Mr Bean

Vi har börjat visa Mr Bean för barnen. De tycker att det är jättekul. M tycker att Mr Bean är konstig.

Filmerna är ju väldigt överdrivet gjorda, tramset med hans nalle till exempel, men det finns ändå mycket som tyder på att förebilden till Mr Bean är en aspergare som inte lärt sig de sociala koderna. Tycker i alla fall både maken och jag. Och några till om man googlar det.

Mr Bean har problem med "Theory of mind", alltså att leva sig in i hur andra tänker. Det märks när han köper en liten skål popcorn till sin flickvän och en stor till sig själv, när de går på bio. Eller ger henne ett foto på ett annat par som förlovar sig i julklapp. Eller när han tränger sig före en hel kö, m h a en egenhändigt gjord docka som övernattat utanför affären, istället för honom. Han tycker att han varit smart, när alla andra tycker att han är galen.

Maken och jag tycker också att Mr Bean är kul, men samtidigt får vi en klump i magen, när vi tittar. Vi tittar menande på varandra vid vissa tillfällen. Det finns en hel del likheter mellan M och Mr Bean. Bl a den emellanåt lite struttiga gången. Och när Mr Bean har nyårsfest och sätter på lustiga hattar på sina kompisar och bjuder dem på pinnar från fönstret utanför, då har jag inte svårt att fantisera ihop hur M skulle varit om han hade haft kompisar på fest. Eller hur det ska bli för honom som vuxen. Självklart vet vi ju inget om detta ännu. Det är bara fantasier och kanske överdriven oro. Samtidigt tror jag att oron är bra, för Mr Bean gör det tydligt för oss, vad vi behöver lära M. Och vi kan kommentera filmerna: "Så gör man inte mot sin flickvän" och varför och förklara hur hon känner.

Och något är fantastiskt bra med Mr Bean: Han är otroligt kreativ. Han tänker ut sina egna lösningar. Inte för att det funkar att göra en färgbomb med en nyårsraket och klä in det man inte vill ha målat med tidningspapper. Och det är ju farligt att köra en bil, ifrån en fåtölj man surrat fast på taket. Men ändå. Hans kreativitet är imponerande, och kan absolut vara en tillgång. Inte för att det är så klokt eller snällt, att säga till sitt barn att det är likt Mr Bean.... Men man kan ändå förklara att mitt i tokigheten, så kan faktiskt Mr Bean vara rätt så fiffig ibland.

Och en annan sak är bra: Att Mr Bean visar hur tokigt det kan bli om man inte vågar be om hjälp. Om man låser sig själv ute naken, är det faktiskt bättre att be om hjälp, än att springa runt och försöka gömma sig.