Jag skrev ju att man kunde göra ett seriesamtal och förklara det här med djupsömn och ytlig sömn för lillebror för att förklara vad som hände när jag försov mig så han kom för sent till skolan. Han fick för sig att jag gjorde det med flit eftersom jag inte kollade på klockan när jag sov.
Jag tänkte att vi även kunde googla sömn tillsammans och lära oss om dess stadier.
Sen kom jag på hur otålig han brukar vara och hur lite tid jag brukar få med att förklara saker innan han säger: "Okej, okej jag fattar!" och vill bli av med mig. ADHD i ett nötskal. Är det inte tillräckligt roligt så dyker dopaminet och han tappar intresset. Ibland så överförklarar man rent generellt för barn, speciellt ADHD-barn tänker jag. Seriesamtal är bara bra om barnet är mottagligt. Så jag beslutade mig för att fatta mig kort och att slänga in lite humor för att det gör att saker fastnar lättare hos honom för att dopaminet då åker upp. Ju äldre jag blir och ju fler svåra situationer jag varit i, desto mer humor plockar jag in. Låg-affektivt bemötande och humor i kombination är det som funkar bäst på lillebror. Det avvärjer de flesta kriser, om inte annat köper en tillräckligt med tid för att man ska kunna tänka klart och åtgärda grundproblemet.
Jag berättade för honom att det fanns ytlig sömn då man lätt vaknar och djup sömn då man inte vaknar. Jag kom på att han faktiskt visst hade sett någon i djupsömn:
"Du vet när du försöker väcka pappa för att du vill spela med honom, och han är helt omöjlig att väcka och han inte skulle vakna ens om man sa att tredje världskriget hade startat. Och man skulle kunna släppa en atombomb bredvid honom utan att han skulle vakna. Sån var jag när jag försov mig. Så jag gjorde inte det med flit."
Lillebror drog på munnen åt det med världskriget och atombomben. Poängen hade gått fram.
Det är ju uppenbart att lillebror trott att "så här sover mamma" =lätt, oftast och "så här sover pappa" =djupt. Ungefär som tvåspråkliga barn tidigt tror att ena språket är så mamma pratar, och det andra så pappa pratar. (Sen lär de sig förmodligen att båda kan prata båda språken fast på lite olika sätt och olika mycket, om de kan det.)
Hej!
SvaraRaderaSå roligt att se att du börjat skriva på bloggen igen. Det är efterlängtat!
Jag funderade på det här med Lillebrors adhd. Om jag minns rätt skulle ni starta en utredning för ett tag sedan för att eventuellt kunna börja medicinera. Hur har det gått med det? Jag frågar för att jag själv är i samma situation med min son. Han fick autismdiagnos när han var 4,5 år och det syntes då inga tecken på adhd/hyperaktivitet. Men från att han var cirka 6 år fram till nu då han är nästan 9 tycker jag mig se ökade tecken på adhd och jag är övertygad om att han skulle få diagnosen idag. Han har nu stora problem med explosivt humör och jag undrar om medicinering är oundvikligt. Fast helst vill jag undvika det eftersom jag har hört att medicinerna inte är testade på lång sikt, kan ge personlighetsförändringar osv. Men detta kanske är fel? Hur tänker du kring detta?
Hälsningar Maria