Translate

fredag 14 augusti 2015

Semestern är slut!

På måndag är det dags att börja jobba igen. Det är verkligen dags. Visst har vi haft en skön sommar och kommit iväg på en massa utflykter. T o m semester i år för första gången på fem år. Jag har haft semester i 6 veckor nu och känner mig helt slut. Idag har jag mest stått i köket samt plockat leksaker. Har inte hunnit alls så mycket som jag tänkt. Men jag ska inte klaga. Det finns många som har det mycket värre. Slavarna i Asien t ex. Usch!

På måndag när kollegorna frågar om jag haft en bra sommar, så kommer det finnas två versioner. För de som är mer mottagliga berättar jag gärna hur jag mår och hur det varit. Men för de som inte alls begriper eller orkar lyssna så kommer jag säga "Ja, det har varit så bra så. Det har varit så skönt att vara lite ledig.". Och låtsas att jag vilat upp mig. För inte vill man dra ner stämningen med att klaga. Inte vill jag ge någon dåligt samvete med att säga att jag längtat så efter att få sitta ner vid jobbdatorn i flera timmar i sträck och koncentrera mig på ett jobb som ändå är rätt kul, utan att någon avbryter mig med:

"FÄÄÄÄÄRDIG"
"Mamma, kom hit! Jag vill visa dig en sak."
"Mamma, aj! Kom hit och ta bort XX. Han stör/slår mig."
"Mamma kan jag få ett glas vatten/en glass/ett äpple?"
"Mamma jag ä hungrig."
"Mamma har du sett XX? Hjälp mig att leta. Nu!"
"Mamma när kommer pappa hem?"
"Mamma jag har så tråkigt."
"Mamma, jag vet inte vad jag ska göra."
"Mamma sluta lata dig! Kom hit och hjälp mig istället!"
"Mamma jag vill ladda hem ett nytt spel på iPaden."
"Uähhhhhh!" (Lillebror slog M)

Osv, osv. Ja ni fattar. Just nu känner jag mig så matt att jag bara vill gråta. Jag är så trött på den här röran vi har här hemma. Jag har städat hela sommaren. Ändå så är det extremt rörigt här just nu. Och barnen har INTE lärt sig städa i sommar. Lillebror har INTE lärt sig somna utan maken i sängen. Och barnen somnar fortfarande för sent (p g a att det är ljust sent).

Vågar man påstå att det är lite skönt att semestern är slut och hösten är på ingång, eller blir ni arga då? Tillbaka till rutinerna. Barn som har det bra på skola och fritids och föräldrar som får en välbehövlig paus från de barn som de så innerligt älskar, men behöver vila sig lite ifrån. På ett ställe där någon annan städar.

onsdag 12 augusti 2015

SPELA MED MIG!!!

Lillebror har verkligen kommit igång med att leka och spela spel. Just nu så vill han spela eller leka med någon familjemedlem stora delar av dagen. Det kan ibland bli lite mycket för maken, för lillebror tjatar och tjatar om att spela datorspel. Han tjatar på mig också, men eftersom jag inte är lika duktig, så slipper jag oftast undan. Han vill gärna leka olika lekar med lillasyster och det kan gå bra i perioder. Ibland så leker de riktigt fint utan att slåss. Med M vill han antingen spela Monopol, schack eller datorspel. Det är bra att han är social, men ibland så blir det lite fel.

Ibland så händer det nämligen att alla familjemedlemmar är upptagna och ingen vill och kan vara med honom. Det är oerhört frustrerande för lillebror. Han försöker just nu olika strategier för att få oss att ändra oss. I punktform:

* Gå in och skrika och tjata på personen tills den ger sig. Ibland slåss han t o m. Funkar inte särskilt bra. Vi brukar mest bli arga. Han ser dock inte sambandet, utan han blir bara själv arg när han möts av skrik tillbaka.

* Han gömmer saker för sina syskon för att tvinga dem att vara med honom. Igår så gick han och tog en gubbe för lillasyster och gömde den och kände sig nöjd med sin plan. Lillasyster var dock inte särskilt imponerad. Hon blev tokarg. "Det blev väl inte så bra" konstaterade jag för lillebror och han fick hålla med.

* Han säger att den andre får tvinga honom till något annat direkt därefter. Brukar inte heller funka. Andras behov av att tvinga honom göra saker är mindre än hans behov av att tvinga dem. Dessutom så brukar han gnälla när man försöker tvinga honom att göra saker, som att städa t ex.


Eftersom han inte har någon fungerande strategi i nuläget, så får vi jobba med att lära honom. Igår så försökte jag säga åt honom att vänta i fem minuter, sen gå in och säga något snällt till lillasyster, t ex. "Mamma sa att du skulle sätta upp något nytt på ditt rum. Vad fint det blev."

Bara som en isbrytare, men han blev helt förtvivlad. "För mig känns det som att ljuga. " Så jag förklarade att det finns olika lögner och att vita lögner är bra och att man får använda dem för att skydda andra. Det är de grå och svarta som inte är bra. (Mitt påfund för att det skulle bli tydligare för honom.) Men han hade svårt att förstå skillnaden och sa uppgivet att det blev för rörigt för hans hjärna. Att jag fick hålla på med sånt. Det hjälpte inte att jag gick upp till lillasysters rum och visade hur han skulle göra. Men vi får se. Han lär sig nog till slut.

Det är bara att kämpa på antar jag. Att med en dåres envishet stå på sig och lära honom rätt sätt vara mot oss familjemedlemmar (och kompisar?). Till slut så kommer han lära sig. Speciellt när framgångarna kommer. Det kan vara lite svårt i den här familjen, men det kommer.

Monopol på morgonvanorna

Klockan 8.30 satt jag och spelade Monopol med lillebror, innan frukost, innan jag hade haft en chans att gå på toa eller sätta på mig bh:n. Om en "vanlig" förälder hade sett mig så hade kanske den personen undrat varför jag inte satte någon gräns.

Ni som läser här tror jag förstår lite mer. När lillebror vaknade så såg han Monopolet som vi inte hann spela klart igår. Som han sa själv, han fick panik att M skulle trampa på det och skapa oordning. (Det gör M ibland.) Felet beror naturligtvis på att vi inte har något spelbord där ett spel kan få vara ifred till nästa dag.

Lillebror började skrika på M som satt lugnt i soffan och vaknade till. Då blev M rädd och skulle springa iväg. För att undvika lillebror så var han tvungen att ta vägen rakt över Monopolet. Då blev naturligtvis lillebrors farhågor besannade och han smällde till M innan jag hann flyga upp och gå emellan.

Lillebror var rasande. Hade ännu mer panik. Så jag lugnade honom och försäkrade honom om att jag hade koll på ordningen, för det hade jag. Ja, ni som har barn som funkar på liknande sätt fattar vad som händer om man försöker "sätta ner foten" i det läget. Total kaos och man tappar den lilla kontrollen över situationen som man faktiskt har. Jag bemötte istället lillebror låg-affektivt och pekade på fakta.

Kort därefter så satt jag där, yrvaken, hungrig, utan bh och spelade Monopol. Men lillebror hade slutat skrika och var nöjd och M fick vara ifred. Och min stress sjönk för varje skrikfri minut som passerade.

Det är tur att han är så liten att han inte fattar att jag bytte bort Centrum till honom så han kunde bygga på Centrum och Norrmalmstorg, så vi kunde bli klara snabbt och jag få lite frukost. Jag menar, det är ju jättemysigt att spela spel med sina barn, även om man har tröttnat på det för länge sen för egen del, men det finns ju liksom gränser ändå....



torsdag 6 augusti 2015

Att "springsimma" - ett farligt nöje

Vi har äntligen kommit igång med badutflykter. Man skulle kunna säga att vi fått lite rutin. Och perspektiv. Att åka iväg några timmar känns ju rätt enkelt jämför med veckan i stugan.

Idag åkte vi till den här badplatsen som jag skrev om förra sommaren:
http://aspergermamma.blogspot.se/2014/07/tema-semester-pa-djupt-vatten-och-ett.html
 

Målet förutom bad var att simträna alla barnen. Ingen av dem kan simma, men lillasyster är på god väg. Vi hade simpuffar, badringar och flytvästar till dem. Lillebror har haft det lite kämpigt med att förstå hur han ska göra och skriker bara när det inte funkar. Så maken lärde honom att trampa vatten. Det funkade några sekunder med simpuffarna och han fick äntligen lite självförtroende och vågade försöka göra något mer i vattnet än att kasta sten. "Springsimma" kallade han det.

Problemet var bara att han blev lite för modig. Jag vet inte om han tror att det är som i Minecraft som han gjorde förra året när han trodde att han kunde hoppa upp från botten och ta luft och sen dyka ner igen, men han fick för sig att han kunde trampa vatten ute på det djupa utan en vuxen. Han blev t o m irriterad på mig när jag var där och höll koll på honom. Och det fastän jag fick hjälpa honom till grundare vatten flera gånger. Noll förståelse och respekt för faran. Vi kom överens om att jag skulle hålla min arm framför honom, så kunde han ta tag i den så fort han inte orkade mer och höll på att sjunka. Det gick bra. Han fick ut sin lilla arm och jag stod naturligtvis och tittade på honom och plockade upp honom när det behövdes.

Så tröttnade han på det och övergick till att rulla sig i sanden istället. Den där familjen som vi hade sällskap med förra året dök upp och det var mycket trevligt. Kvinnan jobbar som psykolog, så de har en hel del förståelse för vår familjesituation. Vi kom att prata om hur det var förra året och de sa att vi verkar ha det mycket lugnare nu och det är ju sant. Sist så fick vi bokstavligen hindra lillebror från att drunkna eller försvinna från oss genom att en av oss var som ett frimärke på honom. Så skönt det kändes att bara få bli sedd. Att få bekräftat det man tycker: Vår situation är verkligen inte "normal". Vi har det slitigt och vi sliter som djur med och för de här barnen. Och också skönt att få det bekräftat som skolan säger - att lillebrors utveckling skjutit i höjden.

Så skulle vi ta sista doppet. Solen lyste mig i ögonen så där som ni ser på kortet ovan. Jag packade ihop och maken var med barnen i vattnet. Allt var lugnt. Så hör jag lillebror skrika "hjä" och ser hans lilla huvud ute på för djupt vatten. Han hade smitit ut på djupt vatten för att "springsimma". På några sekunder får ju upp honom. Maken som simtränade lillasyster trodde att jag hade full koll på lillebror eftersom jag var vänd mot dem. Och jag såg dem alla, men var rätt blandad av solen. Jag trodde att han hade koll på alla barnen. Så kan det lätt bli när hållt igång en hel dag, sovit dåligt, har blivit skrikt på och blodsockret är på väg ner. Och tyvärr är det lägstanivån som räknas i sådana lägen.....

"WARNING USE ONLY UNDER COMPETENT SUPERVISION" står det på hans simpuff. Sant. Jag känner mig inte så kompetent just nu, fastän jag hade full koll all övrig tid. Det var bara några sekunder som vi missförstod varandra maken och jag och som jag var bländad. Vi vet ju att vi måste hålla koll på honom hela tiden för att han hittar på bus och inte förstår sitt eget bästa. Det är energikrävande att hålla koll på en olydig 7-åring som är en fara för sig själv, helt klart. För att orka tänka på tillbudet, så tänker jag att i det enbart är resultatet som räknas. Jag fick ju upp honom och han hade inte svalt något vatten. Han mådde bra. Man får dock ta lärdom. Vi borde kanske inte åka och bada med honom? Men samtidigt är det svårt att skydda honom från livet. Jag tror inte det blir bättre för att vi håller honom hemma och hoppas på att han ska mogna under tiden. Han måste få erfarenhet av livet. Och han måste tyvärr uppleva det mesta själv för att förstå. Det räcker oftast inte att förklara. Han vill bara ha kul. Det är hans agenda. Att ha kul varje sekund.


Lillebror fick sig nog ändå en tankeställare. Man kan ju hoppas. Han har lovat mig att säga till en vuxen varje gång han ska "springsimma" så har jag lovat honom att vi ska följa med honom. Vi pratade om att i livet så har man bara ett liv, till skillnad från i datorspel, och om man dör så är det som om hela Minecraft kraschar och inte går att starta igen.

Snart är det dags att krypa ner i sängen bredvid lillebror. (Han sover hos oss.) Tacksam för att det gick bra. Tacksam för att vi orkat detta livet utan att gå in i väggen någon av oss. Tacksam för att det vänt och håller på att bli lättare. Bara en av oss hela tiden håller 100% koll på lillebror när vi är iväg så kommer det gå bra.