Translate

torsdag 27 juni 2013

CPS och våra grannar

Idag fick vi veta att ljudet från vår studsmatta har fortplantat sig i marken och in i betongen till våra grannars hus. Det har förstärkts på något skumt sätt. Husen ligger tätt, med bara 5 meter mellan vår studsmatta och grannarnas sovrumsvägg. Deras hus ligger lite nedanför vårt eftersom vi bor i en backe. Kanske studsar ljudet från vår baksida runt lite extra nere hos dem? De har lidit i 3 år, dvs sen vi satte upp studsmattan.

Nu kan jag inte påstå att de lidit helt i tysthet. En gång sa de till mig. Jag trodde det mestadels var skrikandet som störde. Grannfrun sa inget annat än att det var högt ljud. Den gången var jag inte mottaglig eftersom ungarna bråkade och för att det var klockan 9 en söndagsmorgon. Jag svarade att klockan 9 får man acceptera att grannbarnen är ute och leker. Då har de redan varit vakna två timmar och måste få gå ut. (Ljud är tillåtna från och med kl 7, enligt lagen.) Däremot så ska de inte skrika. Vi säger förstås alltid till dem, när de skriker. Men de glömmer ju så lätt tillsägelser och fortsätter att skrika.

Efter den incidenten så hörde vi inget mer. Vi märkte däremot att de smällde i dörrar och fönster några gånger. Efter det, så skrev jag detta brev till dem, där jag uppmuntrar dem till att höra av sig. Ofta har de satt på hög musik. Inget som vi haft något emot egentligen, eftersom det varit bra musik. Vi har trott att det varit en bra lösning för dem och för oss.

Så kom de hem från en utlandsresa. De hade köpt ett inomhusvattenfall. Säger de.... När det går torrt så piper det högt och det är ett väldigt högfrekvent ljud. Det har så hög frekvens att inte jag hör det, och inte heller grannarna själva. Det har med ålder att göra. De närmsta grannarna runt omkring är 60+. De hör det inte heller. Det är alltså bara maken och barnen som störs av pipandet. Någon av våra vänner påpekade att det faktiskt kan vara en sån här, istället för ett vattenfall:
http://www.expressen.se/kvp/oljudet-haller-de-unga-borta/

Den funkar inte som tänkt i sådana fall. För barnen stannar ändå ute, trots pipandet. Vi får tvinga in dem.

För att göra en lång historia kort, så har pumpen till vattenfallet (eller vad det nu är) pipit uppemot 30-50 gånger inklusive när de åkt hemifrån. Vi har ringt dem, men inte blivit trevligt bemötta, utan bara avsnästa. Det har gått så långt att vi faktiskt funderat på att polisanmäla. För ljudet är skadligt högt. De ringer i makens öron efter det är avstängt. Och vi kan inte använda vår trädgård. Ska vi sätta på barnen hörselkåpor när de är i sin egen trädgård?

Idag när alla barnen var i studsmattan, så var musiken jättehög + att pipet kom igång samtidigt. Maken blev inte direkt glad, och gick dit. Grannen var inte alls glad han heller. Han satt på framsidan. Han hade tydligen satt på pipet med flit för att få kontakt. Vågade han inte gå hit, eller? Bits vi? ;) Och nu letar de nytt boende. Tycker ni att detta är ett moget beteende? ;) De är ca 50+.

Karln i huset tyckte dessutom att:
* "Man inte behöver ha en lekplats i trädgården. Man kan ta barnen till en lekplats som ligger mycket nära." Dvs barnen ska helst inte vara i sin egen trädgård, eller?
* "M behöver inte hoppa studsmatta. Han är för stor (8 år)." Det är ju främst hans hopp som klonkar. Förresten, blir man någonsin för stor för att hoppa studsmatta? Jag tycker fortfarande att det är kul.
* "Vi kunde ha studsmattan på framsidan." Ja, det kunde vi ju haft om vi bara hade vetat om ljudeffekten..... Hur ska man lista ut det, när de inte berättar?

Kan tillägga att frun i huset är barnskötare. Häpnandsväckande. Finns det ingen förståelse för att vi:
1) har två barn med NPF (de vet om det) som vaknar tidigt och behöver röra på sig och att de låter lite extra,
2) behöver ha en lekplats hemma, eftersom vi är hårt belastade och sällan orkar åka iväg. Och för att barnen varit rymmare?

Hur är då det mogna sättet att lösa detta? Jo, detta påminner mig om Ross Green och hans "collaborate problem solving" CBS, som borde funka rätt bra för vuxna också. Se detta klipp med pojken som trummar med sin penna och stör sin lärare. Se så fint de löser det, utan att bli arga på varandra:
http://www.livesinthebalance.org/simple-plan-b

Så rätt sätt att försöka lösa det, är precis som maken gjorde när vi upptäckte att deras "vattenfall" pep:
1) Gå över till dem och informera om att deras ljud stör oss. Då tar man ansvar för sig själv. Andra människor kan inte lista ut vad som stör en. De kan inte tankeläsa och förstår inte alltid vad t ex ett smällande fönster betyder. Men behöver vara tydlig. Vänlig, men tydlig.
2) Fråga vad det är och vad de har för behov av saken.
3) Hjälpa till med en lösning: "Kan ni köpa en ny pump?" "Kan jag kanske köpa en ny pump år er?" "Kan ni stänga av den när ni åker hemifrån?" osv.

Hade de ringt på här hemma hos oss, bett oss komma över dit och lyssna själva på studsmatteklonkandet, så hade inte vi varit omöjliga. Vi hade kanske t o m satt upp studsmattan på vår lilla framsida istället. Och gjort oss jobbet att inhägna den t o m. Kanske gör vi så nu, tre år senare.... Men vi får först se om maken lyckas dämpa ljudet och stoppa fortplantningen av det. Naturligtvis förstår vi att de inte kan ha det så.

Ärligt så tycker jag mest synd om dem. Tänk så de lidit, förmodligen rätt mycket i onödan. Och jag tycker synd om dem, som är vuxna men försöker lösa konflikter som små barn. Tänk så jobbigt för dem.

måndag 24 juni 2013

Varför ska ni åka till HAB?

Idag var maken och jag på habiliteringen utan barn. Det var för Ms räkning. Logopeden och specialpedagogen ska hjälpa oss att lära M hur man samtalar. Ni vet först så inleder man samtalet, sen upprätthåller man det och sist avslutar det. Man pratar om sånt som intresserar båda parter. Upprepar sig inte. Ställer inte frågor som inte är frågor egentligen. Man luras inte. Man låter den andre prata, också. Osv, osv.

När vi skulle åka så undrade M flera gånger varför. Han var rätt orolig och nervös inför att vara på fritids några timmar. Bara det säger mig att vi måste hjälpa honom att lära sig samtala bättre.... Jag visade honom följande enkla skiss, för att förklara varför vi behövde åka. (Klicka på bilden så blir det större.)


Jag gjorde en orange cirkel för vad neurotypiska barn behöver hjälp med att lära sig. Sen bredvid, lite in i den första cirkeln gjorde jag en lika stor grön cirkel över vad Asperger/ADHD-barn behöver hjälp med att lära sig. Det är viktigt att den är lika stor som den första, för självkänslan. (Jag använde en upp-och-nervänd skål.)

Jag exemplifierade med sånt som neurotypiska barn ofta behöver hjälp med: Matematik och att minnas vad som hände när de var små. Detta är två av Ms styrkor. Han förstår högstadiematematik nästan helt av sig själv och minns saker som hände när han var 1,5 år.

Därefter så exemplifierade jag vad området som täcks av båda cirklarna betyder - som jag målat gult: Sånt som alla barn behöver hjälp med att lära sig. Som att lära sig läsa. (Jo, jag vet att det finns enstaka barn som lär sig själva att läsa, men den diskussionen gick jag inte in på med M.)

Återstoden av Asperger/ADHD-cirkeln, den som enbart är för barn med Asperger/ADHD ("halvmånen"), exemplifierade jag med "prata med kompisar". Sånt som dessa barn ofta behöver hjälp med att lära sig. Jag förklarade för M att det är allt som finns i denna del (halvmånen) som maken och jag behöver lära oss. Att maken och jag från början bara kan det neurotypiska. Att det är därför vi behöver åka till habiliteringen. Så vi kan gå kurser i att lära oss om vad Asperger/ADHD-barn behöver hjälp med och därmed bli bättre föräldrar.

Nu vet jag att allt detta är rätt generaliserande. Och det var också delvis poängen. Han har just nu ett stort behov av att känna att han inte är ensam. Att det inte är något konstigt med honom. Att han är en vanlig Aspergare/människa med ADHD, som många andra.

Vi fick tips om att köpa boken: "Vad betyder det?" från barnhabiliteringen som hjälper barnen att förstå sin autismdiagnos. Både läkaren och logopeden säger att den är jättebra, så nu har jag beställt till M. Jag tror det är dags. Han behöver fler svar än de jag kan ge honom. Ni hittar boken här:

http://butik.autism.se/index.php?route=product/product&keyword=Vad+betyder+det&category_id=35&product_id=106

lördag 22 juni 2013

TEMA Sommar & Fritid: Innepyssel för regniga dagar

I ett tidigare inlägg så skrev jag om hur mycket alla barnen gillar att pärla pärlplattor. Jag tror att det är för att de gillar att göra mönster. M och lillebror är mönstertänkare, och lillasyster är väldigt kreativ. När man väl hittar något som sysselsätter alla barnen en stund (pjuh!), som de klarar av utan för mycket frustration och som de kan göra tillsammans, vill man gärna ha mer. Speciellt när det är något som tränar finmotoriken och koncentrationsförmågan, som detta. När vi väl hade investerat i de stora dyra pärlorna (som vi aldrig stryker), kom vi på att vi relativt billigt kunde öka på variationsmöjligheterna, genom att köpa ett antal olika pärlplattor. (De kostade 20-25 kr/styck.) Och vi köpte dubbelt av de plattor som det blev slagsmål om. Varje pärlplatta är ca 20-25 cm lång.





Nackdelen är att man lätt får pärlor i hela huset.....

-------------------------------------------------------------------------

Något som är rätt likt detta är så kallade piggar, som består av en liten knopp som sitter fast på en pinne, som man ska stoppa in i ett hål. Ja, ni har nog alla har sett dem. Här ser ni en halv katt.


-------------------------------------------------------------------------

Vi körde vidare på konceptet småpill och mönster och köpte plus-plus som sägs vara en konkurrent till lego. Först tyckte jag att det var lite "fattigt" fastän det var enormt dyrt. Inte så bra som jag hade förväntat mig. Bitarna sitter inte ihop alls lika bra som lego och det blir inte lika fint när man bygger i 3D. Men barnen började snabbt att bygga olika saker. De var så nöjda så och lekte t o m mycket fantasilek med allt vad de byggde. Det är nog en fördel att alla bitar ser likadana ut, för då behöver de bara välja färg, inte form, som med lego.

Kolla in rymdskeppen:

Och skjutarna: 

                                             Kolla in den smarriga chokladtårtan....

Nackdelen är att man lätt har plus-plus i hela huset. Och att bitarna, som sagt, lätt åker isär.

--------------------------------------------------------------
Nyligen så hittade jag leksaksmosaik för halva priset, så jag slog till. Det var ett lyckokast, förutom att vi fick även det i hela huset..... Det blev så poppis att det faktiskt blev slagsmål över det. Jag får nog köpa lite mer. Man kan givetvis göra mönster....


men även rymdskepp, som har den uppenbara nackdelen att man inte kan plocka upp dem och flyga med dem.

 Man kan göra "honungs-hus", och se vad en halv, en tredjedel och en sjättedel är.
 Man kan även bygga på höjden.
Nackdelen är att det lätt faller sönder, och som här lätt trampas sönder av misstag, eftersom det ligger på golvet. Enormt frustrerande för lillebror.

Om man har tur, som vi hade idag hemma hos farmor, så kan man hitta överbliven riktig keramik-mosaik, från husrenovering. Det gjorde inget att det var lite bleka färger. Lillebror tyckte det var roligt ändå. Här har han gjort guldpengar, silverpengar och vanliga pengar. Det bästa: Det var gratis.


fredag 21 juni 2013

TEMA: Sommar & Fritid - Vår baksida 2.0

Idag så uppgraderade jag följande gamla inlägg om vår baksida, om någon vill läsa. 

http://aspergermamma.blogspot.se/2012/08/var-baksida.html

Jag har gjort några ändringar i texten och lagt till fyra bilder, så ni kan se hur det ser ut på vår baksida. 

Jag uppgraderade inlägget eftersom Neurobloggarna har TEMA: Sommar och Fritid denna vecka.



Krönikör önskar glad midsommar

På sidan 40 i senaste numret av Mat & Hälsa, d v s den här tidningen:


har jag skrivit en krönika. Den handlar om vår familj och socker. Tidningen har precis kommit ut i affärerna.

Jag kommer förhoppningsvis få fler krönikor publicerade. Mat & Hälsa har i alla fall bett mig att skriva fler, och de ska handla om mat och barn. Alltså inte om NPF, utan om barn i allmänhet. Det tror jag är bra, för maten påverkar alla barn.

Nu vet jag inte alls om jag kan påverka något med det jag skriver. Men kanske jag kan få någon att tänka till? Hör gärna av er om ni har tankar på vad jag kan ta upp, och vad som behöver förändras. Givetvis har jag några tankar om samhället i stort.... Och naturligtvis har jag i bakhuvudet hur svårt föräldrar till barn med speciella behov har det. Men tipsa gärna! Vad tycker ni behöver förändras?

I tredje numret av samma tidning, så var M och jag på framsidan, se nedan. Med detta så vill jag önska er alla en glad midsommar! Ha en bra dag och helg, vad ni än väljer att göra! Vi kommer själva bara vara hemma. Vi har inte orkat ta tag i något firande i år. Har inte ens handlat mat än faktiskt. Och vi gör nog ingen midsommarstång. Som tur är, gjorde de en på dagis i går. Men barnen är glada och nöjda ändå. De trivs med att vara hemma och mysa.



PS. Jag kommer nog ta bort detta inlägg senare, eftersom jag egentligen önskar vara anonym i bloggen. Därför skriver jag inte heller ut våra namn någonstans.

torsdag 20 juni 2013

Dammråttor

Jag och lillasyster städade sovrummet  på ovanvåningen. Någon hade vräkt ut alla barnböcker på golvet. Och sen hade någon annan inte dammsugit där på alltför länge. Vi hade en hel dammråttefamilj under böckerna.

Så tröttnade min lilla medhjälpare på att städa och ville läsa en av böckerna istället. Vi gjorde plats i en av sängarna och satte oss tätt intill varandra. Då kom M om ville vara med och lyssna. Han skulle absolut sitta vid min andra sida (mysigast så), men hamnade då med fötterna och sitt medhavda täcke mitt i dammråttorna.

"Vänta lite, vi makar på oss så du slipper sitta mitt i dammråttorna." sa jag och lyfte upp lillasyster och flyttade henne lite åt andra hållet. Samtidigt så rullar M ner med täcket och lägger sig mitt i dammråttorna. Han tänker sig inte för. Har inte så bra koll på kroppen och omgivningen. Och är glömsk. Det kan jag ha tålamod med. För mig känns det som att han gjorde det med flit, men jag sansar mig. Jag lyfter honom ur dammråttorna. (Inte så smart med en tung 8-åring, jag vet.) Borstar av honom och skakar av täcket i duschen och säger lite småirriterat:

"Du satte dig mitt i dammråttorna."

Då börjar M gapskratta:

"MITT I DAMMRÅTTORNA! HAHAHAHAHA! DAMMRÅTTOR! HAHAHAHA"

Jag ber honom att sluta. Men han bra fortsätter:

"DAMMRÅTTOR! HAHAHA!!"

Alltså jag kan erkänna det. Det gjorde mig enormt provocerad. Han bryr sig inte om att dammråttorna flyger. Rent av tyckte det var underhållande. Han skrattar åt mig som nu får ännu mer att städa. Jag ber honom gå ner till nedanvåningen om han inte kan sluta skratta och börja bete sig igen. Han lyder mig. Han går ner, men blir ledsen.

När jag har sansat mig, ropar jag ner:

"Vill du ha en ny chans?"

Det vill han gärna. Han kommer upp för trappan igen. Jag förklarar att han gjorde mig ledsen.

Då förklarar han vad han egentligen skrattade åt:

"Man kan inte 'sitta I DAMMRÅTTOR', hahahaha! Det lät så tokigt, att jag inte kunde sluta skratta."

Ja, just det. Det här med:
  • konsekvensanalysen (dammråttorna flyger och nu får mamma ännu jobbigare att städa), 
  • mentaliseringen (hur känns detta för mamma?), samt att
  • tolka ansiktsuttryck (mamma ser arg ut) och
  • tonfall (mamma låter arg)
var inte där. Hur kunde jag tro det? Det som var där, var däremot bokstavstolkningen och humorn. (Hos honom. Inte hos mig, uppenbarligen.....)

Man lär sig något nytt varje dag, sägs det. Idag lärde jag mig att alltid fråga "Vad skrattar du åt?" när jag blir arg på någon som skrattar. (Att säga förlåt kan jag sedan tidigare. Och ja, jag fick en ny chans av honom att vara en bättre mamma.)

tisdag 18 juni 2013

Tema: Fritid och sommar - Pool i uterummet

Nu har vi äntligen satt upp nya poolen i uterummet. Det blev faktiskt rätt bra.



Vi köpte poolen i förra säsongens rea. Den kostade 500 kronor. Egentligen så tål nog inte uterummet vattenläckage eller vattenskvätt så särskilt bra, så det var kanske inte så smart av oss? Och jag vet inte om det blev så estetiskt egentligen. Inte direkt som i någon av de flotta inredningskatalogerna man får hem så här års. Men det duger för oss. När man har barn med speciella behov får man ibland göra lite speciella saker, tänker jag.

Anledningen till att vi gjorde så här är:
1) Vi brukar ha svårt att komma ut under somrarna när alla är hemma. Jag har skrivit lite om hur slitsamt det kan vara att åka och bada i detta gamla inlägg.
2) M behöver verkligen lära sig simma. Han är snart 9 år.
3) Dessutom så har vi rätt liten tomt. Om en så här pass stor pool skulle få plats, så fick det bli i uterummet.

Anledningarna till att M behöver ha en pool hemma för att lära sig simtagen är:
* Han behöver en miljö utan för många nya intryck. Helst inga andra barn att titta på. Vi tror inte att det funkar att sätta honom i simskola.
* Han är blyg och vill inte visa sig med bar överkropp.
* Han har svårt att slappna av i kallt vatten. Fastän han ibland har våtdräkt på sig. Det brukar bli rätt varmt i uterummet. Och det underlättar att det inte blåser där.
* Han har väldigt svårt att lära sig genom att härma. Han lär sig bäst genom att få vända sig inåt och känna efter i kroppen. Det var så han lärde sig gunga. Utanför uterummet ser ni gungställningen. Det var först när vi satte upp den som han kom på hur han skulle göra. Genom att sitta där, fundera, testa och känna efter. Det är förmodligen samma sak med simtagen och att lära sig flyta. Han behöver få prova sig fram i sin takt.
* Han behöver öva mycket. Vi har tidigare om åren försökt öva simtagen de få gånger vi kommit iväg till en sjö, men det har gått alldeles för långsamt fram. Han hinner glömma mellan gångerna.

Tror ni att M var glad och tacksam när vi berättade om våra planer för uterummet? (Vi var tvungna att berätta, eftersom vi först skulle städa ur det.) Åh nej, så arg han var. Det skulle ju vara exakt likadant som innan. "Kommer man kunna äta där? Uäääh!" Fast idag när poolen äntligen kom upp så förstod han. Och då klagade han på att det var för lite vatten i den. Och vi får absolut inte montera ner den när det blir vinter. :)

Finns det någon av er som har ett bra, kanske lite annorlunda tips inför sommaren?

Här kan ni läsa fler inlägg om samma tema av andra bloggare. Detta tema har precis börjat.
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

måndag 17 juni 2013

Fina pictogram från Mia

Ikväll tänkte jag länka till min läsare Mias blogg (med hennes tillåtelse). Hon har hittat gratis pictogram och gjort jättefina bilder. De ska jag absolut visa för barnen. För de behövs verkligen i det här huset.... Tummen upp för detta! Jag behöver inte skriva mer än så här, för bilderna är väldigt självförklarande. Tack Mia! :)

http://mhamrin.blogspot.se/2013/06/bildstod.html

Det finns även en hel del pictogram att hitta på "Förskoleburken", som Mia länkar. Titta in där också! Titta även in på Föreskoleburkens blogg som ni hittar här:

http://www.forskoleburken.com/


onsdag 12 juni 2013

Sen start till skolavslutningen

Jag till maken: "Va, du sa ju att skolavslutningen börjar klockan 9? Så kan du inte säga om han ska vara där den vanliga tiden." (Som är 8.20.)

Klockan var 8.30.

Maken, halvvaken inifrån sängen: "Ojdå."

Jag, skitsurt: "Jag har alldeles för mycket ansvar i den här familjen." 

Jag är ju inte intresserad av att veta när maken ska gå på skolavslutningen, och jag vill definitivt inte ha ansvar för att väcka honom. Dessutom så vill jag inte ensam ha ansvar för alla barnen på morgonen.


Maken, som masat sig ur sängen: "Okej förlåt. Jag fattar." (Han känner mig så pass väl att han vet att det är läge att backa. Och dessutom så är det ju han som gjort fel.)

Maken fortsätter: "Jag trodde de skulle börja vanliga tiden, och sen gå till avslutningen 8.50".

Jag, irriterat: "DET SA DU INTE! Du sa ju klockan 9.00!"

Maken: "Stod det inte på veckobrevet jag tog hem igår?"

Han rotar fram Ms ryggsäck, som ligger längst ner i barnvagnen. Veckobrev brukar komma på fredagarna, men vi hade inte fått något i fredags p g a sjuk ordinarie personal. Jag hade ingen anledning att tvivla på makens "Skolavslutningen börjar klockan 9" och hade inte letat efter något sent veckobrev.

Jag till maken, för att vara tydlig: "Nu är jag uppe på en 10:a". (Det betyder max i ansträngning. Att jag är nära ett sammanbrott. Jag VET så väl att jag borde ha lite mer förståelse, eftersom detta beror på makens funktionshinder. Förstå att hans miss beror på dåligt minne. Men jag klarar det inte just då, när M är sen.)

Maken: "Kan jag hjälpa dig på nåt sätt?" 

Jag: "Ja, gå och koka kaffe."

Jag ville verkligen ha kaffe. Hade inte fått en chans att själv vakna till denna morgon. Och dessutom så ville jag just då inte se maken, eftersom jag var så arg på honom. Jag ville inte ha honom över mig när jag försökte fixa fram finkläder till M - nåt som maken inte kunde hjälpa till med på rimlig tid eftersom han inte hittar i garderoberna. (Beror också på hans funktionshinder.)

Jag tar ett djupt andetag och börjar klä på M. Jag får fram hans fodrade skjorta. M envisas med att han ska ha en t-shirt under (så skjortan inte skaver). Det blir för varmt, så jag säger nej. M skriker om att han visst ska ha en t-shirt under. Jag får fram en annan svalare skjorta och hjälper M på med t-shirten och knäpper därefter hans skjorta.

M: "Byxorna är lite blöta."

Jag: "Ojdå, ja det förstår jag. De kom från tvättstugan. Vi får ta några andra."

M: "BUÄÄÄÄÄH, jag vill inte ha några stela byxor."

Jag: "Börja nu inte skrika på mig om några byxor. Jag är uppe på en 10:a och kämpar med att inte börja skrika på dig. Det är egentligen inte dig jag är arg på. Jag är arg på pappa. Så jag vill inte börja skrika på dig. Vi löser det. Vi hittar några mjuka byxor."

M, lugnar sig och är tyst. Han vet vad "jag är uppe på en 10:a" betyder. Jag tar fram några olika byxor ur garderoben och hittar till slut ett par mjuka som passar. M går iväg. Kaffet är klart. Maken gör sig iordning och går efter M. Ingen börjar skrika. Men jag säger nåt halvsurt till maken, som svarar:

"Gnäll nu inte mer på mig. Jag mår tillräckligt dåligt över detta redan."

Jag lugnar mig. Tänker att nu får jag komma över det. Säger några vänliga ord till maken. Ber honom ta med kameran och fota lite. Han går. Vi skiljs åt som vänner. Jag känner att min energi är i behåll och hoppas att hans också är det.

Sen dags att jaga ifall småtrollen, som bara vill stanna hemma och leka. Dags för dagislämning.....

tisdag 11 juni 2013

Gjorde vi rätt som bad om en diagnos?

M och jag kom att prata om ett av de andra barnen i hans klass.

M: "Han kanske också har någon diagnos?"

Så jag förklarade att det mycket väl kan vara så. (Jag tror det.) Men att föräldrarna måste vilja utreda och oftast själva be om en utredning, om barnet ska få en diagnos.

Jag förklarade att maken och jag hade bett om en utredning en gång i tiden. För att vi ville ha hjälp. Inte en diagnos i första hand. För att vi och andra vuxna skulle kunna lära oss förstå M och vad han behöver. För att vi andra skulle förstå varför han inte klarar av höga ljud, t ex. Och varför han behöver en timstock. Och en barnring på toaletten. Och varför han behöver en resurs i skolan. (Det är ju så svårt för fröken att tillgodose både de neurotypiska barnens behov och aspergerbarnets behov på samma gång.) Osv, osv.

Jag: "Är du glad att du själv och alla andra vet om att du är en alldeles vanlig aspergare, bland många andra aspergare i världen? Och därmed förstår bättre vad du behöver? 

M: "Ja!"

Jag: "Eller hade du velat att du själv och alla andra skulle tro och behandla dig som att du vore neurotypisk." 

M: "NEJ!!!"

Jag: "Tycker du att vi gjorde rätt, som bad om en diagnos?" (Fast egentligen blev det två.)

M: "Ni gjorde rätt."  (Han svarar direkt, tvekar inte en sekund och låter lättad.)

Jag: "Du skäms väl inte för att du har diagnoser?"

M: "Nej." (Låter lite tveksam på rösten.)

Jag: "För du är ju lika fiffig som alla andra. Bara lite annorlunda. Och det kan vara bra många gånger."

M: "Kan det vara bra att vara lite annorlunda?"

Jag: "Ja, för när man inte tänker som de flesta andra, kan man tänka ut saker som de flesta andra inte kommer på."

Han log nöjt, och upprepade: "Kan det va bra?" och lät det sjunka in.

Så pussade jag honom godnatt.

Naturligtvis har vi pratat om detta MÅNGA gånger innan. Men det skadar inte med lite repetition.

måndag 10 juni 2013

Stängda kanaler i hjärnan?

Jag lyssnar just nu på denna föreläsning, när jag cyklar till jobbet:
http://urplay.se/Produkter/173882-UR-Samtiden-Varfor-lyssnar-inte-Kalle-Del-1-sa-fungerar-uppmarksamhet 

Jag vet inte om slutsatsen han kommer fram till är något jag kommer tro på. Gordon Neufeld är utvecklingspsykolog och menar att många barn får diagnos ADHD felaktigt eftersom de är omogna. Jag är lite skeptisk till detta, eftersom jag tänker att det snarare så att äldre barn med ADHD kan kompensera sina svårigheter bättre, och därmed inte upptäcks. Men jag tänker ändå ge föreläsningen en chans. Och jag om garanterat blogga mer om vad han säger, allt eftersom jag hinner lyssna.

Det som han nämner 35 minuter in i föreläsningen, är väldigt intressant: Att man har olika "kanaler" i uppmärksamheten och att hur många man använder varierar med hur trött man är. Det stämmer i alla fall på mig.

Han ger exempel från sig själv och föreläsningen. Och jag kan ge er exempel från mitt liv. Just nu så bloggar jag, så klart. Samtidigt så har jag ett öga på lillebror och lillasyster som hoppar och leker i studsmattan. Så de inte slår varandra eller går på utsidan av skyddsnätet. Jag fick precis säga till M att sluta skrapa ett rör i marken, eftersom det lät så hemskt. Och jag sitter samtidigt och tänker att jag bör lägga ner laptopen och gå och stänga av filmen som bara går i bakgrunden i köket som ingen tittar på. Dessutom så funderar jag på när maken kommer hem från vindsurfingen och om jag borde ringa eller SMS:a min svägerska för en kort fråga. Ganska många kanaler är öppna, alltså.

Sen ikväll, när barnen skrikit och tjatat på mig till och från under kvällen, och jag har behövt påminna dem om "tusen" olika saker, jag har lagat mat, tagit undan disken, plockat upp leksaker, hängt tvätt, nattat barnen, osv, så är jag betydligt tröttare och klarar inte att ha så här många kanaler öppna. Då har flera av dem blivit helt utmattade eller till och med stängda.

Jag har länge undrat varför jag inte orkar vissa saker. När barnen äntligen somnat, så har man ju världens chans att göra det man allra helst vill göra, t ex:

* Läsa i någon av alla de böcker som jag så gärna vill läsa. Som jag fullkomligt njuter av att få läsa.
* Läsa någon av alla de intressanta bloggar som jag vill läsa från början till slut, t ex Sabinas blogg.
* Städa. Vi har SÅÅÅ mycket att städa i vårt hus.
* Umgås med maken. Han är ofta mycket missnöjd med att jag inte vill träffa honom, utan bara hänger vid datorn. Jag brukar svara att jag vill, men inte orkar. Jag orkar inte höra på hans historier om specialintressen, eller hans onda bröstkorg osv. Eller ens se en komedi eller höra om tokigheter som barnen hittat på och/eller sagt under dagen.

Varför orkar jag inget av detta? Eller snarare varför kan jag inte koncentrera mig på något av detta? Varför känner jag det som att jag är "en grönsak" i huvudet när jag försöker? Varför klarar jag inte av att läsa en enda sida i någon bok, eller ett enda blogginlägg i någon annans blogg? Men kan sitta här och blogga själv i en timme, med ett eller flera inlägg som kräver lite eftertanke till och med? Jo, för att alla inkanaler är stängda eller nästan helt utmattade, och för att utkanalen fortfarande är öppen. Så måste det vara. Det låter logiskt. Någon som håller med och känner igen detta?

Vilken skön insikt, för nu tänker jag sluta klandra mig själv när olika kanaler blir utmattade. Det är helt okej att jag sitter och bloggar fastän jag har så mycket annat att göra. (Städa!) Dessutom så kopplas de andra kanalerna på igen, när hjärnan fått vila ett tag. Då kan jag helt plötsligt umgås med maken, städa lite eller läsa något som någon annan skrivit.

Man hör och läser ofta att vid sammanbrott (utbrott) är kommunikationen in till hjärnan avstängd. Det låter logiskt. Det borde vara lite likt det som det jag upplever när jag är trött - samma kanal/kanaler som är avstängda? Fast mycket intensivare på något sätt. För att sammanbrotten oftast även innefattar starka känslor och dålig impulskontroll.

lördag 8 juni 2013

En bra eftermiddag med trampebilar och radiobilar

Bara för att mina tre senaste inlägg var lite deppiga, så hade vi en kanoneftermiddag idag. :) (Om vi glömmer geggamojjan i studsmattan, som hamnade där trots makens oerhört bestämda tillsägelser.....)

Jag vet inte om det var vädret som gjorde att alla var på strålande humör. Det var i alla fall underbart väder. Vi var ute på framsidan och tittade på vad vi hade planterat - åt lite sallad, klippte lite kirskål, osv. Och åkte trampebil. Och körde radiobil.

Jag har skrivit om det tidigare. Barnen är lite bortskämda med teknik. Det är så att maken byter specialintressen ibland, och de innefattar alltid teknik. Det har varit trampebilar under en period. Och radiobilar under en annan. Datorer och datorspel håller han sig alltid uppdaterad med. Han är nätverkstekniker. Detta med tekniken är helt klart en av makens styrkor. Något som våra barn får, för att deras pappa dyker in på djupet och köper det mest prisvärda som finns. Och dessutom kan laga saker när de går sönder. Och förbättra. Byta batterier så bilarna kör längre. Tittar på YouTube och hittar en massa annat skojigt man kan göra. Osv. För att han själv tycker att det är kul. Det blir väldigt bra då....

Okej, detta är ju inget som man behöver. Det är mer "nice to have" istället för "need to have", tänker säkert någon av er. Det ersätter ju inte vissa andra förmågor som ibland behövs bättre, som impulskontroll. Och att man faktiskt är här, inte ute på vattnet och vindsurfar.... (Också ett specialintresse.) I vissa situationer så är maken faktiskt lite funktionshindrad om jag ska vara riktigt ärlig (planering, i köket, tvätten). Men tillsammans så är vi faktiskt ett väldigt bra team. När var och en sköter det som den är bra på.

Jag lyssnade på Lotta Abrahamssons nätföreläsning, igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört den föreläsningen. Rekommenderas! Där säger hon att det ju är människors styrkor vi ska jobba med. (Och att vi ju faktiskt vet att de har svårigheter.) Det var nyttigt att höra det igen. Nu förstår jag vad hon menar. Det är alltså styrkorna jag ska lyfta, inte jobba så mycket med svårigheterna. När maken har alla ungarna på framsidan och underhåller med trampebilar och radiobilar så är han en fantastiskt pappa. Och indirekt fantastisk make, eftersom jag får lugn och ro. Idag så blev det så att jag och lillasyster fick en stund för oss själva och gick på långpromenad. Vi hade det helt underbart och pratade om livet. Klappade en katt och bara njöt av ljuset, naturen och varandras sällskap. Det är så livet ska vara! Skönt att få en glimt av en "normal" familjs vardag idag. :)






fredag 7 juni 2013

TEMA sorg - Stulna kvällar

Ikväll känner jag en enorm trippel sorg och trippel besvikelse.

1) En sorg för att jag smällde av på mina söta små barn. Igen. När lillebror och lillasyster sprang runt och jagade varandra och klockan var 22.30, då var det bara för mycket. De hade fått komma ner för att äta. De borde ju sitta still och äta! Det var liksom villkoret för att de skulle få komma ner. Men 3-5-åringar funkar ju inte så. De lever i nuet. Vill man springa runt mitt i natten, så gör man det. Det vet jag ju. Jag borde haft mer tålamod och förståelse. Ändå så smällde jag av. Och när man smäller av så stressar man ju barnen, och skjuter insomnandet ännu längre in i framtiden. Så smart av mig.....

2) En sorg för att vi inte får någon vuxentid på kvällarna. Varken någon vidare egentid eller tillsammanstid. För när barnen somnat kl 22-23, så ska köket röjas och tvätten hängas. Ja, fast jag tar mig faktiskt lite egentid. (Det ser ni ju eftersom jag bloggar.) Av nattsömnen. För om jag bara vaknar igen till barnstressen nästa morgon, så blir jag mentalt knäckt. Det är faktiskt värre, än att sova lite mindre och få tänka sin egna tankar en stund. Jag intalar mig själv att sömnen blir av bättre kvalitet på det sättet, så jag vinner totalt sett. Någon som tror mig? ;)

3) En sorg för att människor vars barn somnar/somnat klockan 19-20 inte alls förstår vilken press man lever under (det är ju dåligt för barnen att inte sova) och kommer med oombedda "finurliga" tips om nattningsrutiner. Det är inte någon speciell jag tänker nu, utan rent allmänt genom åren. (Vill bara säga det, så inte släktingarna som var här idag tar åt sig - handlar inte om er!) Vi hade nattat dem sen klockan 20. Okej, lite sent att börja klockan 20, men det är svårt när det är så ljust ute. Det är det väl för alla? Det borde ändå inte ta 2-3 timmar. Låt mig ge några exempel på varför nattningsrutiner inte funkar så bra hos oss:

a) Varva ner barnen med en bestämd rutin som följs varje kväll.

Förutsättning: Att barnen samarbetar liiiite grann. INTE springa iväg hela tiden. Hur gör man när de springer iväg gång på gång? För jag vet inget annat sätt än att visa en film som fångar dem (det gör vi när de äter, men det funkar inte 100%) eller att hålla fast dem rent fysiskt, och det ska man ju absolut inte göra med autistiska barn. Det vet alla som följt Bo Hejlskov Elvéns arbete. Och inte med några andra levande varelser heller, för den delen....


b) Sätt ner foten när de vill komma upp och äta igen.

Förutsättning: Att de KAN somna på tom mage. Ingen av våra har någonsin lyckats med det. Och tro mig: Vi har tyvärr försökt att tvinga i säng dem med tomma magar. Och om man åt sig mätt klockan 19, så blir man lätt hungrig igen, när klockan blivit 22...... Inget barnen ska lastas för, att magen funkar som den gör.....

Rent allmänt med att sätta ner foten: Hur länge ska man låta dem skrika som svar? Vad gör man när de springer iväg och bara skrattar åt ens tillsägelser?


c) Ge barnen ett varmt bad.

Förutsättning: Barnen varvar ner av det. Inte upp. De börjar INTE skvätta ner hela badrummet. Och de börjar inte slåss och puttas när de försöker komma i först. De skriker inte heller i badrummet så det ekar mellan väggarna. Sen när de badat en lång stund, så ska de frivilligt gå ur badet. Det ska INTE bli en konflikt av det, när barnet kräver mer och mer varmvatten.


d) Tänd ett stearinljus.

Förutsättning: Att det får vara ifred. Att inte fingrar och/eller långt hår kommer i närheten, och man får en levande fackla..... Förresten så ger de där stearinljusen luftföroreningar.  Bra nattningsrutin, va? Tack för det tipset....


e) Läs en saga

Förutsättning: Att barnet sitter still. Att barnet inte kommer på, efter 5 böcker, att det är hungrigt. Och hur många böcker ska man läsa för att förhindra att barnet springer iväg? Hur många orkar du? Och om barnet inte blir sömnigt av att läsa saga, utan tvärt om varvar upp för att det är så mysigt och går och hämtar fler och fler böcker?


f) Lyssna på en ljudsaga eller musik.

Förutsättning: Att barnet som lyssnar är moget att ligga still och faktiskt förstå vad de lyssnar på. Att de kan skapa inre bilder från ljudsagan.


g)  Sjung för/med dem

Förutsättning: Att de inte ber en hålla tyst direkt. Ja, den är riktigt humor, för oss som inte kan sjunga..... ;)


Vad funkar här då?
* Som jag skrev ovan: Vid matbordet - en film som engagerar dem för stunden, så de sitter kvar och äter alternativt man kan mata dem. Att då proppa dem fulla med mat. Och helst inga snabba kolhydrater.
* I sängen: Att titta på tråkig film. Maken brukar se gamla oblodiga deckare. Eller läsa sagor mycket lååååååångsamt. Att vända blad så långsamt det går, helst inte alls. Eller vänta tills de känner att de är trötta, vill lägga sig och krama dem till sömns. Kramar är bra! De lugnar ner.

Vi ger inte sömnmedicin, men funderar ibland på om vi kanske borde. Vi vill dock kämpa med pedagogiska strategier ett tag till, eftersom vi tror att det rent fysiskt går att få dem att somna (ja faktiskt) i alla fall klockan 21. Det händer att vi lyckas med det ibland. Problemet är rätt mycket att de alla tre kämpar mot sömnen. Motivationen saknas alltså.

Lillebror: "Du jobbaj med att uppfinna fel sakej" (Jag ska uppfinna något sätt att ta bort natten, alternativt en stark lampa som kan lysa upp hela natten.)

Lillebror: "Jag vill att det ska va två solaj. Så en kan gå upp, näj den andje gåj nej." (två solar, så den ene kan gå upp när den andre går ner.)

Lillebror:  "Jag HATAJ natten."

M: "Jag bara MÅSTE få....." (samma sak varje kväll, fast med olika saker)

Lillasyster: "Ja tan inte sova" (säger sig inte kunna sova fastän ögonlocken hänger)

torsdag 6 juni 2013

Stora skrikdagen?

Idag var det inte bara Sveriges nationaldag. Det var även stora skrikdagen. Åtminstone här hos oss.

Det som jag tror gick fel, var att lunchen slog slint. De åt helt enkelt inte av den panerade fisken. Och nu när det är sommar finns det så mycket roliga saker att göra ute. De sprang från bordet utan att äta. Och det hjälpte inte att jag gav upp och stekte de sedvanliga hamburgarna. De ville leka. Inte äta något alls.

Lillasyster blev på dåligt humör och skulle skrika sig till en massa saker. Den som tycker att det bara är att stå på sig, vänligt men bestämt, kan testa att göra det mot henne i timtal. Hon ger inte upp. Det blir bara mer och mer skrik, tills hon får som hon vill. Och saker som flyger. Hon träffade maken på benet, med en hård leksak. Till slut kissade hon ner sig också. Vi funderar lite på om vi ska utreda henne också. Det är faktiskt en hel del saker som stämmer på henne, som Svenny Kopp säger om flickor med ADHD. Främst det med att de sköter sig på dagis/skola men "är urjävliga hemma" och "kryper in under skinnet på främst mamman" (Svennys ord). Nu är ju lillasyster inte ens 4 år, så vi får ta det lite lugnt med utredning. Allt funkar jättebra för henne på dagis. Men vi håller koll på henne. Och det går liksom inte att missa sån som hon är hemma. Men kanske är det ändå bara 3/4-årstrots, som går över?

Lillebror hade en period då han skrek och skrek på maken idag. Han ville spela lego-star-wars med honom. "Mamma ä JÄTTEOFIFFIG på lego-star-wars." säger han och kräver att det ska vara maken som spelar. Detta skrik sammanföll med lillasysters läs-saga-för-mig-skrik. Det blev för mycket. Maken tog på sig skorna och gick ut. Han gick en promenad. Barnen blev lite chockade, men andra sidan vad ska maken göra när barnen inte ger sig, utan bara skriker mer och mer?

M och jag skulle plantera om lite plantor. Vi odlar bland annat tomater, främst för att vi ska ha ett gemensamt intresse och för att det är ett bra tillfälle att öva på förändringar, som något positivt. Det förhindrar dock inte att M får för sig en massa saker som bara måste vara på hans sätt. Bland annat så måste det vara fyrkantiga krukor, inte runda. Fast idag så var maken och M iväg och hittade några runda som M accepterade. Då hittade han istället på att jorden skulle vara upp till en viss kant i krukorna, fint tillplattad av honom. Och det var en massa andra saker som bara skulle vara på hans vis. "UÄÄÄÄH" ylade han, hungrig som han var. Jag gick inte med på allt, för det är verkligen att få in honom på fel spår. Odlingen ska inte skapa tvång, utan den ska vara något kul som vi gör tillsammans. Med lite mat i magen så gick det bättre. Men det krävdes en hel del tydlighet från min sida, och några turer in i huset: "Du får inte vara ute i trädgården om du bara skriker."

Det verkar som att barnen kommit in i nya utvecklingsfaser alla tre, när de ifrågasätter mer och framför allt inte lyder det minsta. Det är nog inte mycket att göra mer än att härda ut. Det går nog över. Men vi har bestämt att det inte blir någon semesterresa i år heller. På tal om sorger och saker man får offra..... Det är nämligen inte så smart att åka iväg om man nätt och jämnt reder ut tillvaron på hemmaplan. Sådana saker som att behöva handla i en ny affär, inte ha diskmaskin, inte kunna släppa ut barnen i en inhägnad trädgård, hitta nya kläder snabbt, osv osv, ställer till det. Vi testade ju det där i miniformat när vi åkte till pappas begravning och det var jobbigt. Semesterresor får vänta lite till. Tråkigt, men tyvärr nödvändigt. Tur att vi bor på ett ställe där man kan göra rätt så bra och varierande dagsutflykter. Om vi orkar det ens en gång.....

onsdag 5 juni 2013

TEMA sorg: Min sorg

Nu har neurobloggarna tema sorg. Jag har funderat på om jag någonsin har sörjt killarnas diagnoser. Det har funnits tider då jag varit orolig, men det ha mest varit tiden före diagnos. Då killarna inte hade rätt stöd. Efteråt har jag varit lättad. Jag har nog faktiskt inte sörjt själva diagnoserna så mycket. Det beror förmodligen på att killarna är så väldigt högfungerande och kan kompensera sina svårigheter med intelligens. De funkar lite annorlunda bara, och är bra på annat som matematik, t ex. M och lillebror är rätt lika både min pappa och maken på många sätt. Och båda dessa vuxna herrar har det gått bra för (om man undantar min pappas alkoholism). Jag tänker att det säkert kommer gå bra för sönerna med. Dessutom är jag inte sån att jag tar ut oro i förskott. Och jag kan ju vara med och påverkar framtiden, genom att stötta sönerna nu. Det ordnar sig.

Det som både jag och maken sörjer är dock för vår egen del. Att vi inte har något normalt vuxenliv eller föräldraskap. Och att vårt förhållande blir lidande. Hur ska man hinna och orka, när barnen somnar klockan 22-23 varje kväll? Och om man dessutom bråkat för att man haft kommunikationsmissar när barnen varit vakna, eller bara helt enkelt är trötta? Maken och jag har aldrig haft några stora problem när det bara är han och jag. Det är tur att vi hade 5 år tillsammans innan barnen kom, så vi kan skilja på barnstressen och "oss".

Den här sorgen vi båda bär på, blev väldigt tydlig för mig idag när jag kom hem till familjen. Låt mig berätta i punktform.

* Jag kliver in genom dörren till vårt för närvarande väldigt stökiga och skitiga hem. Det ligger smulor, sand, blommor, gräs, leksaker, pärlor och "vem-vet-vad" på golvet. Jag är glad så länge det inte ligger någon halvrutten frukt i ett hörn och lockar till sig en myrinvasion. Silverfiskarna har jag dock struntat i för länge sen. De får kalasa bäst de vill.

* I hallen får jag kliva över 2 soffkuddar som lillasyster har kissat på. Hon hade hällt sand i den lilla plaskebaljan med vatten. När maken hade sagt till, så hade hon slagit honom och gallskrikit. Då fick hon sitta i soffan och lugna ner sig. Och tydligen kissa.... Det där kan säkert hända i rätt många familjer. Lillasyster som är normal-tills-vidare har 3-års-trots. När hon hör att jag är hemma gallskriker hon efter mig och springer och sätter sig gallskrikande i min famn.

* Samtidigt står lillebror och sprutar vatten i den lilla baljan. Han är lycklig och vi låter honom hållas. Vi försöker oftast att tänka på miljön, men just idag la vi gärna några kronor på vatten för att lillebror ska vara tyst och lugn en stund.

* Jag och maken börjar dumt nog diskutera den där poolen vi tänkt sätta upp i uterummet, så M ska kunna lära sig simma i lugn och ro hemma. Är han glad och tacksam för det? Nej! Han börjar yla och skrika om att han absolut inte vill ha någon pool i uterummet. Det ska nämligen vara exakt likadant som innan. Vi kallar det "likadan-kinket". Har vi Sveriges enda 8-åring som blir arg över en sådan sak?

* Under tiden M ylar om poolen har lillasyster slutat gallskrika. Hon springer ut och busar med lillebror. Slänger hans keps i baljan och springer sen till studsmattan. Då tar lillebror vattenslangen och sprutar in vatten på parketten i huset. Maken och jag säger till. Då  springer lillebror efter lillasyster, med en vattenpistol i handen. Han dänger den i huvudet på henne, gissningsvis som hämnd för den blöta kepsen. Hon gallskriker igen. Maken tar vattenpistolen. När lillasyster lugnat sig tar hon en handduk och slänger först i baljan och därefter på parketten. Båda småttingarna gapskrattar. Jag är upptagen vid spisen, så maken får reda ut det själv. Men det går inte - de triggar varandra att busa mer. Då tar maken vattenslangen och sprutar ner dem båda två. De skriker med skräckblandad förtjusning. Ena sidan så älskar de det buset och andra sidan är vattnet rätt kallt. Maken kommer in till mig och säger uppgivet: "De tar en inte på allvar förrän man verkligen visar att det är allvar." Tråkigt men sant. Buset upphörde och jag stod och funderade på bättre strategier, utan att komma på någon. (Vi har nog testat det mesta faktiskt.)

* Jag hör grannarna spela musik. Det gör de alltid när vi är i trädgården, oavsett om barnen skriker eller skrattar (!). De tänker säkert att vi minsann borde uppfostra barnen bättre och se till att de inte skriker så mycket. Och visa hänsyn. Ja, de skulle bara veta..... Jag funderar lite på om jag ska släppa ut barnen när de vaknar någon morgon, klockan 7 och INTE vänta till klockan 9, som den var den gången de klagade...... Det är fullt lagligt. Det är mellan klockan 22 till 07 som det ska vara tyst.

* Under buset så har de nya gympaskorna jag köpte till M blivit blöta. Jag passar på att fråga M om han tyckte de var fina. Får jag ett tack då? Åh, nej. Likadan-kink igen. Han vill givetvis behålla de gamla gympaskorna, där tårna snart sticker ut där framme. Mera yl.

* Jag går undan med lillasyster eftersom hon är trött och bara gallskriker om allt. Maken ger iPaden (den välsignade iPaden som ger oss lite lugn och ro och dessutom utvecklar barnen) till lillebror och försöker få i sönerna lite kvällsmat. En timme senare har lillasyster fortfarande inte somnat fastän hon är jättetrött. Och naturligtvis har inte maken fått i sönerna nåt. Vi byts av och då går det bättre. Lillasyster somnar nästan direkt och sönerna äter. Klockan är åtta när de börjar. Det blir ingen tidig sänggång idag heller.....

Ja detta var en beskrivning över några händelser en rätt vanlig eftermiddag och kväll. Det är ungefär så här vi brukar ha det.

En av makens bästa kompisar var här idag en sväng. Han berättade att han byggt upp en lego-stad som fått vara hel i ett halvår. Barnen hade lekt fint med den. Vilken skillnad, inte för att jag missunnar honom det. Sånt händer aldrig här. Inget är heligt. Allt slits sönder och kastas ut på golvet. För det är ju så kul med ett pärlregn ibland, till exempel....

Sammanfattat så består sorgen över att inte ha ett normalt liv för egen del av:
* Att man får så lite vuxentid för att barnen somnar så sent. Varken egentid eller tillsammanstid. Och har man någon gång lite tid, så är man ap-trött.
* Att man så sällan får sitta ner och ta det lugnt när barnen är vakna. Det är fullt ös mest hela dagen, eller åtminstone har man "jour". När som helst kan det smälla, ja eller så bits lillebror eller någon rivs. Läs gärna detta inlägg av Tina Wiman så förstår ni vad jag menar.
* Att man sällan får ett tack eller ens en glad min av främst M. Istället så får man skäll och gnäll för det som inte var perfekt. "Laga det!" "Fixa det!" "Måla den blå!" "Åk och köp en sån som jag vill ha!"
* Inget är heligt. Allt rivs ut och slits sönder, i en takt som är högre än vad vi vuxna hinner städa och laga. Det vore fantastiskt att få ha ett städat rum eller någon leksak som de var rädda om.
* Det finns många vuxna i omgivningen som inte alls för förstår hur mycket man sliter med barnen och hur duktig förälder man egentligen är. Istället så ger de tips och råd (som man naturligtvis redan har testat utan framgång) eller ser bara sura ut. Inte för att jag bryr mig om dessa människor, men denna oförståelse och okunskap som finns dränerar mig på energi.

Lillebrors utflyktsklädsel

Imorgon är det dagisutflykt. Det brukar gå bra. En av pedagogerna håller ögonen på lillebror och stöttar honom när det behövs.

Så här såg han ut när han var på utflykt senast. Orange för att synas snabbt och långt, just för att pedagogerna behöver ha ögonen på honom lite extra men inte vara vid hans sida. Att vara "som ett frimärke" på honom, hämmar mer än det hjälper. Han behöver få röra sig fritt så mycket det går.

Snygg keps va?! ;) Ingen har sagt något negativt om den, vad jag vet. Och gult och därmed också brandgult ;) är hans favoritfärger, så det är fullt naturligt för honom att han ser ut så här.

Jag vet att jag inte behöver klä honom på något visst sätt. Att pedagogerna absolut ska hålla koll på honom ändå. Att det är deras jobb. Men jag tänker att om jag underlättar för dem, så håller jag nere deras stress lite och det gagnar alla. Och pedagogerna brukar vara tacksamma för att de kan se den där kepsen på håll, när lillebror springer runt på dagisgården och klarar sig själv.

Inför imorgon har jag lagt fram två oranga t-shirtar. En i reserv. Men jag får jag nog ta fram en till. "Speciella behov" kräver två ombyten imorgon, tror jag....

måndag 3 juni 2013

En bra hemlis (ja, eller två olika)

Lillebror och lillasyster bråkar. Jag ropar åt lillebror:

"Kom ihåg vår hemlis! Lillasyster är ......" (utelämnar sista ordet)

Lillebror lugnar sig och viskar: "liten" och flinar förnöjt.

Lillasyster: "Ja vill också höja hemlisen."

Jag: "Okejdå. Kom så ska jag berätta."

Så viskar jag i hennes öra:

"Min och lillebrors hemlis är: Lillasyster är en riktig prinsessa. Så vi får vara rädda om henne."

Så nickar hon instämmande och flinar förnöjt. Och båda barnen glömmer bort bråket.

söndag 2 juni 2013

Kompromisslös kötthunger

Som många av er vet, är vi rätt noga med vilken mat vi ger barnen. Så noga vi kan. Det finns ju tillfällen då man måste ta genvägar för att hinna och orka laga mat. Vi tillåter oss absolut genvägar. Hur ska man annars få ihop vardagen? Vi försöker dock att välja genvägar som är så nyttiga som möjligt. Vi ger sällan korv. De genvägar vi har är t ex makrillfilé i tomatsås och frysta hamburgare som snabbt steker upp. Samt frukt.

De där hamburgarna är väldigt populära och det har blivit ett antal på sistone. Anledning är att maken fortfarande är sjuk och jag har haft en del att göra efter min pappas bortgång. Dessutom så är lillebror rätt selektiv med maten och hamburgarna är något som han äter bra av. Lillebrors dåliga humör vid blodsockerfall påverkar familjen rätt mycket, så det är skönt när han är mätt.

I fredags råkade vi ha slut på hamburgare. Vårt vanliga märke var slut i affären så jag köpte inga (vi hade ju ett lager då) och därefter så glömde maken att handla dem när han var iväg. De hemlagade kalkonfärsköttbullarna som serverades dög inte:
"Ja vill ha hamburgare!" sa lillebror.

Jag plattade ut lite överbliven kalkonfärs till likadana hamburgare. Men de spottade lillebror ut rakt på golvet. De smakade ju inte rätt. Jag tittade igenom frysen både 1, 2 och 3 gånger. Inga hamburgare.

"HANDLA det! Ja vill ha hamburgare." fortsatte lillebror, medan vi andra försökte få lite matro.
"De får äta det som serveras. Detta ställer vi inte upp på." sa maken något irriterat.

Lillebrors blodsocker var lågt och fick räddas upp tillfälligt med lite frukt. Jag skyndade mig att äta. För att göra en lång historia kort, så hade vi ca 20 minuter då vi hörde ordet hamburgare säkert nästan hundra gånger. Ja, ni kan säkert tänka er.....

Jag föreslog för maken att vi skulle lämna önskelistan (="lillebror äter det som serveras") till tomten och köra på det som funkar (=handla hamburgare - affären ligger 5 minuter bort). Vid det laget hade maken insett vad det handlade om. "Som du brukar säga: Kötthunger." inflikade jag. Maken brukar alltid säga att han inte kan äta sig mätt på potatis och grönsaker. Han måste få i sig animaliska proteiner. Lillebror är likadan - vi måste hålla koll på proteinerna, så han får i sig tillräckligt. Annars får han lätt sammanbrott (utbrott).

Väl framme i affären, så hade de fortfarande inte fått in vårt märke. Katastrof?! Jag tar ett liknande märke och köper ett paket nötfärs för säkerhets skull. Ifall det andra märket inte skulle duga.

Snabbt hem med cykeln igen. Jag vet ju att lillebrors blodsocker är på väg ner igen.

Maken pysslar med barnen när jag kommer hem. Det är lugnt. Pjuh! Jag slänger direkt 2 hamburgare på stekjärnet, så är "faran" över för denna gång. Note to self: "Få ALDRIG slut på dessa hamburgare." (Och det nya märket funkade ju också.)

lördag 1 juni 2013

Tålamodsburkar(tillbringare) som rinner över

Alltså jag vet inte vad det varit med barnen idag. De har varit totalvilda, olydiga och dragit ut hur mycket grejer som helst. Gått på utsidan av studsmattan, badat varandras katter först i vatten och sen i sanden, kastat geggamoja, skrikit och gnällt osv osv. Maken och jag är helt slut. Vi har tittat på varandra flera gånger under dagen och bara skakat på huvudena åt alltihopa.

Maken har fortfarande ont i kroppen och är seg och trött på morgonen, och kommer upp lite senare än mig. När han kom upp var barnen helvilda, och jag var helt slut. Det kan hända att jag har en aningen för mycket tålamod ibland. Ibland borde jag kanske smälla av på dem? Visa dem att de gick över gränsen. Det gjorde jag inte, men det tog inte lång stund innan maken smällde av på att de doppade gosedjurskatter i gegga och därefter tryckte in i huvudena på varandra. Maken blev tokarg och sprang runt letade efter munstycket till vattenslangen för att spola av katterna. Och till råga på allt så höll han på att snubbla på en pall som stod ute på trädäcket. Det var droppen. Han hade ett sammanbrott (utbrott), vilket innebar att han skällde och skrek på barnen. Och höll på att kasta iväg den där pallen till något olämpligt ställe.

Katterna åkte raskt undan. Maken lugnade ner sig. Jag sa enbart några väl vald ord under tiden. Jag vet att mina ord så lätt blir till nytt bränsle för makens ilska när han har ett sammanbrott. Tystnad funkar bäst. När maken lugnat ner sig, så säger jag alltid det som behövs. Rätt ofta så behöver jag dock inte säga något, för han mår tillräckligt dåligt ändå och vet precis vad han gjorde fel. Maken bad oss om ursäkt, som han alltid brukar, men höll fast vid att barnen måste sluta upp med buset.

Jag sa till barnen att jag inte tyckte om att pappa blev så arg, men att de måste sluta upp med att kasta katterna i gegga och på varandra. Och så tog jag fram en tillbringare som var tom. (Det var efter den klassiska "tålamodsburken", som man hör folk prata om. Ni vet: Tålamodsburken som rinner över.) Jag förklarade att i den tillbringaren så betyder luften tålamod. Och att varje gång de busade, så var det som att hälla lite ilska i tillbringaren. Jag hällde i lite vatten för att illustrera ilskan. Någon skrek - mera vatten fylls på. Någon gick på utsidan av studsmattan - mera vatten. Någon tjatade på pappa medan han försökte äta - mera vatten. Osv. Till slut så var tillbringaren nästan full. Jag frågade barnen vad som händer om man häller i mera nu. "Det rinner över." fick jag till svar. Så illustrerade jag det med genom att fylla på mer. "Det är det som händer när pappa blir arg." sa jag för att förtydliga så även lillasyster förstod.

Senare på kvällen, så var M på riktigt dåligt humör. Killarna spelade datorspel på ovanvåningen. Maken ropade på mig att han var uppe på en 10:a i ansträngning (vårt poängsystem). Det betyder att "vattennivån" är vid kanten på tillbringaren. Då vet jag att jag måste springa till undsättning om inte maken ska få ett nytt sammanbrott. Så jag sprang. Där uppe högg jag tag i M och tvingade ner honom på nedanvåningen för att äta. Det var tveklöst det som var problemet - tom mage. Men M fortsatte att yla (ja han ylar verkligen). Han fick med sig maten ut i uterummet, för att inte även mitt tålamod skulle ta slut. (Jag har också en tillbringare men antingen är den större eller så fylls den på långsammare, för den rinner inte över lika ofta.)  M har dessutom lättare för att lugna sig i uterummet (som inte sitter inte ihop med huset), när han har ett sammanbrott. Det är för att det alltid är tyst där.

När M hade tagit några skedar av maten, så gick jag dit. Han undrade varför jag hade tagit bort honom från datorspelet och gjort honom ännu argare. Han påpekade att jag hade fyllt på i hans tillbringare. Jag förklarade att jag uppfattade det som att den hade runnit över redan. Och att det höll på att rinna över i både pappas och min. Att vi var tvungna att dela på oss eftersom vi inte kunde ha tre tillbringare som rann över på samma ställe.

Och jag förklarade att vuxenansvaret att lösa hans mående, är mitt. Dvs att se till att han äter. Han förstod faktiskt, men var väldig omskakad över att ha varit så arg på mig. Jag log till svar och sa att jag inte brydde mig. Att det inte gjorde något. Att han gärna får vara arg på mig. Att det är så för alla barn och föräldrar - att man blir arga på varandra. Så nämnde jag att mormor och jag hade varit så arga på varandra en gång, att hon hade kastat tomater på mig. Då började han skratta. Det var väl ändå rätt tokigt.


PS. Tur att katterna tål att tvättas i tvättmaskin..... :)