Mina söner har Asperger och ADHD: Hur jag pratar med M om morfars död och begravningen

måndag 20 maj 2013

Hur jag pratar med M om morfars död och begravningen

När min pappa gick bort så reagerade M först inte alls. Det kändes lite konstigt, för de hade haft en fin relation och var lika på många punkter. Först blev jag lite orolig, men snart kom jag på att det ju faktiskt kan ta lite tid för sånt här att sjunka in. Jag gav honom följande tidslinje för olika sätt att reagera, för säkerhets skull.

För att förklara, så kan man vara:
1) Först vara ledsen, sen glad, sen ledsen, sen glad igen osv.
2) Först vara arg (i detta fall på spriten), sen glad, sen arg/ledsen, sen glad, osv.
3) Glad, glad, glad och sen efter en lång stund så kanske man blir ledsen.
4) ? (Här satte jag ett frågetecken för att visa att det finns fler sätt att vara när någon har dött, och att alla sätt är okej.)

Jag ritade upp tidslinjen utan att ställa någon fråga tillbaka till honom. Det är bättre att M får komma och prata om det i sin takt, när han är mogen. Och numera, en månad senare, kommer det faktiskt. Han har t ex sagt att han är rädd för döden och tänker mycket på den. Så jag pratade med honom om döden på samma sätt som jag gjorde för ett år sen. Det funkade nu med. :)
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/06/logik-och-doden.html

Innan begravningen så fick barnen en enkel skiss, ett seriesamtal, över hur begravningen, besöket hos gammelmormor och övernattningen i en liten hyrd stuga skulle gå till. Här ser ni allihopa att ni också kan rita seriesamtal. Att man inte behöver vara någon konstnär för att komma igång. ;) Barnens fantasi hjälper till otroligt mycket.

Dessutom fick M, som är väldigt intresserad av gamla döda släktingar av någon anledning (framtida släktforskare?), ett släktträd med alla släktingar på min sida. Jag strök över namnen på de som skulle komma på begravningen med en gul märkpenna. Morfar Lasses namn strök jag över med en rosa märkpenna. Och sen la jag även till vännerna, så M skulle få en helhetsbild över alla som skulle komma och vilken relation de har till oss och hade till morfar. Det var oerhört viktigt! Observera att jag bara skrev namnen. Vill man och barnet behöver det, så kan man givetvis skaffa fotografier på alla. Just då, när jag sörjde, så var det för mycket för mig. Men det gjorde inget. M nöjde sig med namnen i skrift. Jag har suddat namnen i bilden nedan, med hänsyn till släktingarna och vännerna.