Lillebror, from som ett lamm

Lillebror har varit hemma ifrån dagis några dagar nu. Han har haft feber till och från och varit hängig. Inte kul, men samtidigt har han och jag fått en del egentid tillsammans. Jag har hunnit att testa de nya strategierna, som jag lärt mig på ADHD-kursen, på honom. Så här har jag gjort:

Kasta saker och förstöra, för att det är tråkigt
1) Ignorera det dåliga beteendet. Det är väldigt svårt när någon kastar saker med flit genom rummet, för att förstöra. Eller häller ut kladdiga saker i köket och fnissar förtjust. De flesta av oss föräldrar har lärt oss att man då ska säga till på skarpen, sätta en gräns, ta i med hårdhandskarna, visa vem som bestämmer osv osv. Det funkar inte alls på lillebror. Det är som att trycka på "mera-bus-knappen". Han går igång något otroligt på det. Eller så blir han jätteledsen, utan att lära sig något. Samma bus händer snart igen. Jag tänker att detta beteende är kontaktsökande. Och att det beror på att han har tråkigt och inte vet vad han ska hitta på. Jag försöker se neutralt på det. Inget ont menat med det han gör. Han är ju liten. Så jag tar ett djupt andetag och försöker att anta "pokerface", fastän jag blir irriterad inombords.
2) Avleda och skapa kontakt. Jag ger honom den kontakt han söker. Men på annat sätt. Jag ersätter det han gör med något bra. Jag säger t ex: "Kom! Vilken bil vill du köra med på bilmattan?" eller "Ska vi blanda lite färger?" Något som jag vet att han gillar. Det som jag i ett tidigare inlägg kallade mitt "ess i rockärmen".
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer det önskvärda beteendet. T ex: "Vad kul det är att leka med bilar med dig!" eller "Oj, vad du kan blanda färg!" eller "Vad mysigt det är att måla med dig." Gärna flera olika uppmuntrande meningar, som ger honom en mysig känsla.

Bitandet, sparkandet och övrigt våld
1) Ignorera det dåliga beteendet. Jag försöker verkligen att inte kommentera det han gjorde fel, även om det är svårt, t ex när han sparkat sin syster. Ibland klarar jag inte det, utan måste förklara varför det är farligt, fastän jag vet att det inte ger någon effekt. Han kommer fortsätta sparka sin syster ändå, när han blir irriterad på henne nästa gång.
2) Lära honom "stop-i-luften" + sätta ord på hans känslor. Jag tragglar in att man ska sätta upp handen precis som en trafikpolis och säga "Stopp!" Och därefter försöker jag, så bra jag kan, att säga det som han egentligen tänker, t ex "Lillasyster, ta inte min katt!" Och självklart uppmuntrar jag honom att säga likadant.
3) Positiv förstärkning. Jag berömmer honom mycket för när han gör som jag lär honom enligt punkt 2, istället för att slåss. Och det med stort eftertryck.

Och det funkar faktiskt! Han ser väldigt nöjd ut, vid punkt nummer 3. Han har mestadels varit from som ett lamm. En helt annan unge. Han mår bra av att slippa skäll, och istället få guidning till önskvärt beteende. Den danske familjeterapeuten Jesper Juul (som jag läst de flest böcker av), har så rätt i att barn vill vara till lags. Lillebror vill ju vara snäll och duktig, och hjälpa mamma. Han säger ju ofta det: "Ja vill va snäll och duktig. Ja vill hjäppa maaaammma!" Det är ju egentligen rätt självklart. Vem vill få skäll, egentligen? Nog bara den som känner sig ignorerad. För det är t o m ännu värre att bli ignorerad, än att få skäll. Som om den andre tänker: "Jag bryr mig inte om dig. Jag vill glömma att du finns. Du är inte värd min tid. Inte ens ett ord vill jag slösa på dig, så jag skäller inte på dig."