Translate

lördag 14 mars 2020

Utanför comfort zone

I veckan tog jag alla barnen själv och körde ner till polisstationen och skaffade pass till oss. Det var bara en tur på 10 minuter, men det var inte utan lite olustkänslor. Här är varför:
  • Lillebror hatar att åka bil och vill veva ner rutan, spotta och ibland gå ur bilen mitt under färden. Det är för att han tycker att alla bilar luktar illa och att det sätter sig i hans saliv. Han är nog lite åksjuk också. Jättefarligt, båda för honom och för att man faktiskt kan köra och krocka när han håller på så där.
  • Lillebror hatar plutten, främst hans ljud. Det är alltid jobbigt när lillebror låter. Och är man missnöjd i bilen så mår genast lillebror sämre och beteenden i föregående punkt triggas lättare. Som väl var dock plutten tyst under bilresan.
  • Lillebror och lillasyster bråkar konstant. Lillebror retas och så börjar lillasyster riva efter lillebror, som sen försöker slå tillbaka. Så håller de på hemma och även i bilen. Farligt det med.
  • M är nästan lite väl försiktig. Han är tyst och snäll, men det blir problem när alla andra vill gå över gatan men han tvekar. Det är svårt för mig att hålla alla under uppsikt.
  • Plutten är bara två år och vill springa omkring och dra i allt och klättra upp på allt som man kan klättra upp på. (Okej, inte bord, men stolar.)
Det var lite kaosartat speciellt som plutten inte hade sovit den dagen och dessutom ville amma på polisstationen när vi skulle ta kort. När han inte ville klättra upp på en pall för att titta på bilar eller springa iväg då..... Lillebror var som vanligt otålig och ville åka hem. Han fick vara först och sen fick han gå ut till stora väntrummet. M behövde nog 20 försök innan han var nöjd med sin namnteckning. Det är tur att lillasyster är så duktig och kan hjälpa till korta stunder med plutten.

Att jag sen inte blev så bra på passkortet och att plutten hade en äppelbit i munnen på sitt kort spelade mindre roll. De två administratörerna som hjälpte till när pluttens kort skulle tas undrade om jag ändå inte ville ta om. "Nej tack, det blir bra!" sa jag och såg framför mig hur han skulle börja konstra på nästa försök, och nästa, samtidigt som lillebrors irritation växte. "Är ni inte klarar snart?" Så det fick bli det första kortet. Man får se charmen i det. Passet ska inte ramas in heller för den delen.

Hur jag höll dem glada? Jag skämtade så mycket som möjligt. Tramsade för att hålla humöret uppe. Det behövs efter en lång skoldag. Och jag sa åt dem att de fick bete sig när de var hos polisen. Vet dock ej om det hjälpte så mycket..... 😏 När det var dags att åka hem igen var lillebror på bristningsgränsen. Han ville putta mig, som bar på plutten, i ryggen för att jag skulle kunna gå snabbare så han kom hem snabbare. Och då är jag ändå lång och stark och gick snabbt ändå. Det räcker inte för en hyperaktiv hjärna.

Varför vi skaffade pass? Inte ska vi resa i dessa tider men de tre äldsta har precis fått bankkort och måste kunna legitimera sig, om inte annat om de beställer saker på internet. Lika bra att skaffa pass istället för ID-kort. Mitt eget pass hade gått ut och plutten kom med på köpet. Inte vill vi behöva skaffa pass bara till honom om vi får för oss att åka utomlands. Inte för att jag tror det, men det känns rätt att alla har pass. 

För ett halvår sen skulle jag aldrig sätta mig i den situationen att jag åkte iväg med alla själv. Detta var faktiskt första gången och jag sa åt dem att de behövde göra det för att kunna använda sina pengar. En liten halvlögn som motiverade lillebror att komma med. Han vill köpa Nintendo Switch. 

Det känns bra att jag klarade det och har utökat min comfort zone. Det underlättar. Nu har vi äntligen två bilar och maken jobbar heltid, så det är bra att jag kan göra korta ärenden med alla barnen själv om det behövs.

fredag 6 mars 2020

M och hans inlärning

M läser sista terminen nu i nian. Snart är det dags för gymnasiet och därför har jag faktiskt bett om att M ska få fler läxor, så vi vänjer oss vid den saken. Annars kommer det blir en chock att börja gymnasiet. Han vill läsa natur eller teknisk linje dessutom. Jag är inställd på att vi kommer få hjälpa M mycket hemma med läxorna. Jag har gått naturvetenskaplig linje och maken teknisk linje och därtill utbildat oss på universitet inom naturvetenskap och teknik så det ska nog gå bra. Vi vet också vad som krävs för att man ska klara dessa gymnasieutbildningar med betyg att söka vidare på. Det kommer bli tufft men vi kommer hjälpa honom.

M är dock inte riktigt med på noterna. Han tror att det är fusk om han tar hjälp av oss. Idag satt han med en hemskt jobbig text på tyska. Den tog jättelång tid, så jag fick avbryta och titta vad som pågick. Han satt och försökte googla jättesvåra tyska ord i translate. Det är också svårt när man har problem med korttidsminnet att hålla många översatta ord i huvudet för att översätta hela meningen. Och därtill byta ordföljden som det är på tyska. Inte konstigt att det kändes som att uppgiften tog honom oändlig tid.

Så vi började titta på texten tillsammans och då gick det bra. Jag läste högt för honom och så översatte vi tillsammans. Texten var något att bita i även för mig som läst tyska på gymnasiet också.

Jag förklarade för honom att det enda som spelar någon roll imorgon, när de ska få frågor på texten att jobba med, är hur pass bra han kan texten, inte hur han har lärt sig den. Och att det inte är mer fusk att fråga en förälder än att fråga google. Det kunde han hålla med om.

Och jag har också förklarat för honom att det (tyvärr) är så att akademikerungar brukar ha det lättare att klara sig i skolan just för att de kan få hjälp av sina föräldrar. Det är lite som att ha en extralärare hemma. Säger du nej till att få hjälp av en extralärare?

När jag la fram det så så hörde han hur dumt det lät att inte ta emot hjälpen.

Hur jag förklarade sömnen för lillebror

Jag skrev ju att man kunde göra ett seriesamtal och förklara det här med djupsömn och ytlig sömn för lillebror för att förklara vad som hände när jag försov mig så han kom för sent till skolan. Han fick för sig att jag gjorde det med flit eftersom jag inte kollade på klockan när jag sov.

Jag tänkte att vi även kunde googla sömn tillsammans och lära oss om dess stadier.

Sen kom jag på hur otålig han brukar vara och hur lite tid jag brukar få med att förklara saker innan han säger: "Okej, okej jag fattar!" och vill bli av med mig. ADHD i ett nötskal. Är det inte tillräckligt roligt så dyker dopaminet och han tappar intresset. Ibland så överförklarar man rent generellt för barn, speciellt ADHD-barn tänker jag. Seriesamtal är bara bra om barnet är mottagligt. Så jag beslutade mig för att fatta mig kort och att slänga in lite humor för att det gör att saker fastnar lättare hos honom för att dopaminet då åker upp. Ju äldre jag blir och ju fler svåra situationer jag varit i, desto mer humor plockar jag in. Låg-affektivt bemötande och humor i kombination är det som funkar bäst på lillebror. Det avvärjer de flesta kriser, om inte annat köper en tillräckligt med tid för att man ska kunna tänka klart och åtgärda grundproblemet.

Jag berättade för honom att det fanns ytlig sömn då man lätt vaknar och djup sömn då man inte vaknar. Jag kom på att han faktiskt visst hade sett någon i djupsömn:

"Du vet när du försöker väcka pappa för att du vill spela med honom, och han är helt omöjlig att väcka och han inte skulle vakna ens om man sa att tredje världskriget hade startat. Och man skulle kunna släppa en atombomb bredvid honom utan att han skulle vakna. Sån var jag när jag försov mig. Så jag gjorde inte det med flit."

Lillebror drog på munnen åt det med världskriget och atombomben. Poängen hade gått fram.

Det är ju uppenbart att lillebror trott att "så här sover mamma" =lätt, oftast och "så här sover pappa" =djupt. Ungefär som tvåspråkliga barn tidigt tror att ena språket är så mamma pratar, och det andra så pappa pratar. (Sen lär de sig förmodligen att båda kan prata båda språken fast på lite olika sätt och olika mycket, om de kan det.)

torsdag 5 mars 2020

Varför jag förtjänade ett "Fuck you!" enligt lillebror

Precis innan lillebror skulle gå till skolan hade vi följande konversation:

Lillebror: "Du borde skaffa dig en väckarklocka."
Jag: "Det har jag redan en. Men jag hörde nog inte den idag"
Lillebror: "Men varför tittade du inte på din klocka?"
Jag: "För att jag sov. Tittar du själv på klockan när du sover?"
Lillebror: "Ja, jag tittar på min klocka."

Han har alltså inte fullt begripit hur sömn fungerar. Han är själv väldigt lättväckt, men har inte fattat att det finns något som heter djupsömn. Han minns ju inte den själv så det är kanske inte så konstigt. Så klart att han bara minns de gånger som han har vaknat till och tittat på klockan och sen somnat om, inte de gånger han legat som en klubbad säl utan att vakna för minsta ljud.

Alltså trodde han att jag försovit mig av illvilja eller lättja gentemot honom. Han fattade inte att jag verkligen inte hade hört väckarklockan. Det hör till saken att plutten var vaken i natt och inte somnade om förrän vid 4-tiden, så jag var nog i djupsömn klockan 7 i morse. Men hur som helst, så var det inte konstigt att lillebror svor åt mig. I hans hjärna så hade jag låtit honom komma för sent med flit. Så klart att han tyckte att jag förtjänade ett "fuck you!".

Jag fick frågan på mitt förra inlägg (på facebook, inte här) om diskussionen om svordomen skulle tas sen, eller egentligen mer som ett påstående som att det var självklart att jag skulle göra det för att vara en god förälder. Mitt svar:

"En bättre strategi för ett autistiskt barn är att rita upp ett seriesamtal och förklara hur det egentligen gick till dvs vad som egentligen hände och vad det innebär när en förälder försover sig. Som du ser på efterföljande kommunikation har han inte riktigt begripit det här med att sova och medvetande. Så slipper han bli arg nästa gång för att han förstår vad som hände istället för att tro att jag gjorde detta mot honom med flit. Och då kommer inte heller någon svordom att slinka ut. Detta är lätt att missa. Ja, han är jättesmart på många sätt, flytande i engelska fastän han bara är 12 år och fattar många saker väldigt snabbt. Men det grundläggande som hur sömn funkar har gått honom förbi. Skev begåvning helt enkelt. Och det bästa man kan göra är att kärleksfullt fylla de luckorna istället för att klandra. Han vet redan att svordomar inte är trevliga och att det inte är passande att säga så. Så att skapa en konflikt kring det är helt onödigt. Men man kan absolut säga åt honom att det inte var trevligt sagt och att man inte vill höra sånt. Men som sagt, det vet han redan."

onsdag 4 mars 2020

Idag försov jag mig - lillebror ryter till

Klockan 8.00:

Lillebror: "Var är min hamburgare?" (=standardfrukosten)
Jag, från sängen: "Ojdå förlåt, jag har visst försovit mig."
Lillebror: "Var är min hamburgare?"
Jag: "Jag har inte lagat den än eftersom jag vaknade nu."
Lillebror: "Då är det ert fel att jag kommer för sent."
Jag: "Ja, helt riktigt. Idag är det helt mitt fel att du kommer för sent."
Lillebror: "FUCK YOU!!!"

Okej, inte för att jag är förtjust i svordomar, men ni som har barn som fungerar på liknande sätt förstår att man inte bör fästa så stor vikt vid ord utan se det bakomliggande. Dessutom är det inte så särskilt smart att starta ett uppfostringsförsök med ett barn i affekt och/eller i tidsnöd över huvud taget. (Det kan man ta senare om man tycker att det behövs.)

Ni som har barn som inte vill gå till skolan eller har barn som liksom lillebror, historiskt har kommit försent ca hälften av dagarna för att tidsuppfattningen är dålig, morgonrutinen svår och motivationen noll ("jag kan komma när jag vill - de är ändå där och blir glada när jag kommer"), förstår hur glad man blir över attityden att det är viktigt att komma till skolan i tid. 😊

Ni som inte alls förstår detta och tänker "en sån attityd/svordom skulle jag aldrig tillåta" har förmodligen ett barn som funkar på ett helt annat sätt. (Glöm inte att jag också har ett sådant barn.😉 ) Eller så tar ni onödigt många strider.