Imorse sa maken att Ms resurs hade sagt två viktiga saker i fredags, när han hämtade M, men han hade glömt vilka. Så otroligt frustrerande för oss båda. Jag var dock inte förvånad för maken brukar glömma saker, speciellt sånt som han bara hört en gång.
Instället för att säga något negativt till honom eller skälla, gick jag på en enkla lösningen: Jag SMS:ade resursen och förklarade situationen. Jag skrev också att det förmodligen är bäst att hon tar alla viktiga saker med mig i fortsättningen. Inte för att klanka ner på maken, utan för att han ska slippa misslyckas gång på gång. Och för att det är lugnare för mig att ha kollen, än att gå runt med osäkerheten att han kan ha glömt något viktigt.
Det här är ju tvärt emot vad dagens jämställda föräldrar vill: Dagis- och skolpersonal ska ringa pappan lika ofta som mamman, osv. Men varför ska vi bry oss om vad andra tycker och gör? För ett tag sedan läste jag boken "Familjens projektledare säger upp sig", en mycket tänkvärd bok på många sätt. Men ska maken och jag dela på projektlederiet, kommer detta mönster upprepa sig om och om igen. Och frustrationen kommer fortsätta, och öka. Då är det bättre att jag har det övergripande ansvaret. Faktiskt inte så jobbigt för mig, och att vi båda två kan vara lugna och veta att inget viktigt blir glömt. Inte alls lika ofta i alla fall. För det händer självklart att jag glömmer saker, jag också. Men det får vi ta.
Om jag kompenserar hans brister, kan han kanske kompensera mina, t ex att jag blir alldeles för stressad så fort någon i familjen har en tid att passa. Istället för att skälla på mig, kan han bromsa mig, ha tålamod och hjälpa mig. Och när det gäller arbetsfördelningen, som jag anser är det viktiga - inte projektlederiet, så gör han ju mycket. Men jag måste alltså ofta påminna.
Kära Aspergermamma,
SvaraRaderaDet är en intressant blogg du skriver och jag har all respekt för er situation. Men jag vill bara fråga en sak där jag inte får ihop logiken. När det gäller M verkar du göra allt för att han ska kunna leva så normalt som möjligt (enligt devisen "behandla honom inte som en idiot...") MEN när du berättar om maken så förefaller det vara precis tvärtom. Du tar ifrån honom mer och mer ansvar och din lösning verkar vara att du gör det istället. Borde inte han kunna hitta metoder som hjälper honom i vardagen, och kanske rentav få en diagnos i vuxen ålder? Inte för att ha "något att skylla på", utan för att bli hjälpt. Jag menar, du kan ju inte orka med hur mycket som helst? Lycka till!
Hej!
SvaraRaderaTack så mycket för din kommentar. Jag blev jätteglad för den, för att den ger mig chans och insikt att svara på något som jag själv funderar mycket på. Har tänkt som du många gånger, må du tro! Kommer strax i nytt inlägg. :)
Och när det gäller utredning och ev diagnos för maken, så stöttar honom i det, om/när han vill det. Men hittills har han inte eftersökt det själv. Vi vet inte om han skulle kvalificera för en diagnos. Visst har han många av dragen, men inte alla. Och så jobbar han ju, och har oerhört många styrkor. I vilket fall, så måste detta komma från honom själv. Blir bara helt fel om jag försöker tvinga fram en utredning.