Translate

söndag 31 mars 2013

Kodordet "Deeskalera!"

Det är väldigt tydligt att man sällan vinner något med lillebror genom att "sätta hårt mot hårt", vilket jag skrivit om vid flera tillfällen. Lillebror behöver ett låg-affektivt bemötande. Om man bemöter honom hög-affektivt, dvs genom att vara eller spela upprörd, så låser det sig i huvudet på honom och han blir arg tillbaka. Blir man då själv ännu argare, så blir han också ännu argare. Det kallas affektsmitta.

Maken och jag har därför börjat använda kodordet "Deeskalera!". Ja, eller som ni ser, så är det mera en order. När en av oss föräldrar märker att den andre råkar eskalera affekten på sig själv och lillebror, så ropar man "Deeskalera!". Det är en hjälp att vända situationen, innan den spårar ur. Klarar man inte att deeskalera både sig själv och lillebror, så byts vi av. Det är förresten oftast det allra effektivaste sättet att deeskalera: Att byta förälder. För oftast är den andre lugnare, än den som försökt hantera lillebror ett tag. Och när man deeskalerar så måste man oftast börja med att noga lyssna på lillebror. Försöka tolka vad han försöker få fram. När man lyckats tolka honom, så måste man antingen fixa det som gör honom upprörd, ge honom en alternativ strategi eller få honom att ändra sig. Och därefter när lillebror lugnat sig lite, hjälper det att byta fokus. Att avleda. Jag sammanfattar:

1) Föräldern lugnar sig genom valfri teknik. Eller så byter man förälder.
2) Lyssna på lillebror.
3 Göra ett av följande:
   a) Fixa det som lillebror vill
   b) Ge honom en alternativ strategi ("Jag skriver upp det på inköpslistan, så köper vi det imorgon.")
   c) Förklara sin syn på saken på ett sånt sätt som gör att lillebror går med på det man vill. (Svårt!)
4) Byta fokus, dvs avleda. Föra in honom på andra, bättre tankar.

Ikväll när jag låg och nattade lillasyster på ovanvåningen, hörde jag hur maken sa till lillebror på skarpen att sätta sig och äta kvällsmaten. Det funkade inte denna gång heller.... Maken tryckte på "eskalationsknappen". Jag hörde eskalerande affekt hos dem båda två, och de lät båda alltmer upprörda. Jag hörde flera smällar från köket. Lillebror hade kastat fjärrkontrollen i golvet och säkert något mer.

"SÄTT PÅ FILMEN!" vrålade han.

Maken svarade något syrligt om att det ju inte var så smart att kasta fjärrkontrollen i golvet, om han nu ville det.... "Sådan far, sådan son....", tänkte jag för mig själv..... Att maken egentligen förstår hur lillebror känner det, för de funkar likadant. Har samma temperament. Inte för att maken agerar ut det, men samma känsla kommer över honom. Han vill instinktivt ta sönder det som trilskas. Men jag sa inget. Man får tänka vad som helst, men sådana kommentarer är ju inte särskilt konstruktiva i det läget.... Och så är ju inte jag heller perfekt....

Maken har det väldigt kämpigt just nu, med hosta, yrsel och bröstsmärtor. Så jag gick ner och sa åt maken att gå upp till lillasyster och berätta en saga för henne istället. Ingen kritik, utan bara ett lugnt konstaterande: Vi byter. Maken hade absolut inget emot det, utan tog tacksamt emot erbjudandet.

Jag satte mig lugnt ner vid lillebror. Lillebror skrek rätt ut: "Spola fjam!". Han bankade handen i bordet. Han var så frustrerad över filmen, att han inte kunde få ur sig vad det var han ville. Jag svarade med min allra lugnaste röst:
"Ja, jag fixar det. Jag ska spola fram till exakt rätt ställe. Var det pepparkaksgubben du ville se nu igen?"

Lillebror lugnade sig lite och svarade: "Mmmm."

Jag behöll mitt lugn. Det var väldigt lätt denna gång. Jag visste att jag hade läget under kontroll. Jag hittade rätt scen ganska omgående. Den är ur Shrek 2. Det är när de har bakat en stor pepparkaksgubbe att inta fästningen med. Jag vet inte varför lillebror gillar denna stora pepparkaksgubbe. Om det är för att den är stor och stark, för att den pratar, eller om det bara är för att lillebror är ett riktigt kakmonster. Eller för att den tappar armarna, istället för benen som den lilla pepparkaksgubben gjorde i första filmen. Han lugnar sig i alla fall och stirrar fascinerat på filmen, när den stora pepparkaksgubben dyker upp.

"Tänk om vi hade varit pepparkaksgubbar. Då hade jag varit den stora pepparkaksgubben, och du hade varit den lilla." sa jag för att avleda honom från den egentliga konflikten: Kvällsmaten. Lillebror log, och så berättade han att den lilla får åka på den storas axlar. Och visade med sina händer var den satt, och tittade rakt in i mina ögon och log.

"Då hade du fått åka så på mig." svarade jag och log tillbaka. Lillebror fick något drömskt i blicken innan han återgick till att titta på filmen. Jag tog upp en sked med yoggi, och förde in den i hans mun. Vi satt tyst och tittade tillsammans. Jag matade i honom sked efter sked. När scenen var slut, gick han mot trappan för att gå upp till maken och lägga sig. Glad, lugn och mätt i magen.

lördag 30 mars 2013

Halvan och plask

Idag hade jag ett liknande ögonblick som Tina skriver om i detta inlägg. Ni vet ett tillfälle då man måste ta ett djupt andetag och hålla tillbaka sina känslor, och göra det som fungerar. Barnen slogs förstås inte, just denna gång. De var glada. Men det var farligt. De hade spolat ut vatten på våtmattan i badrummet och hoppade glatt i det.

"Plask, plask, plask" skrattade lillebror och fortsatte hoppa, trots mina varningar om att ramla. Lillasyster gjorde likadant och kiknade av skratt.

Jag tänkte väl inte så rationellt i det läget. Det var bara en tidsfråga innan någon av dem skulle ramla på det hala golvet och antingen slå i väggen eller porslinet i badrummet. Jag lyfte ut dem en och en på parketten utanför. Inte så smart. Då sprang de iväg med blöta fötter, fortfarande riktigt busglada båda två.

"Akta ni halkar" ropade jag. Men det var det ingen som brydde sig om. Maken brukar i det läget höja rösten och ryta till, för att han tycker att barnen ska lyda då. Något som enbart blir en skojig bonus för barnen. Som gör att de skuttar till lite extra. Jag var glad att maken var upptagen vid spisen denna gång....

Jag stängde dörren till badrummet, och inventerade blixtsnabbt mina alternativ. Vad hade jag att distrahera dem med? Jag fick fatt i några Halvan-böcker. Den med Rymdskeppet lockade lillasyster direkt. Perfekt! En i säkerhet. Jag höjde rösten och berättade spännande detaljer från boken. "TITTA HÄR VAD MYCKET ELD DET KOMMER NÄR DEN LYFTER". Även lillebror var hooked. Han älskar ju eld och eldflames. Och rymden. Och teknik.

Vi fortsatte raskt vidare till två andra Halvanböcker: Här kommer grävskopan och Här kommer helikoptern. Halvanböckerna är väldigt fina. Förutom många tekniska detaljer innehåller de alltid ett moment där man hjälper någon annan. Bra träning för den empatiska förmågan hos alla barn.


Ibland ska man ha tur. Båda dessa böcker innehåller gester och tecken. Det är något som lillebror kommit att fästa stor uppmärksamhet vid, sen jag börjat uppmärksamma honom på detta, tack vare TalkAbility-kursen. Han brukar faktiskt uppmärksamma och fnissa åt olika gester och ansiktsuttryck:

"Hon gjorde så." Och så härmar han väldigt tydligt, söker min ögonkontakt och ler. Jättebra!

Så jag gick igenom alla gester och tecken, vad de betyder ("stopp- sluta gräv!", "hissa upp mig") och gjorde dem själv. Spännande!

De satt tätt intill mig. De frös lite av att vara halvnakna och ha vattenstänk på de kläder de hade kvar på kroppen. Jag höll om dem, och kände mig riktigt nöjd med att ha lyckats vända den farliga situationen till något bra, pedagogiskt och mysigt.

När böckerna var slut, så satte jag på en Halvan-film på TVn i köket. Nu var det om brandbilen. Maten var på bordet. Bara för dem att sätta sig och äta, tänkte jag. Den perfekta övergången. Jag kände mig rätt nöjd där några sekunder faktiskt. Som Homer Simpson sjunger: "I am so smart. S M R T."

Barnen tyckte förstås inte att jag var så smart. De ville som vanligt inte sätta sig vid matbordet. Jag ledde lillebror upp på hans stol. Han såg att det var köttfärssås på tallriken. Varpå han blir skitförbannad fastän han brukar äta det. Han vrålar. Han smäller till köttfärssåsen med öppen handflata, så det skvätter köttfärssås över hela köksbordet. Samma plask som med vattnet i badrummet.

Jag kan erkänna att i det läget, har jag inga strategier som gör att jag kan dölja min ilska. Jag hade fortfarande hög stress i kroppen på grund av det som hänt tidigare. Jag bär in honom i det fortfarande blöta badrummet och tvättar av honom. "Tillbaka till gå." Fast nu är jag arg. Jag tvättar av honom, tar ett djupt andetag. Vi går tillbaka till matbordet. Han vill fortfarande inte ha. Puttar tallriken åt sidan. Ber om en macka. Det får han.

Finns det någon här som vill komma hit och sätta gränser åt mig? ;) (Skojar så klart.)

Shrek och den babblande åsnan

Idag såg vi filmen Shrek. För er som inte sett den, så handlar den om en prinsessa som blir förälskad i ett träsktroll. Filmen lär barnen att man inte ska döma människor efter deras utseende. (Om någon av er vill läsa ett humorisktiskt exempel på just detta, så läs här vad Sabinas dotter gjorde som bebis. Jag skrattade själv gott åt detta blogginlägg igår.)

Förutom detta viktiga budskap, har filmen en mycket viktigt innehåll för vår familj. Det är Shreks kompis: En åsna som pratar non-stop. I det amerikanska originalet är det Eddie Murphy som gör rösten till åsnan, så ni kan ju tänka er..... För att citera åsnan:


"Vad är det för vits med att kunna prata, om man måste vara tyst hela tiden?"

Som jag skrivit om tidigare har M en hyperaktiv mun, som gör att han pratar non-stop under stora delar av dagen. Och han pratar rätt igenom filmer, om helt andra saker (sina intressen), än det som filmen handlar om. Så var det även med denna film. Men det gick liksom inte lika bra, när åsnan gjorde likadant.... M tyckte att åsnan var jättestörig och skrek att åsnan skulle vara tyst. Alltså ibland, är livet bara för komiskt..... :D

Samtidigt gjorde det lite ont i mammahjärtat. Det är vår uppgift som föräldrar, att hjälpa M med detta. Så vi förklarade för honom att vi ibland upplever honom, som han upplever åsnan. M vet ju att han pratar lite för mycket ibland, för vi måste ofta be honom att vara tyst eller gå undan och prata. För det går inte att höra sig själv tänka i perioder. Och de andra barnen måste ju också få en syl i vädret. Vi kom förstås överens om att åsnan var lite babbligare än M. ;) Så klart!

När det lugnat ner sig så pratade jag och M om denne åsna. Han tyckte fortfarande att den var jättestörig. Han var riktigt arg på den faktiskt.

Jag: "Om du skulle ha försökt hjälpa åsnan att veta när han ska vara tyst, vad hade du gjort?"

M: "Sagt åt honom att vara tyst."

Jag: "Men om han inte hade lyssnat på det, utan bara skrikit: 'Var tyst, annars tejpar jag för din mun! Jag MÅSTE få berätta en sak'.... Och så hade den babblat vidare. Vad hade du gjort?"

Det var hög igenkänning för M. Han log. Man får skoja lite med sina barn i sådana här situationer, va?

M svarade: "Jag hade sagt till honom på skarpen."

Jag: "Men om han inte hade lyssnat på det heller utan skrikit: 'Då flyttar jag hemifrån!'. Vad hade du gjort?

M: "Då hade jag blivit JÄÄÄÄTTTEAAAARG. Är det så ni känner, när jag säger så?"

Så var jag klar med att sätta in honom i andras perspektiv. Då återstod "bara" det konstruktiva.


Jag: "Okej, vill du ha hjälp med när vi tycker att du är lite som åsnan? Eller när andra människor ser ut i ansiktet, som du och jag ser ut när åsnan babblar och babblar?"


M: "Ja!"

Jag: "HUR vill du få hjälp med detta?"

M: "Jag vet inte."

Inspirerad av detta inlägg på prestationsprinsen-bloggen, så förslog jag ett kodord eller en hemlig signal. Eftersom han inte alltid är så observant visuellt, så får det nog bli ett kodord: "Åsnan" eller kanske hellre "Shrek" eller en mening som innehåller "Shrek", som ingen annan än vi förstår. Men M var inte helt förtjust i det förslaget. Jag tror dock att jag ska försöka övertala honom om det, för jag tror att det hade varit bra hjälp för honom. Så diskret hjälp som går.....

Han föreslog istället mera hjälp med vår enkla turtagningsövning. Klart att han kan få det! Den funkade ju dessutom bra. Han lärde sig mycket bara på att göra den en gång.

Sist så försökte jag ta eventuell skuld över detta, från honom. Jag sa att det är väldigt vanligt att de som har autism och ADHD, har svårt med detta. Att det finns många vuxna som beter sig som åsnan, för att ingen har lärt dem hur de ska göra istället. För det gör det ju.

Förresten, så är filmen Shrek bra till att prata om känslor med barnen. Till exempel att det ibland är bra att inte säga exakt det man tänker. Utan att säga något snällare, så folk inte blir ledsna. Som när åsnan ser att prinsessan Fiona förvandlats till ett träskmonster:

"Prinsessan. Vad har hänt med dig? Du är så ehhh.... ehhhh.... olik dej?"

Fiona svarar dock blixtsnabbt: "Ful!"

"Varför" och mentaliseringsförmåga

Återigen så bet lillebror lillasyster. Tyvärr hann jag inte fram i tid denna gång. Jag såg ett litet rött märke i hennes lilla huvud. Jag brukar fråga barnen "Varför?" innan jag säger något i sådana här situationer. För det blir lätt att man själv drar felaktiga slutsatser, när man inte sett hela förloppet. Så medan hon grät i min famn, frågade jag lillebror varför han hade bitit henne.

"Hon bet kattens nos. Jag hjälpte M."

Fullt logiskt enligt honom: Hon bet i katten, så då fick han bita henne. Hans logik skiljer tydligen inte på levande ting och gosedjur. Och han hade till och med en god avsikt: Att hjälpa M som skrek. För det var Ms gosedjurskatt som lillasyster bet i.

Irritationen rann av mig när jag fick lillebrors perspektiv klart för mig. Jag fick kraft att tänka klart igen, och försökte förklara min syn på saken för honom. Men det gick inte in. Han var inte mottaglig. Så jag gav upp för stunden. Det får bli ett seriesamtal vid ett senare tillfälle. Eller snarast, när jag tänker efter....

Ibland så har man själv inte så bra mentaliseringsförmåga (=förmåga att ta någon annans perspektiv), som man inbillar sig..... Eller så använder man kanske sig inte sig av den, när man borde? För att man inte hinner, tror att man vet bäst, osv. Oavsett vilket det är, så tänker jag fortsätta kompensera min brist med det lilla ordet "varför". Det är rätt magiskt, tycker jag.

fredag 29 mars 2013

Ifall någon har missat Ross Greene.....

Ikväll blir det en länk, bara för att den var så bra och så viktig. Den handlar om arga/explosiva barn och Ross Greene. Om ni bara orkar läsa några få saker i veckan, så prioritera det här, för det kommer göra ert liv lättare, tror jag:

www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/arga-barn-gor-sa-gott-de-kan_8037366.svd

Ross Greene har en hemsida, där man kan hitta jättemycket bra info, om man kan engelska. T ex de här filmerna.

Varför man ska välja Plan B:
http://www.livesinthebalance.org/three-options-solving-problems

Ett tydligt och enkelt exempel på hur Plan B fungerar:
http://www.livesinthebalance.org/simple-plan-b

Jag har själv sett filmerna några gånger, för att vara helt säker på att jag fattat allt rätt.

Direkt på hemsidan hittar man också radioprogram, men hur många exempel som helst för den som vill lyssna:
http://www.livesinthebalance.org/

Ja, jag vet att jag har länkat detta tidigare. Men det är så viktigt, att jag inte kunde låta bli att göra det igen. Jag vet att det har tillkommit ett antal läsare sen sist.

Jag har försökt härma Plan B efter min bästa förmåga med barnen ett tag. Och jag tycker att det funkar. Som det står i artikeln, så blir det så här efter ett tag:

"– Samtalen kring de olika perspektiven och den gemensamma lösningen lär barnet hur man kan tänka när man är frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att han eller hon lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen, säger Ross Greene."

Barnen lär sig faktiskt. Och vredesutbrotten blir färre och färre.

Den här om vuxnas ilska och vredesutbrott och dess orsaker, var också bra. Läs om någon av er har problem med detta. Speciellt bra för partners att läsa....
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/hitta-ilskans-grund-vagen-till-styrka_8035158.svd#xtor=AD-500-[hitta]-[nyheter_idagsidan_samhalle_section-additional]-[Textlank]-[svd]-[]-[SvD]

torsdag 28 mars 2013

TEMA: Leken avlastar föräldrarna

Ibland är det riktigt bra att ha ett normal-tills-vidare-barn. Som idag. Lillasyster ville absolut leka med mig. Hon pekade på en liten madrass som låg i våra sängar och så sa hon:

"Detta är en drake. Detta är hans hals. Och detta är hans.... Eh?"

"Hans ben?" inflikade jag.

"Jaaa!"

Vi kom överens om att leka att en av oss var riddare och den andre prinsessa. Riddaren dödade draken och räddade därefter prinsessan. Det var en rätt enkel och kort lek, men spännande nog för lillasyster. Vi turades om att vara prinsessa och riddare. Jag passade på att ändra handlingen med draken lite grann varje gång jag var riddaren. Och det gjorde lillasyster med. Hon hittade t ex lite bomber (=julgranskulor vi inte fått in på vinden än) att slänga på draken.

Lillebror märkte vad vi höll på med, och stack faktiskt ifrån datorspelet för en gångs skull, för att titta vad vi gjorde. Han ville vara med och leken slutade med att alla hjälptes åt att döda draken. Lillebror visste precis hur han skulle leka. Detta var ju en scen ur Super Mario. Och alla datorspel med skjutande och smockande, har gjort sitt....

Därefter vad det dags för middag. Efter maten gick lillebror och lillasyster raskt tillbaka in i sovrummet. De ville leka mer tillsammans. Denna gång hittade lillebror två gamla sängben och gav den ena till lillasyster. De blev pistoler. Jag höll mig på avstånd denna gång, eftersom jag tycker att det är bättre att barnen leker själva, utan vuxeninblandning. De hoppade runt lite i sängarna (som ligger direkt på golvet), skrattade och pratade med varandra. De turades om att hitta på vad som skulle hända i leken härnäst. Jag tänkte att det var tur att maken (som är allmänt överbeskyddande) inte såg hur vilda de var emellanåt.....

Jag drog mig tillbaka på lämpligt avstånd, och började plocka undan lite saker som låg framme. Kunde dammsuga. Dammsugaren blev ett monster i deras lek, som de aktade sig för. De lekte nog ihop i minst 45 minuter. Tänk vad mycket man hinner städa på den tiden! Och det var ovant att kunna städa så mycket innan klockan var 22, och man själv är helt slut i rutan.... Och det var riktigt, riktigt mysigt att städa till glada barnröster. Jag njöt av stunden.

Så kom bitterheten över mig, mitt när jag hade det som bäst. Tanken "så här har alla föräldrar till ´normala´ barn det hela tiden" bara kom och gick inte att mota bort.

Nu vet jag att det inte är sant. Alla syskon bråkar. De flest föräldrar kämpar med att få tiden att räcka till. Och de flesta småbarnsföräldrar är trötta. Men just då, så kan inte logiken rå på den där känslan av att: 

"Alla andra får det här varje dag, men inte jag. De städar och renoverar sina hus så de ser ut som i möbelkataloger. Sen bjuder de hem vänner på 3-rättersmiddagar och njuter och har trevligt medans barnen leker i det perfekta barnrummet, med gulliga motiv på väggarna."

Alltså, jag är verkligen inte alls någon missunnsam person. Det är inte det. Men jag vill själv ha mer än vad jag har idag. Ha ett fungerande liv på låååångt avstånd från den berömda väggen. Jag tycker att jag förtjänar en sån här stund varje dag, eller åtminstone några i veckan. (Och det gör alla ni andra också. Vi gör ju vårt bästa, eller hur.....)

Nu är bitterheten borta igen, som väl är. Är tillbaka i verkligheten och tänker på det som är viktigast i livet. Ms kärleksförklaring till mig för en stund sen, slog bort alla dumma tankar. Och jag inser att det kanske ändå är på väg att bli bättre i vår familj.

Men det är ändå viktigt att tänka på vilken skillnad "lek eller inte lek" gör. Inte bara för barnens utveckling, utan även för oss föräldrar. Vi har annars 3 barn som kräver ganska mycket underhållning och omsorg, de stunder när de inte leker tillsammans. Vågar jag skriva att det är som "natt och dag", utan att någon tror att jag inte tycker om mina barn?

Imorgon ska jag nog försöka starta fler lekar, om barnen inte gör det själva.... :)

Här hittar ni fler inlägg på tema lek (varav jag själv skrivit några, bland annat om hur vi kommit hit att lillebror faktiskt leker numera):
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref=hl

onsdag 27 mars 2013

TEMA: Manual för att leka

Ikväll tänkte jag göra en jämförelse mellan mitt jobb och hur det är att leka. Håll ut! Poängen kommer på slutet.

Jag jobbar som statistisk programmerare. För tillfället validerar jag kod.

Om vi antar för en liten stund att du som läser skulle ta över mitt jobb, för en dag. Skulle du klara det?

Vet du vad "validera" betyder? Vad arbetsuppgiften egentligen är? Vet du något om att programmera? Om programspråket SAS? Vet du vilket program du ska klicka på i datorn? Vet du hur du skriver och kör programkoden? Vad som händer sen? Kan du tolka det som kommer ut? Anpassa dig efter de felmeddelanden du får? Hade du vågat försöka på egen hand?

Eller hade du mest suttit där och stirrat på datorn? Kanske tittat lite försiktigt på kollegorna som satt och knappade. Kanske hade du känt att det inte ens var lönt att försöka? Att du bara skulle riskera göra fel och göra bort dig inför allihopa? Kanske hade du hittat på något annat i smyg. Lagt patiens (om och om igen)? Tittat på facebook? Läst nyheterna? Försökt se upptagen ut, som att du jobbade? Eller hade du smitit in på toa en lång stund med din mobil? Velat åka hem?

Ja, jag tror ni fattar poängen. Det är klart att de flesta av er inte kan allt det där. Ni har inte gått de kurser jag har gått. Och ni har inte jobbat med delar av det där under flera år. Jag kan erkänna att jag inte kan SAS så bra, förstås. Tidigare programmerade jag i ett annat språk. Men den erfarenheten kan jag använda. Har man väl programmerat i ett språk, så är det rätt lätt att lära sig ett annat. Det går lite trögt i början, men man vågar åtminstone försöka själv, med hjälp av stöd från en manual. Och genom att fråga kollegorna. Man vet var man ska börja fråga och frågorna känns inte alltför dumma.

Försök nu tänka er in i hur det är för ett litet barn, kanske med autism och/eller ADHD, som får höra att "nu är det fri lek". Vilken lek? Vem ska han/hon leka med? Med vilka leksaker? Hur börjar man? Var?

Om barnet får veta att man ska leka pirater: Vad gör en pirat? Vad säger de till varandra? Vad har de för saker? Och varför ska man leka detta, över huvud taget?

Barn med autism och ADHD har ofta svårare att föreställa sig saker. De ser inte själva leken framför sig lika tydligt i sitt huvud, som de andra barnen. De har svårare att använda tidigare erfarenheter i nya situationer. De behöver instruktioner och bilder i större omfattning. Och det gäller även leken: De behöver en manual mer än andra barn. Och det finns ju överallt. Vad händer t ex om barnet ovan har sett filmen Peter Pan? Och flera andra piratfilmer?

Okej, nu är ju alla barn olika, och vissa barn med autism har väldigt svår att leka över huvud taget. Eller vill bestämma allt och det ska vara på samma sätt varje gång. Då hjälper kanske inte manualer? Men för mina killar har tydliga lekinstruktioner gjort stor skillnad. T ex så leker lillebror numera:
* Bockarna bruse efter sången, som vi sett i en sångbok och lekt här hemma
* Super Mario, efter favoritdatorspelet och alla lekar där man kan hoppa, springa och ducka.
* Angry Birds (vi säger "arga fåglarna)
* Med bilar, eftersom vi tränat honom på det. Jag har suttit med och hittat på en massa saker som händer på bilmattan.
* Tjuv och polis tack vare spelet Robbery Bob (som mest maken spelat åt honom, i och för sig....) och legofilmer på YouTube.
* Mamma-pappa-barn eftersom jag och lillasyster har lekt det mycket, och han har haft en chans att titta på.
* En stjärn- och planetlek i studsmattan som M lärt honom,. som har sin grund i YouTube-klipp om rymden.
* Kattlekar (med gosedjur), som han sett M och lillasyster leka tillsammans, från början.

Och det går bättre och bättre för lillebror att leka rent generellt. Ofta fixar han andra leker också, med dagiskompisarna. Han har fått tillräckligt med lekerfarenhet för att kunna improvisera själv, och våga ge sig ut i leken. Och framför allt, så tycker han att det är kul. Så var det verkligen inte för ett halvår sen. Då lekte han nästan bara konstruktionslekar. Och helst för sig själv.

Andra TEMA-inlägg från neurobloggarna hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

fredag 22 mars 2013

Maktlös och matt, mitt i röran

Ni som har varit här hemma hos oss, vet att det oftast är rätt rörigt. Mycket saker som är framme i köket, på golvet ja överallt. Jag har funderat mycket på varför. För är man här hela tiden, så kan man egentligen gå och plocka. Jag har kommit fram till att det egentligen inte är tiden som inte räcker till. Det är orken. Och det är dessutom klokt att hushålla med den också.

Ibland så känns det som att all kraft att ta tag i saker och ting här hemma, bara rinner av mig. Ofta intalar jag mig själv att: Nu ska det röjas! Men det faller ofta platt och jag kollapsar här vid datorn. Jag tror det beror på flera olika saker:

1) Det är sällan man får göra A till B, utan att bli avbruten. Det går sällan många minuter innan någon ber en hämta något, eller vill prata med en, eller pockar på uppmärksamheten på annat sätt. I perioder så pratar M non-stop och lillasyster vill hela tiden ha min uppmärksamhet - annars skriker hon tills hon får den. Och så vill hon bestämma det mesta. ("Ja vill leka mamma-pappa-barn", "Ja vill hjälpa dig." "Du ska läsa en saga föj mej" osv). Det är väldigt sött också, men jobbigt för hjärnan att inte få någon paus att tänka sina egna tankar. Det är alltid surr och saker som någon annan vill ha hjälp med.

2) Barnen bråkar och skriks mycket. Ofta så skriks det rakt ut, när någon är missnöjd över något, vill ha hjälp eller bara när de inte lyckas med något som de tänkt sig. Det är oftast bara över småsaker saker, och många konflikter låter vi dem reda ut själva. Så många som möjligt egentligen, för de klarar det bättre och bättre. Men min kropp fattar inte att det är något ofarligt de skriker över. Jag får ett tillslag av stresshormoner ändå. Min kropp reagerar som att barnen är i fara, fastän hjärnan vet bättre. Okej, fast ibland så slåss de ju också, och då måste man självklart ingripa. Känns detta igen någon?

3) När man städar upp något, så river någon annan ut något i andra ändan av huset. Lillebror välte t ex ut alla pärlor på golvet igår. Med flit. Och idag så stötte han till M, så han spillde "glass" över hela sig. Också med flit. Lillebror och lillasyster har en ny lek: Hälla vatten på golvet och hoppa i det. Fantastiskt kul. För dem. Tills de halkar....

4) När man ber någon göra något, är det oftast bara i undantagsfall som någon lyder direkt. Vi tjatar och tjatar på barnen. Men inte stänger de av datorn. Inte kommer de till matbordet. Inte äter de utan påminnelser för varje tugga. Inte gör de något som vi ber dem om. För att inte tala om de nattningar vi har just nu. Kan alla tre vara i trotsåldern samtidigt? Det är ju inte så att vi inte försöker.... Det är tråkigt när man måste säga till på skarpen hela tiden om allt.

5) Själva röran i sig är förlamande. Den suger energin ur en.

6) Sömnbrist. Eftersom barnen somnar sent, så somnar man själv sent. Dygnets timmar räcker inte till för allt som ska fixas. Och så tar det tid att varva ner från barnens tempo.

Visst finns det många mysiga stunder också. När vi har full kontakt med barnen. När vi läser saga, eller myser på annat sätt. Och lugna stunder. När de går åt var sitt håll och pysslar med något och låter oss vuxna få en liten paus. Då kan man få saker gjorda, men då måste man oftast röja köket eller laga mat. Eller bara vila upp sig, för att orka nästa gång det sätter igång. Och man vet aldrig när den stunden avbryts med ett gallskrik eller att man måste gå emellan barnen. Det är svårt att gå ner tillräckligt mycket i varv, eftersom man "har jour".

Alltså jag älskar verkligen mina barn. Vill inte byta dem mot några andra, men just nu så känns vår situation så hopplös. Ovanstående gör att jag känner mig maktlös och matt. Som att jag inte kan påverka tillvaron här hemma. Och det blir så klart en ond cirkel, när man själv börjar tackla av mentalt. När mamma och pappa drar sig undan, kanske till en liten stund vid datorn (jag kallar det mikropaus), så tolkar de det som att man inte bryr sig om dem. Barnen blir osäkra, och söker ännu mera kontakt. Och de tycker också att det är jobbigt att bo i röran. Och när man inte orkar aktivera dem, främst lillebror, så händer det mera bus och det blir ännu rörigare. Jag kämpar verkligen med att bryta denna onda cirkel, men det går inte alls just nu. Det har så klart att göra med att vi är extra ansträngda nu när maken är sjuk. Men det är alltid mer eller mindre så här, just nu. Om någon har något bra tips på hur vi ska ta oss ur detta - skicka hit det! ;)

Nästa gång, ska det blir ett mera positivt inlägg - jag lovar! ;)

torsdag 21 mars 2013

När inget fungerar

Idag hade jag en tuff hämtning på dagis. Jag hämtar oftast lillebror och lillasyster samtidigt.  Lillasyster tycker om att få komma in till de stora barnen och titta, samtidigt som lillebror då får möjlighet att avsluta det han håller på med. Han behöver ofta lite tid vid övergångar.

Idag hittade lillasyster en dinosaurie som hon tyckte var särskilt intressant. Lillebror ryckte den ur hennes händer, och sprang till toaletten och låste in sig med den, medan lillasyster gallskrek. Jag gick efter min nyckelknippa för att låsa upp dörren utifrån. När jag får upp dörren, ser jag att lillebror doppar dinosaurien om och om igen i toalettstolen så det skvätter toalettvatten överallt. Han skrattar hysteriskt åt sitt bus. Lillasyster skriker ännu mer. Jag får ut honom ur toaletten. Samtidigt så vill några andra barn gå in och titta. Jag får ropa till dem att inte gå in. Jag får av lillebror kläderna, och tvättar hans händer och ansikte i handfatet utanför. Därefter springer han iväg, iklädd endast långkalsonger. Jag skyndar mig att tvätta av dinosauren, medan lillasyster fortfarande skriker. Hon tar den och springer iväg. Jag skyndar mig att torka upp inne på toaletten.

Jag ser att lillebror håller på att kasta hårda leksaker omkring sig. Han springer runt som en virvelvind mellan rummen. Och han svänger runt med sin fleecetröja så att kompisen nästan får dragkedjan i ansiktet. Jag måste stoppa honom. Jag tar honom åt sida, förklarar att han måste sluta. Jag får ingen kontakt. Han är helt inställd på att busa. Det är ungefär som att kommunikationen in till hjärnan är avstängd, som vid "sammanbrott" (utbrott). Rätt obehagligt faktiskt. Till slut så ser jag inget annat alternativ än att ta ut honom till barnvagnen, utan ytterkläder. Det var som tur var inte så kallt. Vi bor i Skåne. Det kändes inte alls okej, men vad skulle jag göra? Jag kan ju inte låta honom gå bärsärkagång därinne och skada kompisarna. Han lovar att bete sig efter några få sekunder och vi går in.

Väl inne börjar buset igen. Jag lyfter ut honom till barnvagnen igen. Han springer in. Han är lugnare men är inte helt samarbetsvillig. Jag skyndar att få på lillasyster ytterkläderna. Vid det laget har alla kompisar gått ut. Jag och lillasyster går ut till vagnen och väntar. Lillebror får klä på sig själv. Han gör det och kommer ut till oss. Svetten rinner och jag känner mig helt misslyckad.

Jag vet ju hur man egentligen ska göra i dessa situationer. Inte bära iväg eftersom det innebär att man håller fast honom en kort stund. Utan egentligen ta undan alla andra. Men det går ju inte när han springer runt som ett yrväder inne på dagis. Och det är många kompisar där i olika rum. Och det går så fort när han plockar upp en leksak och kastar. Eller kastar sig själv mot (plåt-)facken i hallen. Jag vet att man ska försöka avleda honom på en annan aktivitet. Absolut inte hålla fast. Muta i nödfall. Fina teorier som jag håller med om. De funkade dock inte idag. Kanske är en del av problemet att andra barn inte bemöter honom lågaffektivt? Det spelar ju ingen roll hur mycket pokerface jag har, när lillasyster gallskriker.....

Hur gör ni andra i dessa situationer? Tips någon på hur jag ska lyckas bättre nästa gång?

onsdag 20 mars 2013

Offerkoftan är på

Alltså brukar försöka undvika att ha på mig den så kallade "offerkoftan". Den är inte klädsam. Och den leder sällan till något konstruktivt. Men idag är den tyvärr på. Kanske kan den ändå få vara på någon gång ibland, tänker jag? Den som inte vill läsa ett mörkt inlägg, råder jag att sluta läsa nu. För nu kommer det som tynger mig allra mest. Alltså mig personligen. Inte angående barnen.

Anledningarna till att jag har "brakat igenom" i mitt annars rätt starka psyke, tror jag är flera:

* I tisdags var jag på habiliteringen för lillebrors räkning och pratade med en kurator och en psykolog. Vi kom att prata lite om min situation. Psykologen frågade om jag inte behövde någon att prata med. Jag blev rätt paff. Kunde jag få det? Jag trodde att psykologen var där för diagnosbarnen. Men hon erbjöd sig.  Jag sa att jag gärna ville det. Vad har jag att förlora på det mer än lite tid, liksom?

* Maken är sjuk nu igen. Han har varit helt däckad de senaste två dagarna. Kan knappt gå. Återigen blir jag påmind om att vi inte har någon jag kan ringa som kommer hit direkt och hjälper till. Maken hade verkligen behövt åka in till sjukhuset. Tyvärr är vår bil på verkstan. Servon gick sönder när jag skulle köra hem från habiliteringen, och vi får den först i nästa vecka. Bra timing va?! Maken får kanske ta taxi till vårdcentralen imorgon? M verkar ha fått feber ikväll, så jag måste nog stanna hemma och ta hand om honom. Så jag kan nog tyvärr inte följa med maken.

* En av makens barndomsvänner kom hit igår, oanmäld. Han såg hur matt maken var. Han såg röran här hemma och erbjöd sig att hjälpa till. Konkret hjälp, inte bara "ojande" för en gångs skull. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Den här kompisen har två egna små barn, så jag tänker att han egentligen absolut INTE ska hjälpa till. Han har nog med sitt. (Men vill han komma hit och umgås med oss, så får han givetvis.)

Summa summarum, så har detta lett till att den känsla som jag levt med så länge blivit extra stark: Känslan att vara ensam. Nu menar jag i verkligen livet, inte här där jag känner att ni är många som stöttar mig. (Nog en himla tur det.....) Okej, nu har jag ju maken så vi är ju egentligen två, och vi har bra vänner. Men maken har varit mycket sjuk de senaste 4 åren. Jag har varit mycket ensam med barnen. Jag har haft väldigt lite hjälp från släkten. Vissa har haft väldigt svårt att hjälpa oss. Andra har haft goda möjligheter, men prioriterat annat. Ingen nämnd, men nu pratar jag om närmsta släkten. Och jag tycker inte att kompisar ska behöva hjälpa en. De flesta har ju egna barn.

Jag fattar att de här tre barnen är mitt och makens ansvar. Inte släktingarnas. Men jag hade inte räknat med barn som kräver så mycket extra. Och inte att maken skulle vara så sjuk så länge. När någon närstående har en kris, så hjälper man till, eller? Åtminstone någon gång ibland. Jag vet att jag hade gjort det. Och jag kommer alltid försöka hjälpa mina egna barn så länge jag lever. (Men en och annan gammal släkting kommer få mindre hjälp av mig/oss efter detta.....)

Jag trodde faktiskt att jag hade ett bättre skyddsnät än vad jag hade. Skyddsnätet har till största delen bestått av LSS och en dagisföreståndare som fattade att jag var på väg in i väggen. Att det var allvar. Hon sa: "Ha barnen här så mycket du behöver". Fastän jag var arbetslös. Hon vet ju vilka barn vi har....

Jag är nog ärligt talat rätt chockad. Att ha varit så nära att gå in i väggen, och vissa människor som jag åtminstone tidigare tyckte mycket om, inte verkar ha brytt sig. Jag förstår det inte. Varför fick vi inte mer hjälp? Sommaren då lillasyster föddes och maken hade körtelfeber och var sängliggandes i 2 månader? Då han hade ett Crohns-skov och ont i magen varje dag i ett halvår? Och nu, när han har hugg i bröstkorgen och dessutom har influensa? Jag tycker inte att vi gjort något för att förtjäna detta. Och inte heller våra barn... Vad hade hänt med dem, om jag hade gått in i väggen samtidigt som maken var sjuk?

Jag vet ärligt inte vad jag ska göra med denna känsla som jag bär på. Jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att fortsätta känna mig såååå ensam. Hur undviker jag det, egentligen? Och hur ska jag fortsätta relationen till släktingarna? Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag får nog ta upp detta med psykologen. Förslag från er kära läsare? Jag känner mig bara sviken. Och rädd inför framtiden. Vi vet fortfarande inte vad det är med maken. Om en månad ska han operera bort en knöl under revbenskanten. Den växer. Vi hoppas att det är brosk. Kanske en vindsurfingskada, från när han vurpade och fick seglet i magen? Men vi vet inte.

Nej, nu ska jag nog försöka ta av mig offerkoftan. Jag har för mycket att göra. Och det känns redan bättre nu, när jag fått blogga av mig. Tack för att ni finns och läser! <3

Och jag är absolut inte på väg in i väggen längre, om någon undrar. Numera klarar jag barnen själv, om jag måste.

söndag 17 mars 2013

Att vända någon ryggen

På kursen Talkability fick jag höra att det är viktigt att man lär sina barn vad olika kroppspråk och miner betyder. Jag har tidigare varit lite för bra på att säga allt med ord. Jag har haft inställningen att eftersom det är svårt att tolka människor när man har autism, så får jag hjälpa till genom att sätta ord på allt. Visst är det bra att göra så, men jag har insett att det även är viktigt att förklara kroppsspråk och miner för barnen, så de kan lära sig som mycket som möjligt. De är ju under utveckling och behöver lite stöd i sin utveckling. De behöver "en manual till människor", i någon bemärkelse. Och det fastän många tycker att det är jobbigt att titta direkt på människor. För det är ju bra om de kan hitta informationen i människors ansikten, om och när de vill. På deras villkor, alltså. Så jag vill ge mina söner denna manual. Därför tillåter jag mig själv att vara ärligare numera. Som nedan.

M, för femtioelfte gången: "Vet du vilken stjärna....."

Jag, som slagit dövörat till för länge sen: "Nu har jag vänt dig ryggen. Vänt mig bort. Och pratar inte tillbaka. Vet du vad det betyder?"

M: "Näe?"

Jag: "Att jag inte vill prata mer om rymden."

M: "Varför ska vi inte prata mer om rymden?"

Jag: "För att det bara är roligt för dig. Det är tråkigt för mig. Jag kan inte allt som du kan. Tänk om jag skulle börja prata om mitt jobb. Om något som du inte förstår. Det hade nog inte varit så roligt för dig."

M: "Vad vill du prata om då?"

Jag: "Ehhh....Tomatplantor! Jag ska köpa frön imorgon. Vilka tycker du jag ska köpa? Röda, gula och oranga?"

Och så fortsatte konversationen med "normal" turtagning. Om tomatplantor, vårt gemensamma intresse.

lördag 16 mars 2013

TEMA: Belöningssystem

Det är farligt att ta till belöningssystem varje gång något inte funkar. Man måste alltid göra en analys av problemet först.
* Kanske beror det på en verklig svårighet, som barnet inte kan förbättra? T ex motoriksvårigheter.
* Eller så är det skadligt att försöka påverka, för att det innefattar oro och ångest som kan bli värre. T ex fobier för olika saker. Eller matvägran.
 *Eller så mår barnet kanske dåligt av det man vill belöna fram? Som t ex att gå till skolan.

Hur många föräldrar runt om i vårt land, kör inte (ovetandes) med belöningssystem för att barnet ska gå till en skola som gör dem sjuka, på gränsen till utbrända? När man istället borde lyssna till barnen och förändra skolmiljön och pedagogiken, så försöker man få barnen att plåga sig själva lite till. Lite närmre in i väggen.... Usch, det är hemskt! Föräldrarna gör ju så klart sitt bästa och vet oftast inte om hur allvarlig situationen är. Vi måste hjälpas åt att sprida informationen: När barnen vägrar göra något - då måste vi först och främst lyssna på dem, inte ta fram ett belöningssystem. Och som vanligt räcker det med att gå till sig själv. Vilken vuxen hade velat att chefen införde ett belöningssystem varje gång något inte funkat, istället för att lyssna?

Med det sagt, så skulle jag vilja skriva några ord om våra erfarenheter av belöningssystem. För vi har givetvis testat. Vi har använt guldstjärnor, belöningsormen, samt mutor som pengar och presenter. Sammanfattat så tycker jag enbart att belöningssystem funkat vid två situationer i den här familjen:

1) Då någon redan kan något, men behöver en liten "knuff" i rätt riktning, för att våga testa och tro på sig själv.

Exempel:
När M hade lärt sig torka sig helt själv på toaletten här hemma, men fortfarande ville bli torkad av en förälder i skolan. Jag har full förståelse för att han tycker att det är annorlunda på en annan toalett, men jag visste att han skulle klara det. Och jag fanns tursamt nog hemma under denna period. Vi bor 80 meter från klassrummet. Han kunde välja vilka dagar han ville försöka och vilka dagar jag skulle komma och torka. Han klarade det jättebra några gånger. Tillräckligt många för att förstå att han kan själv i skolan också. Det kändes inte alls taskigt att muta honom till detta. Det hade varit taskigare att låta honom tro att han behöver tillgång till en förälder för att kunna bajsa i skolan.



2) För att belöna någon lite extra i syfte att stärka självkänslan hos barnet. 

Men då är det mer positiv förstärkning än belöningssystem, eftersom belöningen kommer i efterhand. Vi tjatar aldrig om guldstjärnor, utan de bara får dem när vi tycker att de varit extra duktiga. "Nämen oj, vad hände nu? Jo, du fick visst en guldstjärna! Det där var ju guldstjärne-duktigt." Och när de fått ett visst antal guldstjärnor, så få de en present.

Exempel:
När M sa till om att en av lillasysters dagiskompisar hade en ståltråd i munnen. Då fick han faktiskt två guldstjärnor på en gång. Så duktigt var det. Han minns det än idag och är mycket stolt över att han räddade den lilla tjejen från att svälja ståltråd.

När lillebror lärde sig snyta sig, efter tappert kämpande, så fick han en guldstjärna. Lillebror älskar förresten sina guldstjärnor. Han brukar springa runt med guldstjärnelappen och titta på hur duktig han varit. "Åtta stjärnor!" *Skutt, skutt, vad jag är bra!*


Sist vill jag skriva några ord om när belöningssystem inte funkade. Jag testade belöningsormen för att M skulle äta upp frukosten utan påminnelser. Samt för att han skulle klä på sig själv inför skolan, också utan påminnelser. I början funkade det några gånger, men jag övergav det snabbt. Jag insåg att det verkligen var en svårighet som inte gick att belöna bort. Han är trött på morgonen, så allt är svårare för honom då. Jag lägger numera min energi på att hjälpa honom istället. Påminna om varje sked vid frukosten, och ofta till och med stödmata honom lite. Och hjälpa till med ytterkläderna, så han kommer till skolan med sin energi i behåll. Jag hjälper nog honom rätt mycket just på morgonen, men vad gör väl det? Det är väl därför barnen har föräldrar? För att få hjälp. Och påklädning kan man öva senare på dagen.


fredag 15 mars 2013

TEMA: Konsekvenspedagogik

Igår när maken försökte spela något spel åt barnen, började lillebror och lillasyster skrika på honom. Maken är alldeles för snäll och försöker sitt bästa, trots barnens beteende. När något inte funkar, så stör han sig dessutom och bara måste fixa det direkt. Och han försöker in i det sista. Det har nog med hans NPF-drag att göra, misstänker jag.

Igår så hade maken dessutom fått beskedet att han inte fick det jobb som han varit på intervju för, och verkligen ville ha. Han hade haft ovanligt ont i kroppen natten innan och hade därför sovit dåligt. Det hade snöat nu igen. Maken som hatar snö. Och så hade han varit hos tandläkaren under dagen. "Bäggaren" var därför full med negativa saker. Och tålamodet med barnen var därefter.... Maken hade helt enkelt en riktigt dålig dag. Så när barnen betedde sig illa blev maken tokarg. Han skrek på barnen och han skrek på mig:

"De här barnen får ju aldrig några konsekvenser!"

"Jag avinstallerar Rayman, om ni inte kan bete er."

Och så hade han en lång utläggning om varför barnen inte respekterar oss föräldrar och enbart gör som de själva vill. Lösningen: Att ge barnen konsekvenser för sitt handlande. Denna gång skulle det minsann bli konsekvenser, oavsett vad jag tyckte. Och alltihopa var ju mitt fel, eftersom jag inte ger barnen konsekvenser. Han var därför riktigt arg på oss allihopa.

Maken hade förstås ett "sammanbrott" (=bättre ord än "utbrott"). Detta insåg jag naturligtvis. Bo Hejlskov Elvén har lärt mig att jag behöver använda mig av lågaffektivt bemötande när det händer. (Klicka på länken och läs!) Det var helt enkelt inte läge att käbbla emot med mina åsikter om konsekvenspedagogik. Jag antog stensansikte istället, tog barnen till mig, sa lugnt åt maken att ta med sig spikmattan och gå undan och lägga sig på den. Det var s k garageläge för honom. Han behövde gå undan, få ner sin stressnivå och återfå kontrollen över sig själv. Det tog några försök, men till sist gick han undan. När han hade gått så sa lillebror:

"Pappa ä dum!"

Jag rörde vid lillebror och tänkte i mitt stilla sinne, att de var en bra sammanfattning över vad konsekvenser lär barnen.

Okej, nu kom det ju inte så långt till konsekvenser, men i alla fall. Och det bara går ju inte att lära barnen bete sig bra, genom att man själv beter sig illa. "När du inte gör som jag säger, då skriker jag." Det var ju precis det som barnen gjorde....

Tycker någon att jag är elak mot maken, som skriver detta? Kanske det... Men då kan jag berätta att det faktiskt ibland är tvärt om: Att det är jag som beter mig illa och har garageläge. Tyvärr. Det händer. Jag är inte perfekt. Då hjälper maken mig genom att beordra mig att gå undan. Skillnaden är hur ofta det händer. Eftersom maken går runt med mer stress i kroppen, på grund av NPF-drag och värk, så händer detta honom betydligt oftare. Han kan inte rå för att det blir för mycket för honom. Och det hjälper ju inte heller att köra konsekvenspedagogik på maken.... "Om du inte kan bete dig kring barnen, så...." Så vaddå??? Han gör ju sitt bästa och är en alldeles fantastisk pappa när han mår bra. Jag får självklart hjälpa honom istället. Hjälpa honom att ta ner stressen så mycket det går. Låta honom gå undan, påminna om spikmattan och göra vad jag kan för att hålla borta smärtan i hans kropp.

Senare på kvällen när barnen somnat, så försökte jag försiktigt prata med maken om det som hänt. "Jag vet att jag gjorde helt fel." sa han med en uppgiven min. Jag sa inget mer. Han fick en kram istället.

Makens och lillebrors respektive sammanbrott och behov av lågaffektivt bemötande, skapar ofta konflikter mellan dem. De gör varandra upprörda och sen blir det en eskalerande dålig affektspiral: Sammanbrott, affekt, mer sammanbrott och mer affekt, osv. Men det är maken och jag som är vuxna. Det är vårt ansvar att bryta detta. Gärna så fort som möjligt. Och det går.

Idag upprepade sig samma sak när de spelade på iPaden. Lillebror och lillasyster skrek på maken. Han reste sig lugnt, la undan iPaden och gick upp på ovanvåningen. Det är klart att småttingarna blev upprörda.  Men inte så upprörda, att jag inte kunde rädda situationen med lite sagoläsning. Mulle Meck var perfekt distraktion denna gång. Distraktion och lågaffektivt bemötande är mina bästa verktyg. Inte konsekvenspedagogik.

Här hittar ni andra inlägg på samma tema:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914

torsdag 14 mars 2013

Kompensation vid pianot

M trivs verkligen med att spela piano och ha pianoläxor. Han tycker att det är kul, fastän han egentligen har rätt svårt med notläsningen. Det var förväntat, eftersom han har svårt med att läsa. Och nothäftet sitter ju ännu längre bort, än en bok man har i handen. Och så ska han dessutom, samtidigt, spela med båda händerna.

Men kanske är detta en bra övning för honom? Ungefär samtidigt som han började spela piano lossnade det med skrivandet på datorn i skolan. Det sägs att hjärnan är föränderlig. Bygger om sig själv. Och att spela piano och skriva på dator, är lite grann likt. Tycker i alla fall jag, som spelat piano på kommunal musikskola i 9 år och kan rätt fingersättning vid tangentbordet.

Nu är det inte så att M får kämpa själv med läxan. Nej, jag vet att jag behöver vara med och kompensera honom för hans brister. Jag vet att han behöver lära sig läsa noter, och vi jobbar på det. Men just nu, så läser jag noterna åt honom. För syftet är ju inte att han ska bli konsertpianoist. Syftet är att han ska ha kul, och få en styrka till i livet, som lyfter honom. Och då är det bättre att jag kompenserar honom hans brister än låter honom kämpa med sånt som han kanske aldrig kan lära sig på samma nivå som oss andra.

M är duktig på allt som innefattar ljud. Alltså använder jag det, för att lära honom hur han ska spela styckena. Jag

1.) Spelar först stycket 2 gånger och sjunger texten. Det är för att han ska kunna "hänga upp" melodin på ord.
2) Därefter spelar jag stycket 2 gånger och säger vilka tangenter jag trycker på (C, Fiss, A,....)
3) Sen spelar jag stycket 2 gånger och räknar takten. Jag pekar också ut mönster i låten. Takter som återkommer, dvs det som är likadant som innan. M är mönstertänkare så det hjälper honom.
4) Mot slutet av veckan, så spelar jag stycket bara som det är. Utan att sjunga eller säga något. Och så låter jag honom lyssna på det i en annan version, från t ex YouTube.

Det är M som valt denna ordning och även att jag ska spela på varje sätt 2 ggr. Tur att det är korta stycken, för det tar lite tid att spela igenom styckena minst 6 gånger, innan han börjar spela själv...

Sen när han spelat igenom stycket en gång, med instruktion av mig, så spelar jag det igen. Därefter får han göra ett nytt försök. Han brukar oftast bara ha koncentration till att spela igenom stycket 2 gånger, så det är viktigt att vi övar varje dag, så han lär sig. Och det är förresten det som är optimalt för de flesta. Inte att bara öva en lång stund dagen innan nästa lektion, som jag gjorde alltför många gånger......

Idag så valde han faktiskt själv att jag skulle vara helt tyst, så han fick öva på att titta på noterna. Tänka sig! Kan det vara så att han har lättare för att öva notläsningen, när de andra bitarna (hur det ska låta, finmotoriken, taktkänslan) är på plats? Ja, så är det väl för alla?!

Tänk, jag som tidigare funderat kring mitt eget pianospel: Var det verkligen nödvändigt att lägga så mycket tid på det? Jag blev ju inte konsertpianist precis, utan verkligen bara en hobby-medelmåtta. Men nu, när jag övar med M, så är jag så glad att jag gjorde det. Och så har vi ett gemensamt intresse till! :)

onsdag 13 mars 2013

Ett guldhjärta som överraskning

I helgen var farmor på besök. Hon hade med sig presenter till barnen. Lillasyster fick ett hänge som var ett guldhjärta med en klocka inuti. Hon blev glad för den och tyckte att den var fin. Problemet var att lillebror fullkomligen älskade den.

Sen dess har de haft några fighter om den. När de två slåss, då har vi problem.... De slåss utan att tänka igenom konsekvenserna av den skada de själva gör, och utan att tänka igenom vad den andre kommer göra tillbaka. Ett vilt slagsmål, med andra ord. Man måste vara där och dela på dem, och det blir svårare och svårare....

Idag var jag på Panduro och köpte en till (+ en i reserv). När jag kom till dagis, så sa jag att det fanns ett paket hemma till lillebror.  Lillebror visste om att jag skulle leta efter en likadan.

"Är det en sån där guldig hjärtklocka?" undrade han.

"Det får du se när du kommer hem." svarade jag.

"Men jag vill att du ska bejätta det nuuu." fortsatte han.

"Varför det?" undrade jag.

"Föj att då blij jag glad dijekt." svarade han.

Jag mindes hur maken är. Han hatar överraskningar. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Och i ärlighetens namn är jag likadan själv. Jag berättade för lillebror. Han blev lättad. Klart att jag ville göra honom glad direkt.

För många år sen, när maken och jag gifte oss, så skvallrade svärmor för maken vilken dag svensexan skulle vara. Jag var länge jätteirriterad på henne för det. Så gööör man bara inte! Jag tyckte hon daddade honom väl mycket. Förstörde. Men kanske hade hon för länge sedan insett, det jag nu insett? Jag kan absolut se mig själv göra samma sak för lillebror i framtiden.

Busiga vantar

I morse var det kallt. Lillebror ville absolut ha fingervantarna inuti sina vinterhandskar, när vi kom fram till dagis. Det var väldigt svårt att få på dem. Jag försökte dra upp handsken över vanten, men det gick inte riktigt så lätt. Efter några försök märkte jag att lillebror höll på att tappa tålamodet.

"Killa mig absolut INTE på näsan" sa jag, när han höll fram armen för att spjärna emot. Han flinade och försökte killa mig på näsan. Armen var rak och spänd, men det gick fortfarande inte så bra. Jag fortsatte:

"Men har jag råkat köpa busiga handskar? Jag sa ju till dom i affären att jag absolut INTE ville handla några busiga handskar. Tog de fel?"

Lillebror fnissade. Vi försökte lite till med de busiga handskarna, men det gick inte. Han blev frustrerad på nytt.

"Vänta!" sa jag. "Jag har en fiffig plan. Jag ska springa in och hämta några andra vantar som inte är busiga. Räkna hur snabb jag är. Hur många sekunder tar det innan jag är tillbaka, tror du? 15? 20?"

Han var med på noterna. Jag började räkningen och så sprang jag in på avdelningen, letade upp tumvantarna som jag visste funkade utanpå fingervantarna. Sprang tillbaka. Där stor lillebror och flinade och räknade: "13, 14, 15,....".

Tumvantarna gick på. Humöret var på topp. Han sprang iväg och lekte glatt. Och jag kunde sticka till jobbet.

Familje-disco

Vi har infört återkommande familje-discon. Det funkar perfekt när barnen är lite för spralliga och har överskottsenergi, och vädret inte är det bästa. Maken sätter på någon dansvänlig musik- idag var det James Brown. Och jag leder dansen, om barnen vill. Vill de hitta på egen dans, så får de så klart göra det. Det viktigaste är att man rör på sig och har kul. När man blir trött får man sätta sig och vila, så klart.

Lillebror har verkligen taktkänsla och en skön dansstil. Han riktigt njuter av att få röra på sig till musiken. M behöver övningarna - det märks. Jag brukar utmana honom att göra olika "moves", typ att dansa som ett vindkraftverk som vill smita (vifta med armarna och röra på benen samtidigt). Och lillasyster tycker att det är jättekul hon med.

Det blir lite olika improviserade steg, rörelser och vi härmar olika djur. T ex:

* Dansa som träd som vajar i vinden.
* Plocka äpplen
* Plocka upp löv från marken (på ett graciöst sätt)
* En katt som simmar.
* Dansa som elefanter
* En apa som går runt
* Åka skridskor
* Dansa på ett ben
* Klappa på knäna
* Vicka på rumpan
* Simma

Osv, osv. Endast fantasin sätter gränser. Jag gör dessutom mycket olika rörelser med händer och ben, som inte går att beskriva med ord. Det spelar ingen roll om det blir lite fånigt ibland, så länge man har kul. Och man får givetvis lyfta upp barnen och dansa runt med dem på armen. ;) Inte M förstås, han är för tung. Men han ställer sig ibland på en stol, så vi blir lika långa och kan hålla om varandra och dansa.

Maken och jag tycker att det är perfekt, eftersom vi sedan länge övergivit arrangerade aktiviteter. Barnen behöver få vara hemma och vila på fritiden. Inte skjutsas runt till olika aktiviteter, där det är mycket nytt folk och nya intryck. I alla fall så gör vi så just nu, när barnen är små. Men de behöver röra på sig och de behöver rytmik.

Annars är studsmattan en klassiker. Jag rekommenderar det varmt. Dock med skyddsnät, och gärna även undertill, om man har någon som springer in under den..... Ett gammalt inlägg om vår studsmatta, hittar ni här.


Du är dum, mamma!

Lillebror: "Du ä dum, mamma!"

Jag stannar upp. Tar ett djupt andetag. Tolkar för mig själv: "Jag känner mig orättvist behandlad av dig mamma."

Jag frågar: "Varför tycker du det?"

Lillebror: "Du lyssnade inte. Du skulle ha lyssnat på mig."

Jag (förklarar situationen som han misstolkade):
"Jag gjorde det, men jag hörde inte vad du sa, för att du skrek."

Lillebror: "Okej!"

 Jag (förklarar att jag har goda intentioner och ber om en ny chans):
"Jag vill gärna hjälpa dig. Jag vill att du ska bli glad. Vad var det du ville att jag skulle lyssna på?"

Lillebror: "Jag vill inte ha ovejallen. Den ä fö tung. Jag kan inte spjinga med den."

 Jag (förklarar fakta tydligt och ger alternativ till hur han kan tänka):
"Men det är inte mitt fel att det blivit kallt igen. Du måste ha på dig den, för annars fryser du och blir sjuk. Du får bli arg på vintern istället för på mig."

Lillebror:"Okej."

 Jag (laddar overallen med positiva känslor):
"Tänk att någon tagit ett varmt gosigt täcke och sytt en overall till dig. För att du inte ska tappa täcket och bli kall. Är inte det fiffigt?"

Lillebror: "Jo....." *Tvekar och tänker efter*

Jag (initierar det som är svårt för honom):
"Ska vi ta på overallen nu, så vi kan gå till dagis utan att du fryser?"

Lillebror: "Okej."

Och så kom vi iväg till dagis. Den gången....

tisdag 12 mars 2013

Foppatofflor på maskerad

Det har varit maskerad två gånger på dagis på sistone. Nu senast idag. Lillebror har aldrig varit så särskilt förtjust i att klä ut sig. M har varit likadan. De har båda mestadels vägrat, faktiskt. Den där söta tigerpälsen (pyamasen) i plysch som jag köpte till M, har varit oanvänd ända tills lillasyster växte i den. Och då älskar båda killarna katter. Och plysch är som bekant väldigt mjukt. Det säger en del, om hur gärna de klär ut sig....

Jag tror att det har att göra med att killarna har lite svårt med föreställningsförmågan. Och svårt med att se ansiktsuttryck. Det blir obehagligt, när människor de har svårt att känna igen och tolka, blir oigenkännliga och omöjliga att tolka. Jag tänker då främst på ansiktsmasker och ansiktsmålningar. Och att själv ha en kattmask eller en lustig hatt, är ju dessutom obekvämt. M klarar det ett litet tag och tycker att det är kul. Men lillebror sliter av allt man försöker smyga på honom direkt.

De har kanske också svårt att skilja på lek och verklighet när det är maskerad? Jag tänker på vad Hilde de Clercq sa när hon var i Jönköping, om den lillepojken som inte ville vara en snigel utan bara sig själv. M klarar att klä ut sig numera och gör det ibland självmant, men för lillebror är det kanske obehagligt att "bli en katt"? Även om han rent logiskt vet vad det handlar om.

Självklart så är det ingen som tvingar lillebror (eller M) att klä ut sig. Det får han naturligtvis bestämma själv. Och han löste det perfekt alldeles själv. Han hittade sina Foppa-tofflor med Blixten McQueen och "eld-flames" på. "De vill ja ha." sa han bestämt och la dem i vagnen. Sen dess så har han dem på sig när han går på maskerad. De förändrar ju inte honom nämnvärt, men gör honom tillräckligt fin för maskeraden, tycker han själv. Och det är ju det viktigaste. Självförtroendet hamnar på topp och han går glatt in på maskeraddiscot och dansar med de andra barnen.

Turtagningsövning

M har väldigt svårt för turtagning. Det brukar låta ungefär så här:

"Vilket-djur-tror-tror-du-var-det-största?Blåvalen-eller-argentinosaurusen-eller-elefanten?Kan-det-ha-varit-elefanten?Nej,det-tror-jag-inte.Det-måste-ha-vart-blåvalen?Eller-tror-du-elefanten?Det-kanske-det-kan-ha-vart?Argentinosaurusen-var-nog-inte-lika-stor.Eller-var-den-det?Vad-tror-du?Vet-du-hur-stor-den-var?Kanske-dubbelt-så-stor-som-blåvalen?....."

Och så håller det på så som en lång monolog, ofta utan egentligt innehåll. Det är svårt att bryta in. Och försöker man, så kan han skrika:

"VA TYST! Ja, ska bara berätta en sak."

Inte så trevligt. Så fortsätter monologen, om man inte vill byta ut den mot en konflikt, skrik och fler svordomar.... Och monologen innehåller ofta osanningar, för att han testar vad man själv ska svara. Antingen om man som vuxen vet det rätta svaret, eller om han själv verkligen fått rätt information av någon annan vuxen. Eller så är det för, som han säger: "Det är jobbigt för munnen att vara tyst." Ni vet, hyperaktiv mun....

Nu tror jag inte att han gör så där i skolan, men det är tillräckligt påfrestande här hemma. Jag satt och överhörde just en sådan monolog. Maken försökte inflika något. Han är inte den som ger sig, utan han pratade på för att styra in M i en normal konversation. Men det gick inte. Makens försök var förgäves. Då tröttnade jag på allt surret från dem båda två, och tog en leksak - den som låg närmast, och gav den till M. När han hade leksaken fick han prata. När maken ville prata sträckte han fram handen och M var tvungen att ge den till honom och vara tyst. Osv.

De höll på så ett tag, och det funkade rätt bra. Samtalet flöt på. Maken höll med om att M måste lära sig detta, och fortsatte tålmodigt. Han drog även ner på samtalstakten. Satt tyst någon sekund innan han svarade. Det var jättebra gjort, för då lugnade M sig lite. De pratade faktiskt en lång stund om olika relevanta saker i en helt korrekt konversation, tills M tröttnade och sprang iväg. Och maken fastnade i någon detalj om dinosaurier som han ville kolla upp med mobilen. Lillasyster fick snilleblixten att sno leksaken i förvirringen och springa iväg med den, för att få tyst på dem båda två. "Mammi säg till dem att de inte fåj pata." :D

Talkability-kursen som jag går, har vi pratat om just detta med att sänka tempot. Ofta blir man själv stressad av barnets tempo, och försöker hålla samma takt. Men om man lugnar ner sig lite, och samtidigt gör eller pratar om något som fångar barnets intresse, kan man få bättre kontakt.

Tipset om leksaken att skicka runt, fick jag också på kursen. Det är annars en klassiker i stökiga skolklasser. Och som vi diskuterat i ett tidigare blogginlägg, så kan man även använda sig av en timstock, eller ett timglas. Men jag tycker att det funkade tillräckligt bra med bara en leksak. Det blev mer naturligt så, för ibland svarade bara maken med ett enstaka ord, och då fick M tillbaka leksaken och ordet direkt.

måndag 11 mars 2013

Kognitionssimulatorn

På hjälpmedelsinstituet hittar man en kognitionssimulator, som är gjord för att vi andra ska att förstå hur det är att vara i skolan om man har aspergers, ADHD och/eller dyslexi. Ni hittar den här:

http://www.hi.se/sv-se/hjalpmedelstorget/kognition/-/Om-Kognition/Kognitionssimulatorn-visar-vad-ett-kognitivt-funktionshinder-kan-innebara/ 

Håll muspekaren över de olika filtren, så får ni förklaringar till de olika filtren.

När jag först såg kognitionssimulatorn, tyckte jag den var lite svår att förstå och lite överdriven. Sen gick jag och funderade på innehållet, tittade igen och "översatte" simulatorns innehåll till verkliga livet. Och försökte förstå. Jag skriver "försökte" för vi andra aldrig riktigt kan förstå.

Man förstår dock vikten av tydlighet, tystnad, vikten av små klasser, möjlighet att få gå undan, osv efter att ha sett de olika exemplen.


Det här med de uttryckslösa ansiktena var rätt obehagligt att tänka sig in i, liksom det här med att höra och se allt på en gång, utan att kunna "stänga av". Det första jag gjorde, var att vrida ner volymen på datorn.....

Sen var det två saker som saknades jämfört med verkliga livet: Överkänsligt luktsinne och överkänsligt känselsinne. Maken upplever t ex lukter väldigt starkt. Han brukar säga att han störs av alla lukter: Parfym som svett. De som uppfattar beröring annorlunda, kan också störas av att någon lägger sin hand på deras axel, eller råkar stöta till dem. Men det händer förhoppningsvis inte så ofta.

Det vore intressant att höra åsikter om kognitionssimulatorn från er vuxna som själva har diagnos. Är den bra? Visar den hur ni har det, eller är den fel på något sätt?




söndag 10 mars 2013

Hur jag ger kosttillskott

 Jag tänkte sammanställa vilka kosttillskott barnen får.

* Eye Q fiskolja, 3 kapslar på morgonen innan skola/dagis och 3 kapslar på kvällen.
* Nattljusolja en kapsel på kvällen.
 M och lillebror tuggar sönder kaplarna och sväljer innehållet men spottar ut höljet. Lillasyster får Eye Q tuggisar med jordgubbssmak, som hon tuggar i sig som godis. Obs! Växtoljor med mycket omega-6 (solros-, majs-, raps-, och några till) konkurrerar med omega-3. Dessa bör man ta bort ur kosten, för att Eye Q ska få maximal effekt.

Sen blandar jag en "äcklig sörja" (Ms ord) i lite egenpressad apelsinjuice eller vatten av:
* Magnesium
* Zink
* B-vitamin
Jag har köpt lättupptaglig magnesium för vuxna i kapslar. Jag klipper sönder kapslarna och häller ut innehållet i vätskan. Zinken (också lättupptaglig) och B-vitaminen mortlar jag till pulver och häller i det med. Därefter får M först dricka den äckliga sörjan och raskt efter får han skölja ner med rismjölk (eget val), så den äckliga smaken försvinner. Lillebror och lillasyster får inte detta, eftersom jag inte får i dem det. Jag ger M en halv vuxendos av tabletterna, eftersom han väger som en "halv vuxen". Han får det på kvällen, precis innan kalken.

* Kalk ger jag som tuggtabletter med äppelsmak. Man ska egentligen bara ge 1 tablett/dag, men det händer att barnen får fler, när de inte ätit något med kalk i, på en dag. Det går också bra att lösa upp dem i lite vatten och blanda i (hemgjord mjölkfri) yoggi och glass.

* Mjölksyrebakterier, flytande.
* D-droppar. Ibland häller jag i d-dropparna i mjölksyrebakterierna, för att de ska slinka ner smidigt.
 

lördag 9 mars 2013

Pärlplattor

Alla tre barnen tycker om att pärla med pärlplattor. De älskar färger, former och mönster. Jag tycker att det är jättebra tålamods-, koncentrations- och finmotorikträning. Och så är det trevligt att det är något som vi kan göra tillsammans. Jag brukar hjälpa barnen att pärla färdigt, för annars orkar de inte. Oftast stryker vi det vi pärlat - på båda sidor så det håller hårdhänt hantering. Här är några pärlplattor vi pärlat tillsammans:



Man kan också göra olika figurer. Se nedan för favoritmotivet katter. Detta har inte barnen gjort (och inte jag heller faktiskt, utan Ms resurs), men det motiverar lite extra att fortsätta pärla. Och se Saturnus, som har gjorts i självlysande pärlor. Saturnus ligger bredvid M i sängen och fungerar som en mardrömsfångare. (En present från vår ena avlösare!) Perfekt, eftersom M är rädd för att få mardrömmar och för att han har rymden som specialintresse just nu.



För lillebror har det förstås varit lite kämpigt att pärla. Han har haft svårt med finmotoriken. Det löste sig när vi köpte hem en större variant av pärlor. Då kunde han för första gången pärla en hel platta själv. Och han tyckte det var kul. Så stolt han var. Nedan är lillebrors första alster. Som ni ser, har han börjat med ett gul-grönt mönster i mitten och i kanterna, sen blev det lite hur som helst men det spelar ju verkligen ingen roll. Det viktigaste är att självkänslan är i topp, och det var den.


De större pärlorna är dock rätt dyra, men M kom på lösningen: "De är övningspärlor. Vi stryker inte dem." Så vi häller tillbaka dem i asken när vederbörande pärlat färdigt.

torsdag 7 mars 2013

Var är älgsuddgummit?

Eftersom vardagsinläggen uppskattas av flera läsare, så kommer här ett till.

Igår när vi gjorde pianoläxan var klockan alldeles för mycket, som vanligt. Efter att vi var klara så fick M för sig att han skulle skriva ner lite noter på ett pianostycke, som han själv hade komponerat. Detta var bara en lek, för han hade inte spelat någon speciell melodi. Det var bara vanligt "klink". Och han kan inte skriva noter. Men det spelade ingen roll. Han fick för sig att han verkligen behövde göra detta.

Jag orkade inte ta konflikten, så jag gick ut ur rummet och hoppades på att detta skulle bli klart snart. M satt och skrev och suddade. Helt plötsligt så skrek han bara till. Jag försökte ignorera och hålla mig lugn. Det kom mera skrik. Till slut: "Hjääääälp MEJ! Uääääh! Öööö! Hjäääälp mig annars flyttar jag hemifrån!". 

Jag tog ett djupt andetag och gjorde mitt bästa försök att låta lugn: "Jag hjälper dig gärna, om du ber på ett trevligt sätt."

Han lugnade dig: "Hjälp, mig att hitta suddgummit! Älgsuddgummit!"

Jag gick in i rummet igen. Och frågade vad som hade hänt med suddgummit. Han berättade att han hade blivit arg på det och hade kastat iväg det. Nu hör det till saken att pianot står i lekrummet. Och lekrummet var allt annat än städat. Det var saker överallt. Jag vägrade att städa och hänvisade till mitt vanliga motto:

"Inte leta - städa!" 

Samt att jag inte orkade städa hela lekrummet klockan 21.30 och att det fick vänta. Att suddgummit inte kunde gå upp i rök, utan helt säkert skulle komma fram vid nästa städning. Att han kunde ta ett annat så länge. Det accepterade han inte alls. Han skrek igen: "Uäääh! Hjäääälp mig, annars FLYTTAR jag hemifrån! Fan asså!"

Jag gick efter ett annat suddgummi. Det dög inte. Han vrålade om älgsuddigummit och började själv leta igen, planlöst i lekrummet. Då fick jag faktiskt gå in och avbryta honom. Jag ledde in honom ylandes till badrummet och tandborstningen. Så fick det bli. Det är alltid tråkigt när han är ledsen, men jag kan inte gå med på vad som helst klockan 21.30.

Som väl var, kunde vi skratta åt tokigheten när vi borstade tänder. Jag kunde inte hålla mig, för det var olikt honom att kasta bort sina egna saker. Och det höll han med om, och drog på smilbanden en liten stund, innan han fortsatte att vara arg på mig. Som väl var kom maken ner från ovanvåningen, efter att han nattat småttingarna, och tog över tandborstningen. Ibland är det otroligt skönt att vara två föräldrar.

Och tror ni att han tjatade om älgsuddit idag igen? Japp! Och hade jag orkat och hunnit städa lekrummet? Nej, naturligtvis inte.

Funkar syrgasbehandling vid autism?

Hyperbar syrgasbehandling nämns ofta vid autism. Jag har tidigare inte vetat vad det är, mer än att det sker i tryckkammare. Jag vet fortfarande inte så mycket, men jag såg denna studie:

http://www.barnmedautism.se/behandling/tryckkammarbehandling/studie-hbot/

Jag kan inte låta bli att kommentera, fastän jag inte orkar läsa hela studierapporten. Jag ju statistiker och har jobbat med kliniska prövningar under många år, så jag förstår en del av det. Har själv räknat fram resultatet i flertalet studier. Jag läste detta:

"Efter 40 hyperbar sessioner visade ingen grupp statistiskt signifikanta förändringar i genomsnittliga plasmanivåer GSSG, vilket indikerar att den intracellulära oxidativa stressen verkar opåverkad av någon av behandlingarna. I båda grupperna såg man något förbättrade snitt CRP, där de största förbättringarna observerades hos barn med initialt högre CRP."

Man såg alltså ingen effekt på blodnivåerna av GSSG. Och medelvärdena på CRF blev lite bättre, men inte signifikant. Sen gjorde man något som de förklarar dåligt.

"När alla 18 barn sågs över märktes en signifikant förbättring i CRP (p = 0,021)."

Va, "sågs över"? På engelska (ser man om man klickar i länken) används ordet "pooled". Jag som är statistiker och statistisk programmerare fattar inte vad de menar. Vad har det gjort med värdena? Jag antar att de menar att de tittade på variationen för varje individ. Att man tittat hur mycket varje person förbättrat sig, och inte på medelvärdena. Så hade jag gjort.

Och när de skriver att ökningen är signifikant, så undrar jag hur mycket CRP förbättrades. Var det kliniskt relevant? Dvs var förbättringen stor eller liten? För även en liten förbättring som kanske inte märks för individen, kan vara signifikant.

Sen så skriver man att föräldrarna i behandlingsgruppen såg effekt av behandlingen. Men så blir det ju alltid när man frågar föräldrar som deltar i öppna studier. Om man tagit sina barn till 40 (!) behandlingar, är man mer benägen att säga att ens barn blivit bättre, än om man inte gjort det. Det handlar inte om att man misstror föräldrar, eller tror att de ljuger. Det är bara så vi människor funkar. Har man investerat pengar och tid i något, så är man mer benägen att tro att det funkar. Det gäller även mig och kostomläggning, så klart.... ;)

Men det verkar åtminstone som att behandlingen är säker, dvs inte skadlig. Alltid nåt.

Personligen - om jag ska ta mitt barn till 40 behandlingar som jag själv betalar dyra pengar för, så vill jag se stoooor effekt. Och jag vill veta att den verkligen finns innan vi börjar. Och att effekten inte kan fås på annat sätt. Att effekten stannar och inte försvinner efter ett tag (om den finns alltså). Hur ser det ut om 3 år för dessa två grupper barn? Om 10 år?

Så sammanfattat: De behöver göra betydligt bättre studier, innan vi vet om denna behandling funkar eller inte. "Gör om, gör rätt!" En bättre studie alltså.

Jag skull aldrig få för mig att testa detta i nuläget. Inte en chans faktiskt.

Och jag vill citera Neuropedagogen (Sussie Olofsson) om detta, när jag påpekade delar av ovanstående för henne:

"Genom att ge barnet höga doser med omega-3 och dagliga och roliga lek- och fritidsaktiviteter som bjuder på motstånd i rörelsen samt hopp-, snurr- och gungrörelser så ökar syresättningen i blodet och då slipper du de 40 behandlingarna som kostar så mycket! För de pengarna kan ni prova på många och givande lek- och fritidsaktiviteter."

onsdag 6 mars 2013

Knivar - "Nu föståja"

Maken har ett nytt specialintresse: Knivar. Det är inte själva användningen av dem i huvudsak, utan själva konstruktionerna och materialen som imponerar på honom. Han gillar att läsa om dem. Ja, inte sådana där superstora i första hand, utan vanliga fällknivar. Han köpte sig några stycken. Och jag fick en i alla-hjärtans-dags-present (!). "Kan vara bra att ha i bilen, om man krockar och måste komma loss ur bältet. Har du en kniv att ha i fickan när du kör bil?". Det är tanken som räknas, eller hur? ;)

Detta intresse funkar "så där" tillsammans med min knivfobi.... Okej fobi är kanske lite överdrivet, men jag gillar inte att prata om knivar precis innan jag ska lägga mig..... (Då vi brukar prata en stund om bådas våra intressen.) Och jag vill inte se knivfilmer på YouTube... Jag vill inte heller skära mig när jag diskar och är trött sent på kvällen....  Och även om det är väldigt praktiskt på vissa sätt, som att alla våra knivar just nu är väldigt vassa, så hoppas jag att detta ska blåsa över snart. Så som vissa specialintressen gör ibland.

Kanske gör det det, för de knivar som han hade beställt kom med posten idag. Nu äntligen. De hade fastnat i tullen. Maken var så glad för knivarna, att han ville visa barnen. Kanske inte det jag ville.... Men små barn måste förstås lära sig hur vassa knivar kan vara. Alla knivar är ju inte som de knivar barnen täljer pinnar med på dagis.... Det kan ju vara bra att barnen vet detta.

Lillebror blev mycket intresserad. Så intresserad att det inte gick in, när maken förklarade att knivarna var farliga. "Jag ska bara titta." sa han och försökte ta en fällkniv. "Bara titta" existerar inte så ofta i hans fall. "Klåfingret" brukar vara framme för jämnan. Han tittar med andra ord med händerna också. Maken visade barnen knivarna och la sedan undan dem. Maken behöll en (i smyg) för att se om han kunde öppna och stänga den med en hand. Plötsligt tittade han på mig med en snopen min. Han hade skurit sig. Det var inte så farligt. Bara ett litet jack. Men han blödde lite. Han tog tillfället i akt att exemplifiera för barnen vad som kan hända om man är oförsiktig med knivar. Då utbrast lillebror:

"Nu föståja!"

Han blev nästan själv förvånad när poletten trillade ner. Han såg riktigt lättad ut. Som att han förstod att vi vill honom väl när vi säger nej.

Vi jämförde hur stora makens fingrar är och hur små barnens fingrar är. Barnen insåg varför knivarna är farligare för dem. De har helt enkelt mindre fingrar. Och så pratade vi lite om att huden växer ut igen, men att det gör inte fingrarna. Och de vill man ju ha kvar för att leka med.

Kvällens lärdom: ALLTID, ALLTID visa viktiga och farliga saker för lillebror. Inte tro att förklaringar kan ge tillräckligt starka intryck. Fällkniven gav större intryck än förklaringar av faran. Men skärsåret gav större intryck än fällkniven.

måndag 4 mars 2013

Ögonleken

I kursboken för Talkability, så finns en lek beskriven i detalj. Den går ut på att man ska få barnet att förstå att man kan se på andra människors ögon, vad de tittar på.

Ofta så kanske barnen inte tittar i ansikten, eftersom det är jobbigt för dem. Tanken med leken är inte att tvinga barnen att titta en i ansiktet hela tiden, utan bara att lära dem att det finns information att få från folks ansikten. Så att de kan titta om/när de vill, efter sådan information.

Författaren föreslår att man gömmer olika saker som barnen gillar i ett rum: Nötter, russin, små presenter eller kanske godis om man vill motivera barnet lite extra. Och så tittar man bara på de olika sakerna, utan att ge verbala ledtrådar (mer än att förklarar hur leken går till). När barnet ser vad man tittar på, så upptäcker det sakerna som de ska få.

Vissa barn har kanske svårt att förstå leken och då kan man gå nära och peka på sitt ansikte.

Denna lek var alldeles för lätt för mina söner. De tittar i ansikten hela tiden numera, på eget initiativ. Jag tycker att detta blivit mycket bättre sen vi la om kosten. Jag testade dem genom att titta runt på olika saker i rummet, och de såg direkt vad jag tittade på, så jag skippade faktiskt leken för egen del. Men jag ville ändå nämna den för er.

För övrigt så rekommenderar jag kursen, eftersom den innehåller 4-5 hembesök á 2 timmar av den som håller i kursen. I vårt fall BUPs logoped. Även om vi redan gör delar av det som står i kursen, så är det otroligt värdefullt att hon kommer in med sina  "professionella ögon" och kan ge tips på vad vi mer kan göra för att stötta barnen i leken och med kommunikationen. Rätt lyxigt faktiskt! :)

söndag 3 mars 2013

Bensprallsleken

Vi brukar leka en klassisk men effektiv lek. Den leker vi när någon är lite för sprallig och springer runt över sin förmåga. Som ikväll, när lillebror sprang runt i hög fart på ovanvåningen, där det finns en hel del saker att ramla in i.

Jag fångade in honom med mina armar, mjukt men bestämt. Jag kittlade och busade med honom, och la honom på rygg. Sen tog jag ett tag om varje fotled på honom. Jag sa att han var ute och sprang i en skog. Han var med på noterna och tittade förväntansfullt på mig. Sen sprang han ifrån ett troll, ett spöke och en haj. Oj, vad de små benen sprallade varje gång något läskigt dök upp. Han sprang "super-duper-snabbt", och så fick hajen en smocka. På väg därifrån hittade han ett äppelträd och smaskade i sig två äpplen. Tyvärr så fastnade skalet mellan tänderna. Han blev lite trött, men som tur var hittade han en liten bil och började köra hem till mamma, för att peta tänderna. Och när vi ändå var inne på toaletten så passade vi även på att borsta tänderna. ;) Därefter var det läggdags med pappa.

Leken passade perfekt. Tröttade ut honom, och jag fick honom in till tandborstningen utan protester. Han söker ofta spänning, så att det var lite läskiga figurer han sprang ifrån gjorde det extra effektivt. Hans spänningsbehov blev uppfyllt.

lördag 2 mars 2013

TEMA kost - Hur lyckas man med en kostomläggning?

Idag tänkte jag berätta för er hur vi gjort för att lyckas med kostomläggningen, och vad jag själv tror på rent generellt om man ska lyckas med en sån här stor kostomläggning. Kom dock ihåg att jag "bara" är en mamma. Ingen utbildad person för att ge er råd, egentligen. Kom ihåg det när ni läser.... Varje familj har en unik situation och det finns säkert lika många sätt att lägga om kosten, som det finns familjer. Tänk själva, och tänk att ni är experter på er egen familj och era barns behov. Gör det som känns rätt för er. Se mina råd som lite vägledning och som en start för era tankar. Förkasta det som inte känns rätt för er, och använd eller modifiera resten. Om ni vill testa. Det är det första ni måste tänka igenom.

1. Funkar det med barnet? Eller utsätter man barnet för fara?

Mitt tips: Hur äter barnet/barnen? Är det realistiskt att tro att man kan genomföra en kostomläggning? Vissa barn äter bara en maträtt. Som t ex Ninas Sandra. Nina utökade sakerna som Sandra äter på ett fantastiskt bra sätt, men det är inte säkert att alla kan det. Vissa barn kanske fortsätter att envisas med att enbart äta makaroner? (Och det inte funkar att byta till glutenfria.) Barnet kanske är väldigt underviktigt och/eller anorektiskt. Då ska man förmodligen tänka att "vilken mat som helst, är bättre än ingen mat alls". Och då har man säkert en hel del andra bekymmer som man behöver sin tid och energi till..... Fokusera på vad ni kan göra, inte vad ni vill göra. (Ett tips jag själv fick nyligen.)

Vår situation: Våra barn åt tillräckligt varierat för att det skulle vara möjligt. M älskar alla grönsaker. Lillebror är lite kräsen med maten, och ofta får vi kämpa lite för att få i honom ordentligt. Men det går och han mår bra och är välväxt. Vi ger honom det han gillar av den mat vi äter. Och han får ofta annan mat än oss övriga fem. En hamburgare eller en burk makrillfilé går snabbt att fixa fram.


2.  Utsätter man sig för fara?

Mitt tips: Fundera igenom er familjesituation. Hur mår familjen? Är någon förälder farligt nära att gå in i väggen? I sådana fall så bör man tänka igenom situationen mycket noga. Kanske är det bättre att vänta lite? Och tänka att "vilken mat som helst, är bättre än ingen mat alls"....

Vår situation: När vi la om kosten, hade jag precis blivit av med jobbet och var arbetsbefriad med lön. Jag var farligt nära att gå in i väggen, men eftersom jag var dagledig så kunde jag vila och förbereda maten på dagtid när de andra var iväg.


3. Kom överens som par

Mitt tips: Om ni är två: Är ni överens som par om att ni vill testa? Tror båda två på att det kan funka? Om bara en av er tror på det, så kan det vara bra att vara överens om hur länge man ska testa. Och alla andra detaljer innan man börjar. För det kommer sätta press på förhållandet om man tycker alltför olika. Och det är nog inget ni behöver, ovanpå er nuvarande situation.....

Vår erfarenhet: Vi har delvis tyckt olika och det har varit jobbigt och innefattat många och långa diskussioner. Detta är delvis oundvikligt, eftersom man ofta har olika åsikter om barnens mående och vilken kost man mår bäst av. Ibland kommer ny rön som bara den ene läst, osv. Och när det gäller vissa matvaror, som båda kanske är halvbra, så blir det lätt konflikter: Ska man ge mjölkfritt margarin eller smör, t ex (varav inget egentligen är nyttigt för våra barn)? Lösningen är kanske att ta bort mackorna? Nu, till slut tycker maken och jag rätt lika om det mesta. Men det har varit en lång och krokig väg. Pjuh!


4. Prata med barnen

Stora barn måste förmodligen också få vara med och tycka. Våra barn hade inget att säga till om (vi hade bestämt oss), men vi gav M tid att vänja sig innan vi tog bort först gluten, därefter socker och sist mjölk. De små har också fått lite tid att vänja sig, men bara några dagar eftersom de är små och mest lever i nuet.


5. Prata med dagis/skola och skaffa intyg

Mitt tips: Ta genast kontakt med dagis/skola och be om stöd för er kostomläggning. Om de kräver intyg (fastän de inte behöver - jättetråkigt beteende, jag vet....) så kontakta BUP/HAB snarast och be dem skriva ett intyg.

Vår erfarenhet. Det har varit många turer med detta, varav alla verkligen inte har varit bra. HAB/BUP-läkarna är de som skriver ut intyg med diagnosen som stöd. Allergiläkare kan vara svårare att få intyg av.


6. Respektera den andre vuxnes åsikter och val kring sin egen kost

Mitt tips: Om ni är två föräldrar: Försök att respektera den andres matval. Inte alltid lätt, jag vet. Och man vill ofta vara en familj som äter samma kost. Kom överens om vad ni vill testa för era barn, men låt den andre vuxne bestämma sin egen mat. Jag skriver detta, för att jag misstänker att ni har nog med svårigheter och konflikter och jag önskar inte att detta skapar fler hos er.

Vår erfarenhet: Maken har inte alltid velat följa samma strikta diet som jag. Någon gång så "fuskade" han med vanligt hamburgerbröd. Jag blev rätt upprörd på honom, eftersom han precis blivit symptomfri i sin Crohns och hade kunnat sluta med cellgifterna. Men det hade varit smartast att hålla tyst. Han fick ont i magen efteråt och förstod själv varför. Och fuskar aldrig numera, vad jag vet.... Maken har nyligen slutat med alla mjölkprodukter. Tidigare tog han lite mjölk i kaffet och smör på maten, och jag lät honom få göra det utan någon kommentar från mig. Nu när han själv kommit på att han ska sluta med allt, så är förändringen mer bestående och klimatet mellan oss trevligare (än om jag hade tjatat på honom). Han fuskar fortfarande med socker (godis, juice) dagligen, och det är lite jobbigt för mig att se på, eftersom jag känner igen mig själv när jag var sockerberoende. Men jag får hålla tyst. Han är vuxen. Och äter rätt hälsosamt annars. Han får i sin tur acceptera att jag inte äter fyrfota-djur.

 
7. Bestäm takten
 
Mitt tips: Ta det i en takt ni orkar och klarar. Ha målet i fjärran. Tänk långsiktigt. Och hitta saker ni kan äta INNAN ni tar bort något. Ta bort en sak i taget. Det är mycket svårt att bara bestämma sig en dag att "nu äter vi varken mjölk eller gluten längre". Så åker man och handlar och upptäcker att det nästan inte finns något alls man kan handla. I alla fall inte av det man brukade handla. Risken finns att en kostomläggning blir för övermäktig och man ger upp. Tänk: "Baby steps". Byt ut efter hand. Ta en sak varje gång ni handlar, eller i vilken takt som känns okej för just er. Och acceptera att det kommer perioder, då ni kommer gå bakåt och ni kommer behöva ta till lösningar som ni trodde att ni hade övergett.

Vår erfarenhet: Det har varit 2 steg framåt och 1 steg bakåt emellanåt. Ibland har något barn tappat smaken för något, som t ex ägg. Då har vi varit tvungna att ge glutenfritt bröd istället, fastän vi egentligen inte vill ge bröd alls. Men bröd är bättre än ingen mat alls.....


8. Hur länge ska ni försöka?

Vissa studier pekar på att det behövs upp till ett halvår för att man ska se den största effekten. Och man får inte fuska något alls. Vi såg själva effekt på M först efter ett halvår med glutenfritt. Men effekten kan komma snabbare, som för lillebror. Det tog 2 veckor. Hur länge orkar ni testa?


9. Vilken nivå ska ni lägga det på?

Mitt tips: Ska ni gå över till glutenfria produkter (majspasta, glutenfritt bröd) och mjölkproduktsersättningar (margarin, havregrädde, rismjölk osv), så blir det betydligt lättare. Man kan ofta använda sina gamla recept, och med vissa varor (brödet, pastan) märker kanske inte barnen någon skillnad alls. Risken finns att barnen inte gillar havregrädden, men de kanske vänjer sig efter ett tag? Att köpa ersättningsprodukter är det dyraste alternativet. Eller ska ni gå över till stenålderskost, LCHF eller bara börja laga mer mat från grunden? Fundera på vad ni orkar med och vad ni tror på. Och vad ni KAN göra.

Vår erfarenhet: Vi gick över till ersättningsprodukter för gluten rätt direkt. Bakade glutenfritt bröd. Sen kom vi på att vi skulle minska på brödet och tog till och med bort det helt under en period. Nu ger vi lite igen som nödlösning. Vi ger rismjölk och lite margarin, tyvärr. Annars försöker vi byta ut alla mat till rena produkter som ägg, makrillfilé, lax, kyckling, potatis, bönor, kål, andra grönsaker och frukt. Och hitta nya recept som alla fem i familjen gillar. Det är inte det lättaste.... Vi började sommaren 2011. Är långt ifrån klara än, men det går lättare och lättare allt eftersom barnen mår bättre och bättre.


10. Var förlåtande mot dig själv.

Mitt tips: Ge dig själv en klapp på axeln för varje gång du lyckas få i barnen något nyttigt. Gläds åt det lilla. Och glöm de gånger du måste ta till nödlösningar. Tänk att du alltid gör ditt bästa och att det alltid finns en anledning till varje sak du gör. Ibland måste man bara spara på orken....

Vår erfarenhet: Som sagt vi har haft bakslag och får ibland ta till nödlösningar. Men vi ger aldrig barnen varken gluten eller mjölk.


11. Skapa bra känslor kring maten

Fokusera på det ni äter och prata inte så mycket om det ni inte äter. Beröm barnen när de äter rätt. Förklara vilka bra saker den nyttiga maten gör i deras kroppar, på ett positivt sätt. Kommentera inte när de äter något som är mindre nyttigt. Försök att skapa bra känslor kring maten.


12. Förbered er på andras reaktioner

Förberedd er på att folk alltid har åsikter på vad man än gör. De som ger barnen medicin får höra mycket. Och ändrar du kosten, kommer du också få höra andras åsikter om det. Om du gör både och, medicinerar och ändrar kosten, får du säkert dubbel dos... Acceptera att "hur man än vänder sig, har man rumpan bak" och försök strunta i kommentarer från människor som inte förstår hur ni har det. Lättare sagt än gjort, jag vet....


13. Övrigt

Sen gäller det bara att hålla tummarna för att ni är en av de många lyckliga familjer där kostomläggning funkar. Och funkar det inte, ja då har ni i alla fall testat.

Självklart får ni fråga mig frågor via kommentarer här i bloggen under resans gång. Det är inte säkert jag kan svara, men jag gör mitt bästa alldeles gratis. ;) Och berätta gärna hur det går.

Gå gärna med i den här gruppen, om ni vill ha stöd från fler:
https://www.facebook.com/groups/fantastiskaforaldrarkostgruppen/

Här är två andra sammanfattande inlägg om kosten, med en massa länkar:http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/tema-kost-sonernas-forbattringar.html
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/kostdebatten-har-gatt-over-styr.html

Neurobloggarnas TEMA-vecka om kosten:
https://www.facebook.com/groups/311562105603225/

Lycka till!

Vi leker Angry Birds

I måndags på kursen Talkability, pratade vi om att leka utifrån barnets intressen. Vi har tidigare lekt Super Mario, som lillebror är mycket intresserad av. Vi har lekt Super Mario både hemma och på lekplatsen. Min läsare Hanna fick mig att inse att vi missat att leka "Arga fåglarna" (=Angry Birds), efter det datorspelet. (Sammanfattat om spelet: Grisarna har ätit upp fåglarnas ägg. Man hjälper fåglarna att hämnas genom att skjuta dem med en slangbella på grisarnas hus, så att det rasar.)

I morse tyckte jag det var dags för ett försök att få barnen att leka detta tillsammans. Vi letade upp de leksaksgrisar vi hade hemma, tog fram lite klossar och byggde olika banor. Jag hittade några självlysande stjärnor, som vi inte fått upp i taket i sovrummet ännu. Sicken tur! Fast annars hade man kunnat tillverka dem av papper. De fick motsvara stjärnorna i spelet, som man får när man klarat en bana. Lillebror hittade på en massa andra saker: Att det fanns flygande stjärnor, att grisarna sköt tillbaka (kanonen syns i bild), vad olika tillbehör kostade, hur många liv vi hade, bonusbanor osv osv.




Vi hade som tur var dessa fåglar. Ju mer likt verkligheten man kan leka, desto lättare är det att få med lillebror i fantasin. Men han är samtidigt flexibel. Jag slängde in en extrafågel (se bilden), och den fick vara med. Kanske för att den "pratade" med honom, initialt... Rätt mycket går, om man leker fram det, berättar fördelarna med varje ny sak, och ger honom lite tid att vänja sig vid det nya.


Jag passade på att prata lite om ansiktsuttryck med lillebror, och frågade hur grisarna och fåglarna kände sig. "Glada" var svaret. Då frågade jag lillebror hur han hade känt om någon hade ätit upp hans ägg. "Arg!" svarade han. Jag påpekade att fåglarna hade sänkta ögonbryn och faktiskt såg rätt arga ut. Han höll med. Så bad jag honom göra sin arga min. Han märkte själv att han sänkte ögonbrynen.

Vi har prata om detta med att förklara ansiktsuttryck på Talkability-kursen. Rätt självklart, men hur ofta tar man sig egentligen tid att förklara? Enligt kursen, ska man göra ansiktsuttrycket tydligt och långsamt, ge barnet tid att titta och tänka, förklara med ord hur man känner sig och eventuellt peka på sitt ansikte om det behövs. Man kan även göra ljudeffekter eller säga något knasigt ord, för att fånga barnets uppmärksamhet.

Även lillasyster hittade på en bana. Hon ville ha ballonger som grisar och det gick förstås bra det med. När jag ritade dit ett ansikte och knorr på en rosa ballong, så accepterade lillebror den som en gris på sin bana.


Jag tyckte först att vi skulle stå en bit bort och kasta fåglarna, så vi skulle härma kastparabeln, som finns i spelet. Men lillebror och lillasyster tyckte att det var för svårt att träffa, så de gick fram och slog ner husen med fåglarna i händerna. Där fick jag vara flexibel....

Efter att vi hade lekt ett tag, tröttnade lillebror och sökte upp iPaden, och började spela själva spelet. Jag lät honom hållas. Förmodligen var han trött och behövde vila. Och om han spelar spelet lite, så kanske han få fler idéer till leken nästa gång vi leker?

Tyvärr var inte M intresserad av att vara med. Kanske nästa gång?