Jag har fått mig flera tankeställare av mina barn, som jag gärna vill dela med mig av. De gäller hur barnen tänker. Vissa saker som man själv tar för självklara, är inte alls självklara för barnen.
Som t ex det här med sanden i sandlådan. Vi har ändå sen lillebror varit 1,5 år haft problem med att han slänger ut sanden. Hade det bara varit lite, hade det inte varit något att bråka om. Men han har velat kasta ut flera skopor sand varje gång han varit i sandlådan. Vi köpte den allra bästa sanden, och det kostar några kronor att få hit en bil med ny. Och vi får köra den i skottkärra från framsidan. Så lite onödigt att kasta ut den vi har, bara för att det är kul...
Det är faktiskt ända till nyligen som han minskat på det. Och vi fick nyligen förklaringen till varför han inte lyssnat på oss, när vi sagt att det inte kommer vara någon sand kvar i sandlådan om han ska fortsätta så där. En dag sa han emot min förklaring: "Då växer det ut ny sand." Och om man tänker på det, är det rätt logiskt. Allt annat i trädgården växer ju, så varit inte sanden också? Om man tänker på det är det nästan mer logiskt, än att det inte gör det, om man inte känner till fakta. Jag tror att han förstår nu, för dessutom så grävde han och M ända ner till bottenduken en dag. De blev mycket fårvånade och undrade vad det var.
Ett annat exempel på barns logik är när jag och lillebror pratade om att hans mammakärlek (inkl kramar och pussar) inte kan ta slut, att syskonen inte kan ta den (de har sin egen) och att bara han kan få den. Det har varit väldigt mycket syskonavundsjuka här hemma, så vi har pratat mycket om det. Och vi pratade även om att mammakärleken inte försvinner någonsin, inte ens när jag är arg som ett ilsket bi. Då frågade jag honom om hans kärlek till mig försvann när han var arg: "Ja!" svarade han som om det var det självklaraste i världen. (Jag blev rätt förvånad, måste jag säga.) Det är alltså så han upplever det! (Men inte slutar han älska mig för det.) Inte konstigt att han blir så ledsen när vi är arga på honom. Hela hans värld rasar faktiskt, eftersom han tror att vi slutat älska honom! Tål att tänkas på...
Så egentligen är det rätt logiskt att M tänker: "Den som får vara uppe längst älskar föräldrarna mest." Om man ska rannsaka sig själv, så blir man irriterad när barnen inte vill somna i tid. Det är klart att barnen kan få en känsla av att man inte älskar dem, när man tycker att de ska sova. Motbeviset på att kärleken är slut, är att man får stanna uppe. Inget annat funkar ju som bevis för barnet, i det läget. Om nu inte föräldrarna inser det och kanske pratar om något mysigt man ska göra tillsammans nästa dag, osv... Det tål att tänkas på det med. Vad kan man mer säga, för att få barnen att känna sig älskade fastän man själv är trött och irriterad och vill att de ska i säng? Tips emottaget gärna... (Naturligtvis försöker vi göra själva nattningen så mysig som möjligt. Läsa saga osv, i den mån det är möjligt med tre barns olika behov på kvällen. M vet även varför man sover. Jag är mer ute efter något som man kan säga, några magiska ord, som gör att han vill lägga sig i sängen och sova.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar