Sen start till skolavslutningen

Jag till maken: "Va, du sa ju att skolavslutningen börjar klockan 9? Så kan du inte säga om han ska vara där den vanliga tiden." (Som är 8.20.)

Klockan var 8.30.

Maken, halvvaken inifrån sängen: "Ojdå."

Jag, skitsurt: "Jag har alldeles för mycket ansvar i den här familjen." 

Jag är ju inte intresserad av att veta när maken ska gå på skolavslutningen, och jag vill definitivt inte ha ansvar för att väcka honom. Dessutom så vill jag inte ensam ha ansvar för alla barnen på morgonen.


Maken, som masat sig ur sängen: "Okej förlåt. Jag fattar." (Han känner mig så pass väl att han vet att det är läge att backa. Och dessutom så är det ju han som gjort fel.)

Maken fortsätter: "Jag trodde de skulle börja vanliga tiden, och sen gå till avslutningen 8.50".

Jag, irriterat: "DET SA DU INTE! Du sa ju klockan 9.00!"

Maken: "Stod det inte på veckobrevet jag tog hem igår?"

Han rotar fram Ms ryggsäck, som ligger längst ner i barnvagnen. Veckobrev brukar komma på fredagarna, men vi hade inte fått något i fredags p g a sjuk ordinarie personal. Jag hade ingen anledning att tvivla på makens "Skolavslutningen börjar klockan 9" och hade inte letat efter något sent veckobrev.

Jag till maken, för att vara tydlig: "Nu är jag uppe på en 10:a". (Det betyder max i ansträngning. Att jag är nära ett sammanbrott. Jag VET så väl att jag borde ha lite mer förståelse, eftersom detta beror på makens funktionshinder. Förstå att hans miss beror på dåligt minne. Men jag klarar det inte just då, när M är sen.)

Maken: "Kan jag hjälpa dig på nåt sätt?" 

Jag: "Ja, gå och koka kaffe."

Jag ville verkligen ha kaffe. Hade inte fått en chans att själv vakna till denna morgon. Och dessutom så ville jag just då inte se maken, eftersom jag var så arg på honom. Jag ville inte ha honom över mig när jag försökte fixa fram finkläder till M - nåt som maken inte kunde hjälpa till med på rimlig tid eftersom han inte hittar i garderoberna. (Beror också på hans funktionshinder.)

Jag tar ett djupt andetag och börjar klä på M. Jag får fram hans fodrade skjorta. M envisas med att han ska ha en t-shirt under (så skjortan inte skaver). Det blir för varmt, så jag säger nej. M skriker om att han visst ska ha en t-shirt under. Jag får fram en annan svalare skjorta och hjälper M på med t-shirten och knäpper därefter hans skjorta.

M: "Byxorna är lite blöta."

Jag: "Ojdå, ja det förstår jag. De kom från tvättstugan. Vi får ta några andra."

M: "BUÄÄÄÄÄH, jag vill inte ha några stela byxor."

Jag: "Börja nu inte skrika på mig om några byxor. Jag är uppe på en 10:a och kämpar med att inte börja skrika på dig. Det är egentligen inte dig jag är arg på. Jag är arg på pappa. Så jag vill inte börja skrika på dig. Vi löser det. Vi hittar några mjuka byxor."

M, lugnar sig och är tyst. Han vet vad "jag är uppe på en 10:a" betyder. Jag tar fram några olika byxor ur garderoben och hittar till slut ett par mjuka som passar. M går iväg. Kaffet är klart. Maken gör sig iordning och går efter M. Ingen börjar skrika. Men jag säger nåt halvsurt till maken, som svarar:

"Gnäll nu inte mer på mig. Jag mår tillräckligt dåligt över detta redan."

Jag lugnar mig. Tänker att nu får jag komma över det. Säger några vänliga ord till maken. Ber honom ta med kameran och fota lite. Han går. Vi skiljs åt som vänner. Jag känner att min energi är i behåll och hoppas att hans också är det.

Sen dags att jaga ifall småtrollen, som bara vill stanna hemma och leka. Dags för dagislämning.....