Maken märkte härom kvällen, att M inte äter ordentligt för att han är rädd för att bli tjock. För länge sedan såg vi en enormt stor kvinna, och det har satt sina spår hos M. Vi pratade om detta M och jag. Jag berättade att jag varit lite tjock innan, men nu äter nyttigare. Han kom inte ihåg det och sa : "Nähä!" med skeptisk min. Så vi gjorde detta avtal:
A) Mamma ska se till att inte bli för tjock (Ms formulering)
B) M ska se till att äta ordentligt så han blir lång och ståtligt och stark. (Min formulering.)
Vi pratade om att barn oftast växer på längden, inte bredden. Att hur lång man blir, delvis beror på hur mycket man äter. Och att de barn som är tjocka äter för mycket socker. Jag tror själv att detta är sant. Å fett gör en fet, lika lite som grönsaker gör en grön. M äter ju inte socker alls, så det var helt lugnt att säga detta. Ja, ni får naturligtvis tro och säga vad ni vill till era barn. Det viktigaste är ju att barnen äter och att man förhindrar ett anorektiskt beteende i unga år. Kanske inte bra att säga det jag sa, till ett barn som inte äter annat än kanelbullar, men det fattar ni ju....
Slutligen, så kom jag med ett logiskt argument: Om jag inte blir tjock av maten vi äter, jag som kan bli tjock, så borde inte M bli det heller. Det sjönk in tror jag. Han äter lite bättre nu. Ni skulle sett kvällens macka som han gjorde från mackbuffén med tomat, morotsstavar, salami och ost på. Den var högre än den var bred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar