TEMA stress: Begravning

För snart 3 veckor sedan gick min pappa bort, efter en längre tids alkoholmissbruk. Det var väntat, men ändå chockartat för oss alla. När man har så små marginaler i vardagen som vi har, så sätter en sån här händelse enorm press och stress på familjen.

Först sorgen. Ja, jag har varit väldigt ledsen. Sen allt praktiskt som ska ordnas. Vi är tre syskon som delar på arbetet, och jag kan inte påstå att jag är den som tagit störst del.... Men det har varit en hel del att fixa ändå. Sånt som man inte tänker på. Och då hade jag redan pappas vita arkiv, dvs hans önskningar om begravningen, här hos mig. Be era släktingar att skriva sådana! Det var väldigt skönt att slippa diskutera om det skulle bli jordbegravning eller kremering, gravplats eller minneslund, med syskonen, mamma och pappas systrar. Det hade pappa redan bestämt!

Och sen kom resan till begravningen. Pappa bodde 3 timmar bort från oss, och ville begravas där. För en familj som oss, som nätt och jämnt reder ut tillvaron hemma där allt är nära, barnanpassat och specialkosten finns, så säger det sig självt att detta inte var en lätt resa att göra. Ändå så var jag helt säker på att det fick bli så att vi åkte allihopa. Maken har ju ont i bröstkorgen och ryggen till och från, och har ibland svårt att somna på kvällen och komma upp efterföljande morgon. Jag ville inte lämna honom ensam med ett eller flera av barnen. Det hade inte känts tryggt. Och sen ville jag faktiskt att barnen skulle få ta avsked av sin morfar som de alla minns, eftersom han var här 2 månader innan han gick bort. Det var viktigt för mig. Och M ville absolut vara med på begravningen.

Det var några saker som ökade på stressen och pressen på hela familjen, i samband med denna resa, och som kan hänföras till NPF.

1) Maken har oerhört svårt att packa åt hela familjen. När han packar sina egna saker, så har han en ramsa på 7 saker som han läser för sig själv. Och då får man absolut inte störa. Han vet inte vilka kläder som tillhör vilket barn eller var de finns. Det är inget han hittar på. För vem vill annars göra uppenbara fel som att sätta lillebrors fleece på lillasyster och tvärt om? (Märkligt att barnen inte sa något till honom i morse, när han lämnade på dagis.... Lillasysters fleece var verkligen för liten på lillebror. Men, men den värmde ändå.) I vilket fall: Om vi ska komma iväg på något, så är det alltid jag som måste packa, eller åtminstone hålla i det. Det bara går ju inte att missa att packa viktiga saker som hörselkåpor till M. Maken brukar säga att det bara är att ta plånboken (och de 6 andra sakerna antar jag) och åka, eftersom allt finns att köpa. Hm..... Jag ska väl förstås inte klaga för mycket på maken, för han körde hela vägen, tur och retur, så jag fick vila.

2) Barnen somnar sent. Jag fick packa mellan klockan 23 - 01 på kvällen. Okej barnen sov "redan" klockan 22, men då var det inte röjt i köket....

3) Maten. Eftersom vi äter gluten- och mjölkfritt, så är det inte bara att svänga in på närmsta restaurang när man blir hungrig. Vi löste det genom att bara äta på hamburgerkedjor med allergiinformation. Inte så nyttigt som man skulle önska, men en genväg vi var tvungna att ta. Och givetvis hade vi med en hel del mat med oss också. Som jag hade packat, inklusive makens korv. Vi kan inte åka någonstans utan åtminstone frukt, eftersom barnen är blodsockerkänsliga.

4) Maken och sönerna blir snabbt trötta av alla intryck och har behov att kunna få gå undan. Jag sa åt maken att han fick gå undan så mycket han ville. Att han inte behövde stanna inne och prata med alla släktingar om han inte ville. Maken satt rätt mycket utomhus under minnesstunden. Vi löste boendet genom att inte bo hos släktingar, utan genom att hyra en liten stuga. Det var bra med enskildhet och stugan hade ett litet pentry så det löste problemen med specialfrukost och specialkvällsmat. Tyvärr var stugan alldeles för trång - bara 20 kvadratmeter. Det funkade inte med en pappa som behöver lugn och ro och två ADHD-barn och en liten klättrande ap-tös... ;) De lärde sig snabbt att man inte ska bråka på stegen till våningssängen. Den hårda vägen. På tal om stress....
 
Själva begravningen gick hur bra som helst. Den var jättefin. Barnen satt stilla i kapellet under hela ceremonin, fastän vi inte hade förberett dem ett endaste dugg på hur man ska bete sig under en begravning. Det hade jag glömt mitt i all stress. Ett seriesamtal hade varit på sin plats innan, om inte annat för att barnen skulle känna sig trygga. Men, men, man kan inte tänka på allt.... Jag var dock helt lugn under ceremonin. Pappa var mycket barnkär och älskade sina barnbarn, så jag kände verkligen att vilka tokigheter mina barn än skulle hitta på, så hade han bara skrattat åt dem. Och detta visste alla vänner och släktingar, som tänker likadant själva. Och om man nu får se lite humor under ett sånt här tillfälle, så hände två tokigheter.

1) En kommentar från M, när vi gick i följet efter kistan till gravplatsen.

"Jag undrar vilken färg morfar har nu. Jag tror brun."

Jag undrar vilken färg jag hade då. Röd?

2) När allt var klart, kom lillebror på att den lilla "sargen" som var satt vid hålet till graven, var perfekt att gå balansgång på. Trots att det var några meter ner till den nedsänkta kistan. Som väl var, fick jag bort honom direkt. När han förstod läget, så undrade han vad som händer om man ramlar ner. "Blir man begraven då också?" Usch, inget är självklart när man är liten.

 

(Jag och min pappa)