En stressig dag alltså för alla oss i teamet som tar fram denna output. Kunden mejlar och trycker på för att få sin output. Ett riktigt surt mejl. Helt onödigt otrevligt. Fast det rör mig inte i ryggen - jag är lite mer härdad än så än att gå igång på sånt. Jag tar ett djupt andetag och svarar låg-affektivt, sakligt och neutralt - inte surt och inte övertrevligt heller - varför de får vänta. (De lab som skickat oss filerna har inte gjort ett bra jobb - skräpig data.) Jag behandlar kunden på samma sätt som ett upprört barn med NPF alltså. Det brukar funka bra.
Kollegorna sliter för att få det färdigt. (Jag programmerar inte själv eftersom det inte hinns med i min lilla halvtidstjänst.) Klockan 12.10 ringer lillebrors resurs, som väldigt sällan ringer mig måste jag säga. Lillebror hade misslyckats på toa och ville att jag skulle komma dit och hjälpa honom. Jag hörde hur han gallskrek i bakgrunden. Och hur resursen försökte övertala honom om att få bli insläpp och att få hjälpa till. Jag pratade lite med lillebror genom telefonen och förklarade att jag inte kunde komma. (Det tar mig ca 10 minuter att cykla så hade det varit någon annan dag hade jag kunnat komma dit rätt snabbt.) Jag föreslog för resursen att de skulle ta ombyteskläder och gå till gymnastiksalen och duscha och byta om. Resursen sa att han skulle försöka. Några minuter senare ringer han och säger att de är i gymnastiksalen och att det funkar bra. Pjuh!
Kollegorna kämpar på. Jag ska köra ut allt och får 30 tomma tabeller. Kollegan kör om allt från sin dator. Klockan 12.30 har vi alla ett "lession learned"-möte inplanerat eftersom vi trodde vi skulle varit klara och eftersom flera teammedlemmar är borta nästa vecka. Vi går till mötet. Jag sitter på nålar för jag har skrivit till kunderna att de får allt "om några minuter".
12.55 går jag från mötet för att skicka alltid. Körningen har funkat. Jag skickar datan. Pjuh!
Efter mötet så fortsätter kollegorna kämpa med att få rätt på några listor. Jag ber kollegorna mejla mig direkt när det är klart. Jag får åka hem till M kl 14.20 utan att kunna skicka listorna till kunden. Och kolla mejlen var 5:e minut.
Eftersom det blåste och var 20 grader varmt här igår så gav jag maken ok att sticka ut och vindsurfa efter jobbet. (Han behöver verkligen avkoppling, nog mer än jag.) Så jag tog hand om M och kollade samtidigt mejlen. Kollade också posten och där låg ett brev från försäkringskassan. Vi fick förnyat vårdbidrag på killarna på 1 och en fjärdedel. Gott - är så tacksam för att vi får detta! Detta är alltså motsvarande 50 extra "jobb" i veckan mot normalt föräldraansvar för barn i samma åldrar. Detta motsvarar en heltidstjänst med konstant övertid på 2 timmar/dag, dvs en 10-timmars arbetsdag ovanpå våra jobb. Jag arbetar som sagt "bara" halvtid (så tacksam för möjligheten!) men maken jobbar heltid. 110 timmar i veckan kämpar vi alltså på totalt. 30 timmar mer än två trebarnsföräldrar där båda jobbar heltid. (Oftast jobbar ju minst en förälder deltid i denna situation, i alla fall när barnen är små.) Så det är inte konstigt att vi båda känner oss slutkörda och inte sover alls så mycket som vi borde.
Det blir dags att hämta lillebror. Kollar fortfarande mejlen ofta. Måste cykla och hämta ut några paket på två ställen i vårt närområde. Det är nya byxor som kommit till M och jag ser att hans enda par jeans han har i skolan har gått sönder. Jag lämnar M ensam, cyklar en omväg till skolan för att barnen inte ska se mig, och hämtar paketen.
På hemvägen kör jag förbi lillebrors klassrum/fritids. Jag ser till min förvåning att han är med tjejerna och leker någon lek i buskarna. När han ser mig säger han hejdå till dem och följer med. Jag parkerar cykeln och går in i kapprummet för att plocka ihop lillebrors grejer och prata lite med resursen om det som hände tidigare på dagen. När vi kommer ut är lillebror helt borta.
Jag tänker att han kanske gått hem i förväg, så jag cyklar hem. Vi bor granne med skolan så jag är hemma på 1 minut. Lillebrors skor är inte där och M har inte sett honom. Jag går tillbaka till skolan och letar. Ingen lillebror. Jag tänker att han kanske gått till lillasysters fritids för ibland följer han med och hämtar henne (istället för att gå direkt hem). Han är inte där. Jag går tillbaka hem och tittar i varje rum och ropar efter honom. Känner att paniken stiger. Ringer fritids och ber dem titta överallt där och går samtidigt tillbaka till skolan. Då hör jag några klampande steg som jag känner igen. Lillebror är bakom knuten och han är inte alls glad. Han gråter.
När jag gick in i kapprummet hade han trott att jag hade cyklat till apoteket utan honom. Det var för att han såg mig göra detta en annan dag. (Dumt av mig att cykla förbi utanför hans klassrum.) Så han sprang ner till centrumet i vår lilla stadsdel, frågade folk var apoteket låg. När jag inte var där så sprang han tillbaka till skolan och där sa personalen åt honom att gå hem. Lille gubben. Jag hade inte tänkt på att han skulle göra denna association: Mamma hämtar med cykel = apoteketbesök.
Vi kramades och gick tillsammans för att hämta lillasyster och hennes kompisar som brukar följa med hem och leka. Han hade naturligtvis inget tålamod för han ville bara få vara ensam med mig. Han betedde sig riktigt illa vid fritids. Skrek och drog i mig. Jag svarade låg-affektivt och lugnt. Säkert undrade någon förälder vad jag var för mesig mamma och varför jag inte tillrättavisade lillebror med kraft. (Hade jag gjort det hade det blivit kaos och han hade förmodligen slagits och kanske sprungit iväg.) Tjejerna fick skynda på. Jag kollade mejlen igen. Som var tom. Pust!
Lillebror var fortfarande väldigt upprörd så jag sa till honom att vi fick gå upp på hans rum och kramas lite bara jag och han. Och det ville han gärna. Vi gick upp och la oss i hans säng och kramades och pussades (han gillar det!) och kom överens om att nästa gång vi kommer ifrån varandra så går vi båda tillbaka till fritids. Han lugnade sig, fick tankat nog med mamma-kärlek och kunde gå ut med den andra barnen. Och jag fick kollat mejlen igen och kunde gå ner och röja i köket och börja på middagen.
Klockan 17.55 var listorna klara och jag kunde skicka till kunden. Pjuh! Skönt att slippa bevaka mobilen mitt i detta ståhej, dessutom ensam med barnen!
Senare på kvällen bad han att vi skulle rita upp hur vi hade gått om varandra vid hämtningen. Så bra att han vet vad han behöver! Ni ser resultatet nedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar