Hur jag pratar med M om morfars död och begravningen

När min pappa gick bort så reagerade M först inte alls. Det kändes lite konstigt, för de hade haft en fin relation och var lika på många punkter. Först blev jag lite orolig, men snart kom jag på att det ju faktiskt kan ta lite tid för sånt här att sjunka in. Jag gav honom följande tidslinje för olika sätt att reagera, för säkerhets skull.

För att förklara, så kan man vara:
1) Först vara ledsen, sen glad, sen ledsen, sen glad igen osv.
2) Först vara arg (i detta fall på spriten), sen glad, sen arg/ledsen, sen glad, osv.
3) Glad, glad, glad och sen efter en lång stund så kanske man blir ledsen.
4) ? (Här satte jag ett frågetecken för att visa att det finns fler sätt att vara när någon har dött, och att alla sätt är okej.)

Jag ritade upp tidslinjen utan att ställa någon fråga tillbaka till honom. Det är bättre att M får komma och prata om det i sin takt, när han är mogen. Och numera, en månad senare, kommer det faktiskt. Han har t ex sagt att han är rädd för döden och tänker mycket på den. Så jag pratade med honom om döden på samma sätt som jag gjorde för ett år sen. Det funkade nu med. :)
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/logik-och-doden.html

Innan begravningen så fick barnen en enkel skiss, ett seriesamtal, över hur begravningen, besöket hos gammelmormor och övernattningen i en liten hyrd stuga skulle gå till. Här ser ni allihopa att ni också kan rita seriesamtal. Att man inte behöver vara någon konstnär för att komma igång. ;) Barnens fantasi hjälper till otroligt mycket.

Dessutom fick M, som är väldigt intresserad av gamla döda släktingar av någon anledning (framtida släktforskare?), ett släktträd med alla släktingar på min sida. Jag strök över namnen på de som skulle komma på begravningen med en gul märkpenna. Morfar Lasses namn strök jag över med en rosa märkpenna. Och sen la jag även till vännerna, så M skulle få en helhetsbild över alla som skulle komma och vilken relation de har till oss och hade till morfar. Det var oerhört viktigt! Observera att jag bara skrev namnen. Vill man och barnet behöver det, så kan man givetvis skaffa fotografier på alla. Just då, när jag sörjde, så var det för mycket för mig. Men det gjorde inget. M nöjde sig med namnen i skrift. Jag har suddat namnen i bilden nedan, med hänsyn till släktingarna och vännerna.

Fler inlägg om min pappas bortgång

En hel del om min pappa som var aspergare med många drag av ADHD (enligt mig, men hade ingen diagnos på papper):
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/04/farval-alskade-pappa.html

Om varför jag inte kunde åka till hans dödsbädd:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/04/ett-av-mitt-livs-jobbigaste-val.html

Om begravningen (tidigare tema-inlägg):
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/05/tema-stress-begravning.html

Barnens initiala reaktioner på deras morfars död:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/04/barnens-reaktioner-pa-morfars-dod.html

Fler tema-inlägg skrivna av andra neurobloggare:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Fjanterier i skolan

Ms resurs och jag har bra kommunikation. Hon sms:ar mig om det är något hon undrar. Jag har absolut inget emot det, tvärt om. Jag är ju tillgänglig, så ingen mening med att hon "stångar sig blodig", och han mår dåligt.

Idag sms:ade hon mig att M hade haft en dålig dag. Det var precis när skolan var slut. Han hade bara tramsat mest hela dagen, och hon bad om tips på vad det kunde bero på och vad hon kunde göra åt det. Hon tyckte själv att hon hade gjort alla rätt: Han hade ätit bra, varit på toa, druckit osv. Och förhållandena hade varit optimala. De hade varit ensamma i ett tyst rum. Han hade haft sin kartongbit som hjälper honom, så han bara ser en mening i taget. Vi beslöt att de skulle gå till mellis, sen skulle hon höra av sig.

Det han hade gjort, så fort han skulle göra en uppgift, var låtsats-nyst. Sagt "Aaa-tjo" och kastat huvudet och flinat. Samt klappat i händerna och tittat i taket. Och han hade inte alls läst bra. Inte velat försöka knappt, och gissat fel på orden. Den först stavelsen hade han fixat, men resten hade han gissat fel på.

Jag funderade på vad det kunde bero på. Hade han möjligtvis vocala tics nu (aaa-tjo)? Han har ju sovit dåligt enda sen skolan började, så kanske var han bara trött? Eller hade han faktiskt glömt hur man läser? Sommaren har ju varit intensiv och läsning och mycket annat, har bara inte kunnat prioriteras. Men skumt, eftersom avlösaren hade läst med honom i söndags, och hon hade inte märkt någon skillnad mot i våras.

Jag gick till skolan direkt efter mellis. Där möttes jag av en fjantig och ofokuserad M. Han ville mest springa runt och vifta. Okej, han var lite trött, men jag kände på mig att det var något mer. Visst var det frestande att ta hem honom, och bara låta honom få vila och ticsa av sig. Men han är inte dum. Han hade fattat direkt: Flamsar man i skolan, så får man gå hem tidigare. Inte bra!

Så resursen och jag bestämde att han skulle gå hem och läsa lite med mig. OM jag uppfattade att han faktiskt hade glömt hur man läser, så skulle han få lite extra lästräning i skolan av "läs-pedagogen". Det var inte alls poppis... Åh, nej nu kunde han plötsligt läsa. Sa han.

Vi kom hem, och jag tog fram en av hans lättlästa favorit-katt-böcker; "Misse med de blå ögonen". Först gjorde han om exakt samma sak som i skolan. "Aaa-tjo!" *Fniss, fniss* Jag fattade precis vad resursen menade. Jag påminde M om vad som gällde. Antingen så visade han att han kan läsa, eller så fick det bli extra lästräning. Magi! Nu flöt orden på i samma takt som i våras....

Han ville alltså bara testa om han kunde slippa, på detta sätt. Unge herrn har blivit lite bekväm över sommaren, då han inte behövt anstränga sig så särskilt mycket. Han lovade genast att anstränga sig och göra sitt bästa imorgon.

Barn är ju olika, men med M, så går det inte att släppa en sån här sak en millimeter. Han fick veta, att det kommer bli lästräning varje eftermiddag med mig, istället för lek på fritids, om han fjantar i skolan. Det är inget straff, utan en naturlig konsekvens av fjantet. Man måste ju komma ikapp och lära sig, om man vill bli vindkraftsverks-konstruktör.....

Han fick följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):

Han noterade själv.
"Fjanta + lek finns inte!"
Och han valde nummer 1.

Att välja mellan fyra val

Det har ju varit en lång "resa" med maten, speciellt för M som är mera medveten än de andra två barnen. Det är inte för inte, som jag blivit kallad för "mat-fascisten" här hemma.... Men det var inte något av barnen som sa det, i och för sig. Det var kärleksfullt menat, dock.

Jag har delat in maten i 4 kategorier:
1) God och nyttig
2) God men onyttig
3) Äcklig men nyttig
4) Äcklig och onyttig

Ms logik är ju så stark, så jag har frågat honom vilket vi väljer. Så klart nummer 1! Och jag har också påpekat vilka matvaror han äter, som faller inom denna kategori. Till exempel blåbär, jordgubbar, tomater, spenat, paprika, makrillfilé och ägg. Allt för att mat ska bli något positivt. Och exemplen är konkreta och inte allmänna som "frukt och bär". Jag vill att han ska förknippa de olika matvarorna med något bra. Att han gör något bra för sig själv, samtidigt som det smakar gott. Tur att han inte har kommit på att man kan gradera "god" mellan matvarorna. Så god onyttig mat får högre poäng, än nyttig god mat....

Vi tvingar aldrig i barnen något som de inte vill äta. M äter jättebra av grönsaker. Vi får nästan gömma dem. Annars äter han upp allt på hela grönsaksfatet. Lillebror äter nästan bara majs och tomater, men desto mera frukt. Och lillasyster äter några grönsaker hon med, samt mycket frukt.

Det blir ju lätt mycket förbud när man varken äter mjölk eller gluten, så jag tycker det är viktigt att prata om alternativen. Och jag har sagt till M att han är "plus" några saker, inte bara "minus gluten, minus mjölk" som det heter i skolan. Till exempel "plus kiwi" som han var väldigt förtjust i ett tag. Då köpte jag hem så mycket kiwi till honom, som han ville ha.

Och jag har gjort följande enkla bild till honom, så han kan se det vi pratar om. Jag ville först rita in bilder i rutorna, men fick inte det för honom, så jag lät bli. Han vill nog kunna peka i rutorna, tror jag. Klicka på bilden, så blir den större.

Vi pekade på var kalasgodiset är: "God men onyttig". Och så pratade vi om att vi försöker hitta goda men nyttiga alternativ, till det som är gott men onyttigt. Till exempel, så gör vi hemlagad isglass på färskpressad juice och bär, istället för köper med socker och tillsatser i butiken. Så vi har hemlagad isglass i rutan: "God och nyttig". (Barnen ÄLSKAR den!)

Och de gamla kalktabletterna hamnar i rutan: "Äcklig men nyttig". Men jag köpte dock nya med äppelsmak, så numera har de bytt till rutan:"God och nyttig".

Vi försöker alltså flytta allt till dit, till övre vänstra rutan: "God och nyttig". Ja, det är rätt självklara saker egentligen, för oss vuxna. Men inte för M. Han behöver denna genomgång, som dessutom gör honom glad. Han ser familjens plan framför sig. Och den är positiv! Vi gör något bra för oss allihopa! (Inte bara för honom.) Så fiffigt!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Och samma typ av bild har jag också gjort för städningen, för att motivera honom att hjälpa till mer. Men jag har inte så stora förhoppningar om den saken....

1. Upplockat och dammsuget
2. Upplockat men snafsigt
3. Leksaker överallt men dammsuget
4. Leksaker överallt och snafsigt.

Självklart väljer han nummer 1, i teorin.... Ja i teorin, kan väl mamma städa, antar jag.... Dummare än så, är han inte. Men värt ett försök, tycker ni inte?!

Mardrömmar kan man inte välja bort

Vi har länge haft problem med att M maskar på kvällarna. Han äter så långsamt han kan. Var går gränsen mellan att äta, och att inte äta? Om man bara slickar på skeden? Suger på moroten istället för biter i den? Och när man har ätit, så behöver man gå på toa och göra nr 2. Länge! Kanske äta lite till efteråt, eftersom man då hunnit bli hungrig igen och har mera plats i magen. Sen bajsa lite mer, när man ätit. Ja, ni fattar....

Ikväll kröp det ur honom varför, han håller på så här. Det är för att han har fått för sig att mardrömmarna inte blir lika hemska om han somnar sent. Det kan ligga något i detta, för ju färre timmar man sover, desto mindre drömmer man. Men det tänker jag INTE berätta för honom.

I vilket fall så gjorde jag följande tidslinje för att visa honom vilka alternativ han har när han ska sova. Klicka på bilden, så blir den större!

Han kan välja att somna (till exempel) klockan 8 (=i rätt tid) eller klockan 10 (=för sent). I båda fallen kan man drömma mardrömmar. Det värsta som då händer, är att han får komma till mig och sova resten av natten hos mig: "Mys med mamma". (Han är alltid välkommen.) Han är bara ledsen en liten stund under natten (syns som en kort tidsperiod i figuren). Tröttheten, som han får om han väljer klockan 10, sitter dock i hela dagen efteråt. Han fattade faktiskt med hjälp av denna bild. Det blev tydligt för honom, vilka val han har, och inte har.

En sak han hade problem med, var varför det finns sagor om läskiga saker. Så jag gjorde en bild till (ett seriesamtal), och visade hur de uppkom, efter vad jag själv tror.

De vuxna hade två val:
1) De berättade om den farliga kylan i skogen, men det fattade inte barnen. Risken fanns att de rymde iväg till skogs på kvällen, och frös ihjäl.

2) De hittade på en lur-trollsaga, som gjorde att barnen stannade hemma.

"Vilket hade du valt?" frågade jag M. Självklart valde han nummer 2.

Ja ni ser, man behöver inte ha en stor konstnärlig talang, för att göra detta. Man behöver bara sätta sig ner, ta sig tiden och rita lite.

Logik och döden

Nyligen, så hade vi ett dödsfall i släkten. Ingen som barnen träffat, men det gick inte att dölja för M, eftersom maken och jag var ledsna. Och även farmor var ledsen. Det är klart att det inte är lätt för M att förstå något, som är för svårt för oss vuxna att greppa. I vilket fall så behövde han prata av sig lite om detta. Vi har pratat lite allmänt om döden och förklarat, sedan tidigare. Att alla människor som lever ska dö. Det kommer ingen människa som lever undan, det vill säga det är "priset för att få leva". Och så vidare.

Eftersom M är hjälpt av sin starka logik, så la jag upp det nya samtalet enligt flera val, där han fick höra sina alternativ. Det jag sa, finns nedan i kursiv stil. Det kanske ter sig som konstiga formuleringar för någon av er, men M förstår detta sätt att prata alldeles perfekt.

Vilket väljer du?
1) Att du aldrig blev till. Att du inte fick finnas. Tänk om pappa och jag hade sagt: "Det räcker med två vuxna i familjen. Vi vill inte ha några barn."
2) Att du har levt innan, blivit en gammal gubben, och redan dött. (Det är inte ett sånt tokigt alternativ. Bättre än nummer 1.)
3) Att du lever nu, och kommer dö sen.

Han valde nummer 3.

Ja, du är ju en människa som lever nu. Vilket väljer du?
1) Att du är en gammal människa som snart ska dö.
2) Att du är en rätt ny människa som har nästan hela livet framför dig: Skolan, universitetet där du ska lära dig om vindkraftverk, jobba, träffa en flicka, få barn, bli en morfar/farfar, och bli ännu äldre och bli vithårig som gammelfarmor.

Han valde nummer 2.

Okej, vilket väljer du:
1) Att oroa dig för döden.
2) Att ha roligt, mest hela livet.

Han valde nummer 2.

För att vara övertydlig, fick han ett alternativ till.

Så när du är en gammal gubben som snart ska dö, vilket vill du tänka:
1) Detta oroade jag mig för hela livet. Ojsan, jag glömde visst att ha kul.
2) Jag hade i alla fall roligt nästan varje sekund.

Han valde nummer 2.

Det kan ju vara svårt att alltid ha kul och tänka glada tankar, så vi gick igen vad man kan göra när man börjar tänka på döden "av misstag". Att man kan putta ut sådana tråkiga tankar, med glada tankar. Att eftersom ingen som lever vet vad som händer efter döden, kan man välja att tro vad man vill.

Tänk om vi blir en kattfamilj, som åker rutschkana på en regnbåge (utan rött). 

Han fick något drömskt i blicken, och log. (En liten varning är på sin plats, för att göra det FÖR kul. Trist om något barn springer ut framför en bil, för att testa vad som händer efter döden...... M skulle aldrig göra det, så därför kan jag säga så.)

Om nu något roligt händer efter döden, vilket hade du velat tänka:
1) Jag gick och tänkte på att något hemskt skulle hända efter döden, hela mitt förra liv. Och så blev det inte så. Vad störigt att jag slösade hela mitt förra liv, på att oroa mig i onödan.
2) Oj, vilken tur att jag tänkte glada tankar i mitt förra liv, för det fanns ju inget att oroa sig för.

Han valde nummer 2. Och sen så såg jag på honom att det räckte. Han var lugn och glad. Vi kommer få gå igenom dessa alternativ flera gånger till, under hans uppväxt. Det är jag säker på. Och det kommer inte alltid vara så här lätt, när han är äldre.... Men det är bra att redan nu försöka skapa en grundtrygghet, med hjälp av logiken. Han är ju väldigt ängslig av sig.

PS. Min logik: Oavsett vad som händer efter döden, är det alltid bättre att vara glad nu. Att leva livet. Varje sekund man har dödsångest och mår dåligt, är en förlorad sekund. En sekund då man lika gärna kunde varit död. Det hade kanske till och med varit att föredra (för då lider man förmodligen inte i alla fall)? Jag vet, inte så lätt för alla, men detta funkar för mig.

Tidslinjer - hjälp att förklara det självklara

Ikväll tänkte jag äntligen lägga ut en bild på mina tidslinjer, som jag försökt beskriva i text för länge sedan. Sorry, att det tagit sån tid.....

Anledningen är jag gjorde en åt M ikväll. Han satt alldeles för länge vid matbordet. Och han åt inte, utan tittade mest på film och viftade med sallad. Och smet ut i trädgården och lekte. Jag fick hämta tillbaka honom till matbordet, eftersom han var tom i magen och därmed ledsen. Han grät över minsta småsak. Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, helt utan resultat.

Syskonen hade däremot ätit upp, så de fick stanna ute och leka. Ändå så kopplade inte M att han skulle skynda sig att äta, så han sen kunde springa ut och leka, glad och mätt i magen. Han fick hjälp av följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):

Längst ner har jag skrivit att det är en tidslinje och markerat ut hur tiden går med en pil. Det gjorde jag för er läsares skull. Det brukar jag aldrig behöva göra för M, för han är så väl förtrogen med hur det funkar. Det funkar ju precis som alla barnfilmer. Ni vet, det är en liten markör som visar hur tiden går från vänster till höger, och därmed hur lång tid man tittat och hur lång tid det är kvar av filmen.

Han fick ritat två alternativ:

Alternativ nummer 1, är förenklat den han hade fastnat i. Han viftar med salladen vid matbordet och är ledsen, under hela tiden innan läggdags.

Alternativ nummer 2 innebär att han äter upp maten i rimlig tid, och sen har resten av tiden över till lek, då han också är glad.

Jag skriver text, eftersom M läser bra nu och detaljer i bilder ofta stör honom. Man kan självklart använda enbart bilder på sin tidslinje. Det är att föredra till små barn, och så gjorde jag innan M kunde läsa. Och var inte rädda för att ni ritar fult, för jag tror inte att era barn bryr sig. De blir förhoppningsvis glada för att få det förklarat, oavsett hur ni ritar. Titta så jag ritar.... (En av de saker som jag behöver öva på, brukar jag säga till M.....)

Anledningen till att jag gör tidslinjer, och att detta faktiskt så gott som alltid hjälper M att komma vidare, är att han lätt fastnar i ett ledset tillstånd när han är hungrig, törstig, kissnödig eller bajsnödig. Han förstår inte riktigt vad grundproblemet är. Han trodde ikväll, att han var ledsen för att han inte fick vara ute och leka. Och märkte inte att han faktiskt var ledsen hela tiden när han var ute. Det måste man berätta för honom, och det blir tydligt för honom när han tittar på tidlinjen. Självklart får han den tid han behöver, för att titta och förstå sambandet som jag har ritat.

Och när han förstått, så frågar jag alltid honom: "Vilken väljer du?" Och då väljer han alltid rätt. Och jag spelar alltid förvånad och säger: "Men nu är du ju på nummer 1. Vad knasigt! Då får du byta till 2:an." Och så gör han det. Om inte direkt, så efter att man visat honom tidslinjen några gånger. Ibland får man ha lite tålamod. Han tänker, som sagt, inte lika klart när basbehoven trycker på. Och glömmer sig. Det där med knasigt, lägger jag till för att avdramatisera. Jag tror det är viktigt att man inte klandrar honom för detta, för han kan verkligen inte hjälpa att det.

Tidslinje för livet och dödsångest

Härom dagen tittade M på mig och jag såg en djup avgrund i hans ansikte. Det var ett helt nytt ansiktsuttryckt som skrämde mig så mycket att jag nästan fick gåshud. Jag frågade honom vad det var som var fel och han svarade: "Är det ovanligt att ens mamma dör?" Jag försäkrade honom att det är det, samt att jag är så försiktig jag kan och gör allt för att få ett långt liv osv. Jag vädjade även till hans logik: "Känner du något barn vars mamma har dött?" "Nej!" svarade han. "Då måste det väl vara bra ovanligt?!" Jag sa att han nog inte behöver oroa sig för det än på ett tag, och att jag förmodligen kommer vara en vithårig gammal tant när han är en gråhårig gammal gubbe. Som farfar och gammelfarmor. Det lugnade honom för stunden.

Och sen i morse kom det här med människors åldrar upp igen, så jag tog tillfället i akt och ritade upp en tidslinje som var 90 år lång. Där ritade jag in honom, mig själv, maken, syskonen, avlösaren som är några år yngre än mig, Ms farmor och min mormor som är 88 år. Jag ritade även in hur gamla människor brukar bli, dvs medelåldern 80 år. (Han förstår konceptet.) Jag påpekade för honom att han bara minns tidsperioden från 2 år till nu och visade att när man är så ung som honom, är man i början av livet och behöver inte oroa sig för döden och t o m att jag själv är långt ifrån 80 år. "När ska man börja oroa sig för döden?" frågade jag. Han pekade på mitten, ca 45 år. "Det har inte min mormor gjort!" sa jag och fortsatte: "Hon har haft roligt istället! Vilken tur att hon inte oroade sig i onödan halva livet, nu när hon fått bli 88 år". Och så fortsatte diskussionen, men jag återger inte den, eftersom jag tror ni förstår poängen. Det här är något vi kommer prata mycket om, eftersom jag vet att oron kommer upp igen, men jag ger mig inte. Jag kommer åtminstone försöka hjälpa honom att hantera dessa känslor m h a logik, nu när han är liten. Jag vet hur hans far är.... Det är helt klart svårare att lära gamla hundar sitta.

Det är väldigt vanligt att oroa sig för döden, sin egen och andras, tror jag. Själv försöker jag att tänka så lite som möjligt på det, och jag klarar att slå bort dessa tankar. Oavsett vad som händer är det alltid bättre att vara lycklig nu, och att oroa sig EFTER saker har hänt. För oroar man sig innan är man olycklig innan OCH efter. Tar man smällarna när de kommer är man åtminstone lycklig innan. Och om det man oroar sig för aldrig inträffar (t ex att ens barn dör före en själv), så har man ju verkligen oroat sig helt i onödan. När det gäller ens egna död, så vet vi ju att den kommer. Så varför oroa sig? Oroar man sig inte innan, så slipper man ju! Och jag brukar tänka så här: De sekunder jag slösar på att tänka på döden, kunde jag lika gärna varit död. De är helt bortkastade. Men det är väldigt lätt för mig att tänka så, jag som aldrig haft någon riktig dödsångest, jag vet.... (För er som har dödsångest som ni inte klarar att slå bort, har jag inga tips mer än att söka upp en psykolog. Men det inser ni ju själva.) Jag hoppas att jag får med mig M på mitt tänk ovan, men om han fortsätter vara en orolig själv har jag i alla fall gjort mitt bästa försök.

Hjälpmedel: Nu får han ett nytt schema/tidslinje

Idag fick M vända på lekplatsen tillsammans med avlösaren, eftersom han behövde gå på toaletten. "Hinner vi gå tillbaka?", undrade han. Avlösaren och jag började diskutera vad man ska göra åt att han har så svårt att förstå hur lång tid det är kvar. Det är jätteskumt, för han kan klockan rent mekaniskt, men han saknar känsla för hur länge tiden är. Timstocken som har 20 lysdioder som släcks en i taget för varje minut som går, har hjälpt i det korta perspektivet. Vi ska strax få en timstock med lysdioder för 60 minuter, så det blir säkert lättare för honom då. Jag fattar fortfarande inte varför det ska ta så lång tid innan man "får" (=låna) en av BUP...

I alla fall, diskussionen ledde till en strålande lösning: En kombination av tidslinjerna vi brukar göra, klockan och textschemat som avlösarna gör. Vi börjar helt enkelt med att göra ett schema som ser ut som en klocka. För att förstärka hur lång tid man har på sig, kan man rita den med en överstrykningspenna och kryssa över allt eftersom tiden går. T ex om avlösaren är här, kan hon rita in tiden 8-13 på klockan och vid klockslagen skriva ungefär vad de ska göra. Och så kan hon rita in hur lång en utflykt till lekplatsen är vid sidan av klockan, med ett böjt streck. Och hur lång tid det tar att bajsa. Då ser han att han hinner både bajsa, gå på utflykt och något mer. Man skulle kunna kalla detta en mat-och-sovklocka, eller snarare mat-o-sov-kiss-o-bajs-utflykt-o-lek-klocka. Jag som alltid hävdat att Skalman är aspergare! (Visst är han det!?)

Den vakne läsaren tänker: Vad händer då med alternativen som han fick med tidslinjerna? Ja, det går ju att rita flera olika klockor med olika scenarier, men jag tror faktiskt att det räcker att om man frågar om tiden ska bli glad eller ledsen. Han är rätt van vid konceptet nu. Men vi får se. Kanske måste vi vara övertydliga.

Han har inte tid att bajsa när han har kul

Numera kan M både bajsa i skolan och när någon som inte tillhör närmsta familjen är här hemma. I skolan gjorde vi ett antal förbättringar (se inlägget: "Han kan verkligen inte bajsa i skolan" från april) som funkade och här hemma går han undan till en "ljudisolerad" toalett på ovanvåningen. Och numera kan han t o m sitta där och bajsa med öppen dörr (så vi hör när han är klar).

Trots detta har vi fortfarande problem med hans bajsande, och det är när någon av avlösarna är här eller när det händer något annat roligt. Han vet att det alltid tar lång tid för honom att bajsa, så han vägrar och springer runt och mår dåligt istället, för att inte säga ylar. Jag tror faktiskt inte att han själv är medveten om hur dåligt han mår, när han är i det tillståndet, för han brukar skrika åt oss: "Jag är ABSOLUT INTE bajsnödig!". Han klarar att hålla tillbaka det några sekunder, men brister sen ut i gråt för någon småsak. Avlösarna reder oftast inte ut det där själva och jag förstår det. Det är svårt och väldigt påfrestande. Det enda som funkar är att lura upp honom till toaletten. Jag brukar alltid säga att jag vill att han ska följa med upp på ovanvåningen, eftersom jag vill visa honom en sak. Och han följer alltid med. Jag drar ner hans byxor och kalsonger och får honom att sätta sig på toaletten. Sen efter några få sekunder kommer det: "Jag är bajsnödig!" och problemet är löst.

Oftast får han titta på bajs-tidslinjerna samtidigt. Det är tre tidslinjer. Den övre innehåller två ledsna gubbar (M och avlösaren) för nästan hela tidslinjen och så står det "YL" och sen sist "BAJSA". Den mellersta två ledsna gubbar först och sen "bajsa" på mitten och därefter två glada gubbar + ordet LEK. Den sista innehåller bajsa först och därefter två glada gubbar + ordet "LEK" resten av tiden. "Vilket valde du idag?" och "Vilket ska du välja nästa gång?" frågar jag honom alltid. Han förstår då, men nästa gång han blir bajsnödig och en avlösare är här eller det händer något annat han inte vill missa, är detta som bortblåst. Och det hjälper inte heller att han rent logiskt vet att jag bara haft fel en enda gång, när jag trott att han varit bajsnödig. Han har t o m lovat att han ska testa i några minuter varje gång jag tror att han är bajsnödig.

Så jag får lura upp honom för trappan, nästa gång igen.... The same procedure as always...

Om någon av er har ett tips på något mer jag/vi kan testa, så skriv gärna det...

Visuella hjälpmedel: Flödesschema

Igår sa M till den kvinnliga avlösaren att han inte ville ha någon sås om han hälsade på henne. Han ville ha smör istället. "Vad gör vi om du inte har något smör hemma?" frågade han om och om igen, fastän hon redan svarat. Så är det ofta: Han fastnar på saker, blir upprörd och ställer en massa frågor utan att lyssna på svaren. Jag sa lite skämtsamt till henne, att M borde ha ett flödesschema. Medan jag hörde mig själv säga detta, kom jag på att det var en alldeles utmärkt idé. Så jag gjorde ett.

Först skrev jag Ms namn och ringade in det. Därefter gjorde jag en pil till en stor ring till där det stod "SÅS". Den strök jag över och sa: "Den vill vi inte ha!" Sen gjorde jag en ny pil till en stor ring där det stor "SMÖR". Bredvid den en glad gubbe. Och till sist en tredje ring med "SMÖR SLUT". Den tredje sista fick i sig fyra nya pilar som pekade på ringar där det stod: "BLÅ BREGOTT", "GRÖN BREGOTT", "INGET SMÖR" (till maten) och "HANDLA SMÖR". Sen strök jag över "GRÖN BREGOTT" och "INGET SMÖR" (Blå Bregott går bra, men inte grön.) Vid "BLÅ BREGOTT" och "HANDLA SMÖR" gjorde jag halvglada ansikten. Sen frågade jag: "Vad är det värsta som kan hända?" Han tittade på schemat och sa: "Blå Bregott" och sen lugnade han sig och slutade fråga och de kunde gå vidare till nästa aktivitet.

Jag minns vad jag hörde på ett föredrag med Elisabeth Råberg som skrivit boken "Omsorg utan våld". Hon menar att många autister har svårt för att tänka ut alternativ om något går snett. Det är som att de bara kör på motorvägen, rakt fram, utan att se alla de alternativa vägar som finns. De måste man hjälpa dem hitta. Så är det nog för M. Han ser bara motorvägen. Tänker man så, är det lättare att förstå honom. Det är klart han blir upprörd! Han är på motorvägen "Det finns inget smör" och hittar ingen avtagsväg... Det blir nog ett och annat flödesschema till, framöver... För det är just vad ett flödesschema är: Ett visuellt hjälpmedel med alternativ till "motorvägen". En mental karta, som hjälper honom att tänka rätt. Men jag kan inte alltid vara där och rita flödesscheman åt honom hela hans liv. Han måste lära sig göra dessa själv. Men börjar vi träna honom redan nu, så tror jag att han kommer fixa det lätt som en plätt när han är äldre. Jag tror faktiskt det!