Sigvardstavla - MEMOdayplanner

För ett tag sen fick vi en MEMOdayplanner. Alltså en tavla som kan användas till att göra schema, med hjälp av magneter och/eller genom att skriva direkt på tavlan med en whiteboardpenna. Här kan ni läsa lite om den:

http://www.abilia.se/produkter/produkt.aspx?productgroup=273159&product=299718

Vår ser just nu ut så här, inför morgondagen:

Till vänster är alltså dagen, och till höger natten. Varje kvart under dagen representeras av en lysdiod. Allt eftersom dagen går, så släcks de röda lamporna. Som ni ser på den digitala klockan är kortet taget klockan 20.59. Lamporna för natten är blå. Jättebra påminnelse för en själv, när man fastnar vid datorn sent på kvällen och det lyser blått i köket.... (Som nu.....)

I mitten, lite till höger ser ni sudden. På schemat har vi blandat text med bilder som sitter uppe med magneter. Vi har också magneter med de första bokstäverna i våra namn: "V, A, G, Mi och Ma". Ni ser t ex att "Ma", "V" och "A" ska gå till skola och dagis imorgon.

I rutan längst ner till höger finns vårt lager med bilder över aktiviteter, roliga som "måsten". Man kan givetvis lägga alla bilder i en låda eller ett kuvert, om man tycket det blir för rörigt att ha dem på tavlan. Vi kommer dock börja med dem så här, för att det blir lite som en väljarbricka också. "Vad kan man hitta på för olika saker under en dag?" Barnen ska absolut få vara med och bestämma vissa av aktiviteterna. Det diskuterar vi under våra familjeråd.

Jag tycker det är bra att inte ha bilder för precis varje aktivitet som görs, så det inte blir för många olika saker att hålla i minnet, när barnen ska försöka memorera vad som kommer hända under dagen. En bild för tandborstning är t ex onödig för oss. Barnen vet allihopa att man borstar tänderna när man går och lägger sig. (Men den bilden är säkert bra för många andra barn.)

Om ni är intresserade av att ha en likadan tavla, fråga habiliteringen efter en. För de är dyra att köpa privat, ca 9 tusen. Ens barn måste förstås ha uppnått en viss ålder, för att man ska få (låna) en av barnhabiliteringen. M fyller snart 9 år, och jag blev nekad för 3 år sen, när jag först frågade om den. Lillebror och lillasyster tycker att denna tavla är mycket intressant och tittar nästan mer på den än M, så den är säkert bra för mindre barn också. Det är förmodligen individuellt när man är mogen för den, som med allt annat här i världen.

Läs mer under länken ovan, om ni vill veta mer om tavlans funktioner och möjligheter. Det finns absolut mer saker man kan göra, men som jag inte orkar blogga om.

Annars kan man göra sin egen mat-och-sovklockan, med hjälp av en plexiglasskiva och en urtavla, så här:
http://aspergermamma.blogspot.se/2012/10/mat-och-sov-klocka.html

Jag kan tillägga att vi använder en vanlig månadskalender tillsammans med MEMOdayplannern, för att hålla reda på vilken dag det är. Och för att se skillnad på dagisdagar och helgdagar. Helgdagarna har vi målat gula med en överstrykningspenna i månadskalendern.

Vikten av att göra schema

Som jag skrivit tidigare är min pappa är aspergare med ADHD (fast utan diagnos på papper). Han har nog inte förstått det själv, fastän jag försökt få honom att inse vad det är för drag han har. Jag tror att han hade mått bra av att få veta vem han är.

Han har fungerat rätt bra tidigare i livet. Visserligen med cigg, snus och alkohol som självmedicin. Men ändå. Han har varit företagsledare och platschef för hundratals personer. Och han fick sitta kvar i 6 år, innan han blev petad åt sidan till en stabstjänst, så jag antar att han var duktig på det han gjorde. Förutom missbruket så funkade faktiskt hans familjeliv också. Åtminstone är det så jag minns det. Men till sist gick inte livet ihop längre. Han blev av med jobbet under en organisationsförändring, och började därefter supa alltmer.

När han var här i helgen, så började vi prata om hans kalender. Hans "time manager", som han hållt så hårt i under alla dessa år. Utan den hade han varit helt vilsen. Han skrev upp allt i den. Han tittade på mig och sa allvarligt:

"Om jag inte hade gått den där time manager-kursen, så hade jag nog inte levt idag."

Han har fattat hur viktigt det är för honom att göra scheman och listor. Men han har alltså inte fattat att han är aspergare.

Tänkvärt, tycker jag.

Toalett-pictogram

Det här är lillebrors toalett-pictogram. Vi fick samma som de har på dagis. En dagisfröken laminerade åt oss, så vi fick det färdigt att sätta upp. Jättesnällt och effektivt. Och varför ha två olika scheman, när man kan ha ett och samma?!

Dagispersonalen har valt bilderna noga. De har inte riktigt med alla moment, för att det inte ska bli för många bilder. Som t ex vad man faktiskt gör när man sitter på toalettstolen. Hade kanske behövts ibland, det med.... Fast om man bara vill göra det ena, och "det andra" är på bilden, blir det nog väldigt fel. Den första bilden betyder: "Toaletten är ledig", om ni undrar. Bra, för annars försöker han knuffa bort den som sitter där redan, om toaletten inte är ledig.

Dagispersonalen säger att pictogrammet funkar ibland, men inte alltid. Fast varje gång han klarar alltihopa själv, är ju en gång mindre de behöver rusa in där och hjälpa honom.

Hemma har det hittills funkat kanon. Han tycker att det är kul och har klarat alltihopa själv flera gånger. Numera är det väldigt noga att alla saker finns till hands. Annars skriker han efter det. Men bättre det, än att han fastnar där och inte kommer framåt. Undras vad han funderar på, medan han sitter där?

De tre sista bilderna ville han flytta till handfatet, så det gjorde vi.

Fjanterier i skolan

Ms resurs och jag har bra kommunikation. Hon sms:ar mig om det är något hon undrar. Jag har absolut inget emot det, tvärt om. Jag är ju tillgänglig, så ingen mening med att hon "stångar sig blodig", och han mår dåligt.

Idag sms:ade hon mig att M hade haft en dålig dag. Det var precis när skolan var slut. Han hade bara tramsat mest hela dagen, och hon bad om tips på vad det kunde bero på och vad hon kunde göra åt det. Hon tyckte själv att hon hade gjort alla rätt: Han hade ätit bra, varit på toa, druckit osv. Och förhållandena hade varit optimala. De hade varit ensamma i ett tyst rum. Han hade haft sin kartongbit som hjälper honom, så han bara ser en mening i taget. Vi beslöt att de skulle gå till mellis, sen skulle hon höra av sig.

Det han hade gjort, så fort han skulle göra en uppgift, var låtsats-nyst. Sagt "Aaa-tjo" och kastat huvudet och flinat. Samt klappat i händerna och tittat i taket. Och han hade inte alls läst bra. Inte velat försöka knappt, och gissat fel på orden. Den först stavelsen hade han fixat, men resten hade han gissat fel på.

Jag funderade på vad det kunde bero på. Hade han möjligtvis vocala tics nu (aaa-tjo)? Han har ju sovit dåligt enda sen skolan började, så kanske var han bara trött? Eller hade han faktiskt glömt hur man läser? Sommaren har ju varit intensiv och läsning och mycket annat, har bara inte kunnat prioriteras. Men skumt, eftersom avlösaren hade läst med honom i söndags, och hon hade inte märkt någon skillnad mot i våras.

Jag gick till skolan direkt efter mellis. Där möttes jag av en fjantig och ofokuserad M. Han ville mest springa runt och vifta. Okej, han var lite trött, men jag kände på mig att det var något mer. Visst var det frestande att ta hem honom, och bara låta honom få vila och ticsa av sig. Men han är inte dum. Han hade fattat direkt: Flamsar man i skolan, så får man gå hem tidigare. Inte bra!

Så resursen och jag bestämde att han skulle gå hem och läsa lite med mig. OM jag uppfattade att han faktiskt hade glömt hur man läser, så skulle han få lite extra lästräning i skolan av "läs-pedagogen". Det var inte alls poppis... Åh, nej nu kunde han plötsligt läsa. Sa han.

Vi kom hem, och jag tog fram en av hans lättlästa favorit-katt-böcker; "Misse med de blå ögonen". Först gjorde han om exakt samma sak som i skolan. "Aaa-tjo!" *Fniss, fniss* Jag fattade precis vad resursen menade. Jag påminde M om vad som gällde. Antingen så visade han att han kan läsa, eller så fick det bli extra lästräning. Magi! Nu flöt orden på i samma takt som i våras....

Han ville alltså bara testa om han kunde slippa, på detta sätt. Unge herrn har blivit lite bekväm över sommaren, då han inte behövt anstränga sig så särskilt mycket. Han lovade genast att anstränga sig och göra sitt bästa imorgon.

Barn är ju olika, men med M, så går det inte att släppa en sån här sak en millimeter. Han fick veta, att det kommer bli lästräning varje eftermiddag med mig, istället för lek på fritids, om han fjantar i skolan. Det är inget straff, utan en naturlig konsekvens av fjantet. Man måste ju komma ikapp och lära sig, om man vill bli vindkraftsverks-konstruktör.....

Han fick följande tidslinje (klicka på bilden, så blir den större):

Han noterade själv.
"Fjanta + lek finns inte!"
Och han valde nummer 1.

Att välja mellan fyra val

Det har ju varit en lång "resa" med maten, speciellt för M som är mera medveten än de andra två barnen. Det är inte för inte, som jag blivit kallad för "mat-fascisten" här hemma.... Men det var inte något av barnen som sa det, i och för sig. Det var kärleksfullt menat, dock.

Jag har delat in maten i 4 kategorier:
1) God och nyttig
2) God men onyttig
3) Äcklig men nyttig
4) Äcklig och onyttig

Ms logik är ju så stark, så jag har frågat honom vilket vi väljer. Så klart nummer 1! Och jag har också påpekat vilka matvaror han äter, som faller inom denna kategori. Till exempel blåbär, jordgubbar, tomater, spenat, paprika, makrillfilé och ägg. Allt för att mat ska bli något positivt. Och exemplen är konkreta och inte allmänna som "frukt och bär". Jag vill att han ska förknippa de olika matvarorna med något bra. Att han gör något bra för sig själv, samtidigt som det smakar gott. Tur att han inte har kommit på att man kan gradera "god" mellan matvarorna. Så god onyttig mat får högre poäng, än nyttig god mat....

Vi tvingar aldrig i barnen något som de inte vill äta. M äter jättebra av grönsaker. Vi får nästan gömma dem. Annars äter han upp allt på hela grönsaksfatet. Lillebror äter nästan bara majs och tomater, men desto mera frukt. Och lillasyster äter några grönsaker hon med, samt mycket frukt.

Det blir ju lätt mycket förbud när man varken äter mjölk eller gluten, så jag tycker det är viktigt att prata om alternativen. Och jag har sagt till M att han är "plus" några saker, inte bara "minus gluten, minus mjölk" som det heter i skolan. Till exempel "plus kiwi" som han var väldigt förtjust i ett tag. Då köpte jag hem så mycket kiwi till honom, som han ville ha.

Och jag har gjort följande enkla bild till honom, så han kan se det vi pratar om. Jag ville först rita in bilder i rutorna, men fick inte det för honom, så jag lät bli. Han vill nog kunna peka i rutorna, tror jag. Klicka på bilden, så blir den större.

Vi pekade på var kalasgodiset är: "God men onyttig". Och så pratade vi om att vi försöker hitta goda men nyttiga alternativ, till det som är gott men onyttigt. Till exempel, så gör vi hemlagad isglass på färskpressad juice och bär, istället för köper med socker och tillsatser i butiken. Så vi har hemlagad isglass i rutan: "God och nyttig". (Barnen ÄLSKAR den!)

Och de gamla kalktabletterna hamnar i rutan: "Äcklig men nyttig". Men jag köpte dock nya med äppelsmak, så numera har de bytt till rutan:"God och nyttig".

Vi försöker alltså flytta allt till dit, till övre vänstra rutan: "God och nyttig". Ja, det är rätt självklara saker egentligen, för oss vuxna. Men inte för M. Han behöver denna genomgång, som dessutom gör honom glad. Han ser familjens plan framför sig. Och den är positiv! Vi gör något bra för oss allihopa! (Inte bara för honom.) Så fiffigt!

------------------------------------------------------------------------------------------------

Och samma typ av bild har jag också gjort för städningen, för att motivera honom att hjälpa till mer. Men jag har inte så stora förhoppningar om den saken....

1. Upplockat och dammsuget
2. Upplockat men snafsigt
3. Leksaker överallt men dammsuget
4. Leksaker överallt och snafsigt.

Självklart väljer han nummer 1, i teorin.... Ja i teorin, kan väl mamma städa, antar jag.... Dummare än så, är han inte. Men värt ett försök, tycker ni inte?!

Mardrömmar kan man inte välja bort

Vi har länge haft problem med att M maskar på kvällarna. Han äter så långsamt han kan. Var går gränsen mellan att äta, och att inte äta? Om man bara slickar på skeden? Suger på moroten istället för biter i den? Och när man har ätit, så behöver man gå på toa och göra nr 2. Länge! Kanske äta lite till efteråt, eftersom man då hunnit bli hungrig igen och har mera plats i magen. Sen bajsa lite mer, när man ätit. Ja, ni fattar....

Ikväll kröp det ur honom varför, han håller på så här. Det är för att han har fått för sig att mardrömmarna inte blir lika hemska om han somnar sent. Det kan ligga något i detta, för ju färre timmar man sover, desto mindre drömmer man. Men det tänker jag INTE berätta för honom.

I vilket fall så gjorde jag följande tidslinje för att visa honom vilka alternativ han har när han ska sova. Klicka på bilden, så blir den större!

Han kan välja att somna (till exempel) klockan 8 (=i rätt tid) eller klockan 10 (=för sent). I båda fallen kan man drömma mardrömmar. Det värsta som då händer, är att han får komma till mig och sova resten av natten hos mig: "Mys med mamma". (Han är alltid välkommen.) Han är bara ledsen en liten stund under natten (syns som en kort tidsperiod i figuren). Tröttheten, som han får om han väljer klockan 10, sitter dock i hela dagen efteråt. Han fattade faktiskt med hjälp av denna bild. Det blev tydligt för honom, vilka val han har, och inte har.

En sak han hade problem med, var varför det finns sagor om läskiga saker. Så jag gjorde en bild till (ett seriesamtal), och visade hur de uppkom, efter vad jag själv tror.

De vuxna hade två val:
1) De berättade om den farliga kylan i skogen, men det fattade inte barnen. Risken fanns att de rymde iväg till skogs på kvällen, och frös ihjäl.

2) De hittade på en lur-trollsaga, som gjorde att barnen stannade hemma.

"Vilket hade du valt?" frågade jag M. Självklart valde han nummer 2.

Ja ni ser, man behöver inte ha en stor konstnärlig talang, för att göra detta. Man behöver bara sätta sig ner, ta sig tiden och rita lite.

Logik och döden

Nyligen, så hade vi ett dödsfall i släkten. Ingen som barnen träffat, men det gick inte att dölja för M, eftersom maken och jag var ledsna. Och även farmor var ledsen. Det är klart att det inte är lätt för M att förstå något, som är för svårt för oss vuxna att greppa. I vilket fall så behövde han prata av sig lite om detta. Vi har pratat lite allmänt om döden och förklarat, sedan tidigare. Att alla människor som lever ska dö. Det kommer ingen människa som lever undan, det vill säga det är "priset för att få leva". Och så vidare.

Eftersom M är hjälpt av sin starka logik, så la jag upp det nya samtalet enligt flera val, där han fick höra sina alternativ. Det jag sa, finns nedan i kursiv stil. Det kanske ter sig som konstiga formuleringar för någon av er, men M förstår detta sätt att prata alldeles perfekt.

Vilket väljer du?
1) Att du aldrig blev till. Att du inte fick finnas. Tänk om pappa och jag hade sagt: "Det räcker med två vuxna i familjen. Vi vill inte ha några barn."
2) Att du har levt innan, blivit en gammal gubben, och redan dött. (Det är inte ett sånt tokigt alternativ. Bättre än nummer 1.)
3) Att du lever nu, och kommer dö sen.

Han valde nummer 3.

Ja, du är ju en människa som lever nu. Vilket väljer du?
1) Att du är en gammal människa som snart ska dö.
2) Att du är en rätt ny människa som har nästan hela livet framför dig: Skolan, universitetet där du ska lära dig om vindkraftverk, jobba, träffa en flicka, få barn, bli en morfar/farfar, och bli ännu äldre och bli vithårig som gammelfarmor.

Han valde nummer 2.

Okej, vilket väljer du:
1) Att oroa dig för döden.
2) Att ha roligt, mest hela livet.

Han valde nummer 2.

För att vara övertydlig, fick han ett alternativ till.

Så när du är en gammal gubben som snart ska dö, vilket vill du tänka:
1) Detta oroade jag mig för hela livet. Ojsan, jag glömde visst att ha kul.
2) Jag hade i alla fall roligt nästan varje sekund.

Han valde nummer 2.

Det kan ju vara svårt att alltid ha kul och tänka glada tankar, så vi gick igen vad man kan göra när man börjar tänka på döden "av misstag". Att man kan putta ut sådana tråkiga tankar, med glada tankar. Att eftersom ingen som lever vet vad som händer efter döden, kan man välja att tro vad man vill.

Tänk om vi blir en kattfamilj, som åker rutschkana på en regnbåge (utan rött). 

Han fick något drömskt i blicken, och log. (En liten varning är på sin plats, för att göra det FÖR kul. Trist om något barn springer ut framför en bil, för att testa vad som händer efter döden...... M skulle aldrig göra det, så därför kan jag säga så.)

Om nu något roligt händer efter döden, vilket hade du velat tänka:
1) Jag gick och tänkte på att något hemskt skulle hända efter döden, hela mitt förra liv. Och så blev det inte så. Vad störigt att jag slösade hela mitt förra liv, på att oroa mig i onödan.
2) Oj, vilken tur att jag tänkte glada tankar i mitt förra liv, för det fanns ju inget att oroa sig för.

Han valde nummer 2. Och sen så såg jag på honom att det räckte. Han var lugn och glad. Vi kommer få gå igenom dessa alternativ flera gånger till, under hans uppväxt. Det är jag säker på. Och det kommer inte alltid vara så här lätt, när han är äldre.... Men det är bra att redan nu försöka skapa en grundtrygghet, med hjälp av logiken. Han är ju väldigt ängslig av sig.

PS. Min logik: Oavsett vad som händer efter döden, är det alltid bättre att vara glad nu. Att leva livet. Varje sekund man har dödsångest och mår dåligt, är en förlorad sekund. En sekund då man lika gärna kunde varit död. Det hade kanske till och med varit att föredra (för då lider man förmodligen inte i alla fall)? Jag vet, inte så lätt för alla, men detta funkar för mig.

Svårt att bedöma höjder?

I flera tidigare inlägg har jag nämnt att M ofta börjar prata om hur höga olika saker är i förhållande till varandra, och att jag trott han mest gjort det för att ha något att prata om. Jag har faktiskt tänkt om lite kring det, och det är av fyra anledningar: Den första är att jag tänker mer och mer på vad det innebär att han har svårt att tolka synintryck. Den andra är att han flera gånger blivit livrädd när flygplan flugit lågt och ropat på mig i panik. Det tredje är att när vi var på familjemiddag, trodde han att en 15 meter hög björk var lika hög som vårt hus (som är ca 7 meter högt). Den fjärde är att han bygger mycket torn med klossar, för tillfället. (Barn leker ofta det som de behöver få grepp om.)

Han har verkligen svårt för att se hur höga saker är. Jag vet förstås inte om det är så onormalt för ett 6-årigt barn. Jag menar, det är ibland svårt även för mig att bedöma hur högt upp molnen och flygplanen är osv, så det är kanske inte så konstigt att en 6-åring tror att ett plan som låter högt kan flyga i huvudet på en? Det är kanske något annat som är viktigt för honom, som inte är viktigt för andra barn. Kanske att kunna sätta saker i förhållanden till varandra? Att rangordna dem logiskt? Eller så är en kombination.

I alla fall, när vi var klara med städningen idag (se tidigare inlägg), var det perfekt att rulla ut ett långt pappersark på golvet och skalenligt börja rita upp en massa saker: vårt hus, björken, grannens höga tuja, träden på skolan, den höga kullen han varit uppe på, vindkraftverken han alltid vill titta på, flygplanen och så M själv förstås. Han tittade intresserat och gjorde ett eget papper, men nu hur det känns för honom (inte hur det är). Vi har gjort detta tidigare, för ett halvår sen, men hur det "känns" har inte varit med. Jag tror vi måste fortsätta på det här spåret tills han är nöjd. Det är viktigt för honom att få reda ut skillnaden mellan hur det känns och hur det är.

Hjälpmedel: Nu får han ett nytt schema/tidslinje

Idag fick M vända på lekplatsen tillsammans med avlösaren, eftersom han behövde gå på toaletten. "Hinner vi gå tillbaka?", undrade han. Avlösaren och jag började diskutera vad man ska göra åt att han har så svårt att förstå hur lång tid det är kvar. Det är jätteskumt, för han kan klockan rent mekaniskt, men han saknar känsla för hur länge tiden är. Timstocken som har 20 lysdioder som släcks en i taget för varje minut som går, har hjälpt i det korta perspektivet. Vi ska strax få en timstock med lysdioder för 60 minuter, så det blir säkert lättare för honom då. Jag fattar fortfarande inte varför det ska ta så lång tid innan man "får" (=låna) en av BUP...

I alla fall, diskussionen ledde till en strålande lösning: En kombination av tidslinjerna vi brukar göra, klockan och textschemat som avlösarna gör. Vi börjar helt enkelt med att göra ett schema som ser ut som en klocka. För att förstärka hur lång tid man har på sig, kan man rita den med en överstrykningspenna och kryssa över allt eftersom tiden går. T ex om avlösaren är här, kan hon rita in tiden 8-13 på klockan och vid klockslagen skriva ungefär vad de ska göra. Och så kan hon rita in hur lång en utflykt till lekplatsen är vid sidan av klockan, med ett böjt streck. Och hur lång tid det tar att bajsa. Då ser han att han hinner både bajsa, gå på utflykt och något mer. Man skulle kunna kalla detta en mat-och-sovklocka, eller snarare mat-o-sov-kiss-o-bajs-utflykt-o-lek-klocka. Jag som alltid hävdat att Skalman är aspergare! (Visst är han det!?)

Den vakne läsaren tänker: Vad händer då med alternativen som han fick med tidslinjerna? Ja, det går ju att rita flera olika klockor med olika scenarier, men jag tror faktiskt att det räcker att om man frågar om tiden ska bli glad eller ledsen. Han är rätt van vid konceptet nu. Men vi får se. Kanske måste vi vara övertydliga.

Nu har han fått ADHD-diagnosen!

Idag var vi på BUP, för att få resultatet av Ms ADHD-utredning. Vi har fått en hel del hintar och indikationer under hela utredningen och har ju själva tyckt att han har ADHD i nästan två år nu, så vi var inte alls förvånade att han fick även denna diagnos. Vi var lättade och kände "Äntligen!". Det eftersom diagnos betyder hjälp. Nu ska vi till en början få gå en kurs om vad ADHD är och även få höra en läkemedelsinformation. Det enda som jag egentligen tycker är jobbigt med detta, är att ju mer jag hör om vad ADHD är, desto mer växer klumpen i magen som säger att även lillebror har detta...

Psykologen som utredde M, har erfarenhet av att jobba med barn med denna dubbeldiagnos. Hon sa att det faktiskt kunde vara lyckosamt med en dubbeldiagnos, att diagnoserna kunde "befrukta varandra". Med det menade hon, att om man blir extrovert av sin ADHD, är det bra för ens autism som gör en introvert. Människor som enbart har Asperger, kan ibland bli väl introverta, påstod hon. M a o är det bra att M "kastar sig ut" i det sociala och babblar och babblar, fastän han egentligen har väldigt svårt för att läsa sociala koder och ansiktsuttryck.

Vi fick även resultatet av WISC-testet som hon gjort på honom. Där fick vi bekräftat vad vi redan vet: Han är väldigt stark när det gäller att ta in hörselintryck, men väldigt svag när det gäller det visuella. Han kan minnas 8 siffror i rad som han fått upplästa för sig, men klarar knappt ett enkelt 25-bitars pussel. (Det blir för mycket att titta på pusselbitarnas form och färg samtidigt. Han pusslar bara efter pusselbitarnas form.) Vi som länge hävdat att bilder och bildscheman, som ofta används för autister och som autismteamet envist rekommenderat, är fel för honom. ADHD-psykologen rekommenderade textscheman, som vi faktiskt redan hunnit gå över till. Han hakade bara upp sig på detaljer i bilderna, och kan ju läsa nu. Dessutom är att använda text betydligt mer flexibelt, än att ha ett förutbestämt antal bilder.

Hur M själv tog det? Jo, han har hela tiden vetat att det var en ADHD-utredning som gjordes. Eftersom vi i samma veva berättade för honom att han har autism, och han tog det bra, kände vi inte att vi hade någon anledning att mörka utredningens orsak. Han tog det jättebra.

Igår förberedde jag honom lite på vad jag trodde skulle komma. Förklarade att vi inte gör detta för att vara dumma mot honom (återigen), utan för att vi vill lära oss om ADHD, så vi kan hjälpa honom med det som är svårt för honom. För att vi bara kan vad neurotypiska människor har lätt och svårt för. Jag förklarade att OM de flesta människor i världen och vi allihopa i familjen, förutom lillasyster, hade varit asperger-människor, hade vi fått gå en kurs i att lära oss hur neurotypiska barn är för att hjälpa lillasyster. Han godtog den förklaringen. Och idag, efter att han fått reda på resultatet, frågade jag honom om han kände sig annorlunda nu, eller om han kände sig som samme "gamle" vanlige kille som han alltid varit. Han svarade det senare alternativet, och sen var den saken slutdiskuterad för idag.

PS. Om ni inte redan sett det, har jag nu ändrat texten i huvudrubriken till att även innefatta ADHD.

Han har inte tid att bajsa när han har kul

Numera kan M både bajsa i skolan och när någon som inte tillhör närmsta familjen är här hemma. I skolan gjorde vi ett antal förbättringar (se inlägget: "Han kan verkligen inte bajsa i skolan" från april) som funkade och här hemma går han undan till en "ljudisolerad" toalett på ovanvåningen. Och numera kan han t o m sitta där och bajsa med öppen dörr (så vi hör när han är klar).

Trots detta har vi fortfarande problem med hans bajsande, och det är när någon av avlösarna är här eller när det händer något annat roligt. Han vet att det alltid tar lång tid för honom att bajsa, så han vägrar och springer runt och mår dåligt istället, för att inte säga ylar. Jag tror faktiskt inte att han själv är medveten om hur dåligt han mår, när han är i det tillståndet, för han brukar skrika åt oss: "Jag är ABSOLUT INTE bajsnödig!". Han klarar att hålla tillbaka det några sekunder, men brister sen ut i gråt för någon småsak. Avlösarna reder oftast inte ut det där själva och jag förstår det. Det är svårt och väldigt påfrestande. Det enda som funkar är att lura upp honom till toaletten. Jag brukar alltid säga att jag vill att han ska följa med upp på ovanvåningen, eftersom jag vill visa honom en sak. Och han följer alltid med. Jag drar ner hans byxor och kalsonger och får honom att sätta sig på toaletten. Sen efter några få sekunder kommer det: "Jag är bajsnödig!" och problemet är löst.

Oftast får han titta på bajs-tidslinjerna samtidigt. Det är tre tidslinjer. Den övre innehåller två ledsna gubbar (M och avlösaren) för nästan hela tidslinjen och så står det "YL" och sen sist "BAJSA". Den mellersta två ledsna gubbar först och sen "bajsa" på mitten och därefter två glada gubbar + ordet LEK. Den sista innehåller bajsa först och därefter två glada gubbar + ordet "LEK" resten av tiden. "Vilket valde du idag?" och "Vilket ska du välja nästa gång?" frågar jag honom alltid. Han förstår då, men nästa gång han blir bajsnödig och en avlösare är här eller det händer något annat han inte vill missa, är detta som bortblåst. Och det hjälper inte heller att han rent logiskt vet att jag bara haft fel en enda gång, när jag trott att han varit bajsnödig. Han har t o m lovat att han ska testa i några minuter varje gång jag tror att han är bajsnödig.

Så jag får lura upp honom för trappan, nästa gång igen.... The same procedure as always...

Om någon av er har ett tips på något mer jag/vi kan testa, så skriv gärna det...

Visuella hjälpmedel: Flödesschema

Igår sa M till den kvinnliga avlösaren att han inte ville ha någon sås om han hälsade på henne. Han ville ha smör istället. "Vad gör vi om du inte har något smör hemma?" frågade han om och om igen, fastän hon redan svarat. Så är det ofta: Han fastnar på saker, blir upprörd och ställer en massa frågor utan att lyssna på svaren. Jag sa lite skämtsamt till henne, att M borde ha ett flödesschema. Medan jag hörde mig själv säga detta, kom jag på att det var en alldeles utmärkt idé. Så jag gjorde ett.

Först skrev jag Ms namn och ringade in det. Därefter gjorde jag en pil till en stor ring till där det stod "SÅS". Den strök jag över och sa: "Den vill vi inte ha!" Sen gjorde jag en ny pil till en stor ring där det stor "SMÖR". Bredvid den en glad gubbe. Och till sist en tredje ring med "SMÖR SLUT". Den tredje sista fick i sig fyra nya pilar som pekade på ringar där det stod: "BLÅ BREGOTT", "GRÖN BREGOTT", "INGET SMÖR" (till maten) och "HANDLA SMÖR". Sen strök jag över "GRÖN BREGOTT" och "INGET SMÖR" (Blå Bregott går bra, men inte grön.) Vid "BLÅ BREGOTT" och "HANDLA SMÖR" gjorde jag halvglada ansikten. Sen frågade jag: "Vad är det värsta som kan hända?" Han tittade på schemat och sa: "Blå Bregott" och sen lugnade han sig och slutade fråga och de kunde gå vidare till nästa aktivitet.

Jag minns vad jag hörde på ett föredrag med Elisabeth Råberg som skrivit boken "Omsorg utan våld". Hon menar att många autister har svårt för att tänka ut alternativ om något går snett. Det är som att de bara kör på motorvägen, rakt fram, utan att se alla de alternativa vägar som finns. De måste man hjälpa dem hitta. Så är det nog för M. Han ser bara motorvägen. Tänker man så, är det lättare att förstå honom. Det är klart han blir upprörd! Han är på motorvägen "Det finns inget smör" och hittar ingen avtagsväg... Det blir nog ett och annat flödesschema till, framöver... För det är just vad ett flödesschema är: Ett visuellt hjälpmedel med alternativ till "motorvägen". En mental karta, som hjälper honom att tänka rätt. Men jag kan inte alltid vara där och rita flödesscheman åt honom hela hans liv. Han måste lära sig göra dessa själv. Men börjar vi träna honom redan nu, så tror jag att han kommer fixa det lätt som en plätt när han är äldre. Jag tror faktiskt det!

Tics: Den "törstiga" handen och snöret

M har en törstig hand, säger han: "Det känns i handen som precis innan man dricker när man är jättetörstig." Det kallas tics och är vanligt bland aspergerbarn. Det han beskriver är ett behov eller tvång att konstant röra vid handen/händerna. "Det drar och sparkar i blodkärlen" säger han. Vad det beror på vet man inte och det finns inte heller någon medicinering som funkar. Det har alltid varit så där, enda sen han var 1,5 år i alla fall och ville bära armbandsur så han kunde gå och vifta med flärpen på det. Numera vifta han helst med snören.

Naturligtvis är det svårt att leka samtidigt, så vi jobbar med att försöka minimera viftandet och helst bli av med det helt, men det är så otroligt svårt. Om vi gömmer alla snören får han panik. Och han hittar hela tiden nya saker att vifta med: strumpor, papperslappar, pinnar, löv, maskrosor, spagetti etc etc. Min man jämför det med knark, eftersom han tycker att M blir mindre kontaktbar ju mer han viftar och att viftande leder till mera viftande. Eller så viftar han mer när han är ofokuserad och trött och behöver vara i sin egen värld en stund, jag vet inte riktigt. Det är vad de säger på barnhabilitieringen i alla fall - att han hämtar kraft där och måste få fortsätta vifta en liten stund.

Sättet vi jobbar med, och som vi fått av barnhabiliteringen, är att jobba med ett bildschema. Där lägger man en bild för varje aktivitet under dagen och vifta med snöret finns med där. Enligt teorin ska barnet då klara av att vänta med viftandet för att det får veta att "snart, efter att vi gungat, får jag vifta en stund". Och det funkar rätt bra, i alla fall i skolan. Han viftar bara på rasterna.

Det här är nog det allra svåraste vi brottas med just nu, för vi vill verkligen att han ska sluta vifta, både för hans utveckling och för att han ska passa in bland kamraterna. Men det är en balansgång, för ofta skuldbelägger han sig själv: "Försvinner det törstiga om man hugger av handen?" Sånt är givetvis otroligt jobbigt att höra. Jag brukar säga att det nog försvinner när han blir äldre, så lugnar han sig lite. Men det vet vi inte... Och vi som inte har "törstiga händer" vet ju inte hur det känns. Man får vara lite ödmjuk...