Idag kom kommentaren, som jag tror att alla autist-föräldrar (m.m.) fasar för: "Jag vill vara lite mera neurotypisk". Det kändes i hjärtat, måste jag medge, men jag visade inte M det. Jag dolde det och sa: "Ja, det förstår jag. Ibland vill jag vara lite mer Aspergare." Det är sant. Många gånger har jag t ex beundrat deras detaljminne och långtidsminne. Det känns som att man på vissa områden inte kan "tävla" med en Aspergare. De är på en helt annan nivå, än oss neurotypiska.
Jag fortsatte förklara för M, som vet att det inte går att ändra så att han blir neurotypisk, att det nog alltid kommer kännas så där. Och mörkhåriga vill vara ljushåriga och vice versa. Och lockhåriga vill ha rakt hår, medan vi med rakt hår beundrar deras lockar och önskar att vi hade likadana. Den jämförelsen bet på M, eftersom han är väldigt intresserad av hår. (Det blir man kanske, om man har svårt att tyda ansiktsuttryck. Håret blir ett kännetecken.)
Jag sa inte så mycket mer än så faktiskt. Jag tycker det är viktigt att M förstår att han har rätt att känna så där. Det blir ju bara värre, om han klandrar sig för det. Jag tror det är bra att bejaka den känslan och få vara ledsen över det ett litet tag. Men inte för länge, så det blir en fixering. Nej, bejaka känslan ett litet tag och sen köra på som vanligt, tror jag på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar