Idag fick M vända på lekplatsen tillsammans med avlösaren, eftersom han behövde gå på toaletten. "Hinner vi gå tillbaka?", undrade han. Avlösaren och jag började diskutera vad man ska göra åt att han har så svårt att förstå hur lång tid det är kvar. Det är jätteskumt, för han kan klockan rent mekaniskt, men han saknar känsla för hur länge tiden är. Timstocken som har 20 lysdioder som släcks en i taget för varje minut som går, har hjälpt i det korta perspektivet. Vi ska strax få en timstock med lysdioder för 60 minuter, så det blir säkert lättare för honom då. Jag fattar fortfarande inte varför det ska ta så lång tid innan man "får" (=låna) en av BUP...
I alla fall, diskussionen ledde till en strålande lösning: En kombination av tidslinjerna vi brukar göra, klockan och textschemat som avlösarna gör. Vi börjar helt enkelt med att göra ett schema som ser ut som en klocka. För att förstärka hur lång tid man har på sig, kan man rita den med en överstrykningspenna och kryssa över allt eftersom tiden går. T ex om avlösaren är här, kan hon rita in tiden 8-13 på klockan och vid klockslagen skriva ungefär vad de ska göra. Och så kan hon rita in hur lång en utflykt till lekplatsen är vid sidan av klockan, med ett böjt streck. Och hur lång tid det tar att bajsa. Då ser han att han hinner både bajsa, gå på utflykt och något mer. Man skulle kunna kalla detta en mat-och-sovklocka, eller snarare mat-o-sov-kiss-o-bajs-utflykt-o-lek-klocka. Jag som alltid hävdat att Skalman är aspergare! (Visst är han det!?)
Den vakne läsaren tänker: Vad händer då med alternativen som han fick med tidslinjerna? Ja, det går ju att rita flera olika klockor med olika scenarier, men jag tror faktiskt att det räcker att om man frågar om tiden ska bli glad eller ledsen. Han är rätt van vid konceptet nu. Men vi får se. Kanske måste vi vara övertydliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar