Tålamodsburkar(tillbringare) som rinner över

Alltså jag vet inte vad det varit med barnen idag. De har varit totalvilda, olydiga och dragit ut hur mycket grejer som helst. Gått på utsidan av studsmattan, badat varandras katter först i vatten och sen i sanden, kastat geggamoja, skrikit och gnällt osv osv. Maken och jag är helt slut. Vi har tittat på varandra flera gånger under dagen och bara skakat på huvudena åt alltihopa.

Maken har fortfarande ont i kroppen och är seg och trött på morgonen, och kommer upp lite senare än mig. När han kom upp var barnen helvilda, och jag var helt slut. Det kan hända att jag har en aningen för mycket tålamod ibland. Ibland borde jag kanske smälla av på dem? Visa dem att de gick över gränsen. Det gjorde jag inte, men det tog inte lång stund innan maken smällde av på att de doppade gosedjurskatter i gegga och därefter tryckte in i huvudena på varandra. Maken blev tokarg och sprang runt letade efter munstycket till vattenslangen för att spola av katterna. Och till råga på allt så höll han på att snubbla på en pall som stod ute på trädäcket. Det var droppen. Han hade ett sammanbrott (utbrott), vilket innebar att han skällde och skrek på barnen. Och höll på att kasta iväg den där pallen till något olämpligt ställe.

Katterna åkte raskt undan. Maken lugnade ner sig. Jag sa enbart några väl vald ord under tiden. Jag vet att mina ord så lätt blir till nytt bränsle för makens ilska när han har ett sammanbrott. Tystnad funkar bäst. När maken lugnat ner sig, så säger jag alltid det som behövs. Rätt ofta så behöver jag dock inte säga något, för han mår tillräckligt dåligt ändå och vet precis vad han gjorde fel. Maken bad oss om ursäkt, som han alltid brukar, men höll fast vid att barnen måste sluta upp med buset.

Jag sa till barnen att jag inte tyckte om att pappa blev så arg, men att de måste sluta upp med att kasta katterna i gegga och på varandra. Och så tog jag fram en tillbringare som var tom. (Det var efter den klassiska "tålamodsburken", som man hör folk prata om. Ni vet: Tålamodsburken som rinner över.) Jag förklarade att i den tillbringaren så betyder luften tålamod. Och att varje gång de busade, så var det som att hälla lite ilska i tillbringaren. Jag hällde i lite vatten för att illustrera ilskan. Någon skrek - mera vatten fylls på. Någon gick på utsidan av studsmattan - mera vatten. Någon tjatade på pappa medan han försökte äta - mera vatten. Osv. Till slut så var tillbringaren nästan full. Jag frågade barnen vad som händer om man häller i mera nu. "Det rinner över." fick jag till svar. Så illustrerade jag det med genom att fylla på mer. "Det är det som händer när pappa blir arg." sa jag för att förtydliga så även lillasyster förstod.

Senare på kvällen, så var M på riktigt dåligt humör. Killarna spelade datorspel på ovanvåningen. Maken ropade på mig att han var uppe på en 10:a i ansträngning (vårt poängsystem). Det betyder att "vattennivån" är vid kanten på tillbringaren. Då vet jag att jag måste springa till undsättning om inte maken ska få ett nytt sammanbrott. Så jag sprang. Där uppe högg jag tag i M och tvingade ner honom på nedanvåningen för att äta. Det var tveklöst det som var problemet - tom mage. Men M fortsatte att yla (ja han ylar verkligen). Han fick med sig maten ut i uterummet, för att inte även mitt tålamod skulle ta slut. (Jag har också en tillbringare men antingen är den större eller så fylls den på långsammare, för den rinner inte över lika ofta.)  M har dessutom lättare för att lugna sig i uterummet (som inte sitter inte ihop med huset), när han har ett sammanbrott. Det är för att det alltid är tyst där.

När M hade tagit några skedar av maten, så gick jag dit. Han undrade varför jag hade tagit bort honom från datorspelet och gjort honom ännu argare. Han påpekade att jag hade fyllt på i hans tillbringare. Jag förklarade att jag uppfattade det som att den hade runnit över redan. Och att det höll på att rinna över i både pappas och min. Att vi var tvungna att dela på oss eftersom vi inte kunde ha tre tillbringare som rann över på samma ställe.

Och jag förklarade att vuxenansvaret att lösa hans mående, är mitt. Dvs att se till att han äter. Han förstod faktiskt, men var väldig omskakad över att ha varit så arg på mig. Jag log till svar och sa att jag inte brydde mig. Att det inte gjorde något. Att han gärna får vara arg på mig. Att det är så för alla barn och föräldrar - att man blir arga på varandra. Så nämnde jag att mormor och jag hade varit så arga på varandra en gång, att hon hade kastat tomater på mig. Då började han skratta. Det var väl ändå rätt tokigt.

PS. Tur att katterna tål att tvättas i tvättmaskin..... :)