Jag slog mitt barn

Det här är inget inlägg jag är stolt över att skriva. Men jag skriver det ändå, med förhoppning om att det kan hjälpa någon.

Ja, jag står för det: Jag har slagit lillebror. Inte hårt, men 3 gånger har han fått en dask. Det har varit en panikhandling från min sida. Jag fick helt enkelt inte loss honom, eller i alla fall inte tillräckligt snabbt. Första gången var i somras. Det var när han kastade sig över lillasysters nacke med öppen mun. Den gången hann han inte ta något bett. Men han låg över henne, skitförbannad, med hela sin tyngd. Jag fick inte in händerna emellan barnen för att lyfta bort honom. Inte tillräckligt snabbt i alla fall. Självklart klandrar jag mig själv för att jag inte lyckades med detta, utan istället gav honom en dask i rumpan. Han släppte, grät lite, men sen var det över. Jag tror faktiskt inte att han fattade att det var jag som slagit honom. Han sa inget om det i alla fall. Jag ringde maken och grät i luren. Han klandrade i och för sig inte mig, utan förstod varför jag hade gjort det. Lillasyster var ju bara 2 år, och hennes nacke var (och är fortfarande) liten och klen. Jag var skitknäckt över det länge efteråt. Jag hade ju lovat mig själv att aldrig någonsin slå ett litet barn. "Det gör man bara inte!"

Andra gången var nyss, under helgen innan jul. Då kastade han sig på Ms rygg bakifrån och bet sig fast. Jag kan fortfarande höra hur M skrek i smärta, i mitt inre. Jag var tvungen att få loss honom även då och fick panik. Det var ju inte kul för pojkarna, men M förstod varför jag hade gjort det.

Tredje gången var måndagen innan jul, på morgonen. Lillebror och lillasyster bråkade om platsen i mitt knä. Jag brukar ha en på varje ben, men den här gången ville båda ha hela knäet för sig själva. Jag borde förmodligen reagerat tidigare och burit iväg lillasyster, men det gjorde jag inte, tyvärr... Helt plötsligt gallskriker hon, och jag ser hur lillebror fullkomligt bitit sig fast i hennes arm. Käken är nästan stängd. Han biter så hårt han kan och slutar inte när jag skriker. Jag tror nästan att hennes arm ska gå sönder. Så då daskar jag till honom och han släpper direkt. Hennes arm fick en tydlig avgjutning av hans bett, och jag kyler och kyler. Han gråter "Mamma slå mig inte!" upprepade gånger. Detta kommer jag aldrig glömma så länge jag lever. Det skar i mammahjärtat, det kan jag lova.

När den värsta chocken lagt sig och vi sett att hon klarat sig med "bara" ett stort blåmärke, går jag upp med lillasyster till dagis. Lillebror får stanna hemma och äta ordentlig frukost med maken. Vi har märkt att bitande oftast sammanfaller med tom mage dvs lågt blodsocker. Jag lämnar henne, och går direkt till lillebrors avdelning och berättar vad som hänt + att förklarar att han kommer senare. Jag säger rent ut till pedagogerna att jag slagit mitt barn. Anledningarna: 1) Ifall han säger något om det till dem 2) Så att de fattar hur himla illa han kan bitas, så de är förberedda, så det inte händer på dagis.

Dagen efter söker jag upp vår kontaktperson på socialförvaltningen, för att be om tips och råd. Självklart vill jag inte fortsätta att slå mitt barn, om liknande situationer kommer igen. Jag vill ha alternativ. Inte för att det skadar honom rent fysiskt (det blev inte blåmärken), utan psykiskt. Hon vet inte vad jag ska göra istället, utan håller med om att jag måste få bort honom. Och att jag måste hjälpa mina andra barn. Hon pratar mycket om att förebygga och vara där och dela på barnen. Det har vi ju varit mest hela tiden ända sen han började med detta för 2 år sen. På en armslängds avstånd. Eller så är vi några meter bort, om man är på gott humör. När jag gick ifrån mötet tänkte jag att vi måste bli ännu bättre på detta. Och dessutom är det ju nödvändigt eftersom det annars kan bli livsfarligt. Ett sånt bett i lillasysters nacke.... Och förresten så satte han sig gränsle över Ms nacke, när M satt och lekte. Inte så kul det heller... Det skiljer inte så många kilon emellan dem. M skrek i panik den gången också.

Tack vare ADHD-kursen så har jag förstått att detta verkligen är en stark impulshandling, som man inte kan fostra (dvs förklara) bort. Eller hota bort. Eller skälla bort. Eller belöna bort. Osv. Ja, vi har ju testa allt, men inget funkar. Känslorna bara väller upp inom honom, och så har han inget alternativ till bitandet i den stunden. Bettet kommer som en reflex.

Jag har suttit med lillebror och lillasyster långa stunder, när de lekt tillsammans. Hon är ju faktiskt rätt irriterande mot honom, om man ska vara rättvis. Försöker ta hans saker och retas med flit. Jag har försökt att ersätta impulsbitandet med att han säger "Stopp nu räcker det" och samtidigt håller upp handen och gör ett stopptecken och säger: "Mamma ta bort lillasyster". Rätt ofta funkar det, om än med en liten påminnelse precis innan han blir så där arg. Det är rätt roligt att se honom då, faktiskt. Han blir först alldeles svart i ansiktet, och så påminner jag honom. Då försvinner ansiktsuttrycket och istället kommer den lilla handen fram och hans ljusa röst säger precis så som jag skrev ovan, fast det blir: "Topp, nu jäckej det!". Men det som gjort störst skillnad är att jag varit där bredvid honom och burit undan henne, tagit tillbaka saker som hon ryckt från honom osv. När jag är med dem, är han numera lugn. Han vet att mamma hjälper honom, med henne. Därmed har han inte längre något behov av att bita henne. Oftast....

Detta är modellen jag tror på. Att man konsekvent måste vara där och stötta honom, med hans känslor som stormar upp i hans inre och som han har så svårt att kontrollera. Han är i behov av en vuxen vid sin sida. För vad händer annars? Jo, han vet ju redan att han inte får bitas. Han märker att den som blir biten blir ledsen och att de vuxna blir upprörda. Han blir faktiskt själv ledsen och vill ha tröst. Det som händer, är att HAN misslyckas med att lösa sina konflikter. Igen och igen. Det tär på hans självförtroende.

Vad hände på dagis sen? Jo, han bet naturligtvis ett annat barn lika illa som han bet lillasyster, 2 dagar senare. De lämnade honom ensam på tom mage, med ett annat barn. De tror kanske att jag överanalyserar och överreagerar, eftersom jag redan har ett barn med ADHD, så de tog mig kanske inte på allvar? Och personalen säger: "Det är sånt som händer" om bitandet. Jag håller inte med. Deras jobb är att skydda de andra barnen. Och föräldrarna till pojken som blev biten blev inte alls glada, och skulle prata med föreståndaren. Bra att de klagar, tycker jag! Då kanske det äntligen händer något! Vi, maken och jag, ska förstås också ha möte med dagisföreståndaren om lillebrors situation. Det är inte okej att han misslyckas i kamratrelationerna, gång på gång. För vem vill leka med någon som bits? Det är ju faktiskt lillebror som skadas mest av detta på lång sikt, om det fortsätter. Han behöver en vuxen vid sin sida, även på dagis.