Nu har jag för första gången, äntligen fått mina killar att turas om och vänta på varandra, utan att någon gallskriker. Det var med Brio-labyrintspelet. Ni vet en låda med en labyrintplatta högst upp, en kula, en massa hål och två rattar som man lutar plattan med. Vi har bara ett, ett sånt med två lösa plattor som man kan lägga ovanpå, så det totalt blir 3 olika svårighetsgrader. Förmodligen köper vi två till, till jul. För det är så praktiskt att ha 3 likadana leksaker. Barnen leker parallellt med varandra och bråkar inte. Och vi vuxna får lite andrum. Precis vad vi behöver!
Men i alla fall: Nu satt M där med spelet. Lillebror började dra i det och då började M skrika. Då sa jag: "Nu får M fem försök, sen är det lillebrors tur." Ett försök var att man antingen körde ner kulan i ett hål, eller att man klarade banan. För att vara extra tydlig så höll jag fram ett finger varje gång någon hade förbrukat ett försök. Och jag höll kvar handen i luften hela tiden. Båda två tittade återkommande på mina fingrar. Det funkade perfekt. Tänk så enkelt, och helt gratis! Den som spelade nöjde sig med att den hade försök kvar, och den som inte spelade tyckte att det snart var hans tur igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar