Lillebror har fått ett nästan omättligt behov av att få leka med M de senaste dagarna. Lillasyster får inte vara med (inte för att hon har orkat, nu när hon varit sjuk). Och vi vuxna blir ivägkörda för att vi stör deras lek. Detta är naturligtvis helt underbart. En förälders dröm. Och speciellt när det sker mellan två barn med autism, som då borde vara mindre lekbenägna och mindre sociala med varandra, än "vanliga" barn. Och speciellt roligt eftersom de faktiskt leker rollekar: Kattlekar. Visst piper de där katterna alldeles för högt. De slåss också ibland och nosar en i ansiktet så man blir tokig. Välter ner saker. Och ritar på möblerna. Men de får också möss att äta. Uttrycker sina känslor. Pratar med varandra. Åker till doktorn. Ja, kort och gott är det en särskilt nyttig lek för två barn med autism som inte leker så mycket med dockor. Det är väl i princip samma saker man tränar som när man leker med dockor. Man får ta någon annans perspektiv och låtsas att man är någon annan.
Vi har dock märkt att leken ibland havererar i skrikande. Det brukar vara så att lillebror skriker på M för att han inte lyssnar (och viftar?). M blir ledsen, springer iväg och vill vara ifred en stund. Lillebror följer efter och försöker skrika M tillbaka i leken. Även om M låser in sig på toaletten, för att han är toanödig. Ingenstans får M vara ifred. Lillebror ger sig inte. Och M börjar skrika tillbaka: "Ta bort 'lillebror' annars hugger jag av hans huvud."
Naturligtvis går vi in och medlar, så fort vi har en möjlighet. Och förklarar att man inte kan skrika någon till att vilja leka med en igen. Att det inte är så informativt att hota med att hugga av någons huvud. (Lillebror blir inte rädd. Han tar nog inte ens en notis om innebörden av det M skriker.) Jag får hjälpa M att uttrycka sina behov för lillebror, och lillebror att lyssna på dem och ta hänsyn till dem. Det kan vara slitit emellanåt, speciellt som bråken ofta beror på att lillebror är lite mer energisk och social än M. M har större behov av egentid och att få gå undan. Tur vi har en iPad som vi kan sticka åt lillebror för att avleda, när M verkligen behöver få vara ifred. Det funkar! Lillebror nöjer sig oftast med iPaden i de lägena.
Idag måste lillebror verkligen ha saknat M. För när M gick till pianolektionen klockan fyra som han alltid gör på fredagarna, så skällde lillebror på mig:
"Du får inte baja skicka iväg M så däj. De ä skittjåkit föj MEJ."
Jag var tvungen att sätta på timstocken och förklara att M bara skulle vara borta 20 minuter. Vi skrev in på Sigvardstavlan när M skulle komma hem igen. Lillebror satt och tittade på den och timstocken under hela Ms pianolektion. Vilka bra hjälpmedel i det läget! Utan dem hade vi fått lyssna på 20 minuters gallskrik och det hade kanske även blivit ett utbrott/sammanbrott av det. Lillebror hade förmodligen upplevt kaos och frustration på insidan. Med timstocken och Sigvardstavlan, så kände han förmodligen att hans väntan var hanterbar och att han kunde hålla de upprörda känslorna under kontroll. För det fanns ju ett tydligt slut på det jobbiga.
M kom hem igen precis när timstocken pep. Allt var frid och fröjd och de lekte kattleken och diverse andra vilda lekar.
När det sen var läggdags och jag skulle natta M, så passade jag på att berätta för M vad som hade hänt när han var på pianolektionen. Så han ska förstå hur mycket lillebror tycker om att vara med honom. Det kanske är lättare för M att stå ut med lillebrors ihärdighet, om han förstår hur lillebror känner i det läget? M lyssnade noga och blev glad. Tänk att lillebror hade väntat hela tiden han var iväg. :)
För att förklara lite ytterligare, sa jag: "Du vet när 'lillebror' blir så där arg att han skriker att han vill leka med dig."
M: "Ja?"
Jag: "Då känner han precis som du känner när du vill ha pappa för dig själv en stund. Det är så roligt han tycker att det är att vara med dig, som du tycker det är att ha pappa för dig själv."
M, leeendes: "Ojdå, är det SÅ mycket?!"
Det är aldrig fel med en boost av självförtroendet, precis innan man ska somna. :)
Visar inlägg med etikett Syskon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Syskon. Visa alla inlägg
fredag 8 november 2013
fredag 17 augusti 2012
Småutflykter och positiv förstärkning
Igår följde M med och hämtade syskonen på dagis. På hemvägen, sa jag till lillebror att visa M en "genväg". Han brukar säga så: "En genväg!" och så springer han in i skogsdungen på en liten stig och kommer ut på ett annat ställe. Det finns två "genvägar" och jag brukar uppmana honom att springa dem. Det är så bra att låta honom springa av sig lite.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
I alla fall, han visade M sin "genväg" och de blev kvar i skogsdungen och pratade intresserat om något. Så lillasyster och jag följde efter. Vi hade jättekul och "hittade" träd. Bland annat tre likadana träd: Syskonträd? Och ett spökträd. Vi gick en runda i "skogen" och barnen var jätteduktiga och lyckliga. Alla stannade hos mig och gjorde för en gång skull som jag sa. Och ingen var gnällig på grund av lågt blodsocker. Jag antar att de mognat allihopa. Och ätit bra.
Vi hade det jättemysigt, och barnen tyckte det var så kul att se något nytt. Vi har ju faktiskt inte varit så mycket utanför tomten i sommar, som man hade önskat. I alla fall inte i närområdet. Maken har ju inte mått riktigt bra, så det har känts säkrast att stanna hemma och ha nära till allt. Att inte riskera att stå någonstans med 2-3 barn som har ett utbrott, som man behöver bära eller tvinga hem. Lillebror är rätt tung och det är inte skönt för kroppen., ens en liten bit. (M bär vi väldigt sällan numera.)
Där i skogsdungen passade jag på att berömma dem alla tre riktigt ordentligt. Jag påpekade hur mysigt vi hade det och hur duktiga de var som stannade hos mig. Att vi kan göra fler utflykter nu, med bara en förälder. De strålade av lycka. Lillebror var så nöjd och upprepade flera gånger att han inte springer iväg. Han har ett extra stort behov av att få beröm och att vara duktig, just nu.
Det koncept jag brukar köra på med barnen, och som funkar rätt bra:
1. Ge mycket positiv förstärkning. Berömma barnet/barnen på flera olika sätt, fast enkelt och tydligt, och förklara varför de är duktiga.
Detta exempel: Ni är duktiga som stannar hos mig, och gör som jag säger. Det gör att jag klarar av att hålla koll på er allihopa.
2. Förklara vad de själva vinner på att vara så här duktiga.
Detta exempel: Vi kan göra många fler sådana här skojiga små utflykter efter dagis och skola.
3. Upprepa 1 & 2 tills det har sjunkit in helt och barnen nästan tröttnar på att höra det. Det kan säkert låta lite tjatigt för en utomstående, men sönerna behöver upprepningen för att inte glömma. Hellre för mycket beröm än för lite!
4. Och när det känns pedagogiskt och inte destruktivt: Förklara vad motsatsen ger.
Detta exempel: Barn som springer iväg från sin mamma eller pappa, får gå direkt hem från dagis eftersom det är farligt att springa iväg. De missar skojiga utflykter. Jag sa detta också, och barnen var väldigt nöjda med att inte tillhöra denna kategori av barn. (Men jag påpekade inte att vi har haft det så tidigare,. Det hade inte fört något gott med sig.)
I morse gick vi förbi skogsdungen igen. Jag påminde dem om gårdagens mysiga utflykt. "Ja pingej inte iväg!" sa lillebror nöjt.
fredag 10 augusti 2012
Mera om gnäll, skrik och tjat
Eftersom jag fick några igenkännande kommentarer på ett av mina senaste inlägg, så kommer här ett till, om tillvaron är hemma. Om stressen som uppstår då barnen gnäller, skriker och tjatar.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
Vi har alltså inte kommit tillrätta med gnället, skriket och tjatet under sommaren. Lillasyster har blivit mycket bättre och lugnar sig stundtals. Och väntar. Det gör brorsorna också ibland, men inte alls i den utsträckning vi önskar. De gnäller, skriker och tjatar främst för att de:
1) är toanödiga (kiss och/eller bajs)
2) är hungriga eller törstiga
3) har dålig impulskontroll, det vill säga att de kan inte vänta. Lillebror: "Ja, vill ha fiml nu, NU, NUUU, NUUUUU!" (fiml=film)
4) har dåligt arbetsminne. Om M inte upprepar sin vilja, är han rädd att han och vi ska glömma bort det han ville. Det är därför han säger: "Kan jag få vatten?" Jag reser mig. Sen kommer; "Jag är törstig". Jag rotar i skåpet efter en mugg. "Jag vill ha vatten." Osv, ända tills han fått vattnet, eller ser mig komma med det. M tror att jag har lika svårt att hålla saker i minnet som han själv. Det är därför han tjatar. För att han är rädd för att bli utan vatten. (Som han i och för sig kan gå och ta själv, och ofta gör. Detta var bara ett exempel.)
5) har dålig tidsuppfattning om hur länge man väntat
6) misslyckas med något, till exempel att de inte klarar en bana i datorspelet de spelar
7) slår sig (och då måste man ju få skrika)
Punkt nr 1 till 5 beror på NPF hos sönerna, medan punkt nr 6 och 7 är sånt som alla barn gör. Och punkterna 3-5 hör ihop väldigt mycket - allt det där finns ju hela tiden hos sönerna. De flesta barn utan NPF, kan säkert drabbas av nr 1 till 5 någon gång ibland, de också.
Lillebror är förstås rätt duktig på punkt nr 1, men de övriga punkterna har vi hårt slit med just nu. Han behöver mycket tröst och uppmärksamhet.
Och M utvecklas på punkt nr 1 och 2. Han har väldigt sällan utbrott över det, utan numera stannar det vid gnäll och skrik. Punkt nr 3 till 6 får vi jobba med framöver, med honom också.....
Lillasyster utvecklas i rasande takt. Basbehoven sköter hon själv. Hon tar mat och dryck när hon behöver, liksom går på toa utan att vi behöver påminna. Det har hon gjort i över ett halvår. Det som stämmer bäst på henne är nr 6 och 7. Hon blir ofta arg och kastar saker, när det är något som hon inte klarar av. Punkt nr 1 och 2, stämmer bara om hon vaknar mitt i natten av dessa anledningar. Fast oftast vet hon även då, om hon är hungrig, törstig eller kissnödig. Och med nr 3 till 5 så härmar hon nog bara brorsornas beteenden. För hon kan faktiskt vänta och har inget dåligt arbetsminne. Som till exempel nyss precis när hon ville ha ett Simba-plåster, och skrek om det upprepade gånger för att stressa fram ett. Det fanns bara med andra sagofigurer. Klart hon testar. Det funkar ju för brorsorna. Och så är hon liten. Precis fyllda 3 år och fortfarande lite 3-års-trotsig.
Och nu menar jag alltifrån ett litet pip till rejäla illvrål. Jag känner nämligen att allt det där påverkar mig. Det är som att stresshormoner frigörs så fort någon är missnöjd. Jag vet inte hur jag ska beskriva det för er. Det känns som att det går en ilning genom min kropp. Som att det skär i mig mentalt. Ungefär som att min kropp tolkar gnället, skriken och tjatet som att mina barn är i verklig fara. Som att någon eller något gör dem riktigt illa. Jag tänker att detta inte är riktigt normalt. Att de flesta föräldrar borde ha ett visst skydd mot det. Kanske är jag för utmattad, för att skyddet ska funka hos mig? Och när det gäller lillasyster, så hade hon kolik-liknande smärtor under sina första 1,5 år i livet, då hon inte kunde krysta ut bajsen utan hjälp. Hennes missnöjesljud kommer åt mig lite extra, på grund av detta.
Och dessutom så blir det någon kortslutning i huvudet på mig, när jag inser vad det handlar om. När hjärnan hinner ifatt kroppens reaktioner. Då blir jag irriterad för att barnen gör detta, utan att vara i livsfara. Och så klandrar jag mig själv för:
1) att jag låter dem hållas (men det går inte att fostra bort NPF, och det är svårt att hitta strategier som funkar, speciellt eftersom de är så små)
2) att jag låter det komma åt mig (fastän jag inte kan hjälpa hur min kropp reagerar).
Sten på börda gånger två. Och sen smälter min hjärna, känns det som. Det står stilla i huvudet, och jag kan inte tänka.
Det finns ju så klart sammanhängande tidsperioder under en dag, då alla barnen är nöjda och ingen gnäller, skriker eller tjatar. Det är skönt och naturligtvis välbehövligt. Och då gäller det att passa på att vila. Men tidpunkterna sammanfaller inte alltid med när man verkligen behöver dem. Till exempel då maken har ont i kroppen (på grund av muskelinflammation), och egentligen måste gå undan eller ligga på spikmattan en stund. Eller då jag är yr i huvudet, och tappar saker och glömmer vad jag håller på med, och bara behöver ligga med benen högt och blunda i några minuter. När man mår så där dåligt, och barnen sätter igång allihopa på en gång, ja då är det grymt!
Och även om de är lugna, så vet man att det när som helst kan ändras. Vilken sekund som helst, kan någon av dem börja skrika. För de börjar oftast skrika utan förvarning. När barnen somnat sjunker min stressnivå rejält. Direkt! När de har somnat, vet jag att jag får tänka klart mina tankar, dessutom. Och göra färdigt allt jag påbörjar. Det är nog så stressande det också - att tankarna och handlingarna blir avbrutna gång på gång, när barnen är vakna. (M pratar ju dessutom non-stop i perioder, och lillasyster är väldigt mammig just nu.)
Det är klart att man inte alltid orkar stå emot, när man egentligen borde. Ibland ger man upp och ger barnen alldeles för lätt det som de vill ha, för att man inte orkar något annat. Då belönar man det felaktiga beteendet. Tyvärr. Det blir en ond cirkel. Det här ser andra ibland och tycker då att man är helt kass som förälder och får skylla sig själv. Då vill jag svara deras blickar med: "Det är väl klart att jag vet om att jag gör fel. Jag är ingen idiot. Lev en dag i mitt liv, eller en vecka, eller flera år, så ni kan känna den enorma trötthet jag känner. Först då kan ni döma mig."
Känns allt detta igen, någon? Vad kan man göra åt gnället, skriket och tjatet, mer än att själv ALDRIG göra detta mot varken barnen eller varandra? Och stå på sig, och vänligt men bestämt berätta för barnen vad som gäller (utan att tjata)? Och ha en ängels tålamod?
PS. Okej, nu var jag lite gnällig ikväll (igen). Ni får ha överseende. ;) Det är slutet av sommarlovet nu, och jag känner mig rätt utmattad. Allt blir bättre snart, när dagis och skola sätter igång.
fredag 3 augusti 2012
Det där hade jag ALDRIG accepterat
Jag läste Camillas inlägg i natt:
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html
Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:
"Det där hade jag ALDRIG accepterat."
Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"
Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)
På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.
Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....
Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.
Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.
Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.
Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.
Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?
Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!
http://orkidemamman.blogspot.se/2012/08/konsekvenser-och-ansvar.html
Det var väldigt välskrivet och det fick mig att tänka på en kommentar som man ofta hör föräldrar säga om andras barns beteenden:
"Det där hade jag ALDRIG accepterat."
Och sen kommer en allvarlig viktig min. Kanske menande blickar? Och alla tänker: "Vad 17 håller föräldrarna på med?"
Jag är rätt säker på att Camilla inte accepterar att Anton kastar sin IPod. Ändå så händer det kanske igen. Och igen. (Anton har autism och ADHD.)
På samma sätt, har vi ALDRIG accepterat att lillebror bits. Han har tagit flera rejäla bett på syskonen i sommar. Lillasyster har två stora fula blåa tandavtryck på ena armen. På exakt samma ställe har M ett stort tandavtryck. Den ena gången lillasyster blev biten satt jag med dem, men hann ändå inte få bort honom i tid, fastän jag reagerade på mindre än en sekund. (Vi fick det faktiskt på film, och där ser man hur fort det går.) Och när M blev biten så var jag 2 meter bort och var där på 1 sekund. För sent. Så M grät. Det kommer jag aldrig glömma. Så synd det var om honom. Det blir stora bett när en storvuxen 4,5-åring biter.
Det som utlöste att lillebror bet lillasyster, var att hon tog en fisken i fiskedammen i "hans" färg. Och det som utlöste att han bet M, var att M dängde en vattenpistol i huvudet på lillebror, för att lillebror bara sprutade och sprutade på M. Det kan inte ha varit hårt för jag såg det faktiskt inte, fastän jag stod bredvid. M slåss väldigt sällan och aldrig hårt. I vilket fall så tålde lillebror inte det. Jag ångrar naturligtvis att jag gav pojkarna chansen att själva reda upp konflikten, den gången.....
Och han har försökt bita både mig och maken. Flera gånger, senast idag.... Han skulle t ex bita maken när maken föreslog att han skulle äta lite pommes frites istället för att spela datorspel.
Ja, jag tänker inte trötta ut er med otaliga bithistorier. Det har varit ett par stycken och många har jag nog ärligt talat förträngt. Betydligt fler är gångerna då vi faktiskt hunnit få bort lillebror i tid. Kanske t o m stöttat honom i relationen till syskonen och hjälpt honom att hitta en annan strategi: Säga stopp, säga ifrån på annat sätt, markera "stopp" med handen i luften, osv. Men bett som aldrig blev, syns inte. Man får ingen medalj, fastän man avstyrt ett tiotal bett på en hel dag. Det som syns, är bettet som han hann ta. Då man var på toa och kissade.
Vi har i alla fall inte accepterat bitandet en enda gång. Inte ett enda bett, där vi har tänkt: "Okej, vi accepterar det! Det var helt okej att han bets. Det gjorde inget." Vi har kämpat som djur i över 2 år för att få stopp på det. Vi har testat ALLT man kan, som inte skadar honom. Vi har sökt hjälp överallt; dagis specialpedagog, socialförvaltningen, BUP. Och vi har inte kunnat få tillräcklig hjälp. För det finns nog inget mer än att stötta honom och vara med och avstyra. Och invänta hans mognad.
Han bits, vad man än säger till honom. Hur arg man än blev för 5 minuter sen, då han försökte bitas. Vilka gränser man än försökte sätta. Och vilka förmåner man än dragit in. (Läs: Bestraffning. Ja, man blir rätt desperat...) Och trots att lillasyster bitit tillbaka, så han fick jätteont. För att han är impulsiv och att inget annat spelar någon roll, när han blir så där arg. Han bits som en liten krokodil. Eller huggorm.
Tänk er själva: Ert barn gör något. Ni accepterar det inte, och vidtar någon åtgärd. Barnet gör det igen. Ni accepterar det fortfarande inte, och testar en ny åtgärd. Det händer igen. Osv, och så håller det på så. Vad händer sen? Jo, inget! Det bara ÄR så. Och andra ser det. Säger till varandra med viktig min: "Det där hade jag ALDRIG accepterat." Vad betyder det egentligen, funderar jag på ibland.... Och vad får folk att tro att föräldrarna har accepterat det? För det är väl det man tror, när man säger så?
Vad vet vi om vad andra föräldrar accepterar och hur de har det med sina barn, och vad de testat? Inte mycket, NPF eller inte.... Och det gäller det mesta: Barn som skolkar, inte gör läxor, svär, slåss, bråkar i mataffären, osv. Ja, listan kan göras hur lång som helst.
Förlåt, men "Det där hade jag ALDRIG accepterat" är en av de dummaste kommentarerna jag vet. Den som säger så, blottar sin okunnighet. Och är inte direkt ödmjuk.... Säg så när jag hör på, och jag kommer inte kunna hjälpa att jag drar lite på smilbanden. Jo, naturligtvis har jag själv sagt så många gånger. Förr. Jag ler lite åt mig själv. Hahahaha! Vad visste jag då?!
söndag 15 juli 2012
Oväntad hjälp från lillebror
Ibland kan oväntade situationer vara till hjälp. Ni vet när man gett upp, och bara flyter med. Så var det ikväll. Vi har vänt dygnet lite, minst sagt. Men det gör inte så mycket. Barnen tar faktiskt sovmorgon allihopa numera. Jag är helt förvånad, för M har vaknat tidigt hela sitt liv. Mörkläggningsgardinerna funkar. Strunt samma, om de är uppe. Bättre det, än bråk med barn som inte vill sova när det är ljust och fint ute. Bättre de sover på morgonen, med rullgardinerna nedrullade.
Ikväll var båda killarna vakna efter klockan 23. Lillebror piggnade till efter att ha ätit lite kvällsmat och ville bygga tågbana. Han ville få med sig M och upprepade: "Kom å titta! De ä natt föj tåget." M ville inte och klagade på att han var trött (för en gångs skull), men lillebror gav sig inte. Till slut blev M arg och skrek: "Sluta! Jag är trött på allt tjat!" Och så började han vifta i luften med armen så lillebror inte skulle kunna komma nära honom, utan att få en smocka.
Alltså jag kunde inte dölja att jag fnissade åt hela situationen. Så där känner jag varje kväll, när M sitter vid matbordet och försöker prata om allt möjligt för att vara uppe. Alfabetet till exempel. Det kan man ju prata om oändligt mycket. "Vet du vilken som är den vanligaste bokstaven? Nähä, det är det inte. Gissa igen!" och därefter "Den näst vanligaste?" "Vilka bokstäver finns inte på engelska?" "Vilka finns på tyska?" Och så vidare.... En övertrött liten kille med hyperaktiv mun, som vill stanna uppe och prata med en vuxen. Ja, ni fattar.....
Det var ganska enkelt att förklara för M, hur jag känner typ varje kväll, när han gör så här. Och varför jag tyvärr blir arg ibland. ("Som med lillebror och tågbanan.") Vi bara kramades, M och jag. Och skrattade åt det. Vilken gemenskap och förståelse för varandra. Han är verkligen en härlig kille som kan skratta åt sig själv. Och jag skrattar gärna åt mig själv jag med, för den delen.
PS. De kom i säng kort därefter.
Ikväll var båda killarna vakna efter klockan 23. Lillebror piggnade till efter att ha ätit lite kvällsmat och ville bygga tågbana. Han ville få med sig M och upprepade: "Kom å titta! De ä natt föj tåget." M ville inte och klagade på att han var trött (för en gångs skull), men lillebror gav sig inte. Till slut blev M arg och skrek: "Sluta! Jag är trött på allt tjat!" Och så började han vifta i luften med armen så lillebror inte skulle kunna komma nära honom, utan att få en smocka.
Alltså jag kunde inte dölja att jag fnissade åt hela situationen. Så där känner jag varje kväll, när M sitter vid matbordet och försöker prata om allt möjligt för att vara uppe. Alfabetet till exempel. Det kan man ju prata om oändligt mycket. "Vet du vilken som är den vanligaste bokstaven? Nähä, det är det inte. Gissa igen!" och därefter "Den näst vanligaste?" "Vilka bokstäver finns inte på engelska?" "Vilka finns på tyska?" Och så vidare.... En övertrött liten kille med hyperaktiv mun, som vill stanna uppe och prata med en vuxen. Ja, ni fattar.....
Det var ganska enkelt att förklara för M, hur jag känner typ varje kväll, när han gör så här. Och varför jag tyvärr blir arg ibland. ("Som med lillebror och tågbanan.") Vi bara kramades, M och jag. Och skrattade åt det. Vilken gemenskap och förståelse för varandra. Han är verkligen en härlig kille som kan skratta åt sig själv. Och jag skrattar gärna åt mig själv jag med, för den delen.
PS. De kom i säng kort därefter.
TEMA uppfostran: Två olika upplevelser i mataffären
Idag var lillasyster och jag och handlade. Hon satt snällt i vagnen, och hoppade bara ur efter att jag
föreslagit det. Hon tog några varor på impuls, med accepterade när jag sa att vi
inte skulle handla det. Å det vi skulle handla, la hon försiktigt i
vagnen. Hon höll sig nära mig, sprang inte iväg. Inte ett enda pip,
tjat eller skrik på hela tiden. Framför allt inget
utbrott över något hon ville handla, men inte fick. När vi skulle gå igenom kassan, bad jag
henne klättra upp i vagnen igen, och det gjorde hon direkt och satt snällt och väntade. Kort och gott, en perfekt upplevelse med ett barn i affären.
Man skulle nästan kunna tro att detta är resultatet av en riktigt god uppfostran. Att det är resultatet av enträget visande av hur det går till i affären. Att vi satt tydliga gränser. Gett henne en stabil och trygg känslomässig grund hemma, som gör att hon är trygg med mig och därför sköter sig. Att jag, där jag går i affären, är en riktigt BRA och lyckad mamma. En förebild, för alla de som har olydiga skrikiga barn.
Men ni och jag vet bättre, eller hur?! För det första har hon väldigt sällan varit med i affären på sistone. Och hon har betet sig bra från starten. Och dagens handling var en bisarr upplevelse för mig. Hon är nämligen inte alls som sina storebrorsor, som fått samma uppfostran.
Låt mig berätta om hur det var för ett år sedan, då lillebror vad med i affären. Det försvårades förstås av att vi precis tagit bort sötsaker och gluten, och lillebror är en riktig sockergris. Lillebror var då 3,5 år. Lillasyster fyller strax 3, så det är rätt jämförbart med dagens händelse, tycker jag. (Men han är betydligt duktigare i mataffären nu.)
I alla fall. Lillebror satt och skrek i vagnen. Ville konstant klättra ur. Pekade på allt han ville köpa och var tokarg: "Nej, jag sa kakorna, inte hinkyoggin!" Jag fick slänga det vi skulle ha i vagnen samtidigt som jag försökte behålla honom sittandes i vagnen. Hade han kommit ur den, hade det varit kaos. Han hade sprungit iväg, och börjat dra i en massa saker i affären och jag hade inte fått i honom i vagnen igen. Tack och lov för spännena, som medföljer vagnen.... Han skrek ända tills vi kom ut ur kassan. Undras vad folk tänkte. Förmodligen inte att jag var en BRA mamma, utan motsatsen.....
Tänk vilka olika upplevelser, samma mamma kan ha, i samma butik, med två av sina barn, vid ungefär samma ålder!
Jag är riktigt trött på att vi NPF-föräldrar bedöms efter barnens beteende, av andra föräldrar: "Mina barn beter sig bra --> jag är en BRA förälder. Dina barn beter sig illa --> Du är en DÅLIG förälder." Keep on dreaming, eller vakna! Hur kan man veta det, på bara lösrykta situationer eller ens utan att känna familjen väl? NPF eller inte: Det går inte att dra en sån slutsats rent logiskt. Det finns ingen ekvivalens mellan barnens beteende och föräldraförmågan. Och vad är jag i sådana fall? Bra eller dålig?
Barn är som de är. De flesta föräldrar gör sitt bästa, och det finns gränser för hur mycket vi kan forma dem. Låna lillebror en vecka! Och därefter lillasyster i en vecka. (Rent hypotetiskt alltså - de är inte till utlån!) Att ha lillebror, ställer betydligt högre krav på mig som förälder, än att ha lillasyster. Jag vågar påstå att jag med lillebror tvingas vara en betydligt mer aktiv förälder. Proaktiv, med det mesta. (Nu dippar snart hans blodsocker. Vad ska jag servera och hur ska jag få i honom det?) Men lillasyster kan jag mera glida med. Vara reaktiv, eller knappt ens det många gånger. Jag kan luta mig tillbaka och betrakta henne, när hon fixar det själv. (Jasså, hon tog en muffins. Hon är hungrig. Så bra att hon hittade något att äta själv.)
Man skulle nästan kunna tro att detta är resultatet av en riktigt god uppfostran. Att det är resultatet av enträget visande av hur det går till i affären. Att vi satt tydliga gränser. Gett henne en stabil och trygg känslomässig grund hemma, som gör att hon är trygg med mig och därför sköter sig. Att jag, där jag går i affären, är en riktigt BRA och lyckad mamma. En förebild, för alla de som har olydiga skrikiga barn.
Men ni och jag vet bättre, eller hur?! För det första har hon väldigt sällan varit med i affären på sistone. Och hon har betet sig bra från starten. Och dagens handling var en bisarr upplevelse för mig. Hon är nämligen inte alls som sina storebrorsor, som fått samma uppfostran.
Låt mig berätta om hur det var för ett år sedan, då lillebror vad med i affären. Det försvårades förstås av att vi precis tagit bort sötsaker och gluten, och lillebror är en riktig sockergris. Lillebror var då 3,5 år. Lillasyster fyller strax 3, så det är rätt jämförbart med dagens händelse, tycker jag. (Men han är betydligt duktigare i mataffären nu.)
I alla fall. Lillebror satt och skrek i vagnen. Ville konstant klättra ur. Pekade på allt han ville köpa och var tokarg: "Nej, jag sa kakorna, inte hinkyoggin!" Jag fick slänga det vi skulle ha i vagnen samtidigt som jag försökte behålla honom sittandes i vagnen. Hade han kommit ur den, hade det varit kaos. Han hade sprungit iväg, och börjat dra i en massa saker i affären och jag hade inte fått i honom i vagnen igen. Tack och lov för spännena, som medföljer vagnen.... Han skrek ända tills vi kom ut ur kassan. Undras vad folk tänkte. Förmodligen inte att jag var en BRA mamma, utan motsatsen.....
Tänk vilka olika upplevelser, samma mamma kan ha, i samma butik, med två av sina barn, vid ungefär samma ålder!
Jag är riktigt trött på att vi NPF-föräldrar bedöms efter barnens beteende, av andra föräldrar: "Mina barn beter sig bra --> jag är en BRA förälder. Dina barn beter sig illa --> Du är en DÅLIG förälder." Keep on dreaming, eller vakna! Hur kan man veta det, på bara lösrykta situationer eller ens utan att känna familjen väl? NPF eller inte: Det går inte att dra en sån slutsats rent logiskt. Det finns ingen ekvivalens mellan barnens beteende och föräldraförmågan. Och vad är jag i sådana fall? Bra eller dålig?
Barn är som de är. De flesta föräldrar gör sitt bästa, och det finns gränser för hur mycket vi kan forma dem. Låna lillebror en vecka! Och därefter lillasyster i en vecka. (Rent hypotetiskt alltså - de är inte till utlån!) Att ha lillebror, ställer betydligt högre krav på mig som förälder, än att ha lillasyster. Jag vågar påstå att jag med lillebror tvingas vara en betydligt mer aktiv förälder. Proaktiv, med det mesta. (Nu dippar snart hans blodsocker. Vad ska jag servera och hur ska jag få i honom det?) Men lillasyster kan jag mera glida med. Vara reaktiv, eller knappt ens det många gånger. Jag kan luta mig tillbaka och betrakta henne, när hon fixar det själv. (Jasså, hon tog en muffins. Hon är hungrig. Så bra att hon hittade något att äta själv.)
lördag 30 juli 2011
Nu är han trygg med kärleken
Nu äntligen är M trygg i kärleken till honom och syskonen, för hur ska man annars tolka följande kommentar och liknande kommentarer som jag alltid får på morgonen numera, när jag vill morgongosa med honom:
"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"
Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.
Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.
Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!
"Jag vill gosa med dig hela tiden, men jag hinner inte. Jag har viktigare saker å göra. Sluta tjata om det hela tiden!"
Mina enträgna förklaringar att jag älskar honom precis lika mycket som jag alltid gjort och precis lika mycket som syskonen, verkar ha gett effekt eller så har han bara mognat. "Om du ser hur mycket jag älskar lillasyster, vet du automatiskt hur mycket jag älskar dig." och "Hjälp och kärlek är inte samma sak. Syskonen får mera hjälp men inte mera kärlek." Osv osv.
Jag har skrivit om det innan, att det är svårt för M att se kärleken i mitt ansikte i och med att han har svårt att läsa ansiktsuttryck. Då är det extra viktigt med upprepade kärleksförklaringar och logiska argument om hur det ligger till.
Så skönt att han äntligen förstått! Jag har skojat med honom vid några tillfällen och sagt att det ser ut som att han tror att jag älskar syskonen mer och att han behöver lite gos. "Neeeej! Det behövs inte! Jag vet att du älskar mig lika mycket som syskonen." Tydligare än så kan det ju inte bli!
fredag 17 juni 2011
Lillebror
I veckan var jag på utvecklingssamtal för lillebror. Vi har alltid tyckt att han och M varit väldigt olika. Ingen som känner lillebror, har någonsin trott att han skulle ha autism, men som jag skrivit tidigare har vi misstänkt ADHD hos honom också.
Det som gjort att vi tyckt de varit olika är främst:
* M var extremt tidig med talet, lillebror var extremt sen med talet (Munmotorisk försening som inte har med autism att göra. Nu har han kommit ikapp och använder långa och oftast grammatiskt korrekta meningar och komplicerade ord.)
* M har svårt med motoriken, lillebror är mycket duktig (kropps-)motoriskt, främst på finmotorik. Han bara kan saker som klippa med sax, såga osv, första gången han provar.
* M är rädd för att slåss, lillebror är extremt utåtagerande
* M var rädd för nästan allting som 3-åring, lillebror är inte rädd för någonting
* M är filosofiskt lagd (funderar mycket om livet i allmänhet), lillebror extremt teknikintresserad precis som sin far (pekar ut hur alla rör och sladdar går, vill ha med minnespinnar och batterier till dagis, ritar kompressorer, osv)
Med de här tankarna, gick jag alltså på utvecklingssamtal och fick höra att han:
* Behöver stöd för att fokusera (men kan koncentrera sig länge när det är något han tycker är roligt)
* Har svårt att städa när det är många störmoment omkring honom
* Fungerar bäst när det är få barn omkring honom
* Springer iväg i tid och otid, speciellt vid maten
* Lätt fastnar i saker
* Helst pratar med vuxna (men det är kanske naturligt ifall man pratar lite orent och de andra barnen inte förstår en)
* Helst fokuserar på sina egna saker (men accepterar ifall någon annan vill vara med)
* Är väldigt eftertänksam och gillar att klura ut saker
* Ibland är svår att få ögonkontakt med
Om ni själva hade varit pojkarnas mamma och precis hade skrivit ner allt det där i ett anteckningsblock - hade ni inte fått er en tankeställare då? Allt det där är ju exempel på Ms asperger/ADHD-egenskaper och problemområden! Jag måste erkänna att jag blev lite chockad när jag såg den samlade bilden. Och inga av lillebrors dagisfröknar har haft M, även om det är samma dagis han går på, så jag tror inte de övertolkat något. Och dessutom så stämmer de flesta av dessa punkter in otroligt bra på maken, som jag tycker har många aspergerdrag (men mycket mildare än M och inte handikappande).
Jag funderade ett tag, sen tänkte jag att äh det där är såååå mycket mildare hos lillebror än hon M. Jag har hört att man ofta kan hitta autistdrag hos syskon, fast mildare (eller starkare om syskonet också har autism - inte ovanligt det heller). Tänker man på det, är det rätt logiskt. Och jag tror sedan länge på att autism är ett kontinuum och att det i princip enbart uppstår p g a genetiska orsaker. Senaste forskningen tyder på att det är många olika gener inblandade, och det borde stödja kontinuumteorin, eller hur?! Så länge lillebror utvecklas normalt, t ex leker och kommunicerar med andra barn, klarar att städa osv, så tänker jag inte vara orolig. Man ska inte övertolka. Det är först när flera av ovanstående punkter blir ett problem för honom, som jag/vi tänker ringa BUP.
Det som gjort att vi tyckt de varit olika är främst:
* M var extremt tidig med talet, lillebror var extremt sen med talet (Munmotorisk försening som inte har med autism att göra. Nu har han kommit ikapp och använder långa och oftast grammatiskt korrekta meningar och komplicerade ord.)
* M har svårt med motoriken, lillebror är mycket duktig (kropps-)motoriskt, främst på finmotorik. Han bara kan saker som klippa med sax, såga osv, första gången han provar.
* M är rädd för att slåss, lillebror är extremt utåtagerande
* M var rädd för nästan allting som 3-åring, lillebror är inte rädd för någonting
* M är filosofiskt lagd (funderar mycket om livet i allmänhet), lillebror extremt teknikintresserad precis som sin far (pekar ut hur alla rör och sladdar går, vill ha med minnespinnar och batterier till dagis, ritar kompressorer, osv)
Med de här tankarna, gick jag alltså på utvecklingssamtal och fick höra att han:
* Behöver stöd för att fokusera (men kan koncentrera sig länge när det är något han tycker är roligt)
* Har svårt att städa när det är många störmoment omkring honom
* Fungerar bäst när det är få barn omkring honom
* Springer iväg i tid och otid, speciellt vid maten
* Lätt fastnar i saker
* Helst pratar med vuxna (men det är kanske naturligt ifall man pratar lite orent och de andra barnen inte förstår en)
* Helst fokuserar på sina egna saker (men accepterar ifall någon annan vill vara med)
* Är väldigt eftertänksam och gillar att klura ut saker
* Ibland är svår att få ögonkontakt med
Om ni själva hade varit pojkarnas mamma och precis hade skrivit ner allt det där i ett anteckningsblock - hade ni inte fått er en tankeställare då? Allt det där är ju exempel på Ms asperger/ADHD-egenskaper och problemområden! Jag måste erkänna att jag blev lite chockad när jag såg den samlade bilden. Och inga av lillebrors dagisfröknar har haft M, även om det är samma dagis han går på, så jag tror inte de övertolkat något. Och dessutom så stämmer de flesta av dessa punkter in otroligt bra på maken, som jag tycker har många aspergerdrag (men mycket mildare än M och inte handikappande).
Jag funderade ett tag, sen tänkte jag att äh det där är såååå mycket mildare hos lillebror än hon M. Jag har hört att man ofta kan hitta autistdrag hos syskon, fast mildare (eller starkare om syskonet också har autism - inte ovanligt det heller). Tänker man på det, är det rätt logiskt. Och jag tror sedan länge på att autism är ett kontinuum och att det i princip enbart uppstår p g a genetiska orsaker. Senaste forskningen tyder på att det är många olika gener inblandade, och det borde stödja kontinuumteorin, eller hur?! Så länge lillebror utvecklas normalt, t ex leker och kommunicerar med andra barn, klarar att städa osv, så tänker jag inte vara orolig. Man ska inte övertolka. Det är först när flera av ovanstående punkter blir ett problem för honom, som jag/vi tänker ringa BUP.
fredag 20 maj 2011
Mitt "kameratänk": Ibland måste man våga släppa taget
Idag var maken iväg en sväng, lillasyster sov och jag passade på att plocka undan lite medan killarna lekte på var sitt håll. M behöver oftast mycket planerade aktiviteter, för att han inte ska fastna i sin egen värld och sitt viftande, men jag orkade bara inte i eftermiddags. (Det har varit lite mycket, de senaste dagarna.) Okej, många gånger leker han samtidigt som han viftar, men alltid för sig själv och oftast ungefär samma lekar. Ska syskonen få vara med måste vi alltid styra upp leken samtidigt som M blir sur och skriker, och det går inte många minuter innan M springer iväg och gör något annat.
Men helt plötsligt idag lekte de tillsammans med (gosedjurs-)katterna i tältet, utan att jag hade gjort något. De pratade, skrattade och hade det mysigt. Det var en underbar stund för mig när jag upptäckte det. Jag stod nog bara förvånat och tittade, innan jag gick efter kameran och filmade. Sen helt plötsligt råkade de i luven på varandra. Jag avvaktade och tänkte att de kunde få försöka lösa sina konflikter själva. Och det gick bra. Snart lekte de glatt igen. Det höll på så fram och tillbaka i säkert en timme, men mest hade de kul ihop(!!).
Tänk att det kunde gå så bra, fastän vi inte var där och stöttade! Mycket är det nog tack vare att lillebror blivit tillräckligt bra med talet och är en tuff och envis liten kille som står på sig när M inte svarar, men vi måste absolut hålla oss i bakgrunden mer framöver. Jag ska försöka tänka mig att jag har en kamera i handen, även när jag inte har det. Jag observerar och dokumenterar, men ingiper bara när det verkligen behövs.
Man håller lite extra koll på ett barn med autism av förklarliga skäl. Men om man aldrig ger dem chansen att själva närma sig andra barn, om man alltid är där och tolkar och stöttar, ger man dem inte chansen. Det blir en självuppfyllande profetia, att de har svårt att kommunicera med andra barn.
En liten reservation, dock: Senare ville lillebror att M skulle komma och köra "Bobby-bil" med honom. M var helt inne i sin egen värld. Lillebror tjatade och tjatade, så då gick jag helt sonika och tog M i handen och ledde honom till Bobby-bilen. Han hade absolut inget emot det, utan tvärt om. De körde tillsammans en lång stund på trädäcket och tramsade och hade jättekul. Man måste nog hålla ett litet vakande öga på när syskonet kämpar och kämpar utan att nå fram; när autisten är för mycket i sin egen värld. Det är lätt att syskonet tolkar det som att autisten inte vill leka, när autisten kanske faktiskt vill, men inte hör frågan.
Men helt plötsligt idag lekte de tillsammans med (gosedjurs-)katterna i tältet, utan att jag hade gjort något. De pratade, skrattade och hade det mysigt. Det var en underbar stund för mig när jag upptäckte det. Jag stod nog bara förvånat och tittade, innan jag gick efter kameran och filmade. Sen helt plötsligt råkade de i luven på varandra. Jag avvaktade och tänkte att de kunde få försöka lösa sina konflikter själva. Och det gick bra. Snart lekte de glatt igen. Det höll på så fram och tillbaka i säkert en timme, men mest hade de kul ihop(!!).
Tänk att det kunde gå så bra, fastän vi inte var där och stöttade! Mycket är det nog tack vare att lillebror blivit tillräckligt bra med talet och är en tuff och envis liten kille som står på sig när M inte svarar, men vi måste absolut hålla oss i bakgrunden mer framöver. Jag ska försöka tänka mig att jag har en kamera i handen, även när jag inte har det. Jag observerar och dokumenterar, men ingiper bara när det verkligen behövs.
Man håller lite extra koll på ett barn med autism av förklarliga skäl. Men om man aldrig ger dem chansen att själva närma sig andra barn, om man alltid är där och tolkar och stöttar, ger man dem inte chansen. Det blir en självuppfyllande profetia, att de har svårt att kommunicera med andra barn.
En liten reservation, dock: Senare ville lillebror att M skulle komma och köra "Bobby-bil" med honom. M var helt inne i sin egen värld. Lillebror tjatade och tjatade, så då gick jag helt sonika och tog M i handen och ledde honom till Bobby-bilen. Han hade absolut inget emot det, utan tvärt om. De körde tillsammans en lång stund på trädäcket och tramsade och hade jättekul. Man måste nog hålla ett litet vakande öga på när syskonet kämpar och kämpar utan att nå fram; när autisten är för mycket i sin egen värld. Det är lätt att syskonet tolkar det som att autisten inte vill leka, när autisten kanske faktiskt vill, men inte hör frågan.
söndag 16 januari 2011
Att leka med kompisar
M har nästan aldrig frågat efter kompisar. Han vill helst inte leka med andra barn. Han trivs bäst när han leker för sig själv och får bestämma allt. Vi kallar honom skämtsamt för "Tjuren Ferdinand" ibland när han inte hör. Men det är kanske inte så konstigt när man har svårt för förändringar och har svårt att tolka ansiktsuttryck och kroppspråk. Att leka med andra barn innebär ju konstant att det händer oväntade saker och mycket kommunikation barn emellan sker ju genom just ansiktsuttryck och kroppspråk.
Därmed inte sagt att vi låtit honom hållas, för stackars det barn som aldrig lär sig leka med andra barn. Tänk vad utanför han måste känna sig när de andra barnen leker med varandra. Och han missar viktiga bitar av barns utveckling. När han gick på dagis jobbade de jättemycket med detta. Det gjorde vad de kunde för att få med honom i leken, t ex satte honom vid legot och tog sen dit andra barn. Ibland funkade det rätt bra!
Sen en månad tillbaka har M fäst sig vid en liten kille i klassen. Han gjorde några katter i lera som M gillade. Det var som att det gick upp för M att den här killen kan ge honom nya skojiga intryck. Jag vet inte om det är ömsesidigt. Det verkar tyvärr inte så, när jag ser killen i skolan. M vill gärna bjuda hem honom för att leka. Naturligtvis får han det, men vi har sagt att han först måste lära sig leka med sin lillebror. Det är av två anledningar: Den första är lillebrors känslor. Hur känns det för honom att M inte vill leka med honom, men tar hem andra barn att leka med? Det skiljer 3 år mellan dem, så de borde kunna lika ihop, speciellt som M är lite efter andra 6-åringar och lillebror väldigt bra på att leka. Den andra är att vad händer om skolkamraten kommer hem och M inte leker med honom? Om M ska bestämma allt? Då kommer han nog aldrig tillbaka!
Idag tog jag fram ett pyssel tillsammans med mina pojkar. De skulle sätta olikfärgade plastpluppar på en genomskinlig platta, som man kunde byta bakgrund till. M började med att vilja bestämma allt. Då sa jag till honom att ingen vill leka med honom när han är så där. "Vilket väljer du: Att bestämma allt och aldrig få några kompisar eller att bestämma hälften och ha en kompis?" Han valde det senare, och sen lät han lillebror sätta (ungefär, vi kör inte med mm-rättvisa) hälften av plupparna och bestämma bakgrund varannan gång. En bra övning för båda två!
Därmed inte sagt att vi låtit honom hållas, för stackars det barn som aldrig lär sig leka med andra barn. Tänk vad utanför han måste känna sig när de andra barnen leker med varandra. Och han missar viktiga bitar av barns utveckling. När han gick på dagis jobbade de jättemycket med detta. Det gjorde vad de kunde för att få med honom i leken, t ex satte honom vid legot och tog sen dit andra barn. Ibland funkade det rätt bra!
Sen en månad tillbaka har M fäst sig vid en liten kille i klassen. Han gjorde några katter i lera som M gillade. Det var som att det gick upp för M att den här killen kan ge honom nya skojiga intryck. Jag vet inte om det är ömsesidigt. Det verkar tyvärr inte så, när jag ser killen i skolan. M vill gärna bjuda hem honom för att leka. Naturligtvis får han det, men vi har sagt att han först måste lära sig leka med sin lillebror. Det är av två anledningar: Den första är lillebrors känslor. Hur känns det för honom att M inte vill leka med honom, men tar hem andra barn att leka med? Det skiljer 3 år mellan dem, så de borde kunna lika ihop, speciellt som M är lite efter andra 6-åringar och lillebror väldigt bra på att leka. Den andra är att vad händer om skolkamraten kommer hem och M inte leker med honom? Om M ska bestämma allt? Då kommer han nog aldrig tillbaka!
Idag tog jag fram ett pyssel tillsammans med mina pojkar. De skulle sätta olikfärgade plastpluppar på en genomskinlig platta, som man kunde byta bakgrund till. M började med att vilja bestämma allt. Då sa jag till honom att ingen vill leka med honom när han är så där. "Vilket väljer du: Att bestämma allt och aldrig få några kompisar eller att bestämma hälften och ha en kompis?" Han valde det senare, och sen lät han lillebror sätta (ungefär, vi kör inte med mm-rättvisa) hälften av plupparna och bestämma bakgrund varannan gång. En bra övning för båda två!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)