Translate

lördag 31 mars 2012

Candida

M har klagat på sår i munnen i några dagar. Vi trodde en förkylningsplita som vanligt, och hittade också något som såg ut som det på hans tunga. Sen igår var tungan helt vit av "torsk" (=en beläggning). När vi ficklade så hittade vi även en massa sår i munnen. Ett högst upp i gommen och vid sidorna där bak, där tänderna ligger lite emot slemhinnan. Han är verkligen skavd i munnen. Om ni vill se hur det ser ut, googla på "Candida munhåla" och titta i bilder-fliken.

Hur han fick det? Jo, han åt Kåvepenin för några veckor sedan för streptokocker i näsan, och candidaöverväxten beror förmodligen på obalans mellan bakterierna i munhålan.

Sen började jag tänka: Hur påverkas tarmarna av candida egentligen? Candida + mat som är hård och skaver, på samma sätt som hans tänder skaver på slemhinnan i munnen. Hur blir det? I munnen syns det ju, och känns. Det gör det ju till viss del i tarmarna också. Men fattar ett barn det? Eller är det en diffus känsla av obehag?

Jag började genast tänka på länken i mitt förra inlägg, som jag tolkar som att om barnen får mindre autistiska symptom, när de mår bra i magen.

http://www.news-medical.net/news/20120301/Gluten-free-casein-free-diet-more-effective-in-improving-ASD-behaviors-and-symptoms.aspx

Vad gör Candida med mitt autistiska barn egentligen? Jag får en massa träffar på "autism candida" när jag googlar, men vet inte om källorna är tillförlitliga. Vissa hävdar att candida bidrar till autism, och en källa uppger att candida och gluten har likheter.

"....large portions of a Candida cell wall protein (HWP1) have a structure which is virtually identical to the wheat protein gluten."

Och det finns en publikation i The Lancet om kopplingen candida och celiaki, men jag ser inte vad de kom fram till.
http://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736%2803%2913695-1/abstract

Detta är helt nytt för mig, så jag är fortfarande lite skeptisk. Jag tar inget ansvar för att det ligger något i detta. Men jag har haft mångaåriga problem med candida. De har dock försvunnit sen jag la om kosten. Frågan är hur M ska bli av med sin candida. Och då menar jag inte bara i munhålan. Oavsett, så måste den hållas under kontroll, för candida är inget bra att gå omkring med. Det verkar alla forskare vara överens om. På vissa av länkarna står det dessutom att candida bildar toxiner. Och att en skadad tarm lätt får en överväxt av candida. (Eller är det tvärt om: Candida ger en skadad tarm?)

Det finns olika teorier om kost för att svälta ut candida, och om det över huvud taget går. Jag vet inte vad jag ska tro. Det finns ett läkemedel, som verkar bra. Undras om man kan få det utskrivet till M?

http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19731214000057&DocTypeID=7&UserTypeID=2

Googla gärna och berätta gärna vad ni läsare tror om allt detta!

onsdag 28 mars 2012

Mina funderingar kring koststudier

Jag har berättat lite om mig själv tidigare. Att jag har jobbat som statistiker på läkemedelsbolag sen 2001. Okej, jag är inte världens bästa statistiker. Det vet jag. Jag har inte disputerat, dvs jag är inte doktor i något. Jag har "bara" en civilingenjörsexamen i Teknisk Fysik, visserligen med inriktning mot matematisk statistik. Men jag har inte matematik och statistik som specialintresse, som vissa andra.... Det har varit mitt jobb, kort och gott. Men ändå, några saker har jag snappat upp om kliniska prövningar, under dessa 10 år. Med detta inlägg tänker jag skriva min syn på några studier som gjorts med avseende på kost och autism och ADHD. Och lite annat. Jag har ju skrivit mycket om hur killarna förbättrats tack vare kostförändringarna, så jag tyckte det var på sin plats att skriva ett inlägg om koststudier, och inte bara min egen "punktskattning".

Anledningen till att föräldrars skattningar inte är tillförlitliga, är att om man lagt ner tid, pengar och jobb på en diet, är man mer benägen att tänka att den funkar, än att den inte gör det. Det blir lätt att man tycker att alla framsteg görs tack vare dieten. (Jo, jag ÄR väldigt medveten om detta.) Nu är det ju så att alla barn utvecklas och mognar ändå, även barn med NPF, så förbättringarna som man tror sig se kan bero på naturlig utveckling. Det är därför vi behöver studier, och inte kan lita på enskilda rapporter från föräldrar. De som testat kostförändringar och inte sett någon effekt, är dessutom inte lika "högljuda".... Tänk själva på hur ofta ni hör talas om någon som gjort ett aktieklipp, jämför med en aktieförlust, så förstår ni. Man skryter inte direkt om förluster.

Men ska man inte alls lyssna på föräldrarna då? Jodå, det är de som känner barnen bäst, och ser förändringar tydligast. Oavsett mätmetod så kommer man inte ifrån att testaren har begränsad tid att träffa barnen. Ett test har sina begränsningar. Det kan aldrig mäta allt. Föräldrarna ser verkligheten. Man måste självklart lyssna noga på föräldrarna. Vad har förbättrats? Hur lång tid tog det? Osv osv. Det borde vara utgångspunkter för vad man mäter i en studie plus hur länge man mäter. Studier är tänkta att bekräfta olika teser, i en stor population.

The ScanBrit: Gluten- och kasein-fri diet vid autism

Ett studie som är tänkt att göra detta m a p gluten-och kasein-fri diet vid autism, och i viss mån ADHD, är The ScanBrit:
http://mjrigtigkost.dk/uploadedImages/5026-scanbrit_dk.pdf

The ScanBrit, i korta ordalag, är en 2-årsstudie för att se om autistiska barn förbättras vid en gluten- och kasein-fri diet. Det är en s k adaptiv design, och de har flera variabler varav alla utom en skattas av föräldrarna, vilket inte är så lyckat eftersom den är enkelblind (=föräldrarna vet vad barnen får för kost). De har inte valt någon s k primärvariabel, dvs vilken variabel som är viktigast. Det brukar man alltid göra för att inte höra argumentet: "Om man testar tillräckligt många olika saker, så hittar man alltid något till slut" (=multiplicitetsproblemet). De har onekligen gjort många olika analyser i The ScanBrit.... Visserligen fått en del intressanta p-värden, för för mig är de mer vägledning inför framtiden än bevis, p g a multiplicitetsproblemet. Den variabel jag själv hade valt som primärvariabel hade solklart varit den som inte skattas av föräldrarna (ADOS).

Här kan ni läsa ett blogginlägg om The ScanBritt:
http://www.dagensmedicin.se/blogg/mats-reimer/studier-av-diet-vid-autism/

Mats Reimer verkar tycka att The ScanBrit är ett bevis för att gluten-och kasein-fri diet inte funkar vid autism, p g a resultatet av ADOS efter 12 månader. Jag förstår hur han tänker, och så kan det givetvis vara. Men jag tänker även, att detta ju faktiskt kan vara en brist hos studien också. Något som gått fel i datahanteringen. Hur har de hanterat data vid poolningen (sammanslagningen) vid 12 månader? Man glömmer det ofta, men datasteget är oerhört viktigt, dvs hur man samlar in data och vad man gör med den, innan man gör sina statistiska analyser. För skit in = skit ut. Och det är oerhört lätt hänt att göra en miss. En liten felaktig rad i koden som inte upptäcks. Och ofta svårt att upptäcka för den som validerar programmeringskoden. Jag vet, för att göra och validera statistiska analyser, har varit mina arbetsuppgifter sen 2001. Man måste komma på att man måste kolla, dubbelkolla, kolla igen, osv och låta någon göra om den viktigaste analysen osv.

ScanBritt är minst sagt rörig, och väcker många frågor. Inte minst det faktum att de har många avhopp i dietgruppen och ändå har struntat i att använda last value carried forward. Last value carried forward = man flyttar fram värdena hos avhoppare i tiden. Man gör det för att justera för att det kan vara de för vilka dieten funkar sämst, som hoppar av. Det verkar ju logiskt att anta att man är mer benägen att hoppa av om man inte tycker att dieten funkar. M a o, om de 11 barn som hoppade av studien i dietgruppen, var de som hade sämst effekt av kostförändringen, så ser ju studieresultaten bättre ut än vad de borde! Det här är en uppenbar brist och det är så självklart att denna kritik kommer, att man börjar fundera på kompetensen hos studieteamet.

Det behövs helt klart mera forskning. Att man försöker återskapa detta resultat. Gärna en enklare studie, med en klarare primärhypotes med fler objektiva mätvariabler. Man bör använda last value carried forward och analysera data utifrån intention-to-treat, som Mats nämner.

Men för mig personligen kan jag ändå inte låta bli att tycka att resultatet är intressant: Speciellt eftersom de förbättringstendenser eller trender de tycker sig se (bl a ADHD-symptomen och kontaktbarheten), råkar sammanfalla med sönernas förbättringar. Inbillar vi oss samma saker, jag och föräldrarna i studien, eller har verkligen de här sakerna blivit bättre?

En ny utgångspunkt: Nytt frågeformulär om autism, gluten- och kasein-fri diet, och mage-och tarmsymptom

Nyligen kom ett nytt frågeformulär där man intervjuat föräldrarna om kopplingen mage-tarm och autism. Det verkar bra gjort, men behöver kompletteras med rätt gjorda studier. Föräldrarnas svar ger bra ledtrådar till vad man bör testa. Och man behöver ta till sig tidsintervallet som kommer ut av denna undersökning.

http://www.news-medical.net/news/20120301/Gluten-free-casein-free-diet-more-effective-in-improving-ASD-behaviors-and-symptoms.aspx

Det har gjorts studier där man studerat en handfull autistiska barn i 1-3 månader, och inte sett något. Detta ska INTE tolkas som att kostförändringar inte ger effekt. Det ska tolkas som att man inte kunde mäta något i dessa studier. Kanske var tiden för kort? Eller var det för få barn jämfört med den effekt man kunde mäta, för att man skulle kunna se något? (Ju färre barn, desto mer påverkar barnens individuella värden resultatet.)

INCA-studien: Kost och ADHD

INCA-studien är en annan stor studie som gjordes på ADHD (ej autism). Där ville man undersöka om matallergier kan ge upphov till ADHD. Man har initialt två grupper. Den ena får instruktionen att äta hälsosam kost, den andra en s k "elimination diet", dvs med kost som är känd för att inte ge upphov till allergier. Ur studierapporten, med maten i fetstil:

"Briefly, the diet consisted of the fewfoods diet (ie, rice, meat, vegetables, pears, and water) complemented with specific foods such as potatoes, fruits, and wheat. The aim was to create an elimination diet as comprehensive as possible for each individual child, to make the intervention easy for children and their parents to follow. If the parents reported no behavioural changes by the end of the second diet week, the diet was gradually restricted to the few-foods diet only."

http://www.adhdenvoeding.nl/cms/wp-content/uploads/2011/02/Pelsser-The-Lancet-2011-Publication-INCA-study.pdf

Några reflektioner kring denna kost, som de kallar elimination diet:
* De fick inte mjölkprodukter.
* Vete fick de initialt, men togs bort för vissa. 
* Few-foods ser väldigt mycket ser ut som LCHF-kost. Jag blir inte klok på om kontrollgruppen fick äta socker.
* De har inte fått omega-3 från fisk, vilket man rekommenderar till ADHD-barn. (P g a att fisk kan ge allergi hos vissa, och att syftet med studien var att utesluta det som kan ge allergi.) Rent logiskt borde det försämrat denna grupp jämfört med kontrollgruppen (=de som var instruerade att äta hälsosamt). I alla fall inte hjälpt till att förbättra diet-gruppen, jämfört med kontrollgruppen.

Man använde en objektiv mätmetod (ARS) tillsammans med föräldrarnas skattningar (ACS). Studien hade strålande resultat, för båda dessa mått. 63% av barnen i dietgruppen blev bättre i sina ADHD-symptom. Och när man introducerade viss annan mat igen, efter 5 veckor, i ett andra steg, så försämrades barnen igen. Tolkningen av studien, enligt studieteamet:

"A strictly supervised restricted elimination diet is a valuable instrument to assess whether ADHD is induced by food. The prescription of diets on the basis of IgG blood tests should be discouraged."

Jag kan erkänna att jag inte kan alla detaljer kring denna studie. Men den verkar vara bra gjord. Den publicerades i tidningen The Lancet. Den har dock fått viss kritik, bl a att barnen ska ha förbättrat sig tack vare ordningen och strukturen. Jag känner mig rätt tveksam till den kritiken. Om struktur via matsituationerna kan ge så bra effekt. Resultaten är VÄLDIGT bra och entydiga. (Och personligen så vet jag ju vad som skett med mina killar, trots att strukturen eller avsaknaden på struktur, är densamma....)

Nya rön och mina funderingar

Sen kom den här rapporten:
http://www.unt.se/uppsala/forandrade-proteiner-vid-autism-1701578.aspx

Var sitter immunförsvaret? Jo, till 70-80% i tarmen. Tänk själva....

Mjölk och gluten kan ge inflammation och skador på tarmarna HOS ALLA, se t ex följande länk till en professor i Lund:
http://www.erlanson-albertsson.se/halsa.html

Hon hävdar att tillväxtfaktorer i mjölken skapar inflammation i tarmen. Jag har länkat nedanstående inslag innan. Se 17 minuter in i filmen, så kan ni höra henne säga det. M a o är det kanske inte ens kaseinet som är problemet? Eller inte hela problemet?

http://www.tv4.se/1.1882850/2010/10/28/sa_blev_de_familjen_karnfrisk

Kan det vara så enkelt att vissa barn med autism och ADHD inte klarar mjölk och/eller gluten (eller något annat), och då får skadad tarm, s k perforerad tarm? Att teorierna om att det är gluten och kasein-proteinrester som ställer till det i hjärnan och som inte kan bevisas enligt Mats Reimer, är fel? Att gluten och mjölk "bara" skadar tarmen, och att proteinerna kanske inte läcker in till hjärnan ändå? Att det istället är gifter och tungmetaller som kommer in i hjärnan, och sen inte kan rensas ut av den skadade tarmen? Eller att skador på immunförsvaret ger autism (och ADHD) på något annat sätt? Eller så är det helt enkelt så att detta inte alls har med NPF att göra, utan att alla påverkas av kosten, men att det slår hårdast på, och märks mest på, de som redan är svaga.

Och det är faktiskt inte alla barn med NPF som förbättras av kostförändringar, enligt studierna. Viktigt att komma ihåg! Och det är viktigt att komma ihåg att det förmodligen finns olika orsaker till autism och ADHD. Och man får inte heller glömma att många av dem är särbegåvade tack vare sin autism och/eller ADHD. Hur uppstår det? En väldigt intressant fråga, tycker jag. Och det är även viktigt att komma ihåg att många vuxna inte heller önskar bli av med sin AS/ADHD, utan ser det som en tillgång och en del av sin personlighet.

Ja, detta är mina funderingar. Det ska bli spännande att följa forskningen framöver.

PS. Ovanstående är ingen bevisföring, utan mina funderingar som de är nu, nedskrivna. Ni får tänka själva, och givetvis tro vad ni vill. Och berätta det gärna i en kommentar!

tisdag 27 mars 2012

Curling, dess motsats och energivinster

Jag fick en så bra kommentar på mitt förra blogginlägg, att jag tänkte skriva svaret i ett nytt inlägg, så det syns.

Frågan är hur jag tänker egentligen, när jag tänker "If we treat him like an idiot, he will become one" angående M, och samtidigt tar på mig vissa arbetsuppgifter som maken och jag delat på tidigare. Hur går den logiken ihop egentligen? Och betänk då att jag är på gränsen till utbränd. Orkar jag ta på mig mer?

När det gäller "tänket" kring hur jag anser att man ska behandla någon med NPF, så är det en hårfin balans mellan att pusha och därmed utveckla, och hjälpa och stötta där personen inte kommer längre eller behöver det för stunden. Det är det som skiljer maken och M åt mest. M har haft en rasande utveckling på senare tid. Maken har "stått stilla" på flera punkter i flera år. Han har helt enkelt skärpt sig så mycket han kan. Han är helt enkelt vuxen. Nu är det dags för mig att möta honom på halva vägen, genom förståelse och att jag anpassar mig efter den han är.

Och när det gäller M, så tänker vi föräldrar "If you treat him..." på vissa punkter. Absolut inte alla. Sista stycket på nedanstående inlägg, visar hur jag/vi tänker i vissa andra fall, där vi känner att M kommit till en punkt då utvecklingen går långsamt (här = bli mer fokuserad vid påklädningen på morgonen). Då är det läge att sätta in stöd. Och jag lägger inte bara tillbaka makens mössa där den hör hemma, utan även Ms grejer, och lillebrors. Lillasyster hjälper ibland till, oombedd för att hon tycker att det är kul.
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/01/jobbigt-att-komma-ivag-trangt-i-hallen.html

Så var det det här med "Om jag orkar?". Det jag försöker få till stånd är en total energivinst, genom att göra ett skift i arbetsuppgifter. Det betyder alltså inte att jag ska göra mer totalt sett och maken mindre. Han ska göra andra saker istället, och jag ser redan att han har mer energi och att det kliar i fingrarna på honom att ta tag i vissa projekt. Bl a putsade han alla fönster på nedanvåningen och i uterummet förrförra helgen. Han putsade nog i 2-3 timmar och hade hand om killarna samtidigt. Han tyckte det var kul och målade dessutom blommor på uterumsdörrarna, så ingen ska gå in i dem. Jag blir matt bara jag tänker på allt som han gjorde den dagen. (Hade varit otroligt jobbigt för mig.)

Och bort med allt energidränage från oss båda, till följd av
1) tveksamheter, sårade känslor och bråk kring vem som ska utföra vilken uppgift. Vi bara agerar istället.
2) dubbelkommandon. Jag har koll på kläder, dagis/skoltider, familjescheman. Han har koll på all teknik inkl radiobilar, cyklar, surfplattor, datorer, bilen osv. Och tro nu inte att teknikunderhåll är en försumbar del i det här hemmet, tidsmässigt....  (Ja, så där är han både projektledare och utförare.)

In med tydlighet istället, kring ansvar och uppgifter. Och dessutom ska vi göra tydligare scheman. Vissa saker fortsätter vi att dela på, som matinköp, för flexibilitetens skull. Den som har mest energi och möjlighet för stunden handlar mat. Och detsamma med att plocka leksaker och dammsuga.

Det som dränerar mig på energi, är inte agerandet, utan alla negativa känslor jag bär med mig när jag agerar. Det är t ex faktiskt helt okej, att gå och pula i köket medan jag grunnar på ett nytt inlägg. Men att städa i köket och grunna på varför han inte hjälper till, är totalt utmattande. Och det leder ofta till bråk efteråt.

Både maken och jag har haft mer energi på sistone. Och bråken och missförstånden har minskat betydligt. Speciellt sådana konflikter som man i efterhand bara skakar på huvudena åt och drar ett streck över. Sandlådekonflikterna. Patetiska, men nog så jobbiga.

Den sista pusselbiten som ska på plats, som jag nog faktiskt aldrig trodde skulle komma på plats, är att maken ska ta över fler av mina arbetsuppgifter som inte passar mig så bra. Jag behövde inte säga något om fönsterputsningen, utan det var hans förslag. Ett sällsynt göromål jag vet, men han har föreslagit att han ska handla lite oftare så jag slipper. Eller ta barnen själv, så jag får sticka ut på annat. Jag var t ex iväg en sväng ikväll! :) Och se även mitt förrförra inlägg (Poängsätta varandras att-göra-listor), så ser ni att det händer saker här hemma!

Till dig som skrev kommentaren: Tack! Verkligen tack! :) Detta var något jag behövde tänka till kring och få ur mig! Och om det är något du undrar kring ovanstående, så kommentera gärna igen! För undrar du, så är det förmodligen inte glasklart, kanske inte heller för mig.

måndag 26 mars 2012

Familjens projektledare säger INTE upp sig

Imorse sa maken att Ms resurs hade sagt två viktiga saker i fredags, när han hämtade M, men han hade glömt vilka. Så otroligt frustrerande för oss båda. Jag var dock inte förvånad för maken brukar glömma saker, speciellt sånt som han bara hört en gång.

Instället för att säga något negativt till honom eller skälla, gick jag på en enkla lösningen: Jag SMS:ade resursen och förklarade situationen. Jag skrev också att det förmodligen är bäst att hon tar alla viktiga saker med mig i fortsättningen. Inte för att klanka ner på maken, utan för att han ska slippa misslyckas gång på gång. Och för att det är lugnare för mig att ha kollen, än att gå runt med osäkerheten att han kan ha glömt något viktigt.

Det här är ju tvärt emot vad dagens jämställda föräldrar vill: Dagis- och skolpersonal ska ringa pappan lika ofta som mamman, osv. Men varför ska vi bry oss om vad andra tycker och gör? För ett tag sedan läste jag boken "Familjens projektledare säger upp sig", en mycket tänkvärd bok på många sätt. Men ska maken och jag dela på projektlederiet, kommer detta mönster upprepa sig om och om igen. Och frustrationen kommer fortsätta, och öka. Då är det bättre att jag har det övergripande ansvaret. Faktiskt inte så jobbigt för mig, och att vi båda två kan vara lugna och veta att inget viktigt blir glömt. Inte alls lika ofta i alla fall. För det händer självklart att jag glömmer saker, jag också. Men det får vi ta.

Om jag kompenserar hans brister, kan han kanske kompensera mina, t ex att jag blir alldeles för stressad så fort någon i familjen har en tid att passa. Istället för att skälla på mig, kan han bromsa mig, ha tålamod och hjälpa mig. Och när det gäller arbetsfördelningen, som jag anser är det viktiga - inte projektlederiet, så gör han ju mycket. Men jag måste alltså ofta påminna.

torsdag 22 mars 2012

Poängsätta varandras att-göra-listor

Maken och jag pratade i telefon och jag berättade för honom att jag hade fått ett ryck, säkert p g a att Kåvepeninet (mot halsfluss) kickat in, och städat hela nedanvåningen.

Maken: "Du får mejla mig din att-göra-lista."

Jag: "Vad ska du med den till??? Är det inte bättre att jag skickar dig DIN att-göra-lista?" (Skäms för att skriva det, men jo jag har gjort en sån åt honom. Till mitt försvar: Den rör enbart pengar. Samtal han ska ringa, t ex till försäkringsbolag, försäkringskassan osv. Sen har han gjort en till sig själv, med annat.)

Makens svar: "Se om det finns något jag kan göra på den i helgen. Som putsa fönstren." (Han putsade en himla massa fönster helgen som var, och har varit såååå nöjd med det. Jag hatar att putsa fönster och det var på min att-göra-lista tidigare.)

Jag blev väldigt förvånad, men sen så insåg jag att maken kommit på en jättebra idé. Att man tittar igenom varandras att-göra-listor, kanske sätter lite poäng, och så kan man ta uppgifter ifrån varandra. Jag gör ju så automatiskt med honom, med vissa saker. Jag vet ungefär vilka av våra gemensamma göromål som det är bäst att jag gör. Men tvärt om? Det har jag inte tänkt så mycket på. Om diagnos "duktig flicka" hade funnits, så hade jag garanterat fått den. Jag brukar säga att det är min förbannelse. Jag vill helst göra alla mina uppgifter själv och har så svårt att be om hjälp. Inget bra, jag lovar.....

Lite olika sätt man kan göra det på:

Det jobbiga men noggranna sättet:
Gradera alla sysslor med siffror och jämföra. Kanske tillsammans, syssla för syssla, så går det nog snabbast? Gör man det noggrant, kan man se även små skillnader som 5 och 7, dvs man kan göra många små vinster på att byta vem som gör vad.

Det snabba översiktliga sättet
Man tittar igenom varandras listor och ser om det finns något man hittar som har låg poäng hos en själv. 

Det riktigt snabba sättet
Man väljer ut sina egna högpoängare (typ 8,9 och 10), och visar den andre och ser om han/hon har lägre poäng på det.

Lite idéer bara.... Det finns garanterat fler sätt. Vi har inte gjort detta än. Jag funderar fortfarande på hur. Jag tror han blir vimmelkantig om jag visar honom hela min lista. Eller så föreslår jag att vi ska göra i ordning uterummet i helgen, eftersom det betyder mycket för mig. Inte så jobbigt, dvs inte så hög poäng för mig, men stort värde i att det blir klart.

Mina bästa relationstips

Jag tänkte dela med mig av mina bästa relationstips. De har jag kommit fram till, efter många missförstånd, upprörda känslor, långa samtal med maken, osv.

Timing och att hålla i bollen
Timingen är extremt viktig. Jag försöker att nämna saker på att-göra listan eller i familjekalendern, lite innan det ska/behöver ske. Inte för nära och inte för långt ifrån. Han måste få lite tid att vänja sig vid tanken. Samtidigt skapar det en frustration om det är för långt fram i tiden. T ex om jag ber honom fixa något, och han inte kan börja på det samma dag. Så jag tänker att jag "håller i bollen" och kastar den vid lämpligt tillfälle.

Timing är också viktigt, för viktiga diskussioner. När han är hungrig eller trött, eller mår dåligt av andra anledningar, så är han inte mottaglig. Så jag väntar. "Håller i bollen" då med. Det funkar för oss, eftersom jag skriver ner allt på min att-göra-lista. Och ofta är det väldigt enkelt att bara vänta tills han har fått äta upp sin mat. Finns ingen anledning att pressa på med diskussioner då. De kan vänta några minuter. 

Rida på vågen, när han tar eget initiativ
Ibland får han för sig att fixa saker, när det inte riktigt passar med familjen. Då försöker jag anpassa så att det går ändå. För den drivkraften han har när han lägger manken till, den är otroligt stark. (Starkare än min.) Den vill man inte missa. Och det är ju skönt att få saker fixade.

Påminna
Vänligt påminna och aldrig klandra eller skälla för att han glömt. Han fattar ju själv att det var störigt att han glömde. Och jag brukar påpeka att han kan skriva upp det i sin mobil. Då brukar han komma ihåg!

Göra familjeschema tillsammans
Inför helgdagarna, brukar jag börja på ett helgschema. Jag fyller i de saker som är återkommande och inte bör ändras på t ex nattningen osv. Sen fyller vi i resten tillsammans.

Bara göra en sak i taget
Inte försöka diska samtidigt när vi pratar om något viktigt. Jag klarar det och det är effektivt för mig, men slamret och synintrycken stör hans koncentration.

Inget "rub-it-in"
Ibland när jag är upprörd och gnäller, så har jag en tendens att bara mala på. Inget bra eller pedagogiskt, jag vet... Det är för att jag inte tycker att jag får bekräftelse på att han förstått. Så jag säger det en gång till, antingen på samma sätt eller på ett lite annorlunda sätt, så att han ska förstå. Men han har hört mig och förstått första gången oftast. Numera säger jag det på ett sätt och håller sen tyst, oftast.... Det funkar mycket bättre. 

Inte be honom hjälp med onödiga saker
Inte be honom hjälpa till med uppgifter som är jobbiga för honom, t ex oviktiga frågeformulär som jag själv inte kan låta bli att skicka in. Att verkligen bara fråga när jag behöver hans input, inte fråga för att vi båda två ska vara involverade. Vi tycker oftast lika, eller så vet jag vad han tycker. Han litar på mig och har inget emot att jag fixar det på egen hand. Det går också snabbast när vi gör så.

Täta SMS
Han mår mycket bättre när vi har tätare SMS-kontakt att allt är okej med mig och barnen, när han är iväg på jobbet och annat. Det går rätt fort att SMS:a "Allt är bra med mig och barnen". Det håller nere hans stress och oro. En 1:a för mig att utföra i ansträngning. Det svåraste är att komma ihåg det, men han brukar SMS:a mig och fråga om vi inte hörts på ett tag, så då är det bara att svara.

onsdag 21 mars 2012

Jag torkar honom i skolan

Oftast går det framåt i utvecklingen, men ibland får man acceptera ett steg tillbaka. Som Ms toalettvanor i skolan. Den ordinarie resursen har gått på föräldraledighet, och en vikarie har tagit vid. Det funkar jättebra förutom på en punkt; bajsandet.

Han har inte accepterat att hon torkar honom i rumpan. Det fastän hon har tre barn, och rent logiskt borde vara bättre än den ordinarie som "bara" hade ett barn, när hon torkade honom. Vikarien har försökt och försökt att få torka honom, men icke. Och han kan absolut inte slappna av på toaletten, när han vet att det är hon som ska torka. Det kommer inget.

Som jag skrivit tidigare, så jobbar vi på att han ska lära sig att torka sig själv. Det har han nästan gjort också flera gånger. Andra gånger så sitter han inte riktigt still på ringen, så det blir lite kladdigt, och man får hjälpa till. Det gör att vi inte känner att han är helt mogen än, för att sköta det själv i skolan. Det är stor risk för ett jättejobbigt misslyckande. (Läs: Bajs överallt.)

I början så verkade han klara att vänta med nr 2 till efter skolan, men de senaste dagarna har han varit alldeles för hård i magen på kvällen. Det har inte känts bra alls. Och när han är bajsnödig blir han ledsen och mindre kontaktbar.

Att har rätt förutsättningar för bra toalettvanor, är en mänsklig rättighet precis som mat, dryck, sömn, värme osv. Motsatsen känns som tortyr. Så vi har beslutat att jag, som ändå är dagledig för tillfället, kommer bort till skolan och torkar. För mig är det inget besvär, eftersom vi bor granne med skolan.

Jag tror inte att man ska dra så stora växlar av det, dvs att mamma kommer till skolan och torkar. Inte för att jag säger det rent ut till klasskamraterna, förstås. Barnen är snälla och retar honom inte. Tvärt om är de gulliga och hjälper honom. Och han är ju faktiskt på väg att lära sig själv. Han har det jobbigt nog i sitt lilla liv. Jag vill inte pusha honom för mycket att klara sig själv. Det är viktigt att han känner att mamma finns här och hjälper honom när det behövs. Det ger trygghet, och ibland är trygghet viktigare än att man klarar saker själv. Tror jag i alla fall. Jag känner mig glad att jag är ledig, och har denna möjlighet.

Maken och hans mössa

I vår hall, så har vi var sitt skofack till vantar, mössor, plånbok osv. Maken tycker att det funkar rätt bra. Han lägger oftast sina saker där, förutom en sak: Mössan!

Av någon anledning, så hamnar mössan sällan i skofacket. Den hamnar på det stället där maken befinner sig för tillfället, när han känner sig för varm om knoppen. Jag har hittat den på alla möjliga ställen. I hyllor i köket, bland leksakerna på golvet, i soffan och t o m i barnvagnen, bredvid skofacket. Och givetvis har han ett himla sjå varje morgon, när han ska till jobbet och inte hittar mössan. Det är kallt i bilen. Han behöver den.

Jag ska erkänna att det var och är väldigt irriterande. Jag har tänkt tankar som:
"Hur dum är du?!"
"Varför lägger du inte bara mössan i facket när du kliver innanför dörren?"
"Du som är så smart: Varför?"

Nu förstår jag varför. Han är helt enkelt trött, för att inte säga utmattad. Han kommer hem efter en lång arbetsdag, ser sina barn och går till dem. Mössan glömmer han initialt. Den åker av som en ren reflex, när han kommer på att han har den på sig.

Det här har jag kommit till insikt om sedan jag själv blivit trött, på gränsen till utbränd. Jag har också börjat göra så: Förlägga saker som jag normalt sett brukar ha koll på. T o m precis nyss, när jag sitter här med halsfluss, så glömde jag ta Alvedon två gånger. Jag höll i paketet, läste på det och tittade om jag redan hade tagit någon tablett, förla det, fick leta igen och titta igen om jag hade tagit tabletterna. Snacka om att jag är snurrig. Tänk om någon hade skällt på mig för detta!

Så den där mössan åker i hans fack varje gång jag ser den. Jag brukar inte kommentera det längre, eftersom jag vet att han inte kan rå för det. Ingen mening att säga något som bara klankar ner på honom. Jag blir inte heller irriterad längre. Och jag hjälper honom att leta när den inte ligger i facket, för han behöver verkligen den hjälpen. Det är rätt uppenbart eller hur? För vem vill slarva bort sin mössa varje dag och sen behöva leta upp den?

tisdag 20 mars 2012

Lyckad förhandling om mjölkfritt

Det har stått lite still i förhandlingarna om helt mjölkfritt. M har inte velat sluta dricka mjölk i skolan, vad vi än sagt. "Det smakar sååååå goooottt!" Som maken sa: M är stor nu, så vi måste lyssna på honom och respektera hans åsikter om detta. Inte bara tvinga honom. Men han har länge varit nere på ett halvt glas.

Jag har försökt muta med olika saker, utan framgång. Men så kom jag på att jag kunde muta honom med oförskämt mycket pengar. Ja, eller det som är mycket för honom, och begripligt. Jag la fram 200 kronor på bordet och sa att det är 20 guldtior = en guldskatt. Det väckte hans uppmärksamhet.

Och sen så gick jag in på ett leksaksföretags hemsida för att visa vad man kan få för 100 kronor. Och hur mycket tur kan man ha egentligen?! De hade rea på leksaksgitarrer som han hade önskat sig sen i julas. För ynka 80 kronor får man en gitarr. Dvs han får t o m 20 kronor över. Mjölkens smak var helt plötsligt inte lika viktig..... (Men fråga mig inte om kvaliteten på gitarrerna.....)

Och jag lät honom bestämma själv OM och NÄR han ska sluta med mjölken helt. Han valde att sluta den 2:a april. Helt okej, tycker jag för det är tillräckligt snart.

Avtalet är att vi ska testa två månader till att börja med. 2:a april får han 100 kronor, sen får han 100 kronor igen 1:a maj. (Naturligtvis vill vi testa längre än så, men just nu får vi ta det i små steg.) Och därtill "slängde jag in" att han även får kryssa över huvudet på belöningsormen, när han börjar med mjölkfritt. Jag tänker lite på hur reklam funkar: Man blir erbjuden en massa olika saker, ibland 5 olika saker, om man tackar ja till ett välkomsterbjuande. För varje sak man blir erbjuden ökar chansen att man tackar ja till alltihopa.

lördag 17 mars 2012

Vårt poängsystem för hushållssysslor, fortsättningen

Vi har fortsatt med att gradera hushållssysslor för varandra. Vi anger på en 10:e-gradig skala hur jobbiga vi tycker arbetsuppgifterna är. Efter 12 år tillsammans kan man tro att man inte skulle behöva det, men vi har lärt oss massor om varandra.

Skalan är fortfarande individuell, dvs en 10:a för mig, är när JAG tar ut mig fullständigt. Och vice versa. Det är alltså våra respektive upplevelser som är viktiga. Inte hur fysiskt eller psykiskt trött man blir. Visst kan man dela upp det så, om man önskar, men för oss räcker det att sätta en total siffra på varje syssla.

Här är några exempel:

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 1 - Röja ett stökigt kök
Jag: 3
Maken: 9 (Han kan diska, men när det når över en viss nivå i stökighet, så blir det så här jobbigt för honom.)

Jämställdhetstänket: "Ta disken varannan dag!" har varit skadligt för oss. Och jag har absolut inte fattat att köksröjningen innebär ett mentalt Vasalopp för honom. Och vi gör det alltid på kvällen. Klart att det skapat lite "snart-måste-jag-kanske-röja-köket"-ångest hos honom varje kväll. Det är inte för inte, som han ofta kallat mig för disk-slösaren.... (Med glimten i ögat förstås.)
  
Här har vi faktiskt frigjort energi. Vi är båda piggare, nu när jag röjer köket på kvällen, och han moppar golvet (som har lägre poäng hos honom, än hos mig). Dels är vi effektivare tillsammans när vi sparar på vår gemensamma energi, och dels går ingen energi åt till att bråka om vem som ska göra vad. Jag har oftast röjt färdig köket samtidigt som han nattat färdigt det sista barnet, så vi är färdiga samtidigt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 2 - rensa kycklingflott ur pannan
Jag: 1
Han: 9

Han tycker det är extremt äckligt. Kladdigt och så spiller han. Jag kan göra detta, utan att ens tänka på det. Och det även om jag spiller. Det har hänt att jag vänt mig om i köket och letat efter den skitiga pannan, för att upptäcka att jag redan gjort rent den (medan jag tänkte på något trevligare).

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 3 - Hänga tvätt:

Jag: 2
Maken: 9-10

Tack och lov har jag sedan länge skött allt med tvätten. Det är bara några enstaka gånger, som han hängt tvätt faktiskt. Och då har jag verkligen undrat, varför han hängt upp tvätten som små knöckliga bollar. Ska jag vara ärlig har det väckt en del irritation hos mig. "Hur kan en människa som är så intelligent, inte fatta, att tvätten inte torkar när man hänger den så där. Han gör det säkert bara för att slippa det i framtiden." (Nu skäms jag, för att jag tänkt så.)

Det är nog förmodligen för att jag sätter det så lågt, som jag fortsatt hänga tvätt, utan att ta den konflikten med honom. Numera tänker jag så här: Så länge han är med mig, ska han verkligen slippa att hänga tvätt. Jag fixar det!

Innan vi satte siffror på det, så fanns det inte i min begreppsvärd att detta kunde vara så svårt för någon på hela jordklotet. Men tänker man på det, så kan det vara rätt så komplext. Man måste bestämma: Torktumlas eller hängas? Hur hänger jag det - på galge eller i torkskåpet? Hur högt upp i torkskåpet? Bredvid vilka kläder om det ska torka, innan de börjar lukta surt? Hur på galge? På pinnen under, eller så som man hänger en skjorta? Sen behöver man göra saker som vränga ut kläder som hamnat halvt på avigsidan.

Och det där med att sortera tvätt, det har jag fattat väldigt tidigt i vårt förhållande, att jag inte ska be om hjälp med. Varken att sortera innan tvättning, eller efter. Speciellt efter. För om man inte hittar i skåpen, eller vet vilket plagg som är vems, så är det ju extremt svårt att lägga in tvätten rätt.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 4 - Sätta i täcket, som redan ligger i ett kvalsterskydd, i påslakanet
Jag: 2
Maken: 9

Jag hade glömt bädda sonens säng. Maken ropade och frågade om jag skulle kunna fixa. "Javisst, inga problem" sa jag. "Det där är verkligen en 9:a för mig" suckade han lättad. "Ska jag bädda om ditt täcke också?" frågade jag, när jag såg hans påslakan ligga bredvid täcket i en skrynklig korv. "Ja, tack!" sa han. 

Jag kan tänka mig att detta har med automatisering och koordination att göra. Första gångerna jag gjorde detta, så var det ofantligt svårt för mig. Jag minns det, och minns att jag var rätt irriterad varje gång. Sen lärde jag mig. Det kanske fortfarande känns för honom, som det gjorde för mig de där första gångerna. Det ÄR verkligen svårt för honom, för ingen vill sova med påslakanet hoptvinnat som en liten korv, mot slutet av natten. Så länge han är tillsammans med mig, så ska ha slippa göra detta. Jag fixar alla påslakan-isättningar.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 5 - Köpa in, laga eller trixa med teknikprylar

Jag: 10 eller ? = "Hur gör man"
Han: 2-10 beroende på vad det är. Oftast ligger det på ca 3.

Han är fenomenal på teknikprylar. Lagar, fixar, löder och micklar med trasiga saker tills de blir hela igen. Han är praktiskt lagd och är nätverkstekniker. Han köper in teknik till mig och barnen. Läser först på från tester, så han kan alla detaljer. Sen fixar han allt från byta batteri till att uppdatera operativsystem. Jag är nog rätt bortskämd med detta faktiskt. Barnen har var sin dator och var sin surfplatta, fulla med en massa pedagogiska spel.

------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 6 - putsa fönster
Jag: 9
Han: 2

Maken: "Imorgon kan vi putsa fönster. Det kan jag göra. Det är en 2:a för mig."
Jag bara gapade och sa: "Va, det är ju en 9:a för mig?! Ja tack, det får du väldigt gärna."
Han: "Va, det kan du inte tycka?! Det är ju nästan roligt att putsa fönster. Menar du att du lika gärna gräver upp stubbar (=en 9:a för oss båda)?"
Jag: "Ja, jag gräver nog faktiskt hellre upp stubbar."

Ja, så tycker jag. Och jag har tittat med tung blick på våra fönster många gånger. För den där skiten som blir på fönstren, är hur äcklig som helst. Och hur länge man än håller på blir det aldrig helt rent. Man hittar alltid nya streck och prickar hur mycket man än putsar. Men om han gör det, så tittar jag inte så noga.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Exempel 7 - storhandla mat
Jag: 9
Han: 4

Jag som har dåliga axlar och inte är lika stor och stark som honom, tycker att det är jobbigare att storhandla, speciellt på stormarknader. Han sköter alla matinköp.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Den som vill ha fler exempel kan titta på detta gamla inlägg om att löda radiobil och slå in paket:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/01/loda-radiobil-och-sla-in-paket.html
Och hur vi började med detta:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/01/att-satta-siffror-pa-hushallssysslor.html

-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Slutligen, så vill jag påpeka att det tog oss ca 3-4 veckor innan vi märkte någon skillnad. Men när den kom, var den rätt stor. Vi är båda betydligt mer utvilade, och har mer energi. Och det råder ett lugn över oss numera, som tidigare inte fanns.

torsdag 15 mars 2012

Katterna!

Jag har nämnt det innan, men faktiskt aldrig ägnat Ms katter ett längre blogginlägg. Det är så, att han har ca 30 gosedjurskatter. Sin första katt, katten Jansson, såg han på hyllan i en affär när han var 4 månader. Han bara log, hela bebisen. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi förstod inte då, att det förmodligen var de stora vita ögonen och den svart-vita pälsen, dvs de tydliga kontrasterna, som tilltalade honom. Men vi köpte den givetvis åt honom. Mitt livs bästa köp: Så mycket kärlek och trygghet, reades ut för 29.90. Vi köpte raskt en till, så han egentligen hade två utan att veta om det. Det gäller att slita på dem jämnt.... Och det var bra att ha två, när den ena råkade sova över på apoteket i en vecka....

Katten Jansson, en av de två, var sen med på dagis, varje dag i flera år. Hemma fick Jansson sällskap av Misse, numera kärleksfullt kallad Muggige Misse, eftersom vi inte får tvätta honom. Och sen tillkom många fler. Jamas som jamar, Kim som är blå, Pelle Svanslös, Che-che-che-vius, Bams-Mjau som egentligen är en stor hund, som maken räddade från att kastas på tippen. Ja ni förstår, M lever sig verkligen in i kattvärlden.

Det var nog faktiskt så han började leka. Med katterna. M lekte förstås inte innan han var tre år. Han bara tittade på leksakerna. Snurrade på hjulen på bilarna (en klassiker bland autistiska barn). Sen kom han igång. Katterna var oftast med på ett hörn, lekte bredvid eller bara tittade på. När han hade haft gympa på dagis, sprang han runt i vardagsrummet och sjöng gympalåtarna. Katterna var naturligtvis med. Han t o m gjorde en bandspelare av en kassaapparat. Inte så illa för en autistisk kille med lite sämre föreställningsförmåga, än andra barn. (=Förmåga att leva sig in i att leksaker kan vara något annat, och/eller riktiga saker.)

Vi föräldrar kan fortfarande göra röster till katterna, och det känns verkligt för honom. Katterna kan alltså säga till M vad han ska göra. Vi har använt det lite, men inte missbrukat det helt, om ni nu trodde det.... Numera vet han att det är vi, men han lever sig gärna in i det ändå. Och fortfarande, gör han själv röster åt katterna.

Vi låter honom hållas. Det är tydligen vanligt med gosedjur bland sjuåringar. Det är lätt att tänka att M är så smart och borde låta bli det nu snart, men så tänker inte vi. Farligt att behandla honom som äldre än vad han är, bara för att han är lite lillgammal ibland. Och vi tänker att han ju faktiskt är skev i sin utveckling, och att det säkert fyller någon funktion. Kanske för att komma ikapp? Kortfattat: Han behöver det!

M kommer inte leka med katter när han är 20 år, ändå.... Och då ungefär, när han flyttar hemifrån kan han ju skaffa sig en riktig katt. Det går tyvärr inte nu, eftersom jag är allergisk.

För ett tag sen träffade jag en annan mamma till ett barn med asperger. Hennes son hade varit väldigt fokuserad på Bamse och karaktärerna där. Han hänförde allt till Bamse. Hon berättade att hon hade lite ångest för att de klankat ner på honom för det. Nu hade de begripit att det faktiskt var m h a Bamse som han lärde sig förstå omvärlden. Bamse fyllde en funktion, precis som katterna.

onsdag 14 mars 2012

"Jag viiiiiill inte sluta med nåt mer."

Ja, det går inte så bra att få M att vilja sluta med mjölk. Han tycker fortfarande att det är jobbigt att vi tagit bort gluten för honom. Han märker ju inte den långsamma förbättring som har skett sen i somras.

Jag försökte lite försiktigt att introducera idén m h a två sagor, varav den ena när "det lilla blå flygplanet" fick sluta med helikoperbränsle, eftersom de trodde att han var allergisk mot det och gjorde att hans propeller bara ville snurra och snurra. M genomskådade mig på slutet och skrek: "Neeej, jag vill inte sluta med mjölk. Jag viiiiiill inte sluta med nåt mer."

Jag försökte muta honom med nästan vad som helst. Frågade vad han allra helst vill ha och gick med på att han kunde få välja tre nya gosedjurskatter i leksaksaffären, trots att han redan har ca 30 stycken. Men det gick ändå inte hela vägen.

Så vi beslutade att ta det lite lugnt med honom. Att be honom minska på mjölken istället. Hemma lagar vi mjölkfritt utan att han märker någon skillnad, m h a havregrädde och rapsolja. Och i skolan lagar de också mjölkfritt till honom. Hemma väljer han alltid att dricka äppelmust, apelsinjuice eller vatten före mjölk, så det är egentligen bara i skolan som han dricker mjölk.

Hans resurs har fått honom att dricka halva glas mjölk och resten vatten. Och hon erbjuder honom ett kryss på belöningsormen här hemma, om han bara dricker vatten.

Jag har försökt luska ut varför han tvunget vill ha mjölk i skolan, men inte hemma. Det är ju lite konstigt. Är det för att han inte vill sticka ut? Vara som alla andra? Han säger att det är för att mjölken smakar så gott, men jag vet inte om jag tror att det är därför. Igår kom en av pedagogerna med en bra gissning. Han tror att det är rutinen som är viktig för M. "Först går man hit, sen hit" osv. Helt klart något att jobba med, dvs att jobba in en ny rutin.

To be continued....

lördag 10 mars 2012

En ny blogg om vår mat

Jag beslutat mig för att starta en separat blogg, med kortfattad fakta om kost (från böcker som jag läser) och mina egna recept. Jag tyckte det var bättre så, att dela upp det. Hoppas ni inte tycker det blir för rörigt. Tanken är att det ska bli mindre rörigt och att ni lättare ska kunna läsa det som passar er bäst! :) Berätta gärna vad ni tycker om detta upplägg!

http://aspergermammasrecept.blogspot.com/

onsdag 7 mars 2012

M, nu utan mjölk!

Igår såg jag följande forskningsrapport:

http://www.news-medical.net/news/20120301/Gluten-free-casein-free-diet-more-effective-in-improving-ASD-behaviors-and-symptoms.aspx

Det var detta som gjorde att maken äntligen gav med sig på att vi NU ska ta bort alla mjölkprodukter för M. Jag har velat det ett tag, medan maken har velat vänta till sommarlovet. Jag har haft lite ångest varje gång M fått i sig mjölk, eftersom jag är rätt säker på att den skadar honom. I vilket fall så är vi skyldiga honom att testa. Att se ifall hans tics möjligtvis försvinner, eller minskar. (Hoppas, hoppas!)

Han har ju blivit mycket bättre av den glutenfria dieten, som vi började med i somras. Detta är vi föräldrar och hans lärare helt överens om. Finns ingen tvekan hos någon. Och vänner och släkt, som inte träffar honom lika ofta, säger också att M blivit mycket bättre.

Jag var precis inne och pratade med skolsköterskan. Det var inga problem att börja med det fr o m imorgon (hon är jättebra), men hon tror att de vill ha läkarintyg. Jag vet att det egentligen inte behövs, men vi får se. Vi får kanske ett läkarintyg. Får ta en sak i taget. Annars får vi väl anmäla vegankost, för veganer äter ju inte mjölkprodukter.... Skojar! Men seriöst, så tror jag att det löser sig. Och i skolköket är det nog hanterbart, eftersom han redan får egen mat (gluten-, socker- och färgämnesfri). De får ersätta smöret med olja (helst raps) och ta bort mjölk och grädde.

Och här hemma så fixar vi det. Jag äter ju redan mjölkfritt sen 3-4 månader tillbaka, så jag/vi har vanan och tänket inne redan. Och M är superduktig med maten. Han älskar grönsaker och äter det mesta, så länge man inte blandar maten. Så vi har tur. Detta är ovanligt vid autism, jag vet. (Dieten är inte praktiskt genomförbar för alla autistiska barn, jag vet.... Vissa äter bara några få maträtter.)

Det svåra är att få M att acceptera detta. Blir att diskutera ikväll. För han vet inte om det än. Wish me luck!

måndag 5 mars 2012

Han torkar sig själv, den enkla lösningen

Alltså ibland så krånglar man till det pinsamt mycket för sig själv. Vi har länge försökt få M att torka sig själv i rumpan efter toabesök. Klasskamraterna gör ju det, och han är lite kinkig med vilken pedagog som torkar honom i skolan. Det har varit ett problem för honom. "Neeej, jag torkar mig inte om där är bajs!" har han skrikit. Han har kunnat öva efter att vi föräldrar först torkat honom ren, men inte mer.

Så idag fick jag ett infall. Det var bara M och jag hemma (studiedag), och han hade bajsat. Jag mindes att han hade varit besviken på morgonen för att han inte hade fått ett kryss på belöningsormen. "Vill du ha ett kryss?" frågade jag. Han tittade frågande på mig. Kryssen är ju egentligen till för mornar som funkar bra. Det saknades endast ett kryss till nästa belöning och jag hade berättat att den hade med katter och göra. M a o var han väldigt sugen på ett kryss till.

Så han torkade sig och torkade sig, ca 10 ggr. Det gick hur bra som helst. Jag fick fixa det sista, men det var ju inget att hänga upp sig på. Han fick boken, "100 katter som förändrade världen". Vi hann sen läsa om tre av katterna. Hans självförtroende var på topp. Torkat sig själv + fått en belöning, mycket bra!

Tänk att det var så enkelt!

Komiska kodord

Maken och jag har kommit på något nytt som vi ska testa. Anledningen är, om jag ska vara ärlig, att vi inte alltid klarar av att vara trevliga mot varandra. Ni vet, när man är stressad och pressad, är det lätt att det slinker ur fel saker ur munnen. Och att man tolkar den andre fel. Det blir lätt att den som känner sig angripen försvarar sig med något surt tillbaka. Och så haglar "skit-kakorna" i luften. Eller sandlådesanden.

Det nya vi ska testa, är att så fort man känner sig angripen, kritiserad, förminskad osv, så säger man en komisk kommentar, eller ett skämt. Något som vi båda tycker är kul. Ett internt skämt. Så kul att man inte kan låta bli att dra på smilbanden så fort man hör det ordet eller den meningen. Underförstått så betyder det givetvis "Nu får du sluta! Skärp dig!". Det är ett kodord, eller en kodmening.

Vi testade några kommentarer igår, som får oss båda att automatiskt dra på smilbanden. Jag tror det blir bra! Kul hade vi i alla fall.