Idag var maken iväg en sväng, lillasyster sov och jag passade på att plocka undan lite medan killarna lekte på var sitt håll. M behöver oftast mycket planerade aktiviteter, för att han inte ska fastna i sin egen värld och sitt viftande, men jag orkade bara inte i eftermiddags. (Det har varit lite mycket, de senaste dagarna.) Okej, många gånger leker han samtidigt som han viftar, men alltid för sig själv och oftast ungefär samma lekar. Ska syskonen få vara med måste vi alltid styra upp leken samtidigt som M blir sur och skriker, och det går inte många minuter innan M springer iväg och gör något annat.
Men helt plötsligt idag lekte de tillsammans med (gosedjurs-)katterna i tältet, utan att jag hade gjort något. De pratade, skrattade och hade det mysigt. Det var en underbar stund för mig när jag upptäckte det. Jag stod nog bara förvånat och tittade, innan jag gick efter kameran och filmade. Sen helt plötsligt råkade de i luven på varandra. Jag avvaktade och tänkte att de kunde få försöka lösa sina konflikter själva. Och det gick bra. Snart lekte de glatt igen. Det höll på så fram och tillbaka i säkert en timme, men mest hade de kul ihop(!!).
Tänk att det kunde gå så bra, fastän vi inte var där och stöttade! Mycket är det nog tack vare att lillebror blivit tillräckligt bra med talet och är en tuff och envis liten kille som står på sig när M inte svarar, men vi måste absolut hålla oss i bakgrunden mer framöver. Jag ska försöka tänka mig att jag har en kamera i handen, även när jag inte har det. Jag observerar och dokumenterar, men ingiper bara när det verkligen behövs.
Man håller lite extra koll på ett barn med autism av förklarliga skäl. Men om man aldrig ger dem chansen att själva närma sig andra barn, om man alltid är där och tolkar och stöttar, ger man dem inte chansen. Det blir en självuppfyllande profetia, att de har svårt att kommunicera med andra barn.
En liten reservation, dock: Senare ville lillebror att M skulle komma och köra "Bobby-bil" med honom. M var helt inne i sin egen värld. Lillebror tjatade och tjatade, så då gick jag helt sonika och tog M i handen och ledde honom till Bobby-bilen. Han hade absolut inget emot det, utan tvärt om. De körde tillsammans en lång stund på trädäcket och tramsade och hade jättekul. Man måste nog hålla ett litet vakande öga på när syskonet kämpar och kämpar utan att nå fram; när autisten är för mycket i sin egen värld. Det är lätt att syskonet tolkar det som att autisten inte vill leka, när autisten kanske faktiskt vill, men inte hör frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar