Svenny Kopp: "Det blir för mycket."

Idag hörde jag ytterligare ett citat från Svenny Kopp som jag vill lyfta fram. Hon är så klok, så ni får stå ut. :)

Det finns 18 minuter in i detta klipp:
https://www.youtube.com/watch?v=dBnniua6-oM

"Och sen att vi måste titta på flickor specifikt är ju också att vi som kvinnor och flickor har ju ett annat livsperspektiv. De flesta av oss blir mammor. Vi har ett annat socialt ansvar. Eller i alla fall tar vi ett annat socialt ansvar. Det är vi som är navet i vårt lilla nätverk. Det vi som ser när det behöver tvättas, när det är presenter som ska köpas, när man ska gå till tandläkaren. På något sätt att vi har en större omsorgskrets, eller omsorg runt våra nära och kära. Så har det i alla fall utvecklats. Och det gör att har man de här problemen, har man till exempel ADHD och ska hålla reda på att man ska gå med alla till dagis, köpa kläder, packa ner alla saker, se till om det är en eller två tröjor på utflykten, sen är det farmor som fyller år, hela den här serven. Plus att man ska ha ett jobb som man ska sköta. Det klarar man inte med en svår ADHD-problematik. Det blir för mycket. Och vad ser vi: Det är väldigt många som är sjukskrivna. Och jag tror att vare sig distriktsläkare eller vuxenpsykiatrin har riktigt förstått att mycket av den här sjukligheten egentligen är att man inte klarar alla de krav som ställs om man har en sådan här problematik."

Jag kan säga att detta stämmer in väldigt bra på maken. Det är väldigt uppenbart att "det blir för mycket". Han glömmer många saker. Att ta med gympapåsen från skolan när han hämtar, inte bara en dag utan flera dagar i rad. Och i tisdags fick han inte med en ryggsäck från dagis med halväten utflyktsmat. Maken gör givetvis så gott han kan. Han glömmer ju faktiskt inte allt. Jag har slutat att klaga på honom för sånt han glömmer. Jag försöker påminna honom istället. Skickar många SMS vid "rätt tidpunkt". Jag tillåter mig dock att fråga:

Jag:"Fick du med ryggsäcken hem?" 
Maken: "Nej, den glömde jag."
Jag: "Ingen fara. Jag tar den imorgon. Jag undrade bara om det var lönt att leta efter den här hemma."

Jag får den information jag behöver, och han får förhoppningsvis behålla självkänslan. För det var ju bra att han hämtade på dagis, så jag kunde jobba färdigt.

För mig som neurotypisk är det rätt jobbigt att rodda en 3-barnsfamilj. Jag klarar det, men det är ansträngande att jag ständigt måste tänka på "allt". Jag är alltid här och där och fixar. Och förbereder det som ska komma. Det är inte särskilt svårt för mig att förstå om även en mild ADHD kan göra att "det blir för mycket". Det är ju på gränsen till för mycket för mig.

Ni som läst mitt förra inlägg inser säkert att det kan bli "mycket för mycket" på mornarna för föräldrar med NPF.  Om man på morgonen är extra stresskänslig och måste ta allt i sin egen takt, men ändå måste få med sig allt till dagis/skola/jobb på tid. Och ens barn har NPF och behöver sin egen takt och också är extra stresskänsliga på morgonen. Dessutom så kan alla eller flera av familjemedlemmarna ha svårt med tidsuppfattningen, fastna i irrelevanta saker, behöva instruktioner och påminnelser om och om igen. Maken fixar inte mornarna utan min hjälp. Oftast sköter jag allt själv, eftersom maken har svårt att komma upp. Och det är på gränsen till vad jag klarar av med tålamodet i behåll. Jag avundas inte er som har egen diagnos eller många NPF-drag, och som måste få iväg barnen på egen hand. Hur gör ni egentligen?