Translate

onsdag 6 mars 2013

Knivar - "Nu föståja"

Maken har ett nytt specialintresse: Knivar. Det är inte själva användningen av dem i huvudsak, utan själva konstruktionerna och materialen som imponerar på honom. Han gillar att läsa om dem. Ja, inte sådana där superstora i första hand, utan vanliga fällknivar. Han köpte sig några stycken. Och jag fick en i alla-hjärtans-dags-present (!). "Kan vara bra att ha i bilen, om man krockar och måste komma loss ur bältet. Har du en kniv att ha i fickan när du kör bil?". Det är tanken som räknas, eller hur? ;)

Detta intresse funkar "så där" tillsammans med min knivfobi.... Okej fobi är kanske lite överdrivet, men jag gillar inte att prata om knivar precis innan jag ska lägga mig..... (Då vi brukar prata en stund om bådas våra intressen.) Och jag vill inte se knivfilmer på YouTube... Jag vill inte heller skära mig när jag diskar och är trött sent på kvällen....  Och även om det är väldigt praktiskt på vissa sätt, som att alla våra knivar just nu är väldigt vassa, så hoppas jag att detta ska blåsa över snart. Så som vissa specialintressen gör ibland.

Kanske gör det det, för de knivar som han hade beställt kom med posten idag. Nu äntligen. De hade fastnat i tullen. Maken var så glad för knivarna, att han ville visa barnen. Kanske inte det jag ville.... Men små barn måste förstås lära sig hur vassa knivar kan vara. Alla knivar är ju inte som de knivar barnen täljer pinnar med på dagis.... Det kan ju vara bra att barnen vet detta.

Lillebror blev mycket intresserad. Så intresserad att det inte gick in, när maken förklarade att knivarna var farliga. "Jag ska bara titta." sa han och försökte ta en fällkniv. "Bara titta" existerar inte så ofta i hans fall. "Klåfingret" brukar vara framme för jämnan. Han tittar med andra ord med händerna också. Maken visade barnen knivarna och la sedan undan dem. Maken behöll en (i smyg) för att se om han kunde öppna och stänga den med en hand. Plötsligt tittade han på mig med en snopen min. Han hade skurit sig. Det var inte så farligt. Bara ett litet jack. Men han blödde lite. Han tog tillfället i akt att exemplifiera för barnen vad som kan hända om man är oförsiktig med knivar. Då utbrast lillebror:

"Nu föståja!"

Han blev nästan själv förvånad när poletten trillade ner. Han såg riktigt lättad ut. Som att han förstod att vi vill honom väl när vi säger nej.

Vi jämförde hur stora makens fingrar är och hur små barnens fingrar är. Barnen insåg varför knivarna är farligare för dem. De har helt enkelt mindre fingrar. Och så pratade vi lite om att huden växer ut igen, men att det gör inte fingrarna. Och de vill man ju ha kvar för att leka med.

Kvällens lärdom: ALLTID, ALLTID visa viktiga och farliga saker för lillebror. Inte tro att förklaringar kan ge tillräckligt starka intryck. Fällkniven gav större intryck än förklaringar av faran. Men skärsåret gav större intryck än fällkniven.

13 kommentarer:

  1. Glad att få ta del av vardagen i er underbara familj!! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad att du läser och kommenterar. :)

      Radera
  2. Ha ha, jag får vara glad, kände jag, att en del av min makes specialintresse är kameror (känns lite mer säkert med vår klåfingriga tvååring i sikte), men det blir å andra sidan ett ganska dyrt intresse har jag märkt ;)

    Intressant historia, verkligen. Kan också berätta att min make ogillar oskarpa knivar, så en gång när vi campade, hade han glömt bort den lilla detaljen att berätta för mig att han hade slipade den superslöa kniven, så jag skar mig rätt rejält, inte så uppskattat, jag hade ju liksom tagit med mig den kniven, med avsikt att den skulle vara slö, eftersom den skulle ligga bland en massa andra saker i bilen.

    Härlig "alla hjärtans dag present", de är ganska otroliga ibland. (Jag har löst det med, ge blommor och choklad så blir jag glad, så det brukar han hålla sig till).

    Kul historia du delade med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh kameror! Den tiden minns jag. Det var ett bra intresse och vi har bra kameror tack vare den perioden. Hoppas jag kan se tillbaka på knivperioden på samma sätt, i framtiden..... Och det var nog tur att kameraperioden tog slut, för den är dyr, som du skrev... ;)

      Hehehe, likt med knivarna förutom att maken alltid berättar vilka som är vassa. Om han kommer ihåg.

      Ja, visst är det en underbar alla-hjärtans-dag-present, hahaha. Och speciellt som kniven kom först nu.... Ser man det från hans håll, så var det förstås mycket omtänksamt. Han vill inte jag ska dö i en brinnande bil. Jag är annars inte så förtjust i presenter, varken choklad eller blommor. Brukar säga att jag inte vill ha någonting. Och då får jag det.... ;) Förutom då om man vill vara lite spontan som med kniven.

      Radera
    2. Precis så var det, han hade inte hunnit tala om att kniven var vass...t ex till middagen hade ju varit en lämplig tid ;) ha ha.

      Oj, tycker du inte om blommor? Jag älskar verkligen blommor, väljer jag mellan choklad och blommor så går blommorna definitivt först. Men man är ju olika ;)Tidningar uppskattar jag också t ex när jag är sjuk.

      Blir intressant o se vad din makes nästa specialintresse blir, vi hade borrmaskiner ett tag, det blir också rätt många....

      Kram

      Radera
    3. Eller glömt. Att komma ihåg, är ju ingen styrka precis....

      Tja ibland är det trevligt, men jag gillade nog kniven bättre egentligen, nu när den är ihopfälld. Kan ju faktiskt vara bra att ha i nyckelknippan.

      Men jag undrar om maken inte tjuvläser bloggen, för jag fick faktiskt blommor idag. Jag frågade: "Varför? Är det för att det är internationella kvinnodagen?" Han bara tittade helt förvånat på mig och sa "Nej!". Tänk vilken chans han hade att samla lite "pluspoäng" genom att ljuga lite. ;)

      Jag uppskattar nog mer tid att få gå undan. Som idag när jag var hos frissan och han hade alla tre barnen.

      Tidigare tillfälliga intressen har varit svarvar, surfbussar (då vi skulle byta bil), radiobilar (kul för ungarna!), surfplattor, mobiltelefoner, TV:ar, datorspel. Just nu är det "Nutin Fancy" och överlevnad. De ständiga specialintressena är vindsurfing och datorer. Lovar att berätta här i bloggen när nästa intresse kommer. ;)

      Kram

      Radera
  3. Oj, blommor, vad roligt! Kan förstå att någon timme hos frissan också är mycket värt.

    Spännande fortsättning med specialintresserna :)

    SvaraRadera
  4. Förkylningsdimman har börjat släppa här såpass så jag orkat läsa lite här... :) Faktiskt har maken också samlat på knivar - eller har gjort, han har slutat komma hem med nya i alla fall. Särskilt rakknivar, i hans fall, men andra också bara de var signerade eller ovanliga, kompletta med sin egen historia och allt... Och mig har han gett en speciell "bälteskniv" också att ha i bilen "om man måste skära av bältet nån gång". Han gav mig den, och när jag inte var tillräckligt snabb med att lägga in den i bilen (tog några dar för länge på mig) så lade HAN in den åt mig... Suck. Ja, tänkte bara att jag skulle dela med mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hehehe, så likt. Men det var ju omtänksamt av honom! Tänk bara på att den måste gå att nås från där man sitter. ;)

      En annan sak som jag tänkte på, var att bagaget är sämsta stället att ha varningstriangel på. Hade min svägerska gått efter den, när hon smällde, så hade hon inte levt idag eftersom hon blev pååkt bakifrån 30 sekunder efter krocken. Tänk, det har jag aldrig reflekterat över. Maken kan allt sånt. Han läser på och funderar på hur man ska agera.

      Radera
    2. Råkade nämna det här för maken nu idag - det här om kniv i bilen alltså och så. Han börjar få stor respekt för din man, kan jag säga. :) Men nu sade han också att jag måste ha en HAMMARE i bilen, för om man krockar så "kärvar rutorna och man måste kunna slå ut rutan och ta sig ut." Och det ska vara en särskild sorts hammare också, med en särskild spets för att bryta ytspänningen - han plockade genast fram en sån och lade in i min bil... nödhammare heter det tydligen. Jag delar tipset ifall din man kanske har missat just den detaljen... ;)

      Radera
    3. Haha, underbart! Vi får se till att de träffas. Det verkar som att de har en del gemensamt. Jag tog upp saken med maken och han höll med, fast han har stor tro på sin nya fickkniv. Men han skulle fundera på att köpa en hammare. Tack för tipset! Jag visste det inte.

      Radera
    4. Jag hade ingen aning om det heller... :)

      Ja, hehe, kanske vi borde se till att vi träffas allihop... Men egentligen undrar jag om de är så lika - annat än med sånt här... Din verkar vara mera "teknik-kompatibel", och faktiskt inte lika otålig och överaktiv trots allt... :) Men maken kom helt ok överens med en annan sån här pappa som jag inte heller skulle ha trott, så vem vet...? :)

      Jag berättade iaf vad din man hade sagt - om fickkniven... Jag tänker inte säga vad min man då sade (hehe) - mer än att han visade mig (genom att vända på hammaren) vad som skulle hända om man försökte slå in rutan med skaftet resp. den där speciella spetsen. Så jag har låtit honom lägga den där hammaren i bilen också... bara ifall att om.

      Men när det gäller hur man tar sig ut resp. in i bilar kanske man ändå borde lyssna på min man. En gång, när vi bodde i stan i lägenhet, sade han plötsligt till mig: "Kom och titta här, det är några som tänker göra inbrott i den där bilen". Jag klev upp ur soffan och tittade ut genom fönstret - jag såg ingenting särskilt - bara tre unga män som stod i en portgång och pratade... Men maken pekade ut en parkerad bil och sade, "Det ligger en plånbok kvarglömd där i framsätet, de där tre har sett den och väntar bara på att det ska bli fritt på gatan innan de tar den".

      Jag sade att vi måste ringa polisen. Maken sade att "Det tjänar ingenting till, de kan inte göra nåt eller åka på nåt innan ett brott är begånget. Man kan inte bara ringa och säga att nånting KOMMER att hända."

      Sen plötsligt, innan jag hann göra nåt ändå (och jag hade redan hunnit undra hur jag skulle låta om jag ringde polisen och sade att "min man säger att ett bilinbrott kommer att ske, för det SER han"), sade han: "NU gjorde de det. Nu kan du ringa..."

      Jag hade egentligen fortfarande inte sett nånting, det gick så fort allting, och jag vill poängtera att jag varken såg bilrutan slås ut ELLER plånboken tas ur framsätet... fast jag tittade hela tiden! Men jag tog honom på orden och ringde polisen, och de kom ovanligt fort - hade varit precis runt hörnet i nåt annat ärende - men de fick ändå inte fast de här tjuvarna.... De försvann nämligen som dimma i solsken genom portarna och över gårdarna...

      Men bilrutan VAR sönder. Och en plånbok VAR borta - det visade sig vara en dotter med alldeles nytt körkort som fått låna sin pappas bil, och det var hans plånbok (inkl. bensin- och kreditkort) som hon glömt i bilen... :(

      Maken förklarade efteråt för mig hur de hade gjort med rutan... Man föreställer sig stort oväsen och en massa skärvor som flyger omkring, kanske en stor sten som de kastar in genom rutan - men i själva verket räcker det med en liten, liten stenskärva som man kastar på rätt sätt, så den spräcker ytspänningen och allting rasar ihop... ELLER en hammare med smal spets... :)

      Radera
    5. Verkligen intressant och jag är inte alls förvånad. För det finns ju anledningar till att sådana hammare finns. Maken vet förstås bäst i allt, t o m med sånt han inte har en aning om egentligen. ;) Det vore kul om din make kunde berätta för honom hur det är.... Hehehe, nej nu var jag elak.

      Och jag hade nog ringt polisen direkt. Varför inte? Blir de sura, så är det ju deras problem och nåt de får jobba med. ;)

      Radera