Studsmatta och basket

Jag bara måste skriva ett inlägg till om hur bra studsmattan varit för M, på många sätt (och även för syskonen). Han har verkligen gått framåt i den, rent motoriskt. Han älskar att hoppa, och gör det varje dag. För oss är det också en avlastning, eftersom han är så lycklig i den och tränar sin kropp samtidigt och får spralla av sig lite av energin han har i kroppen (p g a hans ADHD). Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva för er exakt hur han gått framåt. Det är som om han blivit mer vän med sin kropp på något vis. Mognat. Som om koordinationen blivit bättre. Det var likadant när han fick en egen gunga. Pusselbitarna föll på plats och han lärde sig själv, utan att härma andra. Det är ju bl a det många aspergare har svårt för; att härma p g a få spegelneuroner i hjärnan. (Enligt nya rön.)

Och det ser faktiskt rätt bra ut när han hoppar. Vi har haft en del bollek i studsmattan med barnen. M har lärt sig studsa igång en av plastbollarna med sina hopp. Han börjar hoppa försiktigt, och ökar på mer och mer. Rätt snart studsar han och bollen högt i takt. Tänk, jag hade aldrig trott att han skulle lyckas med nåt sånt bolltrix överhuvud taget... Än mindre komma på ett själv! Men det kanske är rogivande för honom. Det kanske passar med hans "inre rytm" på något vis, den som gör att han vill vifta med händerna. Ja, jag vet inte, bara spekulation, men det känns ändå så härligt att han lyckats med det där.

I skolan säger det att han är duktig på basket (jämfört med sig själv i andra bollsporter, gissar jag). Det hade jag inte heller trott. Vi köpte tre stycken basketbollar, så att han, syskonen, vi och avlösarna kan studsa tillsammans. Ja, fast syskonen studsar inte så mycket, eftersom de inte kan det. Men de kan i alla fall leka tillsammans med var sin basketboll, och det är nog så viktigt!

För övrigt så har M och syskonen jättekul i studsmattan. Lillebror och M har verkligen funnit varandra där. Men syskonen flyger när M hoppar för fullt, och det är naturligtvis inte bra för deras små kroppar, så han måste hoppa försiktigt, på rumpan eller på knäna. Eller så får de bara springa runt tillsammans. Och vi vuxna har alltid koll på dem, eftersom man egentligen bara ska vara en person i en studsmatta åt gången. Är alla tre i studsmattan sitter jag i mitten och avstyr farligheter och tar ur den som inte sköter sig (och så är jag viloinstans = jag får mycket mys). Eller så står vi utanför eller har tillräcklig koll för att springa dit när lillebror eller lillasyster vill ner. Då måste vi vuxna vara med, för tänk om de snubblar och ramlar på huvudet... Vi har faktiskt inte haft någon incident i den än, mer än att de ramlat och puttat varandra. M a o bara saker som lika gärna kan hända på gräsmattan. Lillebror och M har gått var sin gång utanför skyddsnätet, men sen vi förklarat för dem hur farligt det är, har det inte hänt igen. Jag önskar bara vi kunde hitta ett bra nät att sätta undertill, så ingen råkar springa under där när någon hoppar...

Jag var länge motståndare till studsmattor, eftersom man hör så mycket om otäcka fall och benbrott, men jag har vänt helt. Rätt använda, d v s med stor respekt för faran, är de ett suveränt motoriskt hjälpmedel. Och jag tror att det är bra även för små barn. Lillasyster har sprungit runt i den länge och känt på svikten i fötterna, och har nu precis lärt sig hoppa. Vilken glädje! Och hon kastar sig bakåt, först på rumpan och sen på ryggen och skrattar så gott åt sig själv och hur kul hon kan ha med sin kropp.