Jag har berättat: Han vet om att han har autism nu

I söndags kände jag mig lite stressad över att flera av Ms klasskamrater sagt att han har en sjukdom, så jag berättade för M att han har autism. Eftersom jag måste berätta för barnen snarast, ville jag ge M ett litet försprång.

Han satt på toa när jag berättade. Det var bara vi två och det var lugnt runt omkring oss. M hade precis själv nämnt dagiskompisen som har utvecklingsstörning och klassisk autism. Jag sa återigen att autism betyder "ett annat sätt att tänka och att hjärnan funkar lite annorlunda". Därefter hade vi följande konversation:

Jag: "Tänk om Asperger är en slags autism?"
M: "Är det inte det?"
Jag: "Vad tror du?"
M: "Näe!"
Jag: "Men om det är det, vill du veta det då?"
M: "Är det det?"
Jag: "Vill du veta?"
M: "Ja!"
Jag: "Ja, det är det faktiskt. Känns det konstigt?"
M: "Ja, lite..."
Jag: "Vad tror du det beror på? Att du är som XX ('den andre pojken med autism på dagis') eller att du inte riktigt har förstått vad autism är?"
M: "Att jag inte förstått vad autism är."
Jag: "Ja, det finns många olika sorters autism. Du har fiffig autism. Känner du dig annorlunda nu, eller känner du dig som samme M?"
M: "Som samme M."

Han skrattade lite nervöst på slutet, men han tog det jättebra. Blev inte ledsen. Jag nämnde hans mattekunskaper igen och påpekade att de är bra att ha om man vill jobba med att konstruera vindkraftverk. "Tycker t o m de som bygger vindkraftverk att autism är bra?" frågade han mig. "JA!" sa jag och han log förnöjt.

Lite senare frågade jag hur det kändes att veta att han har autism. "Konstigt!" sa han. "Autism har 6 bokstäver". Jag fick räkna efter: "A u t i s m, ja just det! Jag fick räkna efter. Så är det för oss neurotypiska, det är lite svårare för oss att räkna. Jag vet inte det automatiskt som du - jag måste räkna efter." M: "Neurotypisk?" Jag: "Ja, det är så det kallas att jag och de flesta andra är. Det har också ett namn. Är inte det ett knasigt namn så säg?." Nu log han stort och smakade på ordet neurotypisk.

Någon dag senare började han prata om det här med matten igen. Han frågade om en tjej i klassen hade lite svårare för matte. Det är en tjej som är väldigt omtyckt och har lätt för det mesta. Jag anade att M behövde känna att han kan något som inte hon kan. Jag misstänker att tjejen är duktig på matte också, så jag förklarade skillnaden mellan honom och de andra barnen: "Alla barn kan lära sig matte. Det som gör att du är extra duktig är att du lär dig själv. De andra barnen kan också lära sig, men då måste alltid en lärare hjälpa dem. De kan inte lista ut saker själva som du kan." Jag tror inte att han riktigt förstod, men det här kommer jag säga många gånger till. Och det är sant: T ex, när han var 4,5 år listade han själv ut hur multiplikation funkar.