Dammråttor

Jag och lillasyster städade sovrummet  på ovanvåningen. Någon hade vräkt ut alla barnböcker på golvet. Och sen hade någon annan inte dammsugit där på alltför länge. Vi hade en hel dammråttefamilj under böckerna.

Så tröttnade min lilla medhjälpare på att städa och ville läsa en av böckerna istället. Vi gjorde plats i en av sängarna och satte oss tätt intill varandra. Då kom M om ville vara med och lyssna. Han skulle absolut sitta vid min andra sida (mysigast så), men hamnade då med fötterna och sitt medhavda täcke mitt i dammråttorna.

"Vänta lite, vi makar på oss så du slipper sitta mitt i dammråttorna." sa jag och lyfte upp lillasyster och flyttade henne lite åt andra hållet. Samtidigt så rullar M ner med täcket och lägger sig mitt i dammråttorna. Han tänker sig inte för. Har inte så bra koll på kroppen och omgivningen. Och är glömsk. Det kan jag ha tålamod med. För mig känns det som att han gjorde det med flit, men jag sansar mig. Jag lyfter honom ur dammråttorna. (Inte så smart med en tung 8-åring, jag vet.) Borstar av honom och skakar av täcket i duschen och säger lite småirriterat:

"Du satte dig mitt i dammråttorna."

Då börjar M gapskratta:

"MITT I DAMMRÅTTORNA! HAHAHAHAHA! DAMMRÅTTOR! HAHAHAHA"

Jag ber honom att sluta. Men han bra fortsätter:

"DAMMRÅTTOR! HAHAHA!!"

Alltså jag kan erkänna det. Det gjorde mig enormt provocerad. Han bryr sig inte om att dammråttorna flyger. Rent av tyckte det var underhållande. Han skrattar åt mig som nu får ännu mer att städa. Jag ber honom gå ner till nedanvåningen om han inte kan sluta skratta och börja bete sig igen. Han lyder mig. Han går ner, men blir ledsen.

När jag har sansat mig, ropar jag ner:

"Vill du ha en ny chans?"

Det vill han gärna. Han kommer upp för trappan igen. Jag förklarar att han gjorde mig ledsen.

Då förklarar han vad han egentligen skrattade åt:

"Man kan inte 'sitta I DAMMRÅTTOR', hahahaha! Det lät så tokigt, att jag inte kunde sluta skratta."

Ja, just det. Det här med:

• konsekvensanalysen (dammråttorna flyger och nu får mamma ännu jobbigare att städa), 
• mentaliseringen (hur känns detta för mamma?), samt att
• tolka ansiktsuttryck (mamma ser arg ut) och
• tonfall (mamma låter arg)

var inte där. Hur kunde jag tro det? Det som var där, var däremot bokstavstolkningen och humorn. (Hos honom. Inte hos mig, uppenbarligen.....)

Man lär sig något nytt varje dag, sägs det. Idag lärde jag mig att alltid fråga "Vad skrattar du åt?" när jag blir arg på någon som skrattar. (Att säga förlåt kan jag sedan tidigare. Och ja, jag fick en ny chans av honom att vara en bättre mamma.)