Idag hade M en bra förmiddag tillsammans med avlösaren. De gick på långpromenad och allt var frid och fröjd. Direkt när hon skulle gå kom hans två kusiner, hans faster och farmor på besök. Jag tror att han egentligen hade behövt bajsa när avlösaren gått, som han ofta gör. Som jag berättat innan, har han svårt att bajsa när det är någon utomstående här hemma. Det brukar funka att avlösarna är här om M bajsar på ovanvåningen och de är på nedanvåningen, men om han får välja, gör han det när de har gått. Anledningen är att han är rädd att det hörs.
Jag tvingade in M på toaletten 3 gånger när släktingarna var här, men han kunde ändå inte bajsa. Och humöret blev inte bättre för att han åt och drack lite. Eftersom det inte hjälpte 3:e gången han varit inne på toaletten i 10 minuter och försökt, sa jag till honom att det var okej att han lekte för sig själv på ovanvåningen ett tag. Det var ju inte direkt socialt mot kusinerna, men bättre att han inte är med, än att han är med och ylar hela tiden.
Han stannade faktiskt där uppe tills de skulle åka hem och när klockan började bli dags frågade han, som han alltid brukar när han är riktigt bajsnödig, när de skulle åka hem. Då ville hans äldsta kusin gå upp och leka med honom. När hon inte fick det, eftersom hon skulle åka hem, blev hon ledsen och kröp ihop på trappan utanför vårt hus och vägrade hoppa in i bilen. Jag sa åt M att han skulle komma ner och ge henne en hejdå-kram och förklara att det inte berodde på henne, att han inte velat leka. Och det gjorde han, snäll som han är, och kusinen blev lite gladare.
Jag berättade för svägerskan att M vet om sin dubbeldiagnos, så hon fick gärna "sätta namn på det" om hon ville. Jag tror att hon skulle göra det, vilket gör mig glad. Jag vill ju inte att lilla kusinen ska vara ledsen och få dålig självkänsla.
Det är en svår balansgång, det här med att leka med andra barn. Ibland måste man tvinga sitt aspergerbarn att komma ur sin "bubbla" och vara med. Andra gånger måste man inse att barnet verkligen behöver få vara för sig själv en stund och "ladda batterierna" eller att barnet mår dåligt och inte klarar att bita ihop om det måste vara tillsammans med andra. Idag var det nog en kombination av dessa två för M. Förklaringen att aspergare måste gå undan är överkänsliga sinnen. Om man blir helt överladdad av intryck, är det nästan tvunget att man får vara för sig själv en stund. Det gäller oss alla. Aspergare blir bara överladdade lite snabbare än oss andra, eftersom de ser, hör och/eller luktar nästan allt. Det måste vi neurotypiska ha förståelse för och respektera! Men det jag hade önskat från samtliga vuxna aspergare och personer med aspergerdrag i mitt liv, är en tydlig förklaring på att "Nu klarar jag inte alla intryck längre. Jag måste gå undan en stund. DET BEROR INTE PÅ DIG." Jag tycker att de smusslar och skäms över detta helt i onödan, för att vi inte förstår dem och tvärt om klandrar dem. Men samtidigt, om de inte är ärliga, hur ska folk omkring dem kunna förstå? Det bygger förstås på att att de själv vet om att de borde haft en diagnos...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar