Translate

söndag 28 maj 2017

Pärlplattor och talserier

Lillebror har lite svårt med finmotoriken så därför var han så stolt när han hade orkat göra en pärlplatta helt själv på fritids i onsdags.

Eftersom han är matteintresserad började han genast fundera på hur många pärlor han använt. Han och M försökte räkna i huvudet men det blev för rörigt. Lillebror kom på att den första hade 1 och den andra 6 och därefter så hade varje ny ring 6 fler pärlor än den förra. Ett utmärkt tillfälle att öva 6:ans multiplikationstabell. Och lite summering. Det är ju en talserie. Den sista biten hängde de inte med på men det gör ju inget. Det är universitetsmatte.




fredag 19 maj 2017

En helsnurrig dag - lillebror springer iväg till apoteket själv

Igår var en helt galen dag. Den började med att en kund ringde och jagade mig t o m innan jag hade hunnit till jobbet. Jag förstår kunden som skulle få data inför ett viktigt möte. Ja, alltså tabeller, figurer och listor. Jag jobbar som statistiker och som konsult.

En stressig dag alltså för alla oss i teamet som tar fram denna output. Kunden mejlar och trycker på för att få sin output. Ett riktigt surt mejl. Helt onödigt otrevligt. Fast det rör mig inte i ryggen - jag är lite mer härdad än så än att gå igång på sånt. Jag tar ett djupt andetag och svarar låg-affektivt, sakligt och neutralt - inte surt och inte övertrevligt heller - varför de får vänta. (De lab som skickat oss filerna har inte gjort ett bra jobb - skräpig data.) Jag behandlar kunden på samma sätt som ett upprört barn med NPF alltså. Det brukar funka bra.

Kollegorna sliter för att få det färdigt. (Jag programmerar inte själv eftersom det inte hinns med i min lilla halvtidstjänst.) Klockan 12.10 ringer lillebrors resurs, som väldigt sällan ringer mig måste jag säga. Lillebror hade misslyckats på toa och ville att jag skulle komma dit och hjälpa honom. Jag hörde hur han gallskrek i bakgrunden. Och hur resursen försökte övertala honom om att få bli insläpp och att få hjälpa till. Jag pratade lite med lillebror genom telefonen och förklarade att jag inte kunde komma. (Det tar mig ca 10 minuter att cykla så hade det varit någon annan dag hade jag kunnat komma dit rätt snabbt.) Jag föreslog för resursen att de skulle ta ombyteskläder och gå till gymnastiksalen och duscha och byta om. Resursen sa att han skulle försöka. Några minuter senare ringer han och säger att de är i gymnastiksalen och att det funkar bra. Pjuh!

Kollegorna kämpar på. Jag ska köra ut allt och får 30 tomma tabeller. Kollegan kör om allt från sin dator. Klockan 12.30 har vi alla ett "lession learned"-möte inplanerat eftersom vi trodde vi skulle varit klara och eftersom flera teammedlemmar är borta nästa vecka. Vi går till mötet. Jag sitter på nålar för jag har skrivit till kunderna att de får allt "om några minuter".

12.55 går jag från mötet för att skicka alltid. Körningen har funkat. Jag skickar datan. Pjuh!

Efter mötet så fortsätter kollegorna kämpa med att få rätt på några listor. Jag ber kollegorna mejla mig direkt när det är klart. Jag får åka hem till M kl 14.20 utan att kunna skicka listorna till kunden. Och kolla mejlen var 5:e minut.

Eftersom det blåste och var 20 grader varmt här igår så gav jag maken ok att sticka ut och vindsurfa efter jobbet. (Han behöver verkligen avkoppling, nog mer än jag.) Så jag tog hand om M och kollade samtidigt mejlen. Kollade också posten och där låg ett brev från försäkringskassan. Vi fick förnyat vårdbidrag på killarna på 1 och en fjärdedel. Gott - är så tacksam för att vi får detta! Detta är alltså motsvarande 50 extra "jobb" i veckan mot normalt föräldraansvar för barn i samma åldrar. Detta motsvarar en heltidstjänst med konstant övertid på 2 timmar/dag, dvs en 10-timmars arbetsdag ovanpå våra jobb. Jag arbetar som sagt "bara" halvtid (så tacksam för möjligheten!) men maken jobbar heltid. 110 timmar i veckan kämpar vi alltså på totalt. 30 timmar mer än två trebarnsföräldrar där båda jobbar heltid. (Oftast jobbar ju minst en förälder deltid i denna situation, i alla fall när barnen är små.) Så det är inte konstigt att vi båda känner oss slutkörda och inte sover alls så mycket som vi borde.

Det blir dags att hämta lillebror. Kollar fortfarande mejlen ofta. Måste cykla och hämta ut några paket på två ställen i vårt närområde. Det är nya byxor som kommit till M och jag ser att hans enda par jeans han har i skolan har gått sönder. Jag lämnar M ensam, cyklar en omväg till skolan för att barnen inte ska se mig, och hämtar paketen.

På hemvägen kör jag förbi lillebrors klassrum/fritids. Jag ser till min förvåning att han är med tjejerna och leker någon lek i buskarna. När han ser mig säger han hejdå till dem och följer med. Jag parkerar cykeln och går in i kapprummet för att plocka ihop lillebrors grejer och prata lite med resursen om det som hände tidigare på dagen. När vi kommer ut är lillebror helt borta.

Jag tänker att han kanske gått hem i förväg, så jag cyklar hem. Vi bor granne med skolan så jag är hemma på 1 minut. Lillebrors skor är inte där och M har inte sett honom. Jag går tillbaka till skolan och letar. Ingen lillebror. Jag tänker att han kanske gått till lillasysters fritids för ibland följer han med och hämtar henne (istället för att gå direkt hem). Han är inte där. Jag går tillbaka hem och tittar i varje rum och ropar efter honom. Känner att paniken stiger. Ringer fritids och ber dem titta överallt där och går samtidigt tillbaka till skolan. Då hör jag några klampande steg som jag känner igen. Lillebror är bakom knuten och han är inte alls glad. Han gråter.

När jag gick in i kapprummet hade han trott att jag hade cyklat till apoteket utan honom. Det var för att han såg mig göra detta en annan dag. (Dumt av mig att cykla förbi utanför hans klassrum.) Så han sprang ner till centrumet i vår lilla stadsdel, frågade folk var apoteket låg. När jag inte var där så sprang han tillbaka till skolan och där sa personalen åt honom att gå hem. Lille gubben. Jag hade inte tänkt på att han skulle göra denna association: Mamma hämtar med cykel = apoteketbesök.

Vi kramades och gick tillsammans för att hämta lillasyster och hennes kompisar som brukar följa med hem och leka. Han hade naturligtvis inget tålamod för han ville bara få vara ensam med mig. Han betedde sig riktigt illa vid fritids. Skrek och drog i mig. Jag svarade låg-affektivt och lugnt. Säkert undrade någon förälder vad jag var för mesig mamma och varför jag inte tillrättavisade lillebror med kraft. (Hade jag gjort det hade det blivit kaos och han hade förmodligen slagits och kanske sprungit iväg.) Tjejerna fick skynda på. Jag kollade mejlen igen. Som var tom. Pust!

Lillebror var fortfarande väldigt upprörd så jag sa till honom att vi fick gå upp på hans rum och kramas lite bara jag och han. Och det ville han gärna. Vi gick upp och la oss i hans säng och kramades och pussades (han gillar det!) och kom överens om att nästa gång vi kommer ifrån varandra så går vi båda tillbaka till fritids. Han lugnade sig, fick tankat nog med mamma-kärlek och kunde gå ut med den andra barnen. Och jag fick kollat mejlen igen och kunde gå ner och röja i köket och börja på middagen.

Klockan 17.55 var listorna klara och jag kunde skicka till kunden. Pjuh! Skönt att slippa bevaka mobilen mitt i detta ståhej, dessutom ensam med barnen!


Senare på kvällen bad han att vi skulle rita upp hur vi hade gått om varandra vid hämtningen. Så bra att han vet vad han behöver! Ni ser resultatet nedan.


fredag 12 maj 2017

Taxifärd och läkarbesök

Vi går privat hos en näringsterapeut och en holistisk läkare i en av Sveriges största städer som ligger ungefär 20-30 minuter från vår medelstora stad. Idag var det dags att åka till läkaren med lillebror för första gången. M fick följa med. Inte helt lätt att få till logistiken utan att killarna missar skolan. Vi har bara en bil och den bilen har maken till jobbet. Jag cyklar till mitt. Så planen var att ta taxi till läkaren och bli hämtad av maken på hemvägen.

Jag cyklade från jobbet strax innan klockan två. Kom hem och packade det vi skulle ha med: Citronvatten (till lillebror), mat, två böcker, lillebrors iPad samt pärmarna med killarnas testresultat. (Vi har både gått till vårdcentralen och köpt tester privat.) Klockan 14.00 gick jag till skolan för att leta upp lillebrors grejer och hämta honom. Han satt i matsalen och åt mellanmål. När mellanmålet var klart, 14.20 gick vi hemåt. M hade inte kommit med skolskjutsen men jag beställde taxin och hoppades på att M skulle hinna hem före den kom. Det gjorde han. Dock redan åksjuk och han ville egentligen inte följa med men jag var inte så sugen på att lämna honom ensam i minst 2 timmar. Han är inte så bra på att sätta fram mat till sig själv. Vi stannade på framsidan alla tre i väntan på taxin. Jag visste att om jag släpper in dem i huset blir det lögn att jaga ut dem igen. Lillebror började skrika om att han ville ha en speciellt jacka som skydd på lukten i bilen. Jackan som jag visste var bortslarvad någonstans i huset. Jag kom på att jag faktiskt hade köpt en likadan fast i storleken större. Slet åt mig den och tog på lillebror. Han fick några torkade bananer att ha i fickan mot åksjukan. Klockan 15 skulle vi vara hos läkaren så vi hade inte någon tidsmarginal att tala om.

Efter de utlovade 7 minuterna kom taxin och vi hoppade in. Detta har vi gjort en gång tidigare för att åka in till näringsterapeuten och det gick bra. Den här taxichauffören hade dock lite ryckigare körsätt så jag märkte direkt att det skulle bli jobbigt. Som väl var kom vi snabbt ut på motorvägen.

När vi kom fram till staden så började lillebror må dåligt. Han satt fram, men det hjälpte inte. Han började skrika att han villa gå av, att bältet satt för hårt osv. Jag talade långsamt och lugnt dvs låg-affektivt men det hjälpte givetvis inte. Taxichauffören sa inte mycket men jag tänkte att han nog var glad när vi hoppade ut ur bilen..... Jag kände mig ännu mer säker på att det nog inte är billukten som är problemet utan att det är åksjuka han har. Att det där med lukten blivit betingat. I alla fall mestadels.

När vi kom ut var klockan 15.00. Lillebror skrek rätt ut i luften i frustration. "Det känns som att jag vill svära." "Svär du lite om det hjälper!" uppmanade jag. Det är ju ändå bara ord. Och jag bryr mig inte om vad förbipasserande människor tänker. Så han skrek och svor lite. Det hjälpte lite men inte fullt ut. M sa svordomarna baklänges för att "ta bort dem". Lillebror skrek efter frisk luft när han kom in till läkaren. Gick och drog i alla dörrar på kliniken inkl där det var patienter. Så läkaren fick se lillebror "in action".....

Till slut lugnade han ner sig och satte sig ner och pratade med läkaren. Det dröjde dock inte länge innan han började klättra runt i undersökningsrummet och fjanta med M. Men det gjorde inget för själva poängen med mötet var att läkaren skulle träffa lillebror, något läkare alltid vill med nya patienter. Resten kan vi nog sköta via Skype. Mycket praktiskt i min situation.....

onsdag 10 maj 2017

Nya fotbollsskor

"Tack mamma för att du betalade en massa pengar för mina nya skor." sa lillebror när vi skulle gå iväg till skolan idag och tittade mig storögt i ögonen.

Jag förklarade för honom att det hade varit extra jobbigt att vara nybörjare OCH ha halkiga skor igår på hans första fotbollsträning. Två minus, helt enkelt. Det räcker att vara ny. Man ska i alla fall ha lika bra skor som alla andra. Om man ska prova på fotboll så tycker jag det är viktigt att man har bra och bekväma skor. Annars blir det nog inte lika kul. Risken för att misslyckas med alltihopa blir större.

Jag ska skriva mer om träningen igår och hur vi tränat inför den men först vill jag berätta hur det gick till när vi köpte skorna.

I lördags åkte vi, jag, lillebror och lillasyster för att köpa nya "springskor" och fotbollskor, benskydd och fotbollsstrumpor till dem båda. M stannade hemma vilket han tolkade som ett straff. Senast vi handlade skor hela familjen så blev det minst sagt lite ansträngt så nu beslutade maken och jag att vi skulle dela upp oss. Maken och M fick lite tillsammanstid hemma istället.

Ett av problemen i affären förra gången var att lillebror ville gå och äta äpple i affären och det blev lite kladdigt. Jag sa till lillebror att han fick äta ordentligt innan vi åkte den här gången för att jag inte skulle ha med mig någon mat. Men den där klumpen i magen gjorde ändå att jag smög med två bananer, några muffins och lite vatten i väskan. För jag tänkte inte stå på ett köpcenter med en skrikande lillebror med lågt blodsocker och ingen mat att plocka fram....

Det gick bra att åka dit. Lillebror var väl förberedd på att vi skulle åka i den "stinkiga bilen" och var dessutom motiverad eftersom han skulle få nya skor. Vi gick direkt till skoaffären som hade tillräckligt breda skor. Ja, lillebror har rätt breda fötter och det ställer till problem eftersom han också har överkänsligt känselsinne, dvs allt klämmer lite extra för honom.

Vi fick direkt bra service från två unga killar. Det tog fram ett antal olika alternativ till både lillebror och lillasyster. Först så tyckte lillebror att alla skor klämde. Han var ju van att gå i sina gummistövlar med gott om plats. Han ville därför inte ha några skor. Försäljaren förklarade att fotbollsskor faktiskt ska klämma lite så det sitter fast ordentligt på foten och det accepterade han. Jag körde samma knep som jag körde sist: Gav honom en uppgift.

"Spring en runda. Sen vill jag veta vilken poäng du ger skorna. 0 är det obekvämaste man kan tänka sig och 10 är det bekvämaste, som små fluffiga moln."

De flesta skor fick vara på och han sprang runt med dem. Han hittade ett par tillräckligt breda skor som fick 6 poäng, och de slet han inte heller av sig direkt efteråt så vi antog att de var okej. Lillasyster hittade också några fotbollsskor. Där var förstås färgen lite extra viktig.


Nu var det bara "springskor" eller gympaskor kvar. Lillebror la sig ner raklång på golvet och skrek att han inte orkade mer. Att blodsockret var lågt. "Du skulle ha tagit med dig någon mat." pep han. Så jag tog fram bananerna och sen orkade han prova även springskorna.

Givetvis hade jag förvarnat försäljarna att här var det lite annorlunda behov. Jag sa direkt när vi kom att han hade svårt med känseln i fötterna och även lite dåligt tålamod. Att det berodde på lätt aspergers. Jag tänker att mitt barn blir bättre bemött när jag gör så och det brukar stämma ganska bra. Även här. De reagerade precis så som jag hade hoppats på och vi pratade lite om vad det innebär. Vi kom in på lillebrors matteförmåga och de frågade också lillebror om några svåra mattetal och tyckte det var så häftigt. Dessutom hade de fantastiskt tålamod med honom. Kan absolut tänka mig att gå till den butiken igen.

Vi gick ur butiken med 4 par skor, 2 par benskydd och 2 par fotbollsstrumpor. Direkt utanför så fick vi ta en paus med vatten och lite muffins. De fick lite extra energi och orkade gå in en sväng i en leksaksaffär som lillasyster har längtat efter så länge, för att få köpa något för sina egna pengar. Hon hittade en jättefin gosedjurskatt. Så nu har vi nog minst 51 gosedjurskatter.... Men vad gör väl det? 





tisdag 9 maj 2017

Stressig morgon - utflykt för lillebror

Nu sitter jag här och hämtar andan. Alla barnen är lämnade och klockan är bara 8.30. Fantastiskt! Lillebror har varit både morgontrött och svår att lämna på sistone. Han kan inte sluta krama på mig och får ångest när jag går. Idag är han dock på utflykt så vi fick anstränga oss lite extra för att hinna i tid.

Kort och gott, min morgon:

06.30 Klockan ringer

06.40 Går upp. Sätter på 2 ägg på kokning till M, rör ihop en omelett till lillebror, tar fram en skål med kikärtor till M, värmer vita bönor i tomatsås till lillebror, tar ut en skål med blåbär på tining till lillasyster.

6.50 Väcker M. Går tillbaka till köket och fortsätter packa matsäcken till lillebror som jag blev halvklar med ihåg kl 01 på natten, när köket var städat.

7.00 M säger att han måste ha nässpray. Ger honom. Fortsätter packa. Säger till maken att klockan är 7. Stoppar en iPad under näsan på lillebror för att han ska vakna av det blåa ljuset. Äggen är klara. Dukar fram. Sätter på en film för att se om den kan väcka barnen.

7.10 M behöver mer nässpray. Ger honom respen-A och Nystimex mot candidan. Försöker väcka maken och lillebror igen. Lillebror vaknar och börjar spela iPad.

7.15 M sitter upp i sängen och vill att jag ska leda ut honom till matbordet. Säger åt honom att gå själv, men möter upp halvvägs. Sätter på en film i hopp om att barnen ska sitta still och äta. Lillebror spelar dock iPad i sovrummet. M äter själv kikärtor och med stöd av mig även sina ägg. Jag ger honom hans vitaminer och borstar hans hår.

7.20 Lillebror kommer till matbordet. Behöver stödmatas för att komma igång och äta.

7.25 M får ha ätit klart. Går på toa. Jag hjälper honom klä på sig och borsta tänderna.

7.35 Taxichauffören knackar på dörren och jag leder M ut till taxin. Med sig ligger 2 energimuffinsar i väskan.

7.40 Går upp och försöker väcka lillasyster. Säger åt maken att komma upp. Han sover som en sten  (funderar på om han inte ska kolla upp sina snarkningar så han inte har sömnapné) men han vaknar och går upp. Lillebror äter lite själv och blir matad lite grann. Jag gör två mackor till lillasyster och lägger fram.

7.45 Lillasyster vaknar. Lillebror får ha ätit klart. Jag säger åt honom att gå och kissa och då börjar han protestera att han inte vill stressa. Känner lite panik för att han ska sätta sig på tvären dvs låsa sig då bussen går 8.10, visserligen från skolan som vi bor granne med, men ändå..... Kommer på att jag kan göra detta till olika nivåer. Något han förstår mycket bra. Nivå 0 är att inte göra något alls, nivå 1 långsam som en snigel, nivå 2 ganska långsam, nivå 3 normalt, nivå 4 skynda sig och nivå 5 stressa. Jag sa att om vi har nivå 3 dvs normalt hela tiden så hann vi utan att stressa. Men om vi råkar snigla oss så kan det hända att vi måste stressa sen. Han förstod utan protester. Det gick bra när jag peppade honom och sa att han var duktig och att vi fortfarande var på nivå 3. Dvs han gick på toa, klädde på sig (med stöd av mig) tog på sig skorna, borstade tänderna och gick ut i normal takt.

7.50 Vi går till skolan för att hämta upp matsäcken från skolan. Lillasyster får äta frukost ensam. Maken har åkt till jobbet. Jag visar resursen och lillebror vad det finns med för mat. Lillebror får näsdukar (pollenallergi?) och torkade bananer så han står ut med lukten i bussen. Som reserv har han citronolja att lukta på.

8.00 vi går ut och väntar på bussen. Lillebror vill gå i förväg och jag låter honom. Resursen har paxat platserna längst fram eftersom vi tror lillebror är lite åksjuk. Jag väntar med lillebror som vill gå på sist så han slipper sitta i bussen längre än nödvändigt. Han kramar mig som en liten klängapa och säger att han måste ha med sig ett gosedjur. Det har jag inte packat för jag kan tänka mig gråten, gnället och besväret när ett gosedjur tappas bort i en skog 30 minuter härifrån.... Men han har med sig ett kort på mig och honom som han kan titta på under dagen om han saknar mig. Han accepterar det och går på bussen. Jag försöker ta ett snabbt farväl och ställer mig i ett buskage och tittar så bussen verkligen åker och så han inte kommer springandes efter mig. Bussen åker. Går hem.

8.15 Kommer hem och hittar lillasyster ledsen. Hon står och försöker ringa mig, men mobilen ligger hemma eftersom den också är hennes fjärrkontroll till barnprogrammet. Hon är stressad för att det snart ringer in. Hon har ätit och bytt om. Jag kramar om henne och säger att jag älskar henne och alltid kommer tillbaka och hjälper henne. Vi hjälps åt med det sista och går iväg till skolan.

8.20 Det ringer in. Jag väntar lite hos lillasyster nu när jag för en gång skull inte har lillebror att lämna efteråt. Hon hinner bli glad. Visar mig sin uggla som hon gjort i lera. Går hem.

Lite smått stressig och utmattande morgon, men det gick! Ha en fin dag alla! Ikväll är det fotbollsträning för lillebror och lillasyster. Mer om det sen och hur vi har förberett honom för det. Det är hans första gång. Men först till jobbet och leverera data till en kund. Deadline idag.

torsdag 4 maj 2017

Mammigheten i det stora perspektivet.

Idag blir det ett kort inlägg. Jag får väl erkänna det att jag har saknat bloggandet. Och inte mått bra av att inte ha min tid för den egenreflektion som bloggandet innebär. Så det blir ett inlägg även om det är kort.

Idag pratade jag med en av lillebrors fritidspedagoger. Hon har egentligen gått i pension men vikarierar på skolan till och från. Hon känner lillebror väl och är själv trebarnsmamma. En erfaren person som sett många barn utvecklas genom åren, med andra ord. Jag berättade hur mammig lillebror blivit på sistone och att jag inte riktigt känner igen honom. Att han helt plötsligt inte vill spela datorspel för att tiden dvs livet går så fort då. Han vill hellre vara med mig. Jag har ju aldrig varit med om något liknande. Han och M är ju så olika. Men fröken lugnade mig. Hon berättade att det är en fas som många barn går igenom innan de frigör sig. Lilla tonåren. Det är bara att följa med, så går det över. Jag känner mig lite förvånad faktiskt. Är det DET som är starten till lilla tonåren?

Det känns ju bra. Det är så svårt att veta vad som är vad. För lillebror är ju på många sätt som ett "vanligt barn" också, men jag har ju bara M att jämföra med och han är mest som han alltid varit. M har definitivt inte frigjort sig från mig och det vill jag så klart att han gör så småningom, för sin egen skull. Faktiskt så peppar vi M att stå på sig lite mer, även mot oss. Det var lite humor när maken sa:

"M du behöver inte alltid lyda oss. Du får stå upp för dig själv om du tycker vi har fel."

Svaret blev:
"Sluta tjata på mig!"

Och nu när jag tänker på det så undrar jag inte om lillasyster är i lilla tonåren redan, för fy vilken attityd hon har. Eller skrikityd kanske man ska kalla det......

onsdag 3 maj 2017

"Mamma, jag vill att du ska vara med mig"

Lillebror är enormt mammig just nu. Idag var lämningen svårare än vanligt. Han bokstavligen ville inte släppa mig. Han ville ha kram på kram. "Men jag har ingen att prata med. Jag vill prata med DEJ!", "Jag vill att du ska vara med mig idag.", "Jag saknar dig när jag har rast." "Jag vill ha en kram med stövlar och jacka på." Osv. Till slut fick jag säga till honom att jag menade allvar och att han fick gå med resursen. Han blev lite ledsen. Inte kul.

Och inte blev det bättre av att jag igår gjorde misstaget att försöka smita förbi skolgården på cykel innan jag skulle hämta honom. Jag skulle bara en snabb sväng till apoteket. Han såg mig givetvis. Och sprang efter mig och ropade. Jag hörde givetvis inte så han fick springa tillbaka till skolan. Ledsen. Resursen ringde mig när jag var inne på apoteket. Usch! Idag vill han att jag ska komma det hållet när jag hämtar så vi gör om scenen på rätt sätt. Det kan jag absolut gå med på.

Lillebror kämpar och är nog rätt skoltrött nu i slutet på terminen. Jag lovade honom att hämta honom klockan tre idag. Jag jobbar halvtid och är ändå hemma och tar hand om M då. Lillebror har stannat på fritids till kl 16 tidigare för att han haft kul med kompisarna, men nu säger han att han ändå vill hem. Och jag får lyssna. Han till och med gick med på att stänga av datorn och paddan så vi kan prata istället. Ja, vi får se hur det blir med den saken när det väl kommer till kritan.....

Det är ju uppenbart att allt inte är bra med honom. Han vill helst sova omslingrad med mig. Han kommer till mig mitt i natten och vill ligga och kramas och kramas. Och det får han gärna. Han är så go. En liten len pojke ännu ett lite tag, även om det börjar bli trångt i sängen. Han sparkar ibland på maken av misstag så jag brukar flytta mig och lägga mig i extrasängen i vårt sovrum, så det blir mer plats för alla. Ofta kommer lillebror efter och vi kramas lite till..... Jag försöker tanka honom med kärlek så han orkar med sitt liv.

Ändå så löser han sina problem rätt bra. "Mamma jag behöver Guldis." sa han när jag gick. (Det är en gosedjurskatt. Jag skrev visst om Guldis och Silvris tidigare.) Och så ville han ha ett riktigt foto på mig att ha i handen. Lille gubben. Jag har mejlat till läraren så han har bilder på mig i sin dator, men det räcker tydligen inte. "Jag tycker att kamerorna förr var bättre." Klart han ska få ett kort på papper som han kan hålla i handen, men det får vänta till imorgon. Nu så ska jag bara göra mig i ordning och smyga förbi med Guldis.... Förhoppningsvis obemärkt....


tisdag 2 maj 2017

Fotbollsträning för lillebror

Nu senaste dagarna så har lillebror kommit på att tiden går så himla snabbt när han spelar datorspel. Och han gillar det inte. De två senaste kvällarna har han bett att få gå till en intilliggande park och springa av sig. Självklart får han det. Han har ju så mycket skutt och spring i benen. Vi har tagit med en fotboll för han behöver verkligen träna på det. Det verkar som att nästan alla killar i hans klass tränar fotboll. Han har själv inte varit intresserad och vi har inte propsat på eftersom han inte känts mogen för någon lagsport. Och impulskontrollen har inte varit den bästa. Man vill ju inte låta honom testa något som känns som hög risk för ett misslyckande. Bättre att låta bli och vänta och se.

Idag så var det min tur att gå iväg med honom. Först höll vi inte på att komma iväg för han fastnade på toa. Så blev han frustrerad för det. Och så sa han sig vara hungrig. Han ville ändå iväg, så han tryckte i sig två energimuffinsar men det hjälpte inte mot skrikandet. Han skrek ännu värre när jag föreslog att vi skulle strunta i det, så vi fick bara gå. Ute på gatan så sa jag förstås att jag inte tänkte gå ute bland folk med honom om han skrek så där och då kunde han lugna sig.

Uppe på gräsmattan så blev han ytterligare frustrerad. De ärvda gympaskorna var för stora. (Det är sannerligen inte lätt att hitta skor till någon som har så breda fötter. Antingen klämmer de i sidorna eller är alldeles för långa.) Och bollen var det ju givetvis fel på. Han skrek i frustration. De andra sköt så himla hårt och det tyckte han inte om. Han ville själv lära sig.

Jag såg direkt att en del av problemet var att vänsterfoten var för långt bak. Jag har spelat fotboll i mellanstadiet och högstadiet så jag kan ju egentligen det där, bara att det var länge sen. Jag lugnade honom genom att förklara detta och visa honom i slow motion hur man ska göra och låta honom testa. Långsamt försvann skrikandet. Det gick lite bättre med bredsidorna och skotten. Han skrattade till när han såg att jag faktiskt kunde kicka iväg bollen hårt. Kanske steg jag lite i hans ögon? Jag som annars är helt värdelös på datorspel..... ;)

Så tog han av sig gympaskorna i frustration och sprang runt i strumplästen. Strunt samma tänkte jag. man får ju välja sina strider. Han hade faktiskt bra kontroll över bollen när han sprang runt med den i parken och givetvis passade jag på att berömma honom för det. Jag förklarade också att han inte ska jämföra sig med kamraterna som gått i fotbollsskola i flera år. Det är som att jag skulle jämföra mig med honom i datorspel. Är jag dålig eller har jag bara inte övat? Det gick in. Ögonen började lysa igen. Han saknar kompisar. Han är väldigt social och faktiskt så funkar det sociala. Han är ju väldigt högfungerande.

På vägen hem så frågade jag om han kanske ville börja gå i fotbollskola. Kanske det?! Fast då på hans nivå, påpekade han. Och det är nog klokt. Han går bara i tvåan så jag tänker att han kan hämta in försprånget de andra har om han vill. Han är ju stor och stark och det kompenserar ju lite för dålig bollvana.

Att han tog detta så hårt tror jag beror på att han har en jobbig period just nu. Han känner att han misslyckas ofta, i skolan och hemma. Så på hemvägen från parken så räknade vi upp alla saker som han är bra på. Han sög åt sig som en svamp.