På kort tid har det varit två våldtäktsförsök här i området där vi bor. Den yngsta flickan var 12 år. Det är klart att man tänker lite extra när man har en söt autistisk kille på snart 7 år, med halvlångt hår och som många misstar för en flicka. Skolpersonalen har koll på honom, eftersom någon av dem alltid är ute med barnen på rasterna. Och tur är det, för han är rätt vimsig. Det känns väldigt olustigt att ha ett barn som ofta springer iväg längst bort i periferin på skolgården och viftar med saker och är helt i sin egen värld. Det är klart att man tänker att något kan hända, i ett obevakat ögonblick. Det går ju så snabbt. Och han försvarar sig aldrig, rent fysiskt. Lika bra att inse, att han nog är det lättaste offret av dem alla. Och vad skulle hända om någon kidnappar honom, och sen irriterar sig på hur han är, utan att veta om att han har autism. Usch, det klarar jag knappt att tänka på...
Naturligtvis har jag pratat med honom, om att det finns vuxna som är dumma mot barn, och som lurar dem. "Som i Verktygsapan" inflikade maken. (Boken heter Verktygsapan och skrevs av Chris Monroe.) Det hade jag faktiskt inte tänkt på själv, men i den boken blir verktygsapan kidnappad av en man som lurar honom med en banana-split av plast. En lite knasig bok, men väldigt bra på detta sätt. Väldigt visuell och tydlig med kidnappningen. Kanske ett bra boktips för någon?
Det känns naturligtvis jättestörigt att man måste berätta sånt här för en 6-åring, men "better safe than sorry". M förstår det intellektuellt och har lovat att springa till en fröken, ifall en vuxen som han inte känner närmar sig honom. Han är rätt rädd av sig, så jag tror faktiskt att han lyder bara han förstår allvaret. Det svåra är förstås att hålla honom "lagom" rädd. Det blir ofta för mycket, och han fixerar sig vid faror och överdriver dem. Inte bra det heller.
Hej syrran! Vi fick ett bra tips om att man inte ska ha mössor med barnets namn på, på dagis t ex eftersom det är en gratischans för den som vill utge sig för att känna barnet. "Hej Johan! Det var längesen..." typ. Ett band med föräldrarnas telefonnummer är istället rekommenderat.
SvaraRaderaHm, men dagispersonal lämnar ALDRIG ut ett barn till någon annan än föräldrarna, om föräldrarna inte sagt till innan. Å jag tror det blir jobbigt för dagispersonalen att hålla reda på telefonnr, istället för namn... Det funkar nog inte i praktiken. Men det ligger något i det. Personalen måste vara medveten om att namn står i kläderna. Som väl är, har detta sjunkit in hos M nu. Han upprepade själv idag, att dumma människor verkar vara snälla i början. Askungen och styvsyrrorna, var det som fick honom att förstå att det finns elaka vuxna.
SvaraRaderaJo men dagis var bara ett exempel. Det kan ju vara i alla situationer i livet där barnet t ex flyter iväg på en lekplats och hamnar bakom ett buskage, eller på andra sidan lekplatsen. Där såna människor vad det verkar ofta cirkulerar. Eller i affären bakom några hyllor. Man har ju inte 100% koll på ett barn i varje situation. Dagispersonalen har väl inte såå många barn utan att dom kan lära sig namnen på dem?
SvaraRaderaJo, men de kommer inte ihåg vilken mössa som är vems. Men du har helt rätt i det med mataffären osv. Vi lämnar dock inte våra utom sikte, även om det inte går 100%...
SvaraRadera