Translate

onsdag 23 maj 2018

Det är med ljud och att vänja sig vid dem

Oj, nu spottar jag ur mig inlägg. Har en del jag vill få ur mig tydligen.

Det här med att lillebror har svårt för vissa ljud det har maken också till viss del. Maken tycker ofta att jag daltar för mycket med lillebror och har för mycket förståelse och att det i sig gör honom funktionshindrad. Och det kan jag förstå för maken och lillebror är ju så lika på många punkter. Maken har/har haft samma svårigheter som liten men fått hitta sina egna strategier, för på den tiden så hade man ju inte samma kunskap som man har nu. Rätt imponerande faktiskt, även om det känns väldigt sorgligt att han varit så ensam med detta. (Och jag klandrar inte svärföräldrarna för de visste ju inte ens om varför maken fungerade så här och jag tycker nog ändå att de har varit bra på att lyssna in maken och följa sitt eget hjärta med uppfostran. Det är kanske därför som maken haft utrymme för att hitta sina egna fungerande strategier.)

Maken får ofta förklara för mig hur han har klarat vissa saker och så anpassar vi lite efter lillebror och testar om det funkar för honom också. Ibland funkar det, men ofta så känns det som att lillebror behöver mer tid. Och de är ju inte heller samma person, så det är ju inte säkert att samma strategier funkar. Men vi kämpar på. Maken sätt att lösa saker är oftast den bästa utgångspunkten. Sen får man modda efter hand. Jag tror att vi är bra tillsammans, maken och jag. Vi balanserar varandra och håller tillbaka varandra. Jag har en tendens att dalta för mycket och maken kan ibland vara för hård. Tillsammans blir vi bättre än var för sig.

Angående det här med ljud så förklarade maken detta för lillebror. "Jag har samma problem som du, men ibland så måste man lära sig att stå ut med ljuden. Till exempel om man träffar en tjej som helt perfekt förutom att hennes käke knakar när hon äter. Då får man lära sig stå ut med det." 😮🙈😍 (Äntligen hittar jag emojis här så jag kan göra bloggen lite mer levande.) Det var ju nästan lite romantiskt sagt. 😘

Det är bättre att vända på det

Tänk så mycket jag tjatat om att lillebror kommer för sent. Jag har försökt förklara det på olika sätt. Ritat upp seriesamtal och visat att han missar saker. Att läraren och kompisarna är i klassrummet. Men det går inte fram. Han har väldigt svårt att tänka utanför sitt eget koordinatsystem. Det är nuet och hans koordinatsystem som gäller. Kanske en mognadssak? Fast samtidigt så känns det inte som att alla vuxna kan detta heller..... Och då menar jag INTE enbart vuxna med NPF.... Åh nej! Vi andra kan vara väldigt egocentrerade vi med. Jag skulle nog säga att de flesta vuxna med NPF vet om att detta är en svårighet hos dem och jobbar med detta. Många neurotypiska ("normala/vanliga") har aldrig tänkt tanken och lever vidare i sin egen mittpunkt....

Hur som helst så har jag börjat vända på det: "Tycker inte du att du är värd lika mycket tid på gympan/slöjden/matten.... osv som de andra barnen?" Jodå, det tycker han. Rent logiskt så är det svårt att argumentera med detta. Det är ju väldigt orättvist att han får mindre tid. Det stör honom och får honom att vilja komma i tid.

Jag måste nog utgå ifrån hans koordinatsystem med fler grejer.

En egen utgång

Det råkar vara så att vi har två ytterdörrar till vårt hus. En köksingång och en "finingång". M har sedan länge haft finingången som sin. Alldeles nyligen kom jag på att lillebror ju också kan använda den. M åker till skolan innan lillebror ens har vaknat. Så jag tar lillebrors skor, väska och kläder från köksingången och lägger i finingången. Den är mer städad och mindre rörig. Så jag lägger allting han ska ta med sig där på golvet bara.

Ibland så får han borsta tänderna själv eftersom plutten är vaken och då lägger jag tandborsten där med. Och han fixar faktiskt att borsta tänderna och ta på sig och gå till skolan när han är motiverad. Utan mina påminnelser.

Och samtidigt så kan lillasyster få ha köksingången för sig själv. Jag har kanske inte skrivit det på sistone, men de där två slåss fortfarande väldigt mycket....

Man får jobba med det man har och spela sina "kort" i livet så bra man kan.

En lyckad morgon

I morse kan han upp i tid, tog sin hamburgare och sitt citronvatten för att gå ut och äta i hammocken. Sen blev det att han la sig i studsmattan istället (där det var sol) men det spelar ju ingen roll. Ser rätt härligt ut va?!

Jag gick ut med timstocken så han kunde se hur många minuter det var kvar tills det ringde in (men jag tror inte han tittade på den faktiskt). Kanske han kommer på att den är en hjälp imorgon?

Han låg där och kopplade av och tuggade i sig maten, utan att klaga en enda gång på att hans liv är tråkigt. Från skolgården hördes barnens lek men den verkade inte störa honom. Inte som ljuden från syskonen: Lillebrors skrikande eller lillasysters snörvlande (hon är allergisk). Att han har dåligt humör, smäller igen dörrar, skriker på mig att ta undan lillebror och lillasyster att gå undan beror på detta. Det är helt enkelt en copingstrategi för att bli av med (o-)ljuden. Vilket egentligen är bra även om det ser ut som dåligt beteende. Han tar ansvar för sina behov och försöker lösa sina problem. Och han kommunicerar ju också om det, även om det är genom att skrika och smälla med dörrar. Och att sitta och spela eller titta på film är ju också ett sätt att skärma av omgivningen. Får man input från spelen så stänger det ute input från familjen.

Och eftersom han verkar extra ljudkänslig på morgonen så försöker jag tala lågt och spara på orden. Använda teckenspråk när det går, som idag fick han några "tummen upp". Det händer att jag använder lappar också. Skriver saker som: "Kom nu! Det ringer in.". När jag har tålamod och kommer på det. När han är mottaglig så funkar det bättre än att prata. Orden på papper är inte bara tysta. De finns kvar också så de är svårare att glömma.



Det där med att fixa buggar var verkligen något bra att säga av flera anledningar. Det skuldbelägger inte och vi har nu bildat team mot buggarna. De rackars insekterna som kryper omkring och ställer till oreda i hans liv.... Mot oss två tillsammans så har de ingen chans. För vi är smartare och envisare. CPS, Collaborate Problem Solving, - here we come!

Och det är ett bra sätt att kommunicera på när det händer farliga saker. När han skulle börja hoppa studsmatta med mat i munnen så hejdade jag honom med: "Det där är en bugg man måste stoppa innan den händer. För om du sätter mat i halsen så dör du ju och vi får inte fler chanser." Han avbröt sig mitt i en rörelse.

På slutet hade han en stor klump mat i munnen. "Jag känner mig mätt." sa han. Jag sa åt honom att gå in och spotta ut maten i papperskorgen. Det gäller att inte försöka uppfostra i det läget för då har man garanterat en konflikt. Maten växer i munnen på honom. Han kan nog inte hjälpa det. Maken är likadan. Till slut så lär nog sig lillebror att inte ta fler tuggor när den känslan börjar komma. Maken har ju lärt sig. Det handlar nog bara om att lillebror ska lära sig lyssna på kroppens signaler och det är ju svårt på morgonen eftersom han nog känner sig lite stressad eftersom skolan väntar. Det kommer. Så länge får man ha tålamod och låta honom spotta ut och vara glad för att det bara händer hemma, inte i skolan.

Han kom nog bara några enstaka minuter för sent idag till träslöjden som han älskar. En lyckad morgon med andra ord. Han fick mycket beröm när han lugnt gick iväg till träslöjden.

Vi letar buggar i lillebrors liv

Just nu har vi det lite tufft. M och lillebror "maskar" på kvällen för att få vara uppe så länge som möjligt. Allting tar jäääättelång tid, dator kan inte stängas av och det är många saker som ska fixas innan de kan lägga sig. Ok, nattningsrutiner kan man ju få ha, men man behöver inte borsta håret i en halvtimme eller fjanta med gosedjurskatter klockan 22..... Eller gå på toa och kissa 6-7 gånger. Maken och jag håller emot stenhårt just nu, men det hjälper liksom inte. M och lillebror börjar bli stora och envisa. Och de lär sig inte av sina misstag och förstår inte hur allt hänger ihop fastän jag har förklarat det massor av gånger. De lever båda mest i nuet. Och i nuet så vill man ju ha roligt.

Givetvis leder detta till att de är trötta på morgonen när jag väcker dem. M blir som en sengångare och kommer upp alldeles för sent innan taxin kommer. Och lillebror kommer ofta för sent till skolan. Vi kämpar på.

I morse så testade jag att ge blodkorv istället för den vanliga hamburgaren med bröd till lillebror. Min tanke var att blodkorv är mer lättätet och borde gå snabbare att få i sig. Jag hade dessutom tagit sladden till hans dator eftersom han "tjuvspelar" när han säger att han tittar på film på morgonen. Just nu är han så ljudkänslig att han äter frukost på sitt rum. Jag hade också tagit hans mobil eftersom han inte kunde sluta spela schack på den igår och kom för sent p g a det. Så i morse så sa jag att han fick läsa en bok istället. Då kunde han inte lägga ifrån sig boken. Övergångar är svåra och timstocken ser han inte. På 40 minuter åt han 3 bitar blodkorv. När han var färdig att gå så hade halva gymnastiklektionen gått. Plutten råkade pipa till och då blev det för mycket för lillebror som inte gillar plutten och inte klarar hans bebisljud.

Lillebror bröt ihop. Jag fick ge hungriga plutten till yrvakne maken och gå ut med lillebror och hjälpa honom på med kläderna där. Han var jätteledsen och kände sig misslyckad för att han missade lektionen.

Alltså ibland så fattar jag inte hur han fungerar. Jag hade ju sagt åt honom i 40 minuter att lektionen börjat osv så han visste om det. Men helt plötsligt så slog det honom att han var sen med full kraft. Han ville att jag skulle följa med till gympan och när vi kom fram så ville han inte visa kamraterna att han var ledsen. Han ville ha en kram som tröst men när jag kramade honom så stötte han bort mig. Han var riktigt förvirrad. Resursen kom till oss och lillebror kastade sig på marken och skrek så nog alla klasskamrater såg det. Det var riktigt synd om honom. Vi gick tillbaka till skolan och han fick äta bananen och mackan som jag turligt nog hade fått ner i väskan. Och han gick in på sin egna toa och lugnade sig. Vi kom på att han ska testa att äta frukost i trädgården imorgon. Utan något med sig. Jag fick springa hem till maken och plutten för att amma. Tur vi bor nära skolan!

Ikväll så ritade jag upp det här med tiden. Att han först valde att ha kul och att det därefter blev väldigt ledsamt och att jag rekommenderade att det var lite mindre kul först vid frukosten och sen roligt på gympan.

Så slog det mig helt plötsligt hur jag ska resonera med honom. Han har ju stark logik och gillar ju allting som har med datorer att göra: Vi ska leta buggar i hans liv!

Jag sa: "Jag älskar dig och du är en fantastiskt människa. Jag tycker att du förtjänar att ha det så bra som möjligt i ditt liv. Tycker inte du också det?"

Jodå, det höll han med om.

"Vad tycker du om att vi försöker hitta lite buggar i ditt liv och försöker lösa dem? Så blir ditt liv bättre. Hur många orkar vi? 10? 20? 30?"

Det ville han absolut. Vi kom upp med tre:

1) Han stänger inte av datorn i tid (lillebrors förslag)
2) Han drack sig mätt ikväll så han blev hungrig igen när han skulle somna. (Mitt förslag.)
3) Han tycker själv att han hade lättare att somna när han fick lite melatonin . (Fast jag och maken ser ingen skillnad - han somnar lika sent med.)

Början på collaborate problem solving med andra ord.... Och han lyssnar.

Som att trampa på en mina

Jag kom på en jämförelse ikväll. Att försöka sätta hårt mot hårt mot lillebror, för att försöka uppfostra honom, känns som att trampa på en mina för att försöka oskadliggöra den. Ty han exploderar alltid rakt i ansiktet på en när man försöker. Det är rätt lönlöst. Det gäller att lugna sig själv, backa, vara låg-affektiv och vara smartare.

torsdag 17 maj 2018

Det här med val

Det här med val är alltid svårt för mina killar. Jag brukar försöka förenkla valen när det går och jag märker att stressen för barnet är för högt.  Val brukar medföra ångest. För tänk om man väljer fel. Oj vad man ska klandra sig själv då för sitt misslyckande. Bättre då att inte lägga upp valet för dem så det kan leda till ett misslyckande (lika lätt).
T ex så var maken och handlade nya skor till lillebror (utan att lillebror var med). Maken ringde från butiken för att höra om lillebror ville ha svarta eller blå-oranga skor. 
Jag ropade upp till lillebror som satt vid datorn och kopplade av (och nog inte ville bli störd med ett val): 
"Vill du ha blå-oranga skor?" 
"Ja, det vill jag." svarade han.


Så var den saken klar. 

Hade han fått välja mellan svarta och blå-orange så hade det tagit längre tid och kanske skapat ångest. Visst ska han lära sig att välja men det tröttar ut med för många val. Och min förhandsinfo säger att han kommer bli nöjdare med blå-orange. Han bryr sig dessutom inte så jättemycket om färger.