inte kan erbjuda testet på kvällstid, så han kunde få åka hem och somna om sen... Men, men beslöt oss för att försöka göra det i alla fall. M gillar ju oftast att vara uppe och känner inte trötthet så tydligt.

Först tyckte han det var jättehäftigt att få vara uppe och käka godis (=socker, för att underlätta för honom att hålla sig vaken). Vi hade inte berättat för honom varför, för då hade kvällen blivit en enda lång plåga av oro. Jag vet hur det varit när han skulle ta sprutor. Det har inte gått att diskutera över huvud taget. Han blir så orolig att det bara låser sig i huvudet. Så jag (som är den icke-sprut-rädde föräldern) brukar alltid lura med honom till vårdcentralen. Sen listar han ut det några minuter/sekunder innan, och jag säger till sköterskan att sticka honom så fort som möjligt. Det låter kanske lite brutalt, men tänk igenom vilka alternativ jag har... Han blir orolig och får ont några minuter och sen är det över och han säger "Det var inte så farligt" och jag säger: "Tänk nu har du hjälpt dig själv att vara frisk. Vilket väljer du: Ett stick som gör ont några minuter, eller att ligga sjuk i sängen i en hel vecka och inte kunna leka?" "Ett stick!" säger han glatt och sen är den saken ur världen. (Jag förespråkar INTE detta förfarande till alla barn.... Det är alltid bäst om man kan förbereda barnen genom att förklara.)

I alla fall: Klockan 23 ville han sova. Maken kämpade på en timme till innan de somnade. Sen klockan 4, var det dags för mig att gå upp och väcka honom. Klockan halv fem hade varken jag eller M vaknat till, så då berättade jag om möss-undersökningen. Lika bra, för jag tvungen att förbereda honom under morgonen. Det var ju inte bara ett stick på några sekunder, utan något som krävde hans samarbete. Han blev klarvaken och orolig och hade en massa frågor om mössan. Inte en helt lätt situation när man själv är nyvaken så tidigt på morgonen och varken hunnit äta frukost eller dricka kaffe.

Vi spenderade hela tiden till ca kl 7 med att prata om detta. Det var verkligen en utmaning för mig... Jag började med frukost till oss båda, och att ladda hem bilder på mössan. På dem var barnen glada och det gjorde intryck på honom. Det gjorde förmodligen inte ont, insåg han. Det fanns en bild med en glad mamma och en glad sköterska också. "Hade mamman låtit sköterskan göra så där med hennes barn om det var farligt?" frågade jag honom. "Nej!" självklart inte."Brukar jag och pappa ta med dig på farliga undersökningar?" frågade jag för att lugna honom m h logik. "Nej!" sa han, men var ännu inte nöjd.

Då kom jag på att en vän precis berättat att hennes son har epilepsi. Jag gick in på hennes profil på facebook och hittade där flera bilder på sonen, där han var jätteglad och hade sitt hår kvar. Puh, vilken tur! Jag sa att den där killen hade gjort undersökningen minst 20 gånger och sa att "om han ändå är så där glad, kan det ju inte vara farligt". Det köpte han, men behövde lite tid att titta på dessa bilder.

Han blev ändå inte helt lugn, trodde inte att han skulle klara att somna och att sköterskan skulle bli arg, så då tog jag till en muta.  Jag blev lite desperat eftersom jag ville att han skulle göra testet den morgonen, så allt slit inte var förgäves... Jag lovade honom en ny gosedjurskatt plus en utflykt till hans favoritvindkraftverk med hans pappa (som sov lyckligt ovetandes om detta), om han åtminstone försökte somna i 5-10 minuter. Jag lovade att ingen vuxen skulle bli arg på honom ifall han inte lyckades. Detta gjorde honom lite lugnare men det var fortfarande inte helt bra.

Lösningen kom när lät honom välja vad vi skulle titta på Youtube. Han valde Pokerface med Lady Gaga. I det läget går man nästan med på vad som helst som förälder, bara barnet lugnar sig. Vi tittade på Pokerface säkert minst 20 gånger + några av hennes andra videos. Då kom jag på det: Lady Gaga har ju flera olika peruker och det syns tydligt! Jag sa till M "Om du tycker att det känns jobbigt med en elektrodmössa och gelé, så ska du nog inte klaga för Lady Gaga. Hon har dit-tejpade peruker på sig varje dag, bara för att vara snygg, och det gör nog mycket ondare än en elektrodmössa." När jag hade sagt det, upprepade han det flera gånger och blev glad.

Så jag slitit! Jag trodde knappt jag skulle klara det ett tag. En övning för tålamodet och kreativiteten... Efter en sån här händelse (det har varit måååånga fler) känner jag alltid: "Puh, jag klarade mig undan med nöd och näppe, med blotta förskräckelsen!"

Och det gick bra på undersökningen. Jag kunde tyvärr inte vara med själv, eftersom jag tog småttingarna till doktorn, men maken var med och det funkade. De kom hem med förrättat ärende, tre nya gosedjurskatter och en vindkraftsverksutflykt rikare.

Matematik: Han håller två räkningar i huvudet samtidigt

Ända sen M varit liten har jag varit förbluffad över hur snabbt han kan addera och subtrahera. Han har aldrig behövt se antalen framför sig (som t ex äpplen) eller ens räkna på fingrarna, utan har tagit det direkt i huvudet på några få sekunder. Det är ju lite märkligt, eftersom de säger att autister har svårt att tänka i bilder och behöver hjälp med det. Jag har länge grunnat på hur han gör, och länge misstänkt att han på något sätt håller två räkningar i huvudet samtidigt.

I veckan frågade jag honom om svaret på 60+12 och 80+16. Han svarade rätt blixtsnabbt, på ca 1-2 sekunder, nog faktiskt snabbare än en medelsnittsvuxen. De där talen är ju rätt lätta eftersom de börjar på hela 10-tal, och han måste faktiskt listat ut svaren utan att räkna efter, eftersom det gick så fort. Så jag testade honom med 55+6. Då började han räkna högt 56, 57, 58, 59, 60, 61. Han räknar alltså till sex samtidigt som han räknar från 56 till 61. Det där klarade jag själv enbart ifall jag samtidigt får hålla fram ett finger i taget, och på så sätt räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6 m h a mina fingrar. (Ok, just detta tal är ju ett väldigt lätt exempel som alla vuxna kan, även jag som är civilingenjör... Men svaret på t ex vilken veckodag det var för 11 dagar sen, måste jag räkna efter på fingrarna.) Jag tror att detta är väldigt lätt för honom, för att inte säga naturligt. Vi har aldrig lärt honom att tänka så, utan det är han själv som bara gjort så. Jag tror helt enkelt hans hjärna är skapt så.

Och naturligtvis fick han mycket beröm av mig. Jag sa: "Jag tror att de där människorna som bygger vindkraftverk, blir arga på dig om du inte börjar jobba med det du också när du är vuxen. De ringer nog mig och ber mig skicka dit dig, för att hjälpa dem." Han sken upp i ett stort leende och fantiserade att han var vindkraftsverkskonstruktör.

Visuella hjälpmedel: Flödesschema

Igår sa M till den kvinnliga avlösaren att han inte ville ha någon sås om han hälsade på henne. Han ville ha smör istället. "Vad gör vi om du inte har något smör hemma?" frågade han om och om igen, fastän hon redan svarat. Så är det ofta: Han fastnar på saker, blir upprörd och ställer en massa frågor utan att lyssna på svaren. Jag sa lite skämtsamt till henne, att M borde ha ett flödesschema. Medan jag hörde mig själv säga detta, kom jag på att det var en alldeles utmärkt idé. Så jag gjorde ett.

Först skrev jag Ms namn och ringade in det. Därefter gjorde jag en pil till en stor ring till där det stod "SÅS". Den strök jag över och sa: "Den vill vi inte ha!" Sen gjorde jag en ny pil till en stor ring där det stor "SMÖR". Bredvid den en glad gubbe. Och till sist en tredje ring med "SMÖR SLUT". Den tredje sista fick i sig fyra nya pilar som pekade på ringar där det stod: "BLÅ BREGOTT", "GRÖN BREGOTT", "INGET SMÖR" (till maten) och "HANDLA SMÖR". Sen strök jag över "GRÖN BREGOTT" och "INGET SMÖR" (Blå Bregott går bra, men inte grön.) Vid "BLÅ BREGOTT" och "HANDLA SMÖR" gjorde jag halvglada ansikten. Sen frågade jag: "Vad är det värsta som kan hända?" Han tittade på schemat och sa: "Blå Bregott" och sen lugnade han sig och slutade fråga och de kunde gå vidare till nästa aktivitet.

Jag minns vad jag hörde på ett föredrag med Elisabeth Råberg som skrivit boken "Omsorg utan våld". Hon menar att många autister har svårt för att tänka ut alternativ om något går snett. Det är som att de bara kör på motorvägen, rakt fram, utan att se alla de alternativa vägar som finns. De måste man hjälpa dem hitta. Så är det nog för M. Han ser bara motorvägen. Tänker man så, är det lättare att förstå honom. Det är klart han blir upprörd! Han är på motorvägen "Det finns inget smör" och hittar ingen avtagsväg... Det blir nog ett och annat flödesschema till, framöver... För det är just vad ett flödesschema är: Ett visuellt hjälpmedel med alternativ till "motorvägen". En mental karta, som hjälper honom att tänka rätt. Men jag kan inte alltid vara där och rita flödesscheman åt honom hela hans liv. Han måste lära sig göra dessa själv. Men börjar vi träna honom redan nu, så tror jag att han kommer fixa det lätt som en plätt när han är äldre. Jag tror faktiskt det!

Test på gummibjörnsteorin!

Jag kunde inte motstå att prata om min "gummibjörnsteori" (se förra inlägget), vid tandborstningen. Jag frågade M om han kunde tipsa mig hur jag ska göra för att bli av med den där gummibjörnslåten, och han mindes svaret (inte sjunga på den och lyssna på något annat istället).

Men jag nöjde mig inte med att han kunde det i teorin, utan testade honom lite. Jag sa "getskelett" upprepade gånger (lite taskigt jag vet, men det krävdes för att få fram poängen) och frågade om den läskiga tanken hade fastnat, och det hade den! Då började jag prata om katten vi har på besök i trädgården ibland. Jag frågade honom om han trodde att den hade testat rutschkanan någon gång när ingen såg. Om den ställt sig på sina fyra tassar och svischat ner så det killade i den lilla kattmagen. Han log stort åt tanken. Då frågade jag honom vad han hade på hjärnan nu då. "Katten!" blev svaret. "Där ser du, du kan bestämma över din egen hjärna. Du kan putta bort de jobbiga tankarna, med nya roliga" sa jag och lät sedan saken vara för idag... (Det kommer bli många fler samtal om detta, innan han behärskar tekniken själv.)

Att få saker på hjärnan

Det gick det upp ett ljus för mig idag. Jag har nämligen haft låten "Jag är en gummibjörn" på hjärnan hela dagen. Jätteirriterande! Ja, ni vet nog hur det känns att ha en låt på hjärnan. Jag tror att de flesta människor råkat ut för det någon gång.

M brukar ju säga att hans tankar fastnar med dubbelhäftande tejp. Är det så han känner dagarna i ända? Ja, det är det säkert! Jag berättade för M att jag haft låten på hjärnan hela dagen, så att jag numera förstår vad han menar. Jag sa att jag satt på radion för att försöka bli av med det. Jag sa att det värsta jag kan göra är att sjunga på dem - då fastnar den ännu mer.

Just då var han väldigt inne i sin egen värld, sprang runt och babblade om sina egna saker och lyssnade inte alls på J (=LSS-avlösaren som har honom här hemma några timmar i veckan) och knappt på mig. Jag sa att om han gjorde som jag gjorde med radion, dvs vara tyst och försökte lyssna på J istället så kanske de där tankarna försvann och han kunde höra ifall hon kom med något roligt förslag på vad de kunde göra istället. Jag sa att om han istället fortsatte babbla skulle tankarna bara fastna ännu mer. Han fick sig faktiskt en tankeställare, kom ur sin bubbla och lyssnade på J för en liten stund.