Translate

fredag 30 december 2011

Omega-3 och omega-6

Jag läser just nu boken "Maten som botar" av Per Ove Lind, läkare som specialiserat sig på mat och hälsa. Rekommenderas varmt! Där står många intressanta saker! Bl a nämns omega-3, som minskar ADHD-symptom enligt vissa studier. (Jag har tidigare berättat att vi ger våra barn Eye Q och ser förbättringar på pojkarna.)

I boken nämns även omega-6, och det är också en viktig fettsyra. Balansen mellan Omega 3 och Omega 6 måste dock vara rätt, helst 1:4 (1 del omega-3, 4 delar omega-6) enligt experter. Kanske till och med upp till 1:1. För hög dos av omega-6 jämfört med omega-3 kan påverka minnet, koncentrationsförmågan och den kognitiva förmågan. Och dessutom ökar för högt omega-6-intag risken för hjärt-kärlsjukdomar och kärlproblem. Jag var på en föreläsning om kost, för ett tag sedan. Då bröt föreläsaren spagetti och sa att det är vad som händer med våra blodkärl om vi äter för mycket omega-6. De blir sköra och riskerar gå sönder.

Källor med för hög halt av omega-6:
* Solrosolja. Förhållandet omega-3/omega-6 är 1/60! (Vi som gett våra barn chips gjort på detta. Ska genast bli ändring!)
* Oljor och margariner som innehåller linolsyra
* Kött, eftersom djurens foder ofta innehåller linolsyra
(Men tänk på att detta är en dosfråga, dvs lite av detta ger ingen hög dos av omega-6)

Vad man bör äta istället:
* Kokosolja, som innehåller mättat fett som vi människor behöver och som inte stör omega-3/omega-6-balansen. Det finns utan lukt och smak. Och den tål upphettning.
* Kallpressad olivolja, som innehåller en stor andel enkelomättat fett, och inte heller stör omega-3/omega-6-balansen. Den bör dock inte värmas för mycket, för då bildas cancerogena ämnen.
* Feta fiskar: makrill, lax och sill (=de som inte innehåller höga doser av miljögifter)

Rapsolja innehåller en del omega-3, men det är i begränsad omfattning vi människor kan använda denna växt-omega-3, eftersom den behöver omvandlas i kroppen.

Längst bak i boken så finns en guide för hur ofta man bör äta olika matvaror. Jag tänker försöka följa den! Inte bokstavstroget som ett tvång, utan för att det känns kul och nyttigt! Och gott!

Jag googlade på ADHD och omega-6, eftersom detta faktiskt är helt nytt för mig. (Att vi missat det!) Hittade nedanstående sida. Någon som känner till något om detta? Jag tycker det ser ut som bra råd (ungefär de vi följer). Blir spännande att läsa hennes kommande bok!

http://www.annahallen.se/adhd-mat-finns-det-2

torsdag 29 december 2011

"En föken kom inte"

Nu har jag precis suttit i en halvtimme och lyssnat på gråt och "En föken kom inte". Det utlöstes av att lillebror försökte bita mig. Vi pratade återigen om att man inte får bita andra människor. Jag sa att de andra barnen inte vill leka med honom om han bits. En hård sanning, jag vet.... Men bättre säga den till honom, och ge honom chansen att förstå sambandet, än att låta det bli så. Jag nämnde dagiskompisens namn, som han bet riktigt illa innan jul. Då brast det för honom. Han började gråta hysteriskt och upprepa meningen "En föken kom inte". Han sa även att den andre pojken förstört hans legobygge. Säkert inte med flit. Lillebror missuppfattar ofta sånt.

Min poäng ikväll är: Man måste alltid lyssna på barnet som biter och försöka se det från hans/hennes perspektiv. Lillebror blev frustrerad av att kompisen rev hans bygge och att ingen fröken hjälpte honom. Och fick nog och försvarade sig. Tiden för honom var lång, fastän den i verkligheten kan ha varit några få sekunder. Så är det nämligen hemma. Man kan stå bredvid, men han klagar ändå på att man inte var tillräckligt snabb, fastän man var där på 1 sekund.

På vårt dagis, som är Reggio Emilia, heter det att barnen har 1000 språk. Så klokt och sant! Bitande är också ett språk. Det gäller att lyssna. Vad är det han kommunicerar?

Nu är jag ännu mer säker på att lillebror konstant behöver en vuxen vid sin sida, att stötta honom i kamratrelationerna. Detta har satt spår hos honom. Jag har faktiskt aldrig sett honom så genomledsen över något.

onsdag 28 december 2011

Jag slog mitt barn

Det här är inget inlägg jag är stolt över att skriva. Men jag skriver det ändå, med förhoppning om att det kan hjälpa någon.

Ja, jag står för det: Jag har slagit lillebror. Inte hårt, men 3 gånger har han fått en dask. Det har varit en panikhandling från min sida. Jag fick helt enkelt inte loss honom, eller i alla fall inte tillräckligt snabbt. Första gången var i somras. Det var när han kastade sig över lillasysters nacke med öppen mun. Den gången hann han inte ta något bett. Men han låg över henne, skitförbannad, med hela sin tyngd. Jag fick inte in händerna emellan barnen för att lyfta bort honom. Inte tillräckligt snabbt i alla fall. Självklart klandrar jag mig själv för att jag inte lyckades med detta, utan istället gav honom en dask i rumpan. Han släppte, grät lite, men sen var det över. Jag tror faktiskt inte att han fattade att det var jag som slagit honom. Han sa inget om det i alla fall. Jag ringde maken och grät i luren. Han klandrade i och för sig inte mig, utan förstod varför jag hade gjort det. Lillasyster var ju bara 2 år, och hennes nacke var (och är fortfarande) liten och klen. Jag var skitknäckt över det länge efteråt. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin slå ett litet barn. "Det gör man bara inte!"

Andra gången var nyss, under helgen innan jul. Då kastade han sig på Ms rygg bakifrån och bet sig fast. Jag kan fortfarande höra hur M skrek i smärta, i mitt inre. Jag var tvungen att få loss honom även då och fick panik. Det var ju inte kul för pojkarna, men M förstod varför jag hade gjort det.

Tredje gången var måndagen innan jul, på morgonen. Lillebror och lillasyster bråkade om platsen i mitt knä. Jag brukar ha en på varje ben, men den här gången ville båda ha hela knäet för sig själva. Jag borde förmodligen reagerat tidigare och burit iväg lillasyster, men det gjorde jag inte, tyvärr... Helt plötsligt gallskriker hon, och jag ser hur lillebror fullkomligt bitit sig fast i hennes arm. Käken är nästan stängd. Han biter så hårt han kan och slutar inte när jag skriker. Jag tror nästan att hennes arm ska gå sönder. Så då daskar jag till honom och han släpper direkt. Hennes arm fick en tydlig avgjutning av hans bett, och jag kyler och kyler. Han gråter "Mamma slå mig inte!" upprepade gånger. Detta kommer jag aldrig glömma så länge jag lever. Det skar i mammahjärtat, det kan jag lova.

När den värsta chocken lagt sig och vi sett att hon klarat sig med "bara" ett stort blåmärke, går jag upp med lillasyster till dagis. Lillebror får stanna hemma och äta ordentlig frukost med maken. Vi har märkt att bitande oftast sammanfaller med tom mage dvs lågt blodsocker. Jag lämnar henne, och går direkt till lillebrors avdelning och berättar vad som hänt + att förklarar att han kommer senare. Jag säger rent ut till pedagogerna att jag slagit mitt barn. Anledningarna: 1) Ifall han säger något om det till dem 2) Så att de fattar hur himla illa han kan bitas, så de är förberedda, så det inte händer på dagis.

Dagen efter söker jag upp vår kontaktperson på socialförvaltningen, för att be om tips och råd. Självklart vill jag inte fortsätta att slå mitt barn, om liknande situationer kommer igen. Jag vill ha alternativ. Inte för att det skadar honom rent fysiskt (det blev inte blåmärken), utan psykiskt. Hon vet inte vad jag ska göra istället, utan håller med om att jag måste få bort honom. Och att jag måste hjälpa mina andra barn. Hon pratar mycket om att förebygga och vara där och dela på barnen. Det har vi ju varit mest hela tiden ända sen han började med detta för 2 år sen. På en armslängds avstånd. Eller så är vi några meter bort, om man är på gott humör. När jag gick ifrån mötet tänkte jag att vi måste bli ännu bättre på detta. Och dessutom är det ju nödvändigt eftersom det annars kan bli livsfarligt. Ett sånt bett i lillasysters nacke.... Och förresten så satte han sig gränsle över Ms nacke, när M satt och lekte. Inte så kul det heller... Det skiljer inte så många kilon emellan dem. M skrek i panik den gången också.

Tack vare ADHD-kursen så har jag förstått att detta verkligen är en stark impulshandling, som man inte kan fostra (dvs förklara) bort. Eller hota bort. Eller skälla bort. Eller belöna bort. Osv. Ja, vi har ju testa allt, men inget funkar. Känslorna bara väller upp inom honom, och så har han inget alternativ till bitandet i den stunden. Bettet kommer som en reflex.

Jag har suttit med lillebror och lillasyster långa stunder, när de lekt tillsammans. Hon är ju faktiskt rätt irriterande mot honom, om man ska vara rättvis. Försöker ta hans saker och retas med flit. Jag har försökt att ersätta impulsbitandet med att han säger "Stopp nu räcker det" och samtidigt håller upp handen och gör ett stopptecken och säger: "Mamma ta bort lillasyster". Rätt ofta funkar det, om än med en liten påminnelse precis innan han blir så där arg. Det är rätt roligt att se honom då, faktiskt. Han blir först alldeles svart i ansiktet, och så påminner jag honom. Då försvinner ansiktsuttrycket och istället kommer den lilla handen fram och hans ljusa röst säger precis så som jag skrev ovan, fast det blir: "Topp, nu jäckej det!". Men det som gjort störst skillnad är att jag varit där bredvid honom och burit undan henne, tagit tillbaka saker som hon ryckt från honom osv. När jag är med dem, är han numera lugn. Han vet att mamma hjälper honom, med henne. Därmed har han inte längre något behov av att bita henne. Oftast....

Detta är modellen jag tror på. Att man konsekvent måste vara där och stötta honom, med hans känslor som stormar upp i hans inre och som han har så svårt att kontrollera. Han är i behov av en vuxen vid sin sida. För vad händer annars? Jo, han vet ju redan att han inte får bitas. Han märker att den som blir biten blir ledsen och att de vuxna blir upprörda. Han blir faktiskt själv ledsen och vill ha tröst. Det som händer, är att HAN misslyckas med att lösa sina konflikter. Igen och igen. Det tär på hans självförtroende.

Vad hände på dagis sen? Jo, han bet naturligtvis ett annat barn lika illa som han bet lillasyster, 2 dagar senare. De lämnade honom ensam på tom mage, med ett annat barn. De tror kanske att jag överanalyserar och överreagerar, eftersom jag redan har ett barn med ADHD, så de tog mig kanske inte på allvar? Och personalen säger: "Det är sånt som händer" om bitandet. Jag håller inte med. Deras jobb är att skydda de andra barnen. Och föräldrarna till pojken som blev biten blev inte alls glada, och skulle prata med föreståndaren. Bra att de klagar, tycker jag! Då kanske det äntligen händer något! Vi, maken och jag, ska förstås också ha möte med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det är inte okej att han misslyckas i kamratrelationerna, gång på gång. För vem vill leka med någon som bits? Det är ju faktiskt lillebror som skadas mest av detta på lång sikt, om det fortsätter. Han behöver en vuxen vid sin sida, även på dagis.

måndag 26 december 2011

Mr Bean

Vi har börjat visa Mr Bean för barnen. De tycker att det är jättekul. M tycker att Mr Bean är konstig.

Filmerna är ju väldigt överdrivet gjorda, tramset med hans nalle till exempel, men det finns ändå mycket som tyder på att förebilden till Mr Bean är en aspergare som inte lärt sig de sociala koderna. Tycker i alla fall både maken och jag. Och några till om man googlar det.

Mr Bean har problem med "Theory of mind", alltså att leva sig in i hur andra tänker. Det märks när han köper en liten skål popcorn till sin flickvän och en stor till sig själv, när de går på bio. Eller ger henne ett foto på ett annat par som förlovar sig i julklapp. Eller när han tränger sig före en hel kö, m h a en egenhändigt gjord docka som övernattat utanför affären, istället för honom. Han tycker att han varit smart, när alla andra tycker att han är galen.

Maken och jag tycker också att Mr Bean är kul, men samtidigt får vi en klump i magen, när vi tittar. Vi tittar menande på varandra vid vissa tillfällen. Det finns en hel del likheter mellan M och Mr Bean. Bl a den emellanåt lite struttiga gången. Och när Mr Bean har nyårsfest och sätter på lustiga hattar på sina kompisar och bjuder dem på pinnar från fönstret utanför, då har jag inte svårt att fantisera ihop hur M skulle varit om han hade haft kompisar på fest. Eller hur det ska bli för honom som vuxen. Självklart vet vi ju inget om detta ännu. Det är bara fantasier och kanske överdriven oro. Samtidigt tror jag att oron är bra, för Mr Bean gör det tydligt för oss, vad vi behöver lära M. Och vi kan kommentera filmerna: "Så gör man inte mot sin flickvän" och varför och förklara hur hon känner.

Och något är fantastiskt bra med Mr Bean: Han är otroligt kreativ. Han tänker ut sina egna lösningar. Inte för att det funkar att göra en färgbomb med en nyårsraket och klä in det man inte vill ha målat med tidningspapper. Och det är ju farligt att köra en bil, ifrån en fåtölj man surrat fast på taket. Men ändå. Hans kreativitet är imponerande, och kan absolut vara en tillgång. Inte för att det är så klokt eller snällt, att säga till sitt barn att det är likt Mr Bean.... Men man kan ändå förklara att mitt i tokigheten, så kan faktiskt Mr Bean vara rätt så fiffig ibland.

Och en annan sak är bra: Att Mr Bean visar hur tokigt det kan bli om man inte vågar be om hjälp. Om man låser sig själv ute naken, är det faktiskt bättre att be om hjälp, än att springa runt och försöka gömma sig.

Avtal nr 2

Maken märkte härom kvällen, att M inte äter ordentligt för att han är rädd för att bli tjock. För länge sedan såg vi en enormt stor kvinna, och det har satt sina spår hos M. Vi pratade om detta M och jag. Jag berättade att jag varit lite tjock innan, men nu äter nyttigare. Han kom inte ihåg det och sa : "Nähä!" med skeptisk min. Så vi gjorde detta avtal:
A) Mamma ska se till att inte bli för tjock (Ms formulering)
B) M ska se till att äta ordentligt så han blir lång och ståtligt och stark. (Min formulering.)

Vi pratade om att barn oftast växer på längden, inte bredden. Att hur lång man blir, delvis beror på hur mycket man äter. Och att de barn som är tjocka äter för mycket socker. Jag tror själv att detta är sant. Å fett gör en fet, lika lite som grönsaker gör en grön. M äter ju inte socker alls, så det var helt lugnt att säga detta. Ja, ni får naturligtvis tro och säga vad ni vill till era barn. Det viktigaste är ju att barnen äter och att man förhindrar ett anorektiskt beteende i unga år. Kanske inte bra att säga det jag sa, till ett barn som inte äter annat än kanelbullar, men det fattar ni ju....

Slutligen, så kom jag med ett logiskt argument: Om jag inte blir tjock av maten vi äter, jag som kan bli tjock, så borde inte M bli det heller. Det sjönk in tror jag. Han äter lite bättre nu. Ni skulle sett kvällens macka som han gjorde från mackbuffén med tomat, morotsstavar, salami och ost på. Den var högre än den var bred.

söndag 25 december 2011

Buffé!

Det har varit lite tufft den här månaden. Vi har alla drabbats av en seg förkylning, men nu är vi äntligen på bättringsvägen, t o m maken som hostat i 6-7 veckor. Förkylningen har satt sina spår. Vi har inte lyckats upprätthålla rutinerna lika bra. Barnen har varit ojämna i humöret och somnat sent. Vi tror att det beror på att de inte äter ordentligt, under dagarna. De vräker i sig på kvällen. Ja killarna i alla fall. Lillasyster tar för sig när hon är hungrig. Hon skjuter en stol till köksbänken, klättar upp och tar en muffins om det ligger framme.

I vilket fall, tänkte jag skriva ett blogginlägg om buffé, eftersom det funkat mycket bra för oss innan det blev sjukdom + julstress. Jag fick tipset i boken "Kärnfrisk familj" som jag skrivit om innan. Boken är absolut läsvärd och har många bra tankar. (Men jag är liiiiite skeptisk till kapitlet jag läser nu om detox + homeopatmedicin, samt en viss läkare som nämns.)

I vilket fall: Servera buffé, så mycket ni orkar! Det är ju egentligen rätt logiskt. Det räcker att gå till sig själv, så förstår man barnen. För när man bokar in sig på hotell, så är det viktigt att hotellet erbjuder en bra frukostbuffé och/eller kvällsbuffé. Vem vill bo där det bara serveras gröt till frukost (och där hotellägaren håller koll på att man verkligen äter upp all gröt)? Eller bara wienerbröd? Vi alla bor hellre på ett hotell där det finns gröt, wienerbröd, ägg, fil, färsk frukt + några andra saker som vi inte ens visste fanns men gärna provar. Eller hur? Nu menar jag inte att man alltid ska duka upp flera olika rätter och bli en slav i köket. Titta vad som redan finns i form av rester! Och använd enkla saker som inte kräver någon ansträngning att duka fram. Och koka fler ägg än vad barnen äter, så har du rester tills nästa dag, t ex.

Vi blandar friskt efter vad som finns av nytt och rester; överbliven broccoli från lunchen, ensamma kycklingklubban från igår, morotsstavar, nötter, jordnötter med skal = kul att öppna, småbitar av det hemmagjorda knäckebrödet (snittar), strimlad pannkaka, vackert skuren frukt och grönsaker t ex morotsstavar och gurkstavar, melonbitar, små majskolvsbitar. Man har oftast mer småplock än man tror. Vi har inte riktigt lyckats med att göra en ny dippsås varje dag, som det tipsas om i boken, men det kommer kanske?

Och vi har alltid någon bas med proteiner, som stabiliserar blodsockret: Stekt eller kokt ägg, hamburgare, makrillfilé, kycklingfilé. Även till frukost, eller speciellt till frukost som sägs vara den viktigaste måltiden. Och våga testa udda rätter. M älskar när han får en tallrik med tsasiki eller ris. Det är endast fantastin som sätter gränser.  Och det behöver inte skilja så mycket på frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsmat. Jag tycker att spannmål är överskattat och ger blodsockersvägningar hos alla mina barnen. När jag bakar muffins har jag många ägg i smeten och försöker ha i hackade nötter eller hackade pumpafrön istället för en del av mjölet. 

Blanda färger och lägg lite tid på att skära upp det fint. Utnyttja att barn äter med ögonen. Jag hittade några gamla fondu-tallrikar med sex olika fack på vinden. Man kan också sätta fram skålar i spännande färger och former, för att göra det lite roligare. Eller kaffekoppar. Och försök att inte tvinga i barnen något. (Men jag kan erkänna att vi stödmatar i dem tillräckligt med proteiner om det behövs, så de säkert står sig.) Lägg upp det, men låt barnen välja. Och var envisa om det är något ni gärna vill att de ska börja äta. Och när de ser mamma och pappa äta av det varje dag, så åker det kanske in i munnen efter ett tag, av ren nyfikenhet. Och kanske slinker broccolin ner av bara farten, när den ligger bland fint uppskuren frukt?  Maken hörde ett tips om att sockra grönsaker och sen gradvis ta bort sockret, men jag vet inte om det funkar i praktiken.... Fundera lite på vad ni tror funkar bäst för era barn! Och berätta gärna hur det går och komplettera gärna med fler tips på hur man kan göra, och vad man kan ha på buffén!

måndag 12 december 2011

Lillebror, from som ett lamm

Lillebror har varit hemma ifrån dagis några dagar nu. Han har haft feber till och från och varit hängig. Inte kul, men samtidigt har han och jag fått en del egentid tillsammans. Jag har hunnit att testa de nya strategierna, som jag lärt mig på ADHD-kursen, på honom. Så här har jag gjort:

Kasta saker och förstöra, för att det är tråkigt
1) Ignorera det dåliga beteendet. Det är väldigt svårt när någon kastar saker med flit genom rummet, för att förstöra. Eller häller ut kladdiga saker i köket och fnissar förtjust. De flesta av oss föräldrar har lärt oss att man då ska säga till på skarpen, sätta en gräns, ta i med hårdhandskarna, visa vem som bestämmer osv osv. Det funkar inte alls på lillebror. Det är som att trycka på "mera-bus-knappen". Han går igång något otroligt på det. Eller så blir han jätteledsen, utan att lära sig något. Samma bus händer snart igen. Jag tänker att detta beteende är kontaktsökande. Och att det beror på att han har tråkigt och inte vet vad han ska hitta på. Jag försöker se neutralt på det. Inget ont menat med det han gör. Han är ju liten. Så jag tar ett djupt andetag och försöker att anta "pokerface", fastän jag blir irriterad inombords.
2) Avleda och skapa kontakt. Jag ger honom den kontakt han söker. Men på annat sätt. Jag ersätter det han gör med något bra. Jag säger t ex: "Kom! Vilken bil vill du köra med på bilmattan?" eller "Ska vi blanda lite färger?" Något som jag vet att han gillar. Det som jag i ett tidigare inlägg kallade mitt "ess i rockärmen".
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer det önskvärda beteendet. T ex: "Vad kul det är att leka med bilar med dig!" eller "Oj, vad du kan blanda färg!" eller "Vad mysigt det är att måla med dig." Gärna flera olika uppmuntrande meningar, som ger honom en mysig känsla.

Bitandet, sparkandet och övrigt våld
1) Ignorera det dåliga beteendet. Jag försöker verkligen att inte kommentera det han gjorde fel, även om det är svårt, t ex när han sparkat sin syster. Ibland klarar jag inte det, utan måste förklara varför det är farligt, fastän jag vet att det inte ger någon effekt. Han kommer fortsätta sparka sin syster ändå, när han blir irriterad på henne nästa gång.
2) Lära honom "stop-i-luften" + sätta ord på hans känslor. Jag tragglar in att man ska sätta upp handen precis som en trafikpolis och säga "Stopp!" Och därefter försöker jag, så bra jag kan, att säga det som han egentligen tänker, t ex "Lillasyster, ta inte min katt!" Och självklart uppmuntrar jag honom att säga likadant.
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer honom mycket för när han gör som jag lär honom enligt punkt 2, istället för att slåss. Och det med stort eftertryck.

Och det funkar faktiskt! Han ser väldigt nöjd ut, vid punkt nummer 3. Han har mestadels varit from som ett lamm. En helt annan unge. Han mår bra av att slippa skäll, och istället få guidning till önskvärt beteende. Den danske familjeterapeuten Jesper Juul (som jag läst de flest böcker av), har så rätt i att barn vill vara till lags. Lillebror vill ju vara snäll och duktig, och hjälpa mamma. Han säger ju ofta det: "Ja vill va snäll och duktig. Ja vill hjäppa maaaammma!" Det är ju egentligen rätt självklart. Vem vill få skäll, egentligen? Nog bara den som känner sig ignorerad. För det är t o m ännu värre att bli ignorerad, än att få skäll. Som om den andre tänker: "Jag bryr mig inte om dig. Jag vill glömma att du finns. Du är inte värd min tid. Inte ens ett ord vill jag slösa på dig, så jag skäller inte på dig."

Hos logopeden med lillasyster

I fredags var jag och lillasyster hos logopeden. Anledningen var att hon är sen med talet. Hon pratar men det är väldigt orent och mycket väsande. Jag måste erkänna att det oroat mig en hel del. På en föreläsning om ADHD hörde jag att de följt upp ett stort antal små barn som varit hos logopeden. Nästan alla hade fått en diagnos, när de blivit lite äldre. Inte för att vi tycker att lillasyster visar så många symptom på ADHD (egentligen bara talet och klättrandet), men man undrar ju ändå vad det sena talet beror på. Hur-som-helst så såg logopeden inga symptom på ADHD, utan hon tror att det "bara" är en mun-motorisk försening. Allt annat (förståelse, icke-verbal kommunikation osv) är normalt för åldern. Och logopeden brukar träffa många barn med ADHD, så hon vet verkligen vad hon talar om.

Dessutom lärde logopeden mig följande:
* Det är alltid bra med stödtecken (teckenspråk för bebisar). Det stärker kommunikationen och talet. Logopeden tyckte t o m att vi kunde återintroducera några tecken om vi ville. (Vi har gått ifrån det lite, eftersom talet börjat komma.)
* Man ska inte låtsas att man inte förstår, för att locka fram talet. Barn gör alltid sitt bästa. Får de inte fram orden, så beror det på att de är trötta. Det ska vara kul med kommunikation och målet är att bli förstådd. Man kan däremot upprepa det barnet sagt på ett korrekt sätt. Jag gör alltid det, och då nickar lillasyster glatt.
* Det är tryggt och bra för barnet att ha minst en förälder som alltid förstår dem, oavsett hur orent talet är. Logopeden tycker att det är bra att jag tolkar åt de andra. Pjuh, jag som haft dåligt samvete för detta. Som trott att jag gjort henne en otjänst.

fredag 9 december 2011

Tydlighet när de turas om

Nu har jag för första gången, äntligen fått mina killar att turas om och vänta på varandra, utan att någon gallskriker. Det var med Brio-labyrintspelet. Ni vet en låda med en labyrintplatta högst upp, en kula, en massa hål och två rattar som man lutar plattan med. Vi har bara ett, ett sånt med två lösa plattor som man kan lägga ovanpå, så det totalt blir 3 olika svårighetsgrader. Förmodligen köper vi två till, till jul. För det är så praktiskt att ha 3 likadana leksaker. Barnen leker parallellt med varandra och bråkar inte. Och vi vuxna får lite andrum. Precis vad vi behöver!

Men i alla fall: Nu satt M där med spelet. Lillebror började dra i det och då började M skrika. Då sa jag: "Nu får M fem försök, sen är det lillebrors tur." Ett försök var att man antingen körde ner kulan i ett hål, eller att man klarade banan. För att vara extra tydlig så höll jag fram ett finger varje gång någon hade förbrukat ett försök. Och jag höll kvar handen i luften hela tiden. Båda två tittade återkommande på mina fingrar. Det funkade perfekt. Tänk så enkelt, och helt gratis! Den som spelade nöjde sig med att den hade försök kvar, och den som inte spelade tyckte att det snart var hans tur igen.

lördag 3 december 2011

Utnyttja varandras styrkor och erkänn era egna svagheter

Det verkar vara väldigt vanligt med separation hos NPF-föräldrar. Jag kan lite förstå varför. Den press som man utsätts för när man har barn med diagnos, är inte lätt att hantera. Speciellt inte om man har liknande svårigheter och klandrar sig själv för det. Och blir klandrad av partnern för det. Jag vet en hel del om det, tyvärr.... Innan jag visste bättre, klandrade jag honom för mycket av det, som han inte kan rå för att han inte klarar. Jag trodde han var lat och inte brydde sig om det som är viktigt för mig (ordning och reda). Jag trodde att han kunde skärpa sig om han bara ville. Om han bara älskade mig tillräckligt mycket. Så urbota dumt!

Jag har ju insett hans svårigheter för ett tag sedan, men tyvärr återfallit gång på gång, i att klandra honom. Det är ju mitt fel, men det har inte hjälpt att han själv haft attityden: "Äh vaddå, jag kan ju städa!" Men nu är det nya tider. Det märktes på hans kommentar ikväll: "Det går egentligen att röja köket på 20 minuter. Men när det är så här rörigt, är det svårt för mig att veta var jag ska börja. Om du bara börjar, så är resten lätt för mig."

Vilken underbar kommentar! Så ärlig! Jag blev så glad. Det är precis sånt jag behöver veta. Nu vet vi ju hur vi ska göra. Jag måste alltså helst påbörja röjningen i köket. I alla fall tömma diskmaskinen på ren disk. Det tar ju inte mig många minuter. Sen fixar han resten utan att bli totalt utmattad.

Jag vet att detta är vägen till framgång, för vårt förhållande: Att vi går till botten med hur vi båda fungerar och fördelar arbetet därefter.

Han är ju bra på så mycket annat, än att röja kaos. Ikväll lagade han ett fäste till en skåpslucka på 5 minuter. Jag hade verkligen inte löst det så snabbt.

Förebygg genom planering

På ADHD-kursen som jag går, har vi gått igenom några olika strategier. En av dem är: Förebygg genom planering. Egentligen är det rätt självklart. Men när man har en tuff vardag och det känns som att man kämpar på djupt vatten med näsan över vattenytan, är det långt ifrån självklart. Man kanske t o m går bakåt med det mesta i livet. Då kan det kännas omöjligt att hinna förbereda och planera. Jag vill ändå slå ett slag för detta. Eftersom man i längden sparar tid och energi. Och jag inser, för att klara detta måste man slå sig fri på något sätt. Hitta lite tid, som egentligen inte finns. Eller så tar med det i små steg. Vi tar det i små steg. Och långsamt förbättras tillvaron och vi får mer tid och energi över.

Här är lite exempel på planering som går snabbt, men som underlättar mycket. Alla dessa saker är egentligen rätt självklara, och vi gör ju ofta detta utan att tänka på det. Men jag vill ändå skriva om det (igen), eftersom det gjort så stor skillnad för oss. Att vi gör detta ännu mer.

1) Gör ett familje-tids-schema för nästa dag. (Se separat inlägg från oktober.) Vi brukar göra ett tillsammans. Fast nu på senare tid är det mest är jag som gör det. Men maken bidrar med förbättringar. Detta har gett större effekt på maken än vad jag hade gissat. Han går ofta och tittar på schemat. Och numera, har han betydligt mer energi och tålamod. Inte visste jag att denna avsaknad av struktur sög musten ur honom! Själv har jag ju schemat i huvudet, eller i alla fall något slags utkast. Men jag tittar också på schemat oftare än vad jag hade trott.

2) Förbered nästa måltid, gärna genom att skriva ner vad det ska bli på schemat. Detta är ju väldigt självklart, men ack så svårt när man är stressad. Då blir det lätt samma mat man bjuder på, och som barnen tröttnar på. (I alla fall mina.) Och så har man en ond cirkel, med gnälliga hungriga barn och trötta föräldrar. Om du inte kan göra något i praktiken, så tänk ut vad det ska bli i huvudet. Kanske medan du sitter i sandlådan med barnen. Kanske finns en burk makrillfilé i skafferiet? Eller finns det frukt till en fruktsallad? Själv så orkar jag numera förbereda 1-2 måltider i huvudet. Det har blivit en rutin. Jag vill poängtera att detta har maken väldigt svårt för. Vi är alla olika, och det är viktigt att man inte känner press att klara detta, om man inte klarar det. Då kan man hellre göra morgondagens matplanering tillsammans på kvällen. Eller överlåta det till sin respektive med gott samvete, och lägga sin energi på det man är bra på. Eller vila upp sig. Just nu är maken i garaget och vilar upp sig. Efter att jag bloggat klart, ska jag förbereda morgondagens nyttiga frukostmuffins, så det går att röra ihop dem snabbt imorgon bitti. (Jag är ofta trött i huvudet när jag vaknar.) 

3) Ha ett "ess i rockärmen" med barnen. F a är det tydligt att lillebror stimmar upp och springer runt och hittar på bus när han är uttråkad. Då gäller det att ha en aktivitet planerad i huvudet. T ex: Kom så pusslar vi bilpusslet/målar med vattenfärg/läser den här sagan (som man valt ut innan)/äter lite melon. Skriv gärna ner en lista med era "ess". Detta har vi kört mycket med idag, och när man gör det går han från busig unge till from som ett litet lamm. Det gäller att orka, men nu när vi gör det, så sparar vi något oerhört på vår energi. För det är ju jobbigt att göra "brandkårsutryckningar" när han häller ut vatten på golvet, målar på möblerna osv osv.

4) Lägg fram alla barnens ytterkläder, gympapåse, läxböcker, frukt osv på kvällen. Det tar inte många minuter, och man slipper leta efter fingervantar medan ungarna skriker ikapp på morgonen. Skriv in det på kvällsschemat! Och har någon/båda svårt att hålla allt i huvudet: Skriv en lista på allt som ska med och sätt upp i hallen. Bocka av det som är kvar på dagis/skola, t ex regnkläder. Glöm inte skriva upp vilka kvällar som gympapåsen ska packas. (Och kanske låta barnet själv packa den?)