Jag bad pedagogerna säga samma sak som vi säger hemma: Att kompisen visst gillar honom tillbaka. Och ser glad ut när de leker. Lillebror har ju lite svårt att tolka ansiktsuttryck.
Sociala svårigheter som resulterar i en dalande självkänsla, är vanligt bland barn med NPF. Jag vill inte riskera att lillebror hamnar där. Lika bra att ta tag i det direkt. Och vi har bra kontakt med pedagogerna, och samtalar dagligen med dem om allt som rör lillebror. Stort som smått. De tar sig alltid tid att lyssna och försöker hjälpa till med olika lösningar. Och även att förstå hur vi har det hemma. Varför jag har svårt att passa tider vid lämning. Att vi har ett stort behov av att få ha barnen där (även när jag var arbetslös), så att vi orkar vara bra föräldrar när alla är hemma. Osv, osv.
Och vad gjorde pedagogerna idag, på eget initiativ? Jo:
1) De arrangerade så att lillebror och kompisen fick leka ostört bara de två en stund inne i byggrummet. De lekte med lego.
2) Dokumenterade leken och skickade med båda pojkarna var sitt häfte hem på fem bilder då de leker. Titel: "Två kompisar leker"
3) De frågade kompisen om han gillar lillebror (vilket alla vi vuxna vet att han gör). Lillebror fick alltså höra kompisen säga att han gillar honom tillbaka.
Detta hade sjunkit in idag hos lillebror. Det märktes när vi pratade om det och tittade i häftet. Äntligen så förstår han. Och han förstår att kompisen faktiskt kan tycka om två personer. Precis som han själv tycker om båda sina syskon.
Jag är så oerhört tacksam mot pedagogerna; deras goda vilja, att de lyssnar och deras kreativitet. Dagis är ett stort stöd för oss, just för att de gör det där lilla extra. Jag menar: De hade ju inte behövt göra allt detta. De kunde ha nöjt sig med att emot informationen och vara vaksamma på att lillebror inte skulle känna sig utanför i framtiden. Det hade faktiskt varit gott nog för mig.
Jag tackade en av pedagogerna via SMS (eftersom maken hämtade) och fick till svar:
"Det gjorde vi så gärna. Det är viktigt för ´lillebror´ och därmed för oss också."
Som du skrev, de hade bara kunnat ta emot informationen och observerat. Vilka kanonbra pedagoger och en så enkel lösning, svart på vitt för sonen. Blir så glad när jag läser om människor som ger lite extra, gör lite mer och verkligen anstränger sig.
SvaraRadera/Magdalena
Man blir varm i hjärtat :)
SvaraRaderaKram Nina!
Fällde en tår... Vad fint!
SvaraRaderaOj, vilka bra pedagoger, man blir verkligen glad inombords.
SvaraRaderaKram
Jag får gåshud!! Helt fantastiskt!
SvaraRaderaDen personalen jobbar på rätt ställe!
SvaraRaderaTack alla! Ja, man blir verkligen varm inombords. Mitt mammahjärta smälte naturligtvis. :)
SvaraRaderaOch effekten sitter i. Han har kvar häftet och förstår hur det ligger till nu. Så härligt för självkänslan!
Oh men vilken bra lösning...
SvaraRaderaDet skulle behövas på min son som är 10 år, men jag tror inte det funkar.. Han har en tjejkompis som han har lekt med hyffsat mycket på fritids när han gick där, men nu när jag har varit arbetslös så har det inte blivit lika mycket. Det har även lekt på fritiden & så.. Men nu har S svårt att förstå att hon inte kan då hon har andra aktiviteter så som gympa, dans, Simskola, och ibland hinner ju andra kompisar att "norpa" henne innan han kommer på att han ska ringa henne...
Men sedan är det något annat som spökar.. han vägrar vara hemma hos henne & leka då han är "rädd" för hennes föräldrar, så han vill alltid vara här.. Hur ska man lösa sådant??
Jag funderar på om en social berättelse kan funka här. En som handlar om att andra barn ibland vill göra annat och att man kan ha flera kompisar. Det hade ju inte lillebror begripit.
RaderaVi har gjort så med M, att vi följde med i början och stannade kvar. Sen gick iväg en kortare stund då han var ensam hos kompisarna. Sen en längre stund. Alltså så som man gör på dagis när man skolar in. Kan du föreslå detta för flickans föräldrar och förklara varför? Jag tänker att det bara gör honom gott att se att du slappnar av med flickans föräldrar och inte är rädd för dem. Sen kan du gå ut och slänga lite sopor åt dem. ;) Kanske gå och hämta något ute (i bilen?), eller handla något som behövs? Ja lura honom att vara där ensam, så han får erfarenhet och ser att det går. Men du kommer hela tiden tillbaka inom rimlig tid. Beröm mycket för det han lyckas med och se till att göra något positivt när han är där utan dig en längre stund. T ex att du går och gör något som du vill och kommer tillbaka glad. Eller att du gör något som han vill - t ex gör iordning något han ser fram emot. Vad tror du om det? Skulle det funka i er familj?