Translate

måndag 7 september 2020

Whiteboard istället för räknehäfte

Följande mejl föll i god jord hos Ms nya (gymnasie-)skola. Han kommer få skriva på en whiteboard som de ska skaffa istället för i sitt räknehäfte, när han vill.

Mejl till matteläraren, resursen, specialpedagogen och rektorn:
---------------------

Hej,
I helgen har vi räknat en del matte. Det är tydligt för mig att det går bra för honom att räkna utan för mycket inblandning av mig men att det tar en himla tid. Det är främst att han har svårt med finmotoriken samt att han fastnar i själva skrivandet. Man tänker kanske inte på det för han skriver numera fint, men han har det kämpigt med det, dvs det kräver energi och tid för honom. Det har tagit honom lång tid att lära sig skriva. Jag är verkligen jätteglad att han lärt sig skriva fint men jag ser ändå att jag måste minska ner på det eftersom det kommer äta upp för mycket tid för honom.

Sen är det det här att han är så noggrann. Håller på och suddar osv. Det är sen han i femman hade en lärare som var supernoga med att lära ut hur det skulle se ut på en sida. Han övergör det så det nästan blir ett tvång. Därtill är det så att om han fastnar kan han fundera själv för länge innan han ber mig om hjälp. Kan gömma sig på toa om det blir för svårt osv.

Av dessa anledningar så har jag i helgen fått honom att räkna på en whiteboard (exempelprovet, mina egna exempel) istället och det har gått mycket bättre. Han räknar snabbt och jag ser direkt om han fastnar eller zoomar ut. Jag kan också sudda och skoja bort det när han fastnar på fel saker. Det är ju lättare att skriva med en tuschpenna på en whiteboard än med blyerts på ett papper. Och jag suddar direkt ut det för att räkna nästa tal så det finns ju ingen poäng med att vara överpetig med layouten. Idag tänkte jag köpa en större whiteboard till oss så vi kan få plats med mer.

Som jag förstår det på M så kollar du/ni inte elevernas uträkningar (mer än proven), så jag undrar om det är okej att M skriver vissa (alla?) tal hemma på whiteboard. Han vill gärna det själv. Jag tar naturligtvis ansvar för att kolla så han gör rätt på varje tal, skriver tillräckligt många steg osv. Jag inser att jag också måste kommunicera till resursen vilka tal han gjort. Det går ju att bara skriva en mening om det i räknehäftet. Jag tänker att detta kan också resursen och M göra i skolan om ni tycker att det är en bra idé. Det går 2-4 gånger så snabbt på det viset. Finns det någon whiteboard i grupprummet? Det funkar förstås kanske inte om det är någon mer i grupprummet. Då får han räkna på papper i skolan och whitebord hemma. Naturligtvis får proven vara på papper.

Ett alternativ är annars att jobba med att få M att skriva snabbare på papper men detta vet jag att hans f d pedagoger jobbat jättemycket med utan att lösa, så det tror jag är mycket svårare.

Tankar?
Mvh



söndag 6 september 2020

En nödvändig nödlögn

Vad gör en pragmatiskt NPF-mamma när hon kommer på att det är den impulsive storebrodern (i bloggen kallad lillebror eftersom han är Ms lillebror) som har tagit och gömt sin lillasysters mobil? På sitt rum t o m, i sin kista där förmodligen ingen kommer leta. Mobilen som lillasyster och hon själv letat efter en god stund.

Hon ser i lillebrors ögon att han kommer på hur dumt gjort det var och att han ångrar sig. Hon vet att lillasyster kommer få ett ilskeutbrott över detta tilltag och vilja puckla på sin bror för det, till varje pris. Hon vet också att lillebror är starkare än henne själv och slår tillbaka när lillasyster är tillräckligt hotfull. Det blir snabbt farligt och hon klarar knappt att gå emellan numera.

Vad gör hon, den pragmatiska mamman? Jo, hon går ner och ger mobilen till sin dotter och ljuger henne rakt upp i ansiktet: "Den låg där uppe på ditt bord." "Aha!" säger lillasyster och så är det inte mer med det.

Senare säger hon till lillebror "Du fattar väl att du inte kan göra om det där? Hon kommer vilja slåss om hon får veta. Nästa gång kan jag nog inte ljuga, utan då säger jag sanningen." Han nickar förstående. Lättad.

En nödlögn kan man gott kosta på sig för att skydda sina barn från en potentiellt farlig situation.