Idag så var det min tur att gå iväg med honom. Först höll vi inte på att komma iväg för han fastnade på toa. Så blev han frustrerad för det. Och så sa han sig vara hungrig. Han ville ändå iväg, så han tryckte i sig två energimuffinsar men det hjälpte inte mot skrikandet. Han skrek ännu värre när jag föreslog att vi skulle strunta i det, så vi fick bara gå. Ute på gatan så sa jag förstås att jag inte tänkte gå ute bland folk med honom om han skrek så där och då kunde han lugna sig.
Uppe på gräsmattan så blev han ytterligare frustrerad. De ärvda gympaskorna var för stora. (Det är sannerligen inte lätt att hitta skor till någon som har så breda fötter. Antingen klämmer de i sidorna eller är alldeles för långa.) Och bollen var det ju givetvis fel på. Han skrek i frustration. De andra sköt så himla hårt och det tyckte han inte om. Han ville själv lära sig.
Jag såg direkt att en del av problemet var att vänsterfoten var för långt bak. Jag har spelat fotboll i mellanstadiet och högstadiet så jag kan ju egentligen det där, bara att det var länge sen. Jag lugnade honom genom att förklara detta och visa honom i slow motion hur man ska göra och låta honom testa. Långsamt försvann skrikandet. Det gick lite bättre med bredsidorna och skotten. Han skrattade till när han såg att jag faktiskt kunde kicka iväg bollen hårt. Kanske steg jag lite i hans ögon? Jag som annars är helt värdelös på datorspel..... ;)
Så tog han av sig gympaskorna i frustration och sprang runt i strumplästen. Strunt samma tänkte jag. man får ju välja sina strider. Han hade faktiskt bra kontroll över bollen när han sprang runt med den i parken och givetvis passade jag på att berömma honom för det. Jag förklarade också att han inte ska jämföra sig med kamraterna som gått i fotbollsskola i flera år. Det är som att jag skulle jämföra mig med honom i datorspel. Är jag dålig eller har jag bara inte övat? Det gick in. Ögonen började lysa igen. Han saknar kompisar. Han är väldigt social och faktiskt så funkar det sociala. Han är ju väldigt högfungerande.
På vägen hem så frågade jag om han kanske ville börja gå i fotbollskola. Kanske det?! Fast då på hans nivå, påpekade han. Och det är nog klokt. Han går bara i tvåan så jag tänker att han kan hämta in försprånget de andra har om han vill. Han är ju stor och stark och det kompenserar ju lite för dålig bollvana.
Att han tog detta så hårt tror jag beror på att han har en jobbig period just nu. Han känner att han misslyckas ofta, i skolan och hemma. Så på hemvägen från parken så räknade vi upp alla saker som han är bra på. Han sög åt sig som en svamp.
Det känns som om ni jobbar så himla bra med Lillebror! Som syskon till en person som alldeles säkert har någon form av diagnos (för 30 år sedan blev inte mina föräldrar lyssnade på så han fick aldrig någon) så undrar jag hur ni stärker lillasyster i det här som du skrev om; att vara så "störande" för brodern? Kan ni hjälpa henne att förstå att det inte är hennes fel,tex? Det måste ju vara så knäckande för en liten tjej att vara så utsatt? Tänkte på att du skrev att det hade varit svårt att lämna bort lillebror på kortis. Min mamma tänkte tyvärr likadant med min bror (känner igen mycket i din beskrivning av lillebror) och det gjorde att vi aldrig hade någon kontaktfamilj. Det hade nog gjort stor skillnad för familjens mående och för min och min brors relation idag som vuxna. Menar verkligen inte att skuldbelägga, är säker på att ni kämpar mer än de flesta andra, men är nyfiken på hur ni tillgodoser lillasysters behov i allt detta, går det?/ tanja
SvaraRaderaHej Tanja! Tack för din kommentar och för att du läser! :) Jodå givetvis pratar vi med lillasyster om att hon inte är äcklig osv. Det går ju bara säga att lillebror springer runt naken och viftar med snoppen så han ska inte säga något. Och då fnissar hon. Hon har börjat intressera sig mycket för bollsport så hon går iväg på det 4 gånger i veckan och 3 av dessa följer en förälder med så hon får lite egentid till och från träningen och känner att hon har något eget. När vi är på väg på volleyboll så får vi köra en liten bit och då brukar vi prata om brorsorna. Jag har förklarat det här med funktionshinder ärligt och sagt saker till henne som jag inte skulle säga till brorsorna. Så hon vet. Och hon är klok. Vi var ju på barnhab och de rekommenderade kortis men jag bara kan inte lämna bort dem. Känns helt fel i hjärtat och jag känner att jag måste lyssna. M har minst lika stort behov av att få vara ifred hemma med oss föräldrar, så då skulle vi bara lämna bort lillebror i så fall. Om du läser mitt senaste inlägg så ser du att han inte mår bra och är väldigt mammig. Nej, jag kan inte lämna bort honom helt enkelt. Vi får hitta andra sätt. Som att dela upp oss. Lillasyster ska nog också börja i en syskongrupp på barnhab om vi kan få till logistiken. Jag berättade för henne att det är andra syskon som hon och att man får säga vad som helst. Hon blev rätt förbluffad. "Får man säga PRECIS vad som helst. "Ja, svarade jag." Hon har nog det behovet och kanske även att få prata om mig och maken. Jag vet att detta kanske inte räcker för lillasyster i längden, men det är det bästa vi kan och orkar göra för henne just nu. Mer än att prata med henne och berätta för henne hur fin och är osv och det har vi alltid gjort så jag tror att hon har rätt god självkänsla.
Radera