"LEK MED MIG!"

I våras bloggade jag en del om kursen TalkAbility som jag gick. Syftet var att stötta barnen att börja leka mer med varandra. Den var jättebra och numera leker barnen väldigt fint ihop faktiskt. Det märks förstås att M börjar bli stor. Snart fyller han 9 år. Det är inte längre så kul att leka småbarnslekarna. Det märker lillebror av. Idag så ville han bygga med duplo med M. Men M vägrade.

Lillebror skrek: "LEEEK MED DUPLO MED MIG!"

Men M sa nej och gick iväg.

Lillebror stod på sig. Han hade inte någon strategi att ta till, så han skrek högre och flera gånger: "MEN LEEEK MED DUPLO MED MEJ, SÄGER JAG!"

Det lockar ju liksom inte till lek att någon skriker på en. Så jag ingrep. Låg-affektivt, dvs lugnt och lågmält. Jag tog lillebror till mig och viskade i hans öra: "Vi lurar M att vilja leka med dig."

Okej ordvalet "lura" känns lite fel, men är det enda i det läget som får lillebror att komma ur sitt frustrerade tillstånd. Det är kul att luras. Så säger man ordet "luras" till honom, så lyckas man nästan alltid få hans uppmärksamhet. Jag vill att han ska få en tydlig strategi som han minns att ta med sig till dagis, som funkar bättre än att bara skrika rätt ut. (Och egentligen så är det ju lite att luras.)

Jag fortsatte: "Vi hittar på en lek som M tycker är jätteskojig, så han inte kan låta bli att vara med. Vad brukar han gilla att bygga för nåt i duplo?"

Lillebror: "Torn."

Jag: "Okej, vi bygger ett torn med hans favorit-vindkraftverk Trollwind." 

Lillebror log finurligt och började skutta som Tiger i Nalle Puh. Vi satte igång. Hittade en flygplanspropeller som fick vara vindkraftverk. Lillebror blev lite osäker på hur Trollwind ser ut. "Gå och fråga M" sa jag till lillebror. Han ville inte, så jag ropade frågan till M. M kom och tittade, tvekade lite och gick sen igen. Jag upprepade frågan. M kom igen och denna gång så stannade han. Vi hittade en till flygplanspropeller som M fick bygga med. Snart lekte de bra.

När de båda hade lugnat sig och satt lugnt och plockade med duplot så påpekade jag för lillebror att det är fiffigare att locka andra barn med en rolig lek, än att skrika. "Vill du leka med någon som skriker åt dig?" Nä, det ville han så klart inte. Och jag påpekade för M att han faktiskt kan ta reda på vad andra barn föreslår, innan han bara går iväg. För det var ju faktiskt nära att han missade denna skojiga lek. Och det hade han naturligtvis inte velat.

Och naturligtvis så hade M sluppit att leka, om han verkligen inte hade velat. Det måste lillebror lära sig att respektera, även om det är svårt för honom.

TEMA: Leken avlastar föräldrarna

Ibland är det riktigt bra att ha ett normal-tills-vidare-barn. Som idag. Lillasyster ville absolut leka med mig. Hon pekade på en liten madrass som låg i våra sängar och så sa hon:

"Detta är en drake. Detta är hans hals. Och detta är hans.... Eh?"

"Hans ben?" inflikade jag.

"Jaaa!"

Vi kom överens om att leka att en av oss var riddare och den andre prinsessa. Riddaren dödade draken och räddade därefter prinsessan. Det var en rätt enkel och kort lek, men spännande nog för lillasyster. Vi turades om att vara prinsessa och riddare. Jag passade på att ändra handlingen med draken lite grann varje gång jag var riddaren. Och det gjorde lillasyster med. Hon hittade t ex lite bomber (=julgranskulor vi inte fått in på vinden än) att slänga på draken.

Lillebror märkte vad vi höll på med, och stack faktiskt ifrån datorspelet för en gångs skull, för att titta vad vi gjorde. Han ville vara med och leken slutade med att alla hjälptes åt att döda draken. Lillebror visste precis hur han skulle leka. Detta var ju en scen ur Super Mario. Och alla datorspel med skjutande och smockande, har gjort sitt....

Därefter vad det dags för middag. Efter maten gick lillebror och lillasyster raskt tillbaka in i sovrummet. De ville leka mer tillsammans. Denna gång hittade lillebror två gamla sängben och gav den ena till lillasyster. De blev pistoler. Jag höll mig på avstånd denna gång, eftersom jag tycker att det är bättre att barnen leker själva, utan vuxeninblandning. De hoppade runt lite i sängarna (som ligger direkt på golvet), skrattade och pratade med varandra. De turades om att hitta på vad som skulle hända i leken härnäst. Jag tänkte att det var tur att maken (som är allmänt överbeskyddande) inte såg hur vilda de var emellanåt.....

Jag drog mig tillbaka på lämpligt avstånd, och började plocka undan lite saker som låg framme. Kunde dammsuga. Dammsugaren blev ett monster i deras lek, som de aktade sig för. De lekte nog ihop i minst 45 minuter. Tänk vad mycket man hinner städa på den tiden! Och det var ovant att kunna städa så mycket innan klockan var 22, och man själv är helt slut i rutan.... Och det var riktigt, riktigt mysigt att städa till glada barnröster. Jag njöt av stunden.

Så kom bitterheten över mig, mitt när jag hade det som bäst. Tanken "så här har alla föräldrar till ´normala´ barn det hela tiden" bara kom och gick inte att mota bort.

Nu vet jag att det inte är sant. Alla syskon bråkar. De flest föräldrar kämpar med att få tiden att räcka till. Och de flesta småbarnsföräldrar är trötta. Men just då, så kan inte logiken rå på den där känslan av att: 

"Alla andra får det här varje dag, men inte jag. De städar och renoverar sina hus så de ser ut som i möbelkataloger. Sen bjuder de hem vänner på 3-rättersmiddagar och njuter och har trevligt medans barnen leker i det perfekta barnrummet, med gulliga motiv på väggarna."

Alltså, jag är verkligen inte alls någon missunnsam person. Det är inte det. Men jag vill själv ha mer än vad jag har idag. Ha ett fungerande liv på låååångt avstånd från den berömda väggen. Jag tycker att jag förtjänar en sån här stund varje dag, eller åtminstone några i veckan. (Och det gör alla ni andra också. Vi gör ju vårt bästa, eller hur.....)

Nu är bitterheten borta igen, som väl är. Är tillbaka i verkligheten och tänker på det som är viktigast i livet. Ms kärleksförklaring till mig för en stund sen, slog bort alla dumma tankar. Och jag inser att det kanske ändå är på väg att bli bättre i vår familj.

Men det är ändå viktigt att tänka på vilken skillnad "lek eller inte lek" gör. Inte bara för barnens utveckling, utan även för oss föräldrar. Vi har annars 3 barn som kräver ganska mycket underhållning och omsorg, de stunder när de inte leker tillsammans. Vågar jag skriva att det är som "natt och dag", utan att någon tror att jag inte tycker om mina barn?

Imorgon ska jag nog försöka starta fler lekar, om barnen inte gör det själva.... :)

Här hittar ni fler inlägg på tema lek (varav jag själv skrivit några, bland annat om hur vi kommit hit att lillebror faktiskt leker numera):
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref=hl

TEMA: Manual för att leka

Ikväll tänkte jag göra en jämförelse mellan mitt jobb och hur det är att leka. Håll ut! Poängen kommer på slutet.

Jag jobbar som statistisk programmerare. För tillfället validerar jag kod.

Om vi antar för en liten stund att du som läser skulle ta över mitt jobb, för en dag. Skulle du klara det?

Vet du vad "validera" betyder? Vad arbetsuppgiften egentligen är? Vet du något om att programmera? Om programspråket SAS? Vet du vilket program du ska klicka på i datorn? Vet du hur du skriver och kör programkoden? Vad som händer sen? Kan du tolka det som kommer ut? Anpassa dig efter de felmeddelanden du får? Hade du vågat försöka på egen hand?

Eller hade du mest suttit där och stirrat på datorn? Kanske tittat lite försiktigt på kollegorna som satt och knappade. Kanske hade du känt att det inte ens var lönt att försöka? Att du bara skulle riskera göra fel och göra bort dig inför allihopa? Kanske hade du hittat på något annat i smyg. Lagt patiens (om och om igen)? Tittat på facebook? Läst nyheterna? Försökt se upptagen ut, som att du jobbade? Eller hade du smitit in på toa en lång stund med din mobil? Velat åka hem?

Ja, jag tror ni fattar poängen. Det är klart att de flesta av er inte kan allt det där. Ni har inte gått de kurser jag har gått. Och ni har inte jobbat med delar av det där under flera år. Jag kan erkänna att jag inte kan SAS så bra, förstås. Tidigare programmerade jag i ett annat språk. Men den erfarenheten kan jag använda. Har man väl programmerat i ett språk, så är det rätt lätt att lära sig ett annat. Det går lite trögt i början, men man vågar åtminstone försöka själv, med hjälp av stöd från en manual. Och genom att fråga kollegorna. Man vet var man ska börja fråga och frågorna känns inte alltför dumma.

Försök nu tänka er in i hur det är för ett litet barn, kanske med autism och/eller ADHD, som får höra att "nu är det fri lek". Vilken lek? Vem ska han/hon leka med? Med vilka leksaker? Hur börjar man? Var?

Om barnet får veta att man ska leka pirater: Vad gör en pirat? Vad säger de till varandra? Vad har de för saker? Och varför ska man leka detta, över huvud taget?

Barn med autism och ADHD har ofta svårare att föreställa sig saker. De ser inte själva leken framför sig lika tydligt i sitt huvud, som de andra barnen. De har svårare att använda tidigare erfarenheter i nya situationer. De behöver instruktioner och bilder i större omfattning. Och det gäller även leken: De behöver en manual mer än andra barn. Och det finns ju överallt. Vad händer t ex om barnet ovan har sett filmen Peter Pan? Och flera andra piratfilmer?

Okej, nu är ju alla barn olika, och vissa barn med autism har väldigt svår att leka över huvud taget. Eller vill bestämma allt och det ska vara på samma sätt varje gång. Då hjälper kanske inte manualer? Men för mina killar har tydliga lekinstruktioner gjort stor skillnad. T ex så leker lillebror numera:
* Bockarna bruse efter sången, som vi sett i en sångbok och lekt här hemma
* Super Mario, efter favoritdatorspelet och alla lekar där man kan hoppa, springa och ducka.
* Angry Birds (vi säger "arga fåglarna)
* Med bilar, eftersom vi tränat honom på det. Jag har suttit med och hittat på en massa saker som händer på bilmattan.
* Tjuv och polis tack vare spelet Robbery Bob (som mest maken spelat åt honom, i och för sig....) och legofilmer på YouTube.
* Mamma-pappa-barn eftersom jag och lillasyster har lekt det mycket, och han har haft en chans att titta på.
* En stjärn- och planetlek i studsmattan som M lärt honom,. som har sin grund i YouTube-klipp om rymden.
* Kattlekar (med gosedjur), som han sett M och lillasyster leka tillsammans, från början.

Och det går bättre och bättre för lillebror att leka rent generellt. Ofta fixar han andra leker också, med dagiskompisarna. Han har fått tillräckligt med lekerfarenhet för att kunna improvisera själv, och våga ge sig ut i leken. Och framför allt, så tycker han att det är kul. Så var det verkligen inte för ett halvår sen. Då lekte han nästan bara konstruktionslekar. Och helst för sig själv.

Andra TEMA-inlägg från neurobloggarna hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

Ögonleken

I kursboken för Talkability, så finns en lek beskriven i detalj. Den går ut på att man ska få barnet att förstå att man kan se på andra människors ögon, vad de tittar på.

Ofta så kanske barnen inte tittar i ansikten, eftersom det är jobbigt för dem. Tanken med leken är inte att tvinga barnen att titta en i ansiktet hela tiden, utan bara att lära dem att det finns information att få från folks ansikten. Så att de kan titta om/när de vill, efter sådan information.

Författaren föreslår att man gömmer olika saker som barnen gillar i ett rum: Nötter, russin, små presenter eller kanske godis om man vill motivera barnet lite extra. Och så tittar man bara på de olika sakerna, utan att ge verbala ledtrådar (mer än att förklarar hur leken går till). När barnet ser vad man tittar på, så upptäcker det sakerna som de ska få.

Vissa barn har kanske svårt att förstå leken och då kan man gå nära och peka på sitt ansikte.

Denna lek var alldeles för lätt för mina söner. De tittar i ansikten hela tiden numera, på eget initiativ. Jag tycker att detta blivit mycket bättre sen vi la om kosten. Jag testade dem genom att titta runt på olika saker i rummet, och de såg direkt vad jag tittade på, så jag skippade faktiskt leken för egen del. Men jag ville ändå nämna den för er.

För övrigt så rekommenderar jag kursen, eftersom den innehåller 4-5 hembesök á 2 timmar av den som håller i kursen. I vårt fall BUPs logoped. Även om vi redan gör delar av det som står i kursen, så är det otroligt värdefullt att hon kommer in med sina  "professionella ögon" och kan ge tips på vad vi mer kan göra för att stötta barnen i leken och med kommunikationen. Rätt lyxigt faktiskt! :)

Bensprallsleken

Vi brukar leka en klassisk men effektiv lek. Den leker vi när någon är lite för sprallig och springer runt över sin förmåga. Som ikväll, när lillebror sprang runt i hög fart på ovanvåningen, där det finns en hel del saker att ramla in i.

Jag fångade in honom med mina armar, mjukt men bestämt. Jag kittlade och busade med honom, och la honom på rygg. Sen tog jag ett tag om varje fotled på honom. Jag sa att han var ute och sprang i en skog. Han var med på noterna och tittade förväntansfullt på mig. Sen sprang han ifrån ett troll, ett spöke och en haj. Oj, vad de små benen sprallade varje gång något läskigt dök upp. Han sprang "super-duper-snabbt", och så fick hajen en smocka. På väg därifrån hittade han ett äppelträd och smaskade i sig två äpplen. Tyvärr så fastnade skalet mellan tänderna. Han blev lite trött, men som tur var hittade han en liten bil och började köra hem till mamma, för att peta tänderna. Och när vi ändå var inne på toaletten så passade vi även på att borsta tänderna. ;) Därefter var det läggdags med pappa.

Leken passade perfekt. Tröttade ut honom, och jag fick honom in till tandborstningen utan protester. Han söker ofta spänning, så att det var lite läskiga figurer han sprang ifrån gjorde det extra effektivt. Hans spänningsbehov blev uppfyllt.

Vi leker Angry Birds

I måndags på kursen Talkability, pratade vi om att leka utifrån barnets intressen. Vi har tidigare lekt Super Mario, som lillebror är mycket intresserad av. Vi har lekt Super Mario både hemma och på lekplatsen. Min läsare Hanna fick mig att inse att vi missat att leka "Arga fåglarna" (=Angry Birds), efter det datorspelet. (Sammanfattat om spelet: Grisarna har ätit upp fåglarnas ägg. Man hjälper fåglarna att hämnas genom att skjuta dem med en slangbella på grisarnas hus, så att det rasar.)

I morse tyckte jag det var dags för ett försök att få barnen att leka detta tillsammans. Vi letade upp de leksaksgrisar vi hade hemma, tog fram lite klossar och byggde olika banor. Jag hittade några självlysande stjärnor, som vi inte fått upp i taket i sovrummet ännu. Sicken tur! Fast annars hade man kunnat tillverka dem av papper. De fick motsvara stjärnorna i spelet, som man får när man klarat en bana. Lillebror hittade på en massa andra saker: Att det fanns flygande stjärnor, att grisarna sköt tillbaka (kanonen syns i bild), vad olika tillbehör kostade, hur många liv vi hade, bonusbanor osv osv.

Vi hade som tur var dessa fåglar. Ju mer likt verkligheten man kan leka, desto lättare är det att få med lillebror i fantasin. Men han är samtidigt flexibel. Jag slängde in en extrafågel (se bilden), och den fick vara med. Kanske för att den "pratade" med honom, initialt... Rätt mycket går, om man leker fram det, berättar fördelarna med varje ny sak, och ger honom lite tid att vänja sig vid det nya.

Jag passade på att prata lite om ansiktsuttryck med lillebror, och frågade hur grisarna och fåglarna kände sig. "Glada" var svaret. Då frågade jag lillebror hur han hade känt om någon hade ätit upp hans ägg. "Arg!" svarade han. Jag påpekade att fåglarna hade sänkta ögonbryn och faktiskt såg rätt arga ut. Han höll med. Så bad jag honom göra sin arga min. Han märkte själv att han sänkte ögonbrynen.

Vi har prata om detta med att förklara ansiktsuttryck på Talkability-kursen. Rätt självklart, men hur ofta tar man sig egentligen tid att förklara? Enligt kursen, ska man göra ansiktsuttrycket tydligt och långsamt, ge barnet tid att titta och tänka, förklara med ord hur man känner sig och eventuellt peka på sitt ansikte om det behövs. Man kan även göra ljudeffekter eller säga något knasigt ord, för att fånga barnets uppmärksamhet.

Även lillasyster hittade på en bana. Hon ville ha ballonger som grisar och det gick förstås bra det med. När jag ritade dit ett ansikte och knorr på en rosa ballong, så accepterade lillebror den som en gris på sin bana.

Jag tyckte först att vi skulle stå en bit bort och kasta fåglarna, så vi skulle härma kastparabeln, som finns i spelet. Men lillebror och lillasyster tyckte att det var för svårt att träffa, så de gick fram och slog ner husen med fåglarna i händerna. Där fick jag vara flexibel....

Efter att vi hade lekt ett tag, tröttnade lillebror och sökte upp iPaden, och började spela själva spelet. Jag lät honom hållas. Förmodligen var han trött och behövde vila. Och om han spelar spelet lite, så kanske han få fler idéer till leken nästa gång vi leker?

Tyvärr var inte M intresserad av att vara med. Kanske nästa gång?

Rollekar

Jag går en kurs som hålls av habiliteringen och som heter Talkability. Det är en Hanen-kurs som kommer pågå under totalt 8 tillfällen i vår. Och det kommer vara 4 hembesök av logopeden som håller i kursen. Det känns rätt lyxigt faktiskt. Och det är sååååå skönt att någon gång ibland träffa andra föräldrar till NPF-barn. Bara att gå dit och kunna slappna av och prata om sina barn med gelikar, utan att känna sig dömd, är en underbar känsla.

Syftet med kursen är att hjälpa barnen tolka de sociala icke-verbala signalerna, stötta dem i kommunikationen och att hjälpa dem komma igång med leken med andra barn. Jag går kursen, eftersom jag känner att vi redan testat allt vi själva kommit på. Och eftersom barnen behöver mera stöd med detta. Jag kommer förmodligen att skriva fler inlägg om kursen under våren. Om någon blir nyfiken, så finns kursboken att köpa. Klicka på länken ovan. Notera dock att den är på engelska.

En del av sakerna som kursen handlar om är rätt självklara, men ändå bra att bli påmind om. Som t ex det här med att få barnet att leka kring sina intressen. Att det är en bra inkörsport. Lillebror gör ju det, men det är mest konstruktionslekar och att köra med bilar.

Det som saknas lillebror är rollekar. Det märks att han gärna vill, men inte riktigt vet hur. Han tittar ofta nyfiket på. Det är dock mest som teater för honom. Jag tror att rolleken är viktig för mentaliseringsförmågan, alltså förmågan att kunna sätta sig in i andras situation. Det borde till exempel vara svårare att förstå sin pappa, om man aldrig lekt att man själv är pappa. När man leker rollekar, så antar man ju andras identitet, och har lättare att känna andras känslor. Lillebror har ofta svårt att förstå andra, och delvis så hör det åldern till. Han är ju bara 5 år. Men varför inte hjälpa honom lite extra med detta redan nu?! Det kan ju inte skada, så länge han tycker att det är kul.

Han behöver även veta en del om leken i förväg. Ha lite erfarenhet. En gång lekte han Bockarna Bruse på dagis och det gick jättebra, just för att det var tydliga roller som han kände till. Han hade hört sången innan. Och som tur var, hade vi även lekt den leken här hemma. Men det var lite svårt för honom att vara något annat än mellanbocken på dagis, eftersom han är mellanbarn och enbart varit mellanbocken här hemma. Jag borde förmodligen ändrat på ordningen på barnen när vi lekte, men så långt tänkte jag inte då.

Ikväll gjorde jag ett lyckat försök att få med honom i leken. Det var under min och lillasysters vanliga mamma-pappa-barn-lek (som hon kräver av mig varje dag). Jag tog våra "barn", två gosedjurskatter, och sa att de spelade iPad (två miniräknare), med en iPad-bil (en vanlig plåtbil). Det älskar lillebror själv att göra, så han var snabbt med på noterna. Och ville vara pappan.

Därefter lekte vi att ett av "barnen" fyllde år, och vi hade barnkalas. Lillebror hade ju sitt barnkalas i lördags, så hur kalas går till var färskt i minnet. Speciellt alla godsaker. Lillebror engagerade sig verkligen i "barnens" kalas. Gav "barnen" godis och saft. Pratade med dem. Och det var viktigt för honom att få vara pappan under hela leken.

Lillasyster hade däremot lite svårt att acceptera att det var lillebror som var pappan, inte jag som det brukar vara. Det krävdes att vi inte talade högt om den saken, dvs vem som egentligen var pappan. Jag försökte med att barnen hade två pappor, men då bara skrek hon: "Barnen vill bara ha EN pappa." Den där envisheten och viljan att bestämma allt, behöver vi jobba lite med hos henne, om det ska funka mellan barnen. Inte ska det vara lätt..... ;)

Men till slut, så blev alla nöjda. Jag vill så innerligt att de två ska hitta varandra i leken, och utan att göra utfall mot varandra (som det är just nu och alltid har varit). Lillasyster kan absolut lära lillebror leka rollek. Och båda två behöver leka med en jämnårig, inte med mig. Och hur mycket jag än älskar mina barn, så hinner jag inte leka med lillasyster all tid hon är vaken (vilket är precis vad hon vill). Jag behöver naturligtvis göra vuxensaker också för att vardagen ska flyta på. (Ja, jag brukar ta med henne på det mesta, men ibland måste jag få vara ifred en stund, och inte ha en "svans" som vill bestämma över mig.) Och maken har motsvarande situation, för det är han som får underhålla lillebror och hjälpa honom med iPaden och spela alla spel som han inte klarar. Spel som gör att det låser sig för lillebror. Vi som skaffade tre barn tätt, för att de skulle leka med varandra. ;) Får hoppas Talkability-kursen ger bestående resultat.

Lek - mänsklighetens kärlekshistoria

Jag tittar/lyssnar just nu på en föreläsning av Hilde de Clercq på Urplay. Den är 2 timmar lång, men jag ska försöka ta till mig allt hon säger. I början diskuterar hon det där med vanliga barns lek. Att barn har något slags kärleksförhållande till sina leksaker. 

"The faithfulness of a child to his toys through the centuries is one of the great love stories of mankind."

(Frazer, 1972)

Hon säger att eftersom barn med autism leker i mindre utsträckning, så missar de detta kärleksförhållande. Helt eller delvis, antar jag att Hilde menar.

Det kändes väldigt knäckande att tänka så. Jag har mera tänkt, att sönerna inte lider så mycket av att inte leka. Men det är ju helt klart något de missar. Både något som är kul och något som behövs för deras utveckling.

Visst leker killarna ibland, och ofta tillsammans. Idag lekte de tillsammans med duplo. Det var jag som startade leken. Jag vill ju försöka få igång lite "vanlig" lek hos dem, om det går. Duplogubbarna gjorde lite olika saker med bilarna i sitt garage. Killarna övergick dock raskt till någon slags konstruktionslek, då de gjorde en fästning av det som jag hade tänkt som ett garage. Det var i och för sig en rätt avancerad konstruktionslek, när de diskuterade hur de skulle försvara sig mot tjuvarna. Jag lät dem hållas. Klart att den leken fyller någon funktion den med, om inte annat socialt genom att de båda får jämka med varandra.

Jag jämför dock deras lek med hur lillasyster leker. Hon vill leka mamma-pappa-barn, med mig. Jag ska vara pappan, och hon mamma, dvs mig. Tillsammans har vi tre barn. Självklart fyller leken sin funktion. Hon behöver den för att förstå mig. Jag hittar på att våra barn busar, och gör rätt lika saker som hon gör, t ex kan de inte vänta, utan tjatar. På ett kul sätt naturligtvis, så lillasyster skrattar och känner igen situationen. Hon tjatar inte lika mycket längre faktiskt, sen vi börjat leka den leken. När hon leker mamma-pappa-barn med maken, är hon alltid pappan och maken mamman. Hon leker alltså alltid att hon är den föräldern som hon leker med.

Klart att flera års missad rollek, gör att man får svårare att förstå andra. Om man inte leker att man tar andras perspektiv som barn, så är det svårare att göra det på riktigt som vuxen. Jag tänker att det ändå kanske går att kompensera detta delvis, genom att använda sönernas starka logik och omformulera situationer, såsom jag brukar: "Hur hade DU känt om...."

Jag har tänkt på det tomrum som ändå måste uppstå inom barnet. Vad ska de göra istället för att leka? Jag minns hur M snurrade på hjulen på leksaksbilar som liten, när han inte förstod poängen med att köra med dem. Eller fastnade på detaljer. Eller tog sönder saker för att se hur de var konstruerade.

Jag tänkte lite till, och kom på att förutom med konstruktionslekar, så har nog killarna fyllt det där tomrummet med datorspel. Just nu vill båda spela spel tillsammans, mest hela dagarna. De får inte göra detta hela tiden, men rätt så mycket faktiskt. Det är av tre anledningar:

1. Om de nu inte leker och har förlorat en "kärlek" i livet: Ska vi då ta en annan ifrån dem? Kärleken till datorspel. Bo Hejlskov Elvén påpekar att många spel är sociala, och att de därför är bra för många barn med speciella behov. Överläkaren på autismteamet här i Lund där vi bor, rekommenderar datorspel som arbetsminnesträning. Det är kanske inte så farligt som folk i allmänhet har för sig? Man hör ofta att barnen max får spela 1 timme om dan - sen ska de leka eller röra på sig. Det gäller kanske mest neurotypiska barn? Om man har barn som ständigt är i rörelse även när de spelar spel (pausar spelandet några sekunder och springer en runda i huset eller bara står och skuttar upp och ner), då faller det senare argumentet. Och som jag skrev ovan, så leker de ändå inte som andra barn, så vad ska de göra istället när man stängt av datorn? Speciellt nu på vintern när det är så kallt att det knappt går att vara ute. Mera konstruktionslekar? Är det bra för utvecklingen att bara leka konstruktionslekar hela dagarna?
2. Båda sönerna är faktiskt rätt duktiga på datorspel och datorer. Lillebror är alltid den som får hjälpa till med Ipaden på dagis. Till och med fröknarna frågar honom om hjälp. Det här är en styrka sönerna kan ha med sig genom livet. Man behöver inte vara bra på allt, men det kan vara skyddande att vara bäst på något. Jag jämför med när maken spelade fotboll som barn. Han var ständig bänkvärmare, men klarade sig ändå rätt bra mentalt. Han var nämligen bäst på att lägga straffar och fick alltid komma in när det var dags för det. Han klarade att sitta på bänken alla matcher, tack vare detta. Det var helt enkelt skyddande för hans självkänsla, att vara bäst på något moment. (Så hoppas jag dock inte att tränarna gör mot barn idag, utan att alla får komma in och spela lite.)
3. Hemma måste de få vila upp sig. Aspergare har extra stort behov av att ladda batterierna, eftersom deras energi tar slut snabbare. Det får finnas en gräns i hur mycket de behöver öva på sina svårigheter.

Jag har även skrivit om fördelar med datorspel i detta inlägg.

Det är okej att göra misstag

Det här sommaren har vi pratat mycket med barnen om misstag. Att alla människor gör misstag. Att det är okej. Att det är en del av att vara människa. Att vuxna gör misstag. Att barn gör misstag. Men att man alltid säger förlåt och försöker bättra sig och helst inte upprepa misstaget.

Även mamma och pappa gör alltså misstag. Och när vi föräldrar gör misstag, så ber vi barnen om ursäkt. Eller när man tycker att den andre föräldern gjort ett misstag, så påminner (=hjälper) vi varandra om att be barnen om ursäkt. Och även barnen har börjat be oss och varandra om ursäkt, betydligt oftare.

Ms resursperson berättade om en händelse idag. Ms kompis från i våras, en klasskamrat, ville absolut leka med M. Fler barn ville vara med och det gick bra först, men helt plötsligt blev kompisen ledsen.

Då gick M fram till honom och frågade: ”Vad är det som inte känns bra just nu?”
Kompisen: ”Du pratade inte så mycket med mig.”
M: ”Förlåt, det var ett misstag. Jag ska prata mer med dig.”
Sen var allt bra igen, och snart ska killarna leka här hemma.

Barn gör som man gör.... Och M svarar tydligen bättre på social träning, än vad jag hade vågat hoppas på. Klart jag blev jättestolt! Han fick mycket beröm och jag vände även på situationen verbalt, och frågade hur han hade känt om någon hade gjort så mot honom. "Blivit glad!" svarade han.

Jag har hört att man inte alltid måste göra rätt, för att vara en bra förälder. Huvudsaken är att man oftast gör rätt. Då förlåter barnen en, för ens misstag. Däremot ska man aldrig kräva av barnet att det förlåter en. Det har jag läst i böcker om barn och jag håller med. Det är så lätt att säga: "Förlåter du mamma?" när man har dåligt samvete för något. Men det blir en onödig börda på barnet. Barnet är ju i beroendeställning till en. Och älskar en och ser upp till en. Vad ska det svara? Klart det säger ja, även om det inte menar det. Det bästa är att bara be om förlåtelse och sen lämna det upp till barnet. Att inte diskutera alls om man verkligen blev förlåten eller inte. Och de flesta barn är väl rätt förlåtande, till slut? Eller?

Att respektera aspergares behov av att få vara ifred

Idag hade M en bra förmiddag tillsammans med avlösaren. De gick på långpromenad och allt var frid och fröjd. Direkt när hon skulle gå kom hans två kusiner, hans faster och farmor på besök. Jag tror att han egentligen hade behövt bajsa när avlösaren gått, som han ofta gör. Som jag berättat innan, har han svårt att bajsa när det är någon utomstående här hemma. Det brukar funka att avlösarna är här om M bajsar på ovanvåningen och de är på nedanvåningen, men om han får välja, gör han det när de har gått. Anledningen är att han är rädd att det hörs.

Jag tvingade in M på toaletten 3 gånger när släktingarna var här, men han kunde ändå inte bajsa. Och humöret blev inte bättre för att han åt och drack lite. Eftersom det inte hjälpte 3:e gången han varit inne på toaletten i 10 minuter och försökt, sa jag till honom att det var okej att han lekte för sig själv på ovanvåningen ett tag. Det var ju inte direkt socialt mot kusinerna, men bättre att han inte är med, än att han är med och ylar hela tiden.

Han stannade faktiskt där uppe tills de skulle åka hem och när klockan började bli dags frågade han, som han alltid brukar när han är riktigt bajsnödig, när de skulle åka hem. Då ville hans äldsta kusin gå upp och leka med honom. När hon inte fick det, eftersom hon skulle åka hem, blev hon ledsen och kröp ihop på trappan utanför vårt hus och vägrade hoppa in i bilen. Jag sa åt M att han skulle komma ner och ge henne en hejdå-kram och förklara att det inte berodde på henne, att han inte velat leka. Och det gjorde han, snäll som han är, och kusinen blev lite gladare.

Jag berättade för svägerskan att M vet om sin dubbeldiagnos, så hon fick gärna "sätta namn på det" om hon ville. Jag tror att hon skulle göra det, vilket gör mig glad. Jag vill ju inte att lilla kusinen ska vara ledsen och få dålig självkänsla.

Det är en svår balansgång, det här med att leka med andra barn. Ibland måste man tvinga sitt aspergerbarn att komma ur sin "bubbla" och vara med. Andra gånger måste man inse att barnet verkligen behöver få vara för sig själv en stund och "ladda batterierna" eller att barnet mår dåligt och inte klarar att bita ihop om det måste vara tillsammans med andra. Idag var det nog en kombination av dessa två för M. Förklaringen att aspergare måste gå undan är överkänsliga sinnen. Om man blir helt överladdad av intryck, är det nästan tvunget att man får vara för sig själv en stund. Det gäller oss alla. Aspergare blir bara överladdade lite snabbare än oss andra, eftersom de ser, hör och/eller luktar nästan allt. Det måste vi neurotypiska ha förståelse för och respektera! Men det jag hade önskat från samtliga vuxna aspergare och personer med aspergerdrag i mitt liv, är en tydlig förklaring på att "Nu klarar jag inte alla intryck längre. Jag måste gå undan en stund. DET BEROR INTE PÅ DIG." Jag tycker att de smusslar och skäms över detta helt i onödan, för att vi inte förstår dem och tvärt om klandrar dem. Men samtidigt, om de inte är ärliga, hur ska folk omkring dem kunna förstå? Det bygger förstås på att att de själv vet om att de borde haft en diagnos...

Mitt "kameratänk": Ibland måste man våga släppa taget

Idag var maken iväg en sväng, lillasyster sov och jag passade på att plocka undan lite medan killarna lekte på var sitt håll. M behöver oftast mycket planerade aktiviteter, för att han inte ska fastna i sin egen värld och sitt viftande, men jag orkade bara inte i eftermiddags. (Det har varit lite mycket, de senaste dagarna.) Okej, många gånger leker han samtidigt som han viftar, men alltid för sig själv och oftast ungefär samma lekar. Ska syskonen få vara med måste vi alltid styra upp leken samtidigt som M blir sur och skriker, och det går inte många minuter innan M springer iväg och gör något annat.

Men helt plötsligt idag lekte de tillsammans med (gosedjurs-)katterna i tältet, utan att jag hade gjort något. De pratade, skrattade och hade det mysigt. Det var en underbar stund för mig när jag upptäckte det. Jag stod nog bara förvånat och tittade, innan jag gick efter kameran och filmade. Sen helt plötsligt råkade de i luven på varandra. Jag avvaktade och tänkte att de kunde få försöka lösa sina konflikter själva. Och det gick bra. Snart lekte de glatt igen. Det höll på så fram och tillbaka i säkert en timme, men mest hade de kul ihop(!!).

Tänk att det kunde gå så bra, fastän vi inte var där och stöttade! Mycket är det nog tack vare att lillebror blivit tillräckligt bra med talet och är en tuff och envis liten kille som står på sig när M inte svarar, men vi måste absolut hålla oss i bakgrunden mer framöver. Jag ska försöka tänka mig att jag har en kamera i handen, även när jag inte har det. Jag observerar och dokumenterar, men ingiper bara när det verkligen behövs.

Man håller lite extra koll på ett barn med autism av förklarliga skäl. Men om man aldrig ger dem chansen att själva närma sig andra barn, om man alltid är där och tolkar och stöttar, ger man dem inte chansen. Det blir en självuppfyllande profetia, att de har svårt att kommunicera med andra barn.

En liten reservation, dock: Senare ville lillebror att M skulle komma och köra "Bobby-bil" med honom. M var helt inne i sin egen värld. Lillebror tjatade och tjatade, så då gick jag helt sonika och tog M i handen och ledde honom till Bobby-bilen. Han hade absolut inget emot det, utan tvärt om. De körde tillsammans en lång stund på trädäcket och tramsade och hade jättekul. Man måste nog hålla ett litet vakande öga på när syskonet kämpar och kämpar utan att nå fram; när autisten är för mycket i sin egen värld. Det är lätt att syskonet tolkar det som att autisten inte vill leka, när autisten kanske faktiskt vill, men inte hör frågan.

Nu har vi berättat i klasserna

Nu har vi berättat i klasserna: I Ms klass och i hans två parallellklasser. Det gick jättebra! Skolpersonalen rapporterar att M blivit lugnare och mer harmonisk, samt söker sig mer till de andra barnen. Och han förklarar gärna för de andra barnen, hur han känner det. En liten flicka hade undrat om han kunde känna sig kär och hur det kändes: "Jag är redan kär!" och "Det känns ännu bättre!" hade han svarat. Strålande självkänsla, eller hur?!

Det var i förra veckan som vi berättade i hans klass. Barnen var jätteduktiga, lyssnade och försökte verkligen förstå honom. Flera av dem räckte upp handen och sa att de också var rädda för höga höjder. Det tyckte jag var mycket bra, för det visar att man kan ha vissa av dessa egenskaper utan att ha Asperger och att det finns många likheter mellan M och klasskamraterna. Jag kom på att förklara för dem att det känns för M när han klättrar, som det hade känts för dem (som inte är höjdrädda) att klättra högt upp på ett höghus. Vem hade vågat det? frågade jag. "Inte jag!" sa flera av barnen och verkade imponerade av att M vågar genomföra hinderbanans balansgång.

Sen fick jag hjälp av en liten flicka som sa att M har svårt för höga ljud. Det hade jag ju glömt i min lista. Så fick vi prata lite om överkänsliga sinnen och att M har en inre "förstärkare", likt de man behöver till elgitarrer.

Något som jag också tog upp, men som jag inte skrev i mitt tidigare inlägg, var att nämna att vi flesta andra kallas neurotypiska. Jag tycker att det ger en bra balans, dvs att det inte bara är barnen med funktionshinder som har ett namn på hur de är. Barnen och personalen smakade på ordet "neurotypisk" en stund.

Det allra häftigaste var det som hände idag, när vi berättade i parallellklasserna. En annan pojke berättade för första gången att han också har ADHD, efter att han hört M säga det. Jag hade faktiskt inte tänkt nämna termen ADHD, eftersom den utredningen inte är klar. Jag sa "lite myror i byxorna" (men förklarade att det inte är myror på riktigt). Men då sa M själv att det kallas för ADHD, och det var då det lossnade för den andre killen. Senare på rasten sökte han upp M och sa att de skulle gå och gräva i sandlådan. Och därefter gick de med I (Ms resursperson) till lekplatsen. Den andre killen klättrade upp högt i ett torn och ropade på M. Då blev M ledsen och sprang till I, som genast förklarade för killen att M tycker det är läskigt. "Ok, då går vi ner och snurrar på klockan istället", sa han bara och så gjorde de det. Den här killen verkar fantastiskt bra, eftersom han tar tag i M och hittar på saker de ska göra tillsammans, men ändå respekterar M för den han är. Precis vad M behöver! Dessutom, den här killen behövde nog också få berätta, och en vän med samma diagnos! Detta bekräftar ännu mer, hur bra det är för alla barnen att de vet om varandras olikheter. Tänk annars om M och den här killen gått ovetandes om varandra under många år, och försökt dölja sina funktionshinder och kanske t o m skämts. Huh, jag ryser åt tanken!

Barn är så naturliga i den här åldern och lägger de inte så mycket värderingar själva. Och spontana. De vågar fråga och berätta, utan att skämmas. Ett av barnen i klassen berättade ogenerat att han bajsat i en plastpåse när de renoverade. Ett annat barn berättade att hans mormor kissade i en skokartong en gång när hon gick i sömnen. Förutom det humoristiska i detta, så är det ett bra exempel på att saker oftast inte är konstiga eller pinsamma i den här åldern.

Att leka med kompisar

M har nästan aldrig frågat efter kompisar. Han vill helst inte leka med andra barn. Han trivs bäst när han leker för sig själv och får bestämma allt. Vi kallar honom skämtsamt för "Tjuren Ferdinand" ibland när han inte hör. Men det är kanske inte så konstigt när man har svårt för förändringar och har svårt att tolka ansiktsuttryck och kroppspråk. Att leka med andra barn innebär ju konstant att det händer oväntade saker och mycket kommunikation barn emellan sker ju genom just ansiktsuttryck och kroppspråk.

Därmed inte sagt att vi låtit honom hållas, för stackars det barn som aldrig lär sig leka med andra barn. Tänk vad utanför han måste känna sig när de andra barnen leker med varandra. Och han missar viktiga bitar av barns utveckling. När han gick på dagis jobbade de jättemycket med detta. Det gjorde vad de kunde för att få med honom i leken, t ex satte honom vid legot och tog sen dit andra barn. Ibland funkade det rätt bra!

Sen en månad tillbaka har M fäst sig vid en liten kille i klassen. Han gjorde några katter i lera som M gillade. Det var som att det gick upp för M att den här killen kan ge honom nya skojiga intryck. Jag vet inte om det är ömsesidigt. Det verkar tyvärr inte så, när jag ser killen i skolan. M vill gärna bjuda hem honom för att leka. Naturligtvis får han det, men vi har sagt att han först måste lära sig leka med sin lillebror. Det är av två anledningar: Den första är lillebrors känslor. Hur känns det för honom att M inte vill leka med honom, men tar hem andra barn att leka med? Det skiljer 3 år mellan dem, så de borde kunna lika ihop, speciellt som M är lite efter andra 6-åringar och lillebror väldigt bra på att leka. Den andra är att vad händer om skolkamraten kommer hem och M inte leker med honom? Om M ska bestämma allt? Då kommer han nog aldrig tillbaka!

Idag tog jag fram ett pyssel tillsammans med mina pojkar. De skulle sätta olikfärgade plastpluppar på en genomskinlig platta, som man kunde byta bakgrund till. M började med att vilja bestämma allt. Då sa jag till honom att ingen vill leka med honom när han är så där. "Vilket väljer du: Att bestämma allt och aldrig få några kompisar eller att bestämma hälften och ha en kompis?" Han valde det senare, och sen lät han lillebror sätta (ungefär, vi kör inte med mm-rättvisa) hälften av plupparna och bestämma bakgrund varannan gång. En bra övning för båda två!