Alltså brukar försöka undvika att ha på mig den så kallade "offerkoftan". Den är inte klädsam. Och den leder sällan till något konstruktivt. Men idag är den tyvärr på. Kanske kan den ändå få vara på någon gång ibland, tänker jag? Den som inte vill läsa ett mörkt inlägg, råder jag att sluta läsa nu. För nu kommer det som tynger mig allra mest. Alltså mig personligen. Inte angående barnen.
Anledningarna till att jag har "brakat igenom" i mitt annars rätt starka psyke, tror jag är flera:
* I tisdags var jag på habiliteringen för lillebrors räkning och pratade med en kurator och en psykolog. Vi kom att prata lite om min situation. Psykologen frågade om jag inte behövde någon att prata med. Jag blev rätt paff. Kunde jag få det? Jag trodde att psykologen var där för diagnosbarnen. Men hon erbjöd sig. Jag sa att jag gärna ville det. Vad har jag att förlora på det mer än lite tid, liksom?
* Maken är sjuk nu igen. Han har varit helt däckad de senaste två dagarna. Kan knappt gå. Återigen blir jag påmind om att vi inte har någon jag kan ringa som kommer hit direkt och hjälper till. Maken hade verkligen behövt åka in till sjukhuset. Tyvärr är vår bil på verkstan. Servon gick sönder när jag skulle köra hem från habiliteringen, och vi får den först i nästa vecka. Bra timing va?! Maken får kanske ta taxi till vårdcentralen imorgon? M verkar ha fått feber ikväll, så jag måste nog stanna hemma och ta hand om honom. Så jag kan nog tyvärr inte följa med maken.
* En av makens barndomsvänner kom hit igår, oanmäld. Han såg hur matt maken var. Han såg röran här hemma och erbjöd sig att hjälpa till. Konkret hjälp, inte bara "ojande" för en gångs skull. Jag blir tårögd bara jag tänker på det. Den här kompisen har två egna små barn, så jag tänker att han egentligen absolut INTE ska hjälpa till. Han har nog med sitt. (Men vill han komma hit och umgås med oss, så får han givetvis.)
Summa summarum, så har detta lett till att den känsla som jag levt med så länge blivit extra stark: Känslan att vara ensam. Nu menar jag i verkligen livet, inte här där jag känner att ni är många som stöttar mig. (Nog en himla tur det.....) Okej, nu har jag ju maken så vi är ju egentligen två, och vi har bra vänner. Men maken har varit mycket sjuk de senaste 4 åren. Jag har varit mycket ensam med barnen. Jag har haft väldigt lite hjälp från släkten. Vissa har haft väldigt svårt att hjälpa oss. Andra har haft goda möjligheter, men prioriterat annat. Ingen nämnd, men nu pratar jag om närmsta släkten. Och jag tycker inte att kompisar ska behöva hjälpa en. De flesta har ju egna barn.
Jag fattar att de här tre barnen är mitt och makens ansvar. Inte släktingarnas. Men jag hade inte räknat med barn som kräver så mycket extra. Och inte att maken skulle vara så sjuk så länge. När någon närstående har en kris, så hjälper man till, eller? Åtminstone någon gång ibland. Jag vet att jag hade gjort det. Och jag kommer alltid försöka hjälpa mina egna barn så länge jag lever. (Men en och annan gammal släkting kommer få mindre hjälp av mig/oss efter detta.....)
Jag trodde faktiskt att jag hade ett bättre skyddsnät än vad jag hade. Skyddsnätet har till största delen bestått av LSS och en dagisföreståndare som fattade att jag var på väg in i väggen. Att det var allvar. Hon sa: "Ha barnen här så mycket du behöver". Fastän jag var arbetslös. Hon vet ju vilka barn vi har....
Jag är nog ärligt talat rätt chockad. Att ha varit så nära att gå in i väggen, och vissa människor som jag åtminstone tidigare tyckte mycket om, inte verkar ha brytt sig. Jag förstår det inte. Varför fick vi inte mer hjälp? Sommaren då lillasyster föddes och maken hade körtelfeber och var sängliggandes i 2 månader? Då han hade ett Crohns-skov och ont i magen varje dag i ett halvår? Och nu, när han har hugg i bröstkorgen och dessutom har influensa? Jag tycker inte att vi gjort något för att förtjäna detta. Och inte heller våra barn... Vad hade hänt med dem, om jag hade gått in i väggen samtidigt som maken var sjuk?
Jag vet ärligt inte vad jag ska göra med denna känsla som jag bär på. Jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att fortsätta känna mig såååå ensam. Hur undviker jag det, egentligen? Och hur ska jag fortsätta relationen till släktingarna? Jag vet inte hur jag ska tänka. Jag får nog ta upp detta med psykologen. Förslag från er kära läsare? Jag känner mig bara sviken. Och rädd inför framtiden. Vi vet fortfarande inte vad det är med maken. Om en månad ska han operera bort en knöl under revbenskanten. Den växer. Vi hoppas att det är brosk. Kanske en vindsurfingskada, från när han vurpade och fick seglet i magen? Men vi vet inte.
Nej, nu ska jag nog försöka ta av mig offerkoftan. Jag har för mycket att göra. Och det känns redan bättre nu, när jag fått blogga av mig. Tack för att ni finns och läser! <3
Och jag är absolut inte på väg in i väggen längre, om någon undrar. Numera klarar jag barnen själv, om jag måste.
Vaknade med en helt annan attityd. Ny dag, nya tag! :) Fokuserar på lösningar istället för problem. Så skönt. Bara så ni vet. Kram
SvaraRaderaFörstår känslan av ensamhet när allt hopar sig. Å man måste tillåta sig att bryta ihop då och då. Det är viktigt att inte hålla allt inom sig! Då går det nog åt fel håll tror jag. Allt är inte tipptopp här hemma heller med en make som har gått in i väggen å kämpat i 1,5 år nu för att komma tillbaka. Periodvis får man tassa på tå här hemma, curla och väga orden på guldvåg för allt man säger kan våndas mot en.
SvaraRaderaSå, nu fick jag gnällt av mig lite med. Tack! Kram!
/ Anna
Tack! :) Ja, så är det nog. Det är farligt att låtsas att allt är bra, när det inte är det.
RaderaKänner absolut igen det där med att tassa på då, curla och väga orden på guldvåg. Och ärligt så får han göra det med mig tillbaka också rätt ofta.... Pjuh!
Kram
Hej!
SvaraRaderaVill bara säga att jag inte tycker du skall släta ut allt med att det är bra, även om det säkert känns så till och från. Det du går igenom är jättetufft och du gör det jättebra, men man har inte oändligt med superkraft. Jag tror det är alldeles toppen att du får prata med psykologen, att du lite mitt i allt får tänka på dig själv också, försök göra sånt som DU blir glad av annat än att passa upp på barn och man. För oss har det varit tvärt om. Där har det varit jag som varit kraschad vilket lett till att min man fått tagit hand om hela familjen, inkl. autistiskt barn i flera år. Han har orkat för att han har varit "tvungen". När jag till sist sökte hjälp och fick komma till psykiatrin och fick börja medicinera mot mina neuropsykiatriska bekymmer blev jag som en helt ny människa. Jag orkade vara vaken, orkade hjälpa till hemma, med barnen och allt annat. Och vad händer. Karln kan äntligen andas ut och totalkraschar. Kroppen har sagt åt han länge att ta det lugnt men han har bara bitit ihop och kämpat på. Då först insåg han att han måste ta det lite lugnt, tänka på sig själv också, han har fått gå i samtal mm. Nu fört inser han vilket jättejobb han gjort för att få familjen att gå ihop. Nu först kan han tänka på sig själv. Och jag gör allt jag kan för att han skall få må bra. Fattar inte hur han orkat med mig och barnen, jag hade nog itne pallat om de var tvärt om. Men det som jag vill komma till är bara att glöm inte bort dig själv. Förr eller senare straffar det sig.
Och angående era vänner som vill hjälpa till. Ta emot hjälpen. Alla blir glada av att känna sig behövda även om man har egen familj och barn. Erbjuder dom sig så tacka ja. Det är stort att kunna ta emot hjälp. =)
Lycka till med allt, är intressnat att läsa om er familj. =)
Tack snälla Malin! Intressant att se det från din sida. Nej, superkrafterna håller på att ta slut. Tur att barnen växer. Vad tråkigt att höra att ni haft det så tuff, men bra att medicinen funkar! Jag är också så där: Orkar egentligen inte, men någon måste ju ta hand om barnen. Jag kan inte sitta och överväga om jag orkar eller inte. Jag måste bara agera. Som igår när jag var tvungen att handla med cykelvagnen i snömodden, eftersom maken var hemstk sjuk, bilen på verkstan och maten nästan helt slut. När jag kom tillbaka sa maken: "Det är bra att du inte ger upp så lätt. Många hade satt sig ner och lipat i din situation." Ja, det är nog så. Men jag lyssnar på kroppen. Se dagens inlägg om varför det är rörigt här hemma. ;) Jag måste vila ibland.
RaderaOch ja, vi kommer ta emot hjälpen från våra vänner. Inte bara för hjälpen, utan också för att vi gärna vill umgås mer med dem, så vi och barnen har andra att knyta an till än släktingar som aldrig är här. Och du har så rätt - det är svårt och stort att ta emot hjälp av vänner. Har haft lite problem med det, med min syster t o m. Hon finns ju här, men jag har inte velat lasta henne med mitt föräldraansvar.
När jag bloggar, så mår jag så himla bra. Konstigt, för det handlar ju om allt som är jobbigt. Men jag verkligen njuter av att sitta här och skriva och fundera. Total avkoppling faktiskt. Det är skumt hur man fungerar.
Tack igen Malin! :)
Hej,
SvaraRaderaVi har tyvärr haft samma upplevelser när det gäller våra närstående, att de väljer att inte vara speciellt närvarande i vårt liv. Både jag och maken har i omgångar varit svårt sjuk, och de har inte hjälpt till! Man känner sig oerhört sviken, när man ber om hjälp, och de säger nej, de hade visst bättre saker för sig, åka utomlands t ex är tydligen väldigt viktigt när deras son har skaffat dem ett barnbarn (vilket de verkligen har frågat efter att få) och sonen blir sjuk i reumatism strax efter barnet är född. Det är nog det som har sårat oss mest, att de verkligen tjatade om barnbarn och det var nog därför vi hade så höga förväntningar på att de bara skulle vara där och hjälpa till. Vi har verkligen pratat med dem (för att vi måste) och de sa rätt ut att de "hade gjort sitt". Snacka om att man blir paff.
Vi blev så klart väldigt besviken men fick rådet av en annan person, att de bara är sådana, och se som pluspoäng om de någon gång gör någonting, räkna inte med någonting. Detta är väldigt hårt, och som sagt, vi kommer inte heller att se efter dem på ålderns höst, ingen som hellst lust.
(Min pappa har gått bort i cancer och min mamma bor för långt bort medans hans föräldrar bor i samma stad som oss!)
Jag tycker absolut att du ska gå och prata med någon, för om du hittar en bra psykolog, vilket hon verkar vara, hon är ju redan insatt i er familjs problematik, så kan du säkert få bolla ostört med henne om de problem som ni har i vardagen, och hon kan stötta och hjälpa till med att komma på lösningar, och sådant gör att man känner sig mindre ensam, och bara det, att ha en person som frågar hur man mår.
Jag har hört en gång, att börjar man tendera på att känna sig bitter, ska man söka hjälp, för bitterheten förgör en.
Och absolut ta den hjälp som erbjuds, jag tror inte att de erbjuder bara för "fint".
Kram
Usch vad tråkigt att höra att ni har det ungefär likadant. Kan det vara så att föräldrarna har mentaliseringssvårigheter? Här har det också varit utlandsresor, åka till stranden osv, nya partners som varit viktigt. Och det var också mycket snack om barnbarn INNAN de kom. Det var kanske inte lika roligt sen? Och när de är 6 stycken totalt? Mina föräldrar bor långt bort och kan av olika anledningar inte hjälpa till. Men de gör vad de kan, när de är här.
RaderaJa, det är nog tyvärr så det man får se det. Att man får se det som plus. Men man kan ju bara inte engagera sig känslomässigt i dem sen, eller inte lika mycket som man hade gjort om man hade fått hjälp.
Ja, jag ska absolut gå och prata med psykologen. Hon verkar kompetent och bra att prata med. Ja bitterheten förgör en verkligen.
Makens barndomskompis är verkligen en sann vän som hjälpt oss tidigare, så vi kommer tacka ja. Han och hans familj kommer i sin tur att få vilken hjälp som han/de kan tänkas behöva i framtiden. Det är ju så det funkar? ;)
Kram och stort tack för din kommentar! :)
Ja, jag tror absolut de har problem med theory of mind, men när man verkligen talar om hur det är, så förvånade det mig verkligen att de ändå inte fattade.
RaderaMen men, så är det och tyvärr har vi förlikat oss med det, men jag kommer aldrig att förstå deras val framförallt inte eftersom min egen farmor och farfar samt min morfar gick bort väldigt tidigt i olika former av sjukdomar och jag har själv saknat dem, så det känns hårt att inte kunna ge sitt barn upplevelsen av nära släktingar, när de faktiskt är i livet.
Härligt med barndomskompisen, ni kan absolut hjälpa dem senare i livet, när den möjligheten kommer, men just nu är ni i behov av hjälp.
Kram :)
Ja, jag känner absolut igen det där. Och när jag tänker på hur fina barnen är och hur roliga de är, så fattar jag ingenting. Hur kan de vilja missa så mycket? Jag kommer vilja träffa mina barnbarn varje dag. Barn är ju det vackraste i denna (ursäkta) galna värld.
RaderaJa, så är det. Just nu får vi tacka och ta emot.
Kram
För att orka måste man ju också se på sakerna som de är. Det blir ingen offerkofta bara för att man inser och talar om sakerna som de är - det behövs tvärtom, det håller jag absolut med om. Det är skadligt att hela tiden vara tvungen att "hålla fasaden uppe" och låtsas att det är bra när det inte är det, det måste man kanske göra inför barn och sjuklingar men när man är själv eller med vuxna som klarar av det ska man säga som det är.
SvaraRaderaSen hur de reagerar på det kan man ju aldrig veta, min erfarenhet är tyvärr rätt lik din vad gäller hjälp utifrån... Bästa stödet har jag också fått från dotterns psykolog och förskolan faktiskt, jag bröt nästan ihop ett tag i höstas när hon var så sjuk i allergi och alla inom familjen tyckte att "det är väl inget", "hon är väl inte sjuk" och "du måste rycka upp dig"... men då fick jag psykologtid för att bara prata om mig själv och förskolan ställde också upp helhjärtat. Medan familjen som sagt inte alls förstod. Jag tror det kan vara att det är för nära, de har liksom inställningen att om det har gått innan, så går det nu med.
Bitter blir man först när man inte får något utlopp alls för det, när allting bagatelliseras och ingen lyssnar. Men att prata av sig, även skriva såhär om det, det är bara nyttigt. Så dra dig verkligen inte för det när du känner så! Och prata med psykologen, det tyckte jag var guld värt - att sitta där och bara få ösa ur sig med någon som verkligen LYSSNADE och inte hela tiden sade åt mig vad jag skulle vara glad över... :) Man vet ju redan vad man ska vara glad över - det behöver ingen egentligen tala om. Det är sympati man behöver också, och kanske är det så att professionella är bäst på det när det gäller situationer som våra. För de vet hur det är, det gör inte våra familjer egentligen...
Tack, jag det är nog sant. Jag har tänkte mycket på senare tid och kommit fram till att jag ska vara mera ärlig. Hellre säga till folket vad jag tänker och tycker och må bra inombords, än att hålla det inne och vara en sämre mamma än vad jag kan vara.
RaderaDina släktingar verkar ärligt talat vara lite sjuka i huvudet, så de behandlar er och främst dig.
Ja, det där sista är nog så sant så sant. Jag mår bättre när jag får skriva av mig, men det vet du ju redan. :) Jag drar mig nog lite för att skriva "offerkofta-inlägg", men varje gång jag skriver så får jag flera som känner igen sig och tycker det är skönt att läsa. Så varför inte? De som inte gillar sådana inlägg kan ju strunta i att läsa just dem. ;)
Ja, det är från de professionella som vi alltid får mest förståelse och blir lyssnade på. Ingen av dem drar upp allt som är bra och som "kommer ordna sig"..... ;)
Och om man inte vet vad man har att vara glad över, i det läget, så har man nog förmodligen gått in i väggen redan....
Tack för de kloka orden!
Ja, vi är nog lite sjuka i huvudet hela släkten här, faktiskt... ;)
RaderaJa, jag vet inte. Jag är rätt ofta trött men det är länge sen jag lät nån annans åsikt om det påverka. Vila när du kan, gör det du kan och låt resten vara. Förstår de inte så förstår de inte, men låt inte det påverka vad DU vet och förstår. Är man trött så är man, oavsett vad andra tycker eller ställer upp med. Om man inte erkänner det man själv känner så blir man galen till slut. (Jag har varit utbränd och haft både panikattacker och annat medan jag försökte leva upp till orimliga krav från folk som själva aldrig gjorde något liknande så jag vet. När jag slutade vänta mig förståelse och bara lyssnade på mig själv blev det annat - och strunta i om de kallar dig bitch eller något annat.)
Jag är nog också lite sjuk, har haft stor nytta av stoikerna. Gillade dem redan som fjortonåring... om man nu tycker om filosofi. :) Hör här bara hur man ska tänka (Epiktetos):
"När du ärnar företaga dig något, drag dig då till minnes beskaffenheten av ditt företag. Om du till exempel går att bada, tänk då på vad som brukar hända i en badanstalt: där stänker folk ner varann, knuffar, okvädar och bestjäl varann."
Så brukar jag tänka om släktingar också... Hälsar de på, tänk på vad de brukar säga och göra, och vänta dig det samma nästa gång... :)
Och myndigheter enligt Epiktetos: "Om du söker företräde hos någon av dem som makten hava, föreställ dig då på förhand att du inte finner honom hemma, att han stänger sin dörr för dig och inte bekymrar sig om dig..."
Filosoferna är underskattade. Och vi också. Kram!!
Hehehe, det låter som att Epiktetos var aspergare..... Sanna ord förresten. Det med badhuset var klockrent aspigt. Ja, jag brukar försöka göra så, men glömmer. Ofta blir man först besviken på personen, och sen på sig själv för att man kunde tro något annat.
RaderaDet första var bra ord som jag behöver just nu. Maken är ju trött och sjuk, och det kan vara svårt för folk att förstå. Men jag förstår, så jag ska inte falla i fällan att gnälla på honom.
Japp både vi och filosoferna är underskattade. När barnen är äldre, kan vi kanske få en raketkarriär med allt vi lärt oss? ;)
Kram
Jag önskar att jag kunde hjälpa dig... Och jag känner precis likadant. De närmaste har liksom inte tid... Och när de väl kommer, så är det bara någon timme.
SvaraRaderaMan kanske måste vara mer tydlig? Kan det vara så att de faktiskt inte förstår. För de flesta mår väl bra av att hjälpa eller?! "Vi har det skitjobbigt. Kan du hjälpa oss? I 2 dygn tack!". Men det är ju så jäkla svårt...
Något som jag skulle vilja, är typ att åka till ett hotell, med bara aspergerbarn. Där någon annan sköter all mat och städning, och där alla andra familjer förstår... Där man liksom bara kan vara.. Ska ni med? :-)
Ja, en del av problemet är att de inte förstår. Och att barnen beter sig bättre när någon är här. Vi har varit tydliga, men hjälpen finns ändå inte. Nej, det är inte alla som mår bra av att hjälpa. Vissa säger uttryckligen ifrån (se kommentaren ovan :( ). Men det låter som att det är värt ett försök för dig att vara tydlig. :)
RaderaHehehe, ett sådant hotell hade varit helt underbart. Glöm inte att ett gäng specialpedagoger och psykologer hade behövt vara där. Tänk vad mycket man hade kunnat åstadkomma på kort tid! Jag märker redan det, när vi har logopeden här på hembesök. Vad effektivt det är, att någon tittar noga på ens barn. :)
Ibland måste bara offerkoftan få lov att åka på - särskilt när man i perioder verkar ha det så jobbigt som du har det nu! Jag tror att det är bra att tillåta sig själv att släppa fram dessa känslor, gråta en skvätt eller hur mycket man nu behöver för att sedan kunna ta nya tag och orka lite till. Det är kanske inte särskilt konstuktivt att tycka synd om sig själv men högst normalt och ibland även välbehövligt!
SvaraRaderaTråkigt att du inte får någon hjälp av mor- och farföräldrar (som jag antar att du syftar på). Kan det vara så att den äldre generationen, som oftast inte är så bekant med de diagnoser som har fått namn under de senare decennierna, tycker att detta är något konstigt och därför tar avstånd (den vanliga rädslan för det okända)? Kan det även vara så att de förnekar att just deras barnbarn skulle ha någon av dessa diagnoser? Kanske har de svårt att förhålla sig till barn som inte alltid beter som som "normen"? Kan de känna sorg över att deras barnbarn är de barn som de är? Självklart har jag personligen svårt att förstå hur man inte vill umgås med sina barnbarn men jag försöker bara tänka ut den äldre generationens perspektiv. Kan det dessutom vara så att även någon i den äldre generationen bär på drag av Asperger och ADHD och därför har svårt att ta egna initiativ, se var hjälpen behövs, orka umgås med tre intensiva barn etc?
Jag tror även att den egna relationen till sina föräldrar spelar stor roll, liksom den egna uppväxten med dessa föräldrar. Många av mina vänner som har bra och nära relationer med sina föräldrar får också mycket hjälp eftersom båda sidor gärna vill umgås och träffas. Min mamma och jag har aldrig stått varandra särskilt nära och hon är heller inte särskilt engagerad i sina tre barnbarn. Hon är ganska egoistisk, lever ett aktivt pensionärsliv och har enligt henne själv fullt upp. Jag anser egentligen att detta med tid är en prioriteringsfråga och uppenbarligen prioriterar hon inte sina barnbarn. Med psykologhjälp har jag accepterat att detta är sådan som hon är och att jag egentligen inte har rätt att ställa några krav på henne. Hon har tagit hand om sina barn som hon satte till världen och nu när vi är vuxna måste hon få leva sitt eget liv. Hon har inte valt att få tre barnbarn (även om de var efterlängtade innan de kom) och självklart måste min man och jag själva klara av att ta hand om de barn som vi har satt till världen. Det är hennes förlust att hon inte vill umgås mer med sina barnbarn men självklart till viss del även barnbarnens förlust och det är ju därför jag är ledsen. Vissa har kanske inte varit världens bästa mammor eller pappor men kan bli fantastiska mor- eller farföräldrar. Jag försöker tänka att det finns många andra runt omkring oss som vill umgås med mina barn och att alla kontakter min mamma kan ha med mina barn får ses som bonus. Det är inget jag räknar med längre och då behöver jag heller inte bli besviken. Hon tittar inom hos oss en timme eller två när hon ändå är i den ort vi bor i, i annat ärende men hon kommer aldrig enbart för att hälsa på och umgås med barnbarnen. De blir ofta lite besvikna när hon ska gå eftersom hon aldrig stannar tillräckligt länge men om detta är den bästa relation det går att få med mormor så får det helt enkelt vara så. Jag lovar, precis som du, att bli en helt annan typ av mormor om mina barn får barn!
Insåg nu, att jag missat att svara på detta. Sorry, det var inte med flit.
RaderaDet första var precis vad min syster sa. Och jag håller med, nu när jag tänkt efter. Man måste nog tillåta sig att vara ledsen.
Ja, eftersom du frågar.... Nej, ingen förnekar diagnoser - tvärt om, men visst gör det att de får svårare att orka med barnen. Ena hälften har svårt att hjälpa oss på grund av deras hälsa och att de bor långt bort, och den andra hälften är upptagna med sina nya partners, resor, hus osv. Jättetråkigt, för vi saknar dem. Jag vet faktiskt inte om någon av dem bär på någon sorg (det skulle de inte berätta för mig), men det är ju möjligt faktiskt. Jag vet dock att de älskar barnen. Och ja, de har tveklöst drag av NPF, på olika sätt. De klarar barnen olika länge och någon har väldigt svårt med mentaliseringsförmågan. Det funkar inte så bra med små barn, när man själv alltid vill vara i centrum i diskussioner. Små barn bryr sig helt enkelt inte, och har sig själva i centrum hela tiden. ;)
Det där sista var en klockren beskrivning hur det är här också. Lite skrämmande att läsa faktiskt. Tänk att det finns folk som är så där. Jag begriper det inte alls faktiskt. Och det ÄR en prioriteringsfråga. Och jag hävdar att man faktiskt även lite har ansvar för sin barn sen de blivit vuxna. Och sina barnbarn. För när man sätter barn till världen, så sätter man indirekt barnbarn till världen. För man kan inte ställa kraven på sina barn att de inte får föröka sig i sin tur, om du förstår hur jag menar. Det är ett ansvar som inte upphör förrän man dör.
Det är så sorgligt att se sina barn besvikna när de går, för tidigt. Jag tänker stanna hos mina tills de tröttnar på mig. ;) Och mysa med dem så mycket jag får. Jag har redan bestämt med M att jag ska komma till hans familj varje söndag och hjälpa till. ;) Jag får ångest när jag tänker att någon av dem kanske flyttar till en annan del av världen och bildar familj.
Vi tänker också så, att barnen får anknyta till andra. Vi ska försöka umgås mer med kompisar och yngre släktingar. För det är som du skriver - man kan inte ändra på dem.
Tack för din kommentar. Den var bra och välbehövlig. Tur jag såg den. :)