Translate

måndag 24 september 2018

Bägaren rinner över för lillebror på matteprovet

I fredags sprang lillebror hem från skolan för sjunde eller åttonde gången. Det är lite jobbigt för honom nu i fyran när allt är nytt. Och i fredags var många ordinarie sjuka. Skolan hade trott att det skulle funka ändå eftersom resursen var frisk. Även om hon fick dela lite på sig och vara i andra klassen med och hålla vissa lektioner. Det gjorde det inte.

När de skulle göra ett litet mattetest så fick lillebror panik och sprang hem. Fastän resursen satt in honom i arbetet dessutom i arbetsrummet dvs i lugn och ro. När han får panik så blir han väldigt impulsiv och bara sticker. Det händer på några sekunder. Som tur är bor vi granne med skolan och det är bra att han springer hem istället för ut på byn eller stannar kvar och beter sig illa. Eller stannar och mår dåligt utan att visa det. Jag anser att så länge han "bara" springer hem så har vi inte något stort problem. Det är ju bara att lugna ner honom, ge honom kärlek och lyssna och kanske lite mat om det behövs och sen skicka tillbaka honom. Det är bra att han står upp för sig själv och berättar vad han behöver. Jag har sagt åt honom att fortsätta med det, men vända sig till resursen innan han springer hem.

I fredags kom lillebror hem till mig och grät och kände sig misslyckad. "Det finns ingen som kan ta hand om mig. Ni är de enda som förstår mig." sa han och syftade på maken och mig. Vi kramades och jag försökte lyssna in honom. Jag hade samtidigt sms-kontakt med resursen. Vi beslöt att jag skulle försöka få tillbaka honom till NO:n som han älskar. Under tiden så kunde jag försäkra honom om att jag skulle se till så han fick bättre hjälp i matten.

Jag mejlade rektorn och skrev att lillebror behöver en resurs hela tiden vid sin sida nu i början och att om de inte kunde fixa det så får vi hålla honom hemma. För det knäcker honom att känna sig misslyckad gång på gång och han håller på att tappa förtroendet för skolan. Inte bra på lång sikt. (Jag fick senare svaret av rektorn att tanken är att det ska finnas en resurs hela tiden nu i början. Bra!)

Jag bad också resursen att få hem matteprovet så vi kunde göra det hemma tillsammans lillebror och jag. Det var inga problem. När jag tittade i räknehäftet och boken var det uppenbart för mig när det började kännas svårt. Det var när han inte längre klarade talen i huvudet utan var tvungen att ställa upp dem på pappret. Se skillnaden i svårighet mellan uppgift 1, 2 och 3. Det var ingen slump att han sprang hem när han skulle göra 3:an.



Igår så gjorde provet ("diagnos 2") tillsammans. Det var verkligen supernyttigt för jag såg många svårigheter. Matten är egentligen inte något problem - han är supersmart på matte. Han kunde allt själv, t o m ställa upp talen korrekt. Men han hade svårt att veta var på pappret han skulle skriva. Det blev lite trångt på vissa ställen. Han kunde inte planera sitt skrivande, se bilden.


Han var dock mycket noga med att det skulle bli läsligt för lärarna. Siffrorna tycker jag han formar fint även om han inte formar dem på vanligt sätt (syns inte i bilden). Kändes lite bakvänt för mig när jag såg honom skriva, men jag sa inget om det. Vem har sagt att mitt sätt är rätt? Det är ju resultatet som räknas. Och min pappa skrev hela livet åttor som två små cirklar ovanpå varandra. Det gick jättebra. (Har bloggat om det för länge sen.) Sen är just vanliga åttan en superbra form att kunna skriva, för hjärnan, så man kan absolut träna på det. Men inte under en mattelektion.

Det var också tydligt hur självmedveten han är. Han kändes osäker och jag fick peppa honom att fortsätta och säga att han är duktig osv. Självförtroendet var inte det bästa. Han som annars är rätt tuff.

Det märktes också att han hushållar med krafterna när han skriver. Han tycker att det känns som eld i handen när han skrivit länge. Oftast får han ta hjälp av ipaden och han har varit så långt framme i matten att han fått jobba med appar istället för att skriva i boken. Nu när han var tvungen att skriva så skrev han minsta möjliga. Han vill inte skriva "Svar:" utan säger att det räcker med en punkt. Så gör de i engelskan. Jag sa inget om det. Han har ju svårt med finmotoriken och det finns ingen mening med att tvinga honom att öva finstil OCH matte på samma gång. Det är många barn med NPF som man tvingar att öva på att skriva finstil hela dagarna tillsammans med allt annat och då blir det så klart mycket jobbigt att gå i skolan. Visst ska de öva sig att skriva fint, men inte hela tiden. Och handen på hjärtat - hur ofta skriver man själv för hand? Är det inte mest inköpslistor och post-it-lappar man skriver? Allt annat skrivs på datorn och då kan ju barnen lika gärna få göra det direkt om det passar dem bättre.

Men det som nog ändå var jobbigast för honom och fick bägaren att tippa över i fredags var alla synintryck på sidan. Han sa själv att det var för många sexor och sjuor på sidan. Att han fick panik av dem och att han då sprang hem. Så jag tog till det enkla knepet att skärma av allt annat än det tal han håller på med med vita tomma papper och vek bak motstående sida under boken. Det funkade kanon. Se bilder nedan.

Det är likadant för M. Han kan inte heller se sånt han inte ska räkna för stunden. Han hakar upp sig på detaljerna han med. Hans pedagoger har precis återgått till lösblad efter att ha testat matteboken på nytt.

Jag har givetvis tipsat lillebrors resurs om att testa lösblad och det skulle de. Jag har också tipsat henne om att testa att låta honom skriva med en tuschpenna för de kräver mindre tryck, så det blir kanske mindre "eld" i handen. Nackdelen är så klart att man inte kan sudda utan får börja om om man skriver fel. Men jag tänker att lillebror åtminstone kan få välja penna själv om han nu ändå ska skriva på lösblad. När han var liten så lärde han sig skriva med hjälp av en guldtuschpenna, för han älskade guld så mycket. (Jag har bloggat om det också för länge sen.)

Han ville också sitta med neddragen rullgardin och en lampa på istället för i dagsljus. Det bländade.

Allt detta har jag givetvis berättat för lillebrors resurs. Hon är pigg på att lära sig hur han funkar. Så guld värt!



lördag 22 september 2018

Huvudtrauma och kaos i huvudet

Just nu är jag ensam med barnen. Måste bara få ur mig det som precis hände. Det visar vilket kaos det är i huvudet på lillebror.

M och lillebror hade en konflikt där uppe på ovanvåningen. Lillebror gjorde något och för att retas tillbaka så tog M lite saliv och kladdade på lillebror och hans golv. Lillebror som är superkänslig för lukt och som dessutom tycker att M är lite äcklig ibland, blev helt tokig. Så tokig att han stampade M på huvudet där M låg på golvet.

Detta fick inte jag veta direkt, utan jag får dra det ur lillebror. M säger inget. Han vill inte skvallra av någon dum anledning. "Du kommer mörda mig om jag berättar!" säger lillebror. Alltså tänk er kaoset i huvudet på honom när han får för sig sådana saker.....

Men som oftast så bemötte jag honom låg-affektivt. Sa att jag absolut aldrig skulle mörda honom eller någon annan för den delen och att jag skulle bli mindre arg om han erkände. Så han erkände. Så klart att jag blev arg. Det är ju jättefarligt att sparka på någons huvud. När de ligger ner dessutom. Och sin bror. Han fick några väl valda ord om vad som kan hända. Sen fick jag gå efter M som var jätteledsen.

M var rädd att det var farligt. Jag tittade och han hade mycket riktigt en bula och det var lite blod utanpå. Skallbenet var helt och när han visade mig hur hårt lillebror hade stampat då bedömde jag att det nog inte var så hårt som jag först trodde. Men ändock en bula och blod. M fick kyla huvudet.

Eftersom jag är livrädd för huvudskador så tvingade jag M upp till lillebror för att visa blodet. Lillebror brukar ofta skylla ifrån sig och det är jättesvårt att få saker att gå in i huvudet på honom. Speciellt när han gör fel. Allt som händer kan alltid hänföras till något som någon annan gjort eller inte gjort. Och sparkar mot huvudet är allvarliga saker så lite extra tydlighet var på sin plats. M ville förstås inte medverka men han hade inget val. Lillebror skämdes så klart. M var ledsen. Båda grät. Då sa lillebror att han ville ha lite nötter och något att dricka.

"Du är inte viktig nu. Jag måste trösta M." sa jag. Det skulle jag inte sagt för han fattade inte att det gällde NU och bara NU när M var ledsen. Jag förklarade men det hjälpte ändå inte. Lillebror var så ledsen och sa att då var det ingen mening att han lever och skulle öppna fönstret och hoppa ut. En tuff kille, men väldigt skör när det gäller mammakärlek alltså. Man får vara försiktig. Jag vet förstås att fönstret inte går att öppna helt av honom, utan han kan bara öppna en liten springa. Och det är nog tur. Hans rum är på andra våningen. Då fick han för sig att han skulle gå ner och hoppa från lektornet. Det är ca 2 meter upp. Nog inget han skulle dö av men ändå obehagligt.

Som vanligt måste man vara låg-affektiv. Om jag får panik och börjar bete mig irrationellt jag också så vet man inte vad som händer. Så jag sa bara lugnt att han visst är viktig och att jag älskar honom och sa åt honom att komma ner så vi kunde gå in och ta lite nötter. Så blev det.

Jag kunde gå tillbaka till M som satt och grät med en kylpåse på huvudet. Jag viskade i hans öra att jag överdrivit faran för lillebror, eftersom jag kände att jag måste det för att få honom att sluta med sånt där. För det kan bli värre. Lite fiskolja fick han också, för det är bra vid smällar mot huvudet.

Jag gick åter till lillebror och förklarade att jag ville att han skulle lova mig att han aldrig skulle sparka mot någons huvud igen. Att han skulle ropa på mig nästa gång, så lovade jag att vara lite snabbare.

Nu har lugnet lagt sig. Alla har gått på var sitt håll. Och jag har förbjudit killarna att umgås nu ett tag. M verkar må okej. Inte illa, men vi får hålla lite koll på honom idag. Jag tror inte han fick en hjärnskakning men man vet aldrig.

Lillebror får vi ha koll på i fortsättningen för han erkänner att han blir så arg på M att han känner att han bara måste ge igen. Han är som en lite reptil som inte kan stoppa sig. Har alltid varit. Jag hoppas att hans hjärna mognar så den kan hålla tillbaka dessa impulser.

Och jag har sagt åt M att han absolut inte får vara i en sån position att sånt kan hända. Inte ligga på golvet t ex. Han måste ropa på hjälp. Jag tror i och för sig att det gick för snabbt idag.

tisdag 4 september 2018

Utvecklingssamtal för M

Jag inser att det inte är så mycket jag skrivit om M på sistone. Jag har mest bloggat om lillebror. M går i åttan nu och det känns mindre och mindre rätt att skriva om honom. Han är en ung man, snart 14 år. En jättefin och go ung man som jag är så stolt över. Snäll som få, smart, klok och rolig. Med en del svårigheter, javisst, men på det hela taget en MYCKET behaglig person att umgås med.

Idag var vi på utvecklingssamtal med hans fröknar. Han går ju i en klass med 3 klasskamrater och 4 fröknar. Följer den vanliga läroplanen. Han har det jättebra. Kunde nog inte ha det bättre. Fröknarna är helt underbara. Duktiga med honom och lyckas med konststycket att lära honom och se till att han har det bra. Man måste pusha M en hel del, för startmotorn finns inte alltid där och han är en drömmare och återfaller i viftande om man inte påminner.

Och vi föräldrar och personalen förstår varandra så bra. Man kan nog lätt säga att vi är på "samma våglängd". På mötet kändes det som att vi mest nickade och höll med varandra. Det mesta går bra. Det är bara matten som inte flyter på och där han blir störd av att ha matteboken och börjar titta på alla tal. Matteförmågan är det dock inget fel på. Läraren ska återgå till lösblad igen. Och i hemkunskapen så går han och vrider ner plattan från max när vattnet ska koka upp eftersom han inte tycker att högsta behövs och han vill spara på miljön. (Men det är ju helt fel att tänka så.) Detta utan att resursen märker det.

Vi alla vill också få honom att våga ta mer initiativ. Och fröknarna pushade honom där med. Det gav effekt. Han var lite osäker men gick och hämtade mig och frågade om jag ville titta i hans fack vid hans bänk och se hur fint han skrivit i sin mattebok. Så klart att jag ville det! Hans handstil har blivit bättre.

Sen något som han behöver jobba på är att sitta still. Han går en runda i rummet, skuttar lite, ställer sig och viftar mot ett skåp, sätter sig på golvet och ligger ner på stolen. Det är kanske sött när man är liten, men det funkar ju inte riktigt när man är vuxen.

Två lekhagar

De senaste dagarna har jag googlat lekhagar. Läget känns smått akut. Lillebror har ju någon slags bebisfobi eller liknande. Han klarar i alla fall inte av pluttens ljud och vill hela tiden att vi stänger dörrar om plutten så att han inte hörs. Än så länge så har lillebror inte gjort något mot plutten men verbalt är han aggressiv och han smäller hårt med dörrar om vi inte stänger dem. Vi kan inte helt lita på lillebror för han slår ju sina andra syskon när han känner sig trängd. Jag tänker att vi alla står inför en hemskt stressande tid allt eftersom plutten blir mer och mer rörlig. Vi behöver kunna fortsätta stänga in oss med honom i köket utan att oroa oss för att han ska smita så fort någon öppnar en dörr. Man vill ju absolut inte att han ska råka komma i vägen för en sån där smällande dörr....

Jag förstod lite problemet med lillebrors hörsel när han bad mig ta en annan blyertspenna härom dagen. För den jag valde gnisslade så hemskt. Barn med NPF kan ofta störa sig på just penngnissel. Själv hörde jag knappt ljudet. Jag har aldrig tidigare tänkt att en blyertspenna låtit för högt. (Men jag bytte så klart penna.)

I vilket fall, så för att hålla nere lillebrors stressnivå, vår egen och naturligtvis även för att skydda plutten, så har jag kommit fram till att vi behöver en lekhage. Problemet med dessa är att de är ganska små. En pentagon med sidan 72 cm lämnar inte mycket svängrum åt en bebis som rullar och ålar runt. Så jag har tvekat. Det har inte känts så lönt jämfört med resesängen vi har som är 110*60 cm. Men det blir en himla stress för oss alla att behöva lyfta i plutten i den när man lämnar köket för att man måste gå till de andra barnen. Eller bara för att man inte orkar ränna efter plutten i huset så som man orkade med sitt förstabarn 😉. M lämnar farliga saker på golvet  utan att tänka sig för och lillasyster pysslar och sprider ibland ut saker på golvet. Bättre då att plutten har en egen vrå som han trivs i. Han har dessutom inget eget rum utan bara en liten garderob som han sover i. Om han får en lekhage så sitter han redan på en säker plats och har det bra när man måste lägga benen på ryggen för att de andra slåss. Eller för att en dator havererat (=skrik). Men jag har inte heller hittat någon lekhage jag vill ha som är lite större. De är alla på hjul och det tänker jag är lite obehagligt för barn som ska lära sig krypa, stå och gå, dvs att underlaget inte är helt stilla. Så kom jag på att jag kan köpa två av den här och bygga ihop dem till något större:

https://www.jollyroom.se/babyprodukter/barnsakerhet/barngrindar-trappgrindar/lekhagar/babydan-lekhage-flex-inkl-lekmatta-svart

Nu återstår att se om detta var en snilleblixt eller om jag "hade lite otur när jag tänkte" dvs att det blir för instabilt. Men en hexagon (sexhörning) borde jag kunna bygga eller kanske t o m en heptagon (sjuhörning), utan att tappa för mycket av stabiliteten och det gör som ni ser ganska mycket på storleken på arean. Man kan också bygga ihop två pentagoner. Det borde bli stabilt. Jag och lillasyster lekte lite med tändstickor för att tänka ut hur man kan bygga en stor lekhage som är stabil och får plats här hemma. Den största varianten får vi nog spara till trädgården.

I värsta fall får jag bara sälja dem igen. En extrem familjesituation kräver att man tänker utanför ramarna och vågar testa och tänka om när något inte funkar.

Utforska hemmet får plutten göra i trygghet, när han och jag är ensamma hemma på dagarna.

måndag 3 september 2018

Uttråkningshuvudvärk?

Här sitter jag nu och känner mig uppgiven och lite gnällig. Har sovit 4 timmar i natt p g a barn som somnade sent, disk, mycket att planera och en bebis att amma. Precis när jag skickat iväg alla, hade ammat klart och skulle somna om så hör jag lillebror komma hem från skolan. Antiklimax verkligen.

Han klagade på att han hade huvudvärk och ville komma hem och vila. Det tänkte han sig kunna göra genom att knäppa igång sin dator och spela spel eller titta på film. Jag vet inte om ni läsare haft ordentlig huvudvärk någon gång, men sist jag hade det (vilket bara hänt en gång i mitt liv, så jag ska inte klaga), så kunde jag inte titta på film eller ens vara uppe ur sängen. Jag låg i sängen och vilade. Så jag föreslog att han skulle göra just det. Han tog av sig naken, la sig under täcket och testade  men flög upp direkt.

"Jag har uttråkningshuvudvärk."

Har ni hört talas om den sortens huvudvärk? Trodde väl det. Inte jag heller.

Han sa sig också ha så mycket huvudvärk att han inte orkade leva och ville döda sig själv. Sånt är ju alltid tråkigt att höra. Samtidigt så kan man inte gå med på att ungen kommer hem från skolan och sätter sig och tittar på film istället. Antingen har man huvudvärk och då gäller att skärmen är av, eller så kan man gå till skolan. Han får gärna vara hemma och vila och läsa en bok, men se på film. Näpp! Jag drog ut nätverkskabeln vilket givetvis inte var poppis.

Nu säger jag förstås inget om mildare huvudvärk och film. Självklart funkar det, men man öppnar lite pandoras box om man berättar det för lillebror. Då kommer han springa hem och vilja titta på film så fort det är lite jobbigt i skolan.

Problemet är att han tror sig själv med sina förklaringar. Jag såg att han var trött. Han kom nog i säng lite för sent igår. Plus att den lilla nakna magen var platt trots att han åt en hamburgare med bröd till frukost en timme tidigare. Det gäller att man är vuxen då. Inte fastnar i hans förklaringar eller blir förskräckt över att han säger sig vilja döda sig själv. (Men det är ju inte bra!)

Jag stekte några korvar, gick upp med dem och sa att jag kunde gå med på 10 minuters film om han åt upp korvarna och sen gick tillbaka till skolan. Det gick han med på. Så mycket för den huvudvärken!

Och nu precis gick jag upp där. Han var lugn. Korven var uppäten. "Se nu mår jag mycket bättre nu när jag får kolla på film." sa han. "Ja och äta korven. Du var hungrig. Se, jag känner dig mycket bättre än du känner dig själv ibland!". Det höll han med om. Vi enades om två minuters film till. Och så blev det. Han stängde självmant av datorn, klädde på sig igen och gick lugnt tillbaka till skolan. Frivilligt alltså och med en kram och en puss och försäkringar om att mamma älskar honom och är "i hans lag i livet".

Tänk hur detta kunde ha slutat om jag:
1) lät honom titta på film utan att ge mat (härdsmälta p g a sjunkande blodsocker!)
2) lät honom titta på film med mat och utan krav på motprestation (=bekvämt att springa hem från skolan - det kan man göra fler gånger)
3) hade fått för mig att sätta ner foten och visa vem som bestämmer genom att tvinga honom tillbaka till skolan direkt. (Funkar aldrig! Leder också till härdsmälta och f a mycket bråk)

Nu ska jag krypa tillbaka till plutten och sova lite.