Nu har jag precis suttit i en halvtimme och lyssnat på gråt och "En föken kom inte". Det utlöstes av att lillebror försökte bita mig. Vi pratade återigen om att man inte får bita andra människor. Jag sa att de andra barnen inte vill leka med honom om han bits. En hård sanning, jag vet.... Men bättre säga den till honom, och ge honom chansen att förstå sambandet, än att låta det bli så. Jag nämnde dagiskompisens namn, som han bet riktigt illa innan jul. Då brast det för honom. Han började gråta hysteriskt och upprepa meningen "En föken kom inte". Han sa även att den andre pojken förstört hans legobygge. Säkert inte med flit. Lillebror missuppfattar ofta sånt.
Min poäng ikväll är: Man måste alltid lyssna på barnet som biter och försöka se det från hans/hennes perspektiv. Lillebror blev frustrerad av att kompisen rev hans bygge och att ingen fröken hjälpte honom. Och fick nog och försvarade sig. Tiden för honom var lång, fastän den i verkligheten kan ha varit några få sekunder. Så är det nämligen hemma. Man kan stå bredvid, men han klagar ändå på att man inte var tillräckligt snabb, fastän man var där på 1 sekund.
På vårt dagis, som är Reggio Emilia, heter det att barnen har 1000 språk. Så klokt och sant! Bitande är också ett språk. Det gäller att lyssna. Vad är det han kommunicerar?
Nu är jag ännu mer säker på att lillebror konstant behöver en vuxen vid sin sida, att stötta honom i kamratrelationerna. Detta har satt spår hos honom. Jag har faktiskt aldrig sett honom så genomledsen över något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar