M har blivit rätt långhårig nu i sommar. "Dags att klippa håret!", sa maken och jag idag vid matbordet. M protesterade ovanligt bestämt denna gång. I över 2 år har han velat spara till långt hår, för att kunna se ut som Bon Scott, den avlidne sångaren i AC/DC. Vi har sagt nej, eftersom han varit liten. Det är inte praktiskt att ha långt hår när man är liten och springer omkring och leker. Håret kan fastna i klätterställningar osv. Men han har haft halvlångt hår, eftersom han velat det. Barn har rätt att bestämma över sin egen kropp, i den mån det går. Och nu tyckte vi att det var dags att han fick bestämma sin hårlängd helt själv, så vi sa ja.
Vi tycker båda att det är fint med långt hår på pojkar. Om jag ska vara ärlig, tycker jag det är väldigt synd att alla klipper håret kort på sina små pojkar så fort det växt ut, bara för att man ska. Håret får liksom ingen chans att visa hur vackert det är. Lillebror har halvlångt, vågigt ljusblont hår och han är så vacker i det.
Nu blir det alltså midjelångt hår på M, även om det tar sitt lilla tag. Han har lovat att gå med på att vi borstar eller kammar det morgon och kväll, att luggen måste klippas, samt att vi toppar längderna när det behövs. Det känns lite lustigt, för M är så lik mig till utseendet. Jag hade långt hår i den åldern, så han kommer förmodligen fortsätta se ut som mig som barn, fast pojke.
Och han vet om att många felaktigt kommer tro att han är en flicka. Det händer redan titt som tätt, men det tror jag inte är något problem, eftersom han är väldigt stark i sig och förmodligen bara kommer svara att han är en kille som är hårdrockare. Då brukar man ha långt hår. Så har vi svarat alla gånger hittills, och det har aldrig varit något problem. Han har flera förebilder, bl a en kille på skolan som har så där långt hår som han vill ha och som är jätteduktig på fotboll. Jag tror faktiskt inte att mobbing kommer vara något problem. Och om det skulle vara det, så går det ju väldigt snabbt att klippa honom...
Om vi nu hade sagt till M att han tvunget skulle ha kort hår, eller fortsätta ha halvlångt hår för att inte sticka ut. För att fortsätta vara som "alla andra". Vad hade vi då egentligen sagt till honom? Att man måste vara som alla andra och ska akta sig för att sticka ut... Inte rätt sak att säga till ett diagnosbarn... Så får man faktiskt inte säga till ett diagnosbarn, och jag tycker inte man ska säga så till något annat barn heller. Nej, då är det mycket bättre att stötta barnen att vara sig själva, vad det än må vara. Se till att de blir riktigt trygga i sig själva och hjälpa dem samla argument att använda när de står upp för sig själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar