Ibland är det riktigt bra att ha ett normal-tills-vidare-barn. Som idag. Lillasyster ville absolut leka med mig. Hon pekade på en liten madrass som låg i våra sängar och så sa hon:
"Detta är en drake. Detta är hans hals. Och detta är hans.... Eh?"
"Hans ben?" inflikade jag.
"Jaaa!"
Vi kom överens om att leka att en av oss var riddare och den andre prinsessa. Riddaren dödade draken och räddade därefter prinsessan. Det var en rätt enkel och kort lek, men spännande nog för lillasyster. Vi turades om att vara prinsessa och riddare. Jag passade på att ändra handlingen med draken lite grann varje gång jag var riddaren. Och det gjorde lillasyster med. Hon hittade t ex lite bomber (=julgranskulor vi inte fått in på vinden än) att slänga på draken.
Lillebror märkte vad vi höll på med, och stack faktiskt ifrån datorspelet för en gångs skull, för att titta vad vi gjorde. Han ville vara med och leken slutade med att alla hjälptes åt att döda draken. Lillebror visste precis hur han skulle leka. Detta var ju en scen ur Super Mario. Och alla datorspel med skjutande och smockande, har gjort sitt....
Därefter vad det dags för middag. Efter maten gick lillebror och lillasyster raskt tillbaka in i sovrummet. De ville leka mer tillsammans. Denna gång hittade lillebror två gamla sängben och gav den ena till lillasyster. De blev pistoler. Jag höll mig på avstånd denna gång, eftersom jag tycker att det är bättre att barnen leker själva, utan vuxeninblandning. De hoppade runt lite i sängarna (som ligger direkt på golvet), skrattade och pratade med varandra. De turades om att hitta på vad som skulle hända i leken härnäst. Jag tänkte att det var tur att maken (som är allmänt överbeskyddande) inte såg hur vilda de var emellanåt.....
Jag drog mig tillbaka på lämpligt avstånd, och började plocka undan lite saker som låg framme. Kunde dammsuga. Dammsugaren blev ett monster i deras lek, som de aktade sig för. De lekte nog ihop i minst 45 minuter. Tänk vad mycket man hinner städa på den tiden! Och det var ovant att kunna städa så mycket innan klockan var 22, och man själv är helt slut i rutan.... Och det var riktigt, riktigt mysigt att städa till glada barnröster. Jag njöt av stunden.
Så kom bitterheten över mig, mitt när jag hade det som bäst. Tanken "så här har alla föräldrar till ´normala´ barn det hela tiden" bara kom och gick inte att mota bort.
Nu vet jag att det inte är sant. Alla syskon bråkar. De flest föräldrar kämpar med att få tiden att räcka till. Och de flesta småbarnsföräldrar är trötta. Men just då, så kan inte logiken rå på den där känslan av att:
"Alla andra får det här varje dag, men inte jag. De städar och renoverar sina hus så de ser ut som i möbelkataloger. Sen
bjuder de hem vänner på 3-rättersmiddagar och njuter och har trevligt
medans barnen leker i det perfekta barnrummet, med gulliga motiv på väggarna."
Alltså, jag är verkligen inte alls någon missunnsam person. Det är inte det. Men jag vill själv ha mer än vad jag har idag. Ha ett fungerande liv på låååångt avstånd från den berömda väggen. Jag tycker att jag förtjänar en sån här stund varje dag, eller åtminstone några i veckan. (Och det gör alla ni andra också. Vi gör ju vårt bästa, eller hur.....)
Nu är bitterheten borta igen, som väl är. Är tillbaka i verkligheten och tänker på det som är viktigast i livet. Ms kärleksförklaring till mig för en stund sen, slog bort alla dumma tankar. Och jag inser att det kanske ändå är på väg att bli bättre i vår familj.
Men det är ändå viktigt att tänka på vilken skillnad "lek eller inte lek" gör. Inte bara för barnens utveckling, utan även för oss föräldrar. Vi har annars 3 barn som kräver ganska mycket underhållning och omsorg, de stunder när de inte leker tillsammans. Vågar jag skriva att det är som "natt och dag", utan att någon tror att jag inte tycker om mina barn?
Imorgon ska jag nog försöka starta fler lekar, om barnen inte gör det själva.... :)
Här hittar ni fler inlägg på tema lek (varav jag själv skrivit några, bland annat om hur vi kommit hit att lillebror faktiskt leker numera):
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914?ref=hl
Jamen kära du... Kram! En sak som jag verkligen vill säga, och som jag själv tänkt skriva om men inte orkat ännu, är att ju mer tid man har över, ju mer orkar man vara bitter... d.v.s., är man tillräckligt trött orkar man inte ens må dåligt... Det är när man börjar hämta sig, när saker börjar lätta, som man har TID att känna efter... Och då känns det. Det är så jag tycker det låter för dig på sista tiden...?
SvaraRaderaMen vanliga har det inte bättre än vi. De har ett annnat basläge; de är på en annan nivå, och vet du, jag tror de känner precis detsamma som vi... Fast jag har en fördel. :) Dottern ÄLSKAR städning och har alltid gjort, när hon var liten och skrek brukade jag ta fram dammsugaren, då lugnade hon sig och var med glad och skrattande hela tiden jag städade... :) Hon älskade ljudet. Och det fungerar fortfarande. De sade på hab att hon var ovanlig i det fallet - hon gillar åskväder också, och nyårsraketer... :)
Tack! :) Jodå, du har helt rätt. Det är nog så. Att det börjar bli lättare. Jag känner i alla fall efter, och det har jag inte gjort på samma sätt tidigare. Jag är lite chockad över hur vi haft det. Och fortfarande har det, delvis.
RaderaJa, så är det kanske. Men de tänker klarare, för de har inte samma sömnbrist.
Lillasyster har förresten börjat gilla "städ-leken", så vi leker den rätt ofta. Inte lika effektivt som att städa själv, men det blir gjort och det är mysigt. Och bättre än att städa själv, medan hon skriker om att leka mamma-pappa-barn.
Idag så fick jag förresten igång dem med en båtlek. Åka flotte och simma i "vattnet". Och så fortsatte de gårdagens lek.
Hör din dotter ordentligt? Kan inte låta bli att undra. Annars tycker jag inte det är något konstigt. Jag äääälskar själv åskväder. Det är så häftigt!
Kram
Jo, dottern hör bra - riktigt bra... minska viskning eller grannens enda tag med krattan i trädgården bredvid... Sånt stressar henne. Jag har länge trott att det är just därför som hon gillar "maskinljud" och t.ex. åskväder - för att det dränker de andra, mer stressande ljuden - hon föredrar alltså en "ljudridå" som sväljer alla oväntade, jobbiga ljud som hon inte begriper sig på...
RaderaVad intressant. Ja, det låter logiskt. Och så är de ljuden förutsägbara. M brukar sätta på samma komp (egentligen takt) på stereon gång på gång. Det lugnar honom, men är otroligt irriterande för oss vuxna efter ett tag.
RaderaOj! Det här va precis vad jag behövde höra just nu! Tycker synd om mig själv för att jag har barn som vaknar tidigt! ALLA andras barn sover ju länge... INGEN annan som behöver gå upp å hjälpa sina barn att leka... Eller hur... Jag vill ha tyst å lugnt på morgonen. Vill inte gå upp å leka. Inte bygga lego el köra bilar. Ja ja... Tack för att du påminde mig att andra känner samma å att jag nu kan byta fokus å hoppas dagen blir bättre om jag är på bättre humör. Får skärpa till mig lite. Kram!
SvaraRaderaDet är absolut okej att tänka så ibland. Men det hjälper ju inte, som du är inne på. Bra att du kunde ruska det av dig. :)
RaderaJag får sällan sova. Maken är ju sjuk och "snor" alla sovmornar. Så har det varit i 4 år. Och då har en somnat kl 22 och nästa vaknat kl 5. Det är faktiskt väldigt konstigt att jag inte gått in i väggen. Numera sover oftast alla till klockan 7-8. Och när det är dags för dagis och skola, så är det ju typiskt så att man måste slita upp någon... Vad skönt det är att klaga lite.... ;)
Kan du sätta på en film? Det gör jag ibland med gott samvete, och ligger och slumrar på en madrass intill.
Kram
Många kramar och pepp till dig!
SvaraRaderaTack snälla du! De behövs!
RaderaKram :)
Du är så bra! Helt fantastiskt om du kan få igång leken så ibland ju. Men dra dig inte för att göra INGET i några minuter då! Bara läs lite i en tidning (eller veckans reklam :-)).
SvaraRaderaNär vi utredde vår son så sa psykologen att han leker ovanligt bra. De orden etsade sig verkligen fast hos mig, förmodligen för att de var positiva. Jag vill inte berätta detta för att strö salt i dina sår, verkligen inte, utan för att jag hoppas att alla med liknande familjesituationer kan känna varandras glädje för det som faktiskt fungerar.
Både min sambo och jag har pratat mycket om just detta, att vår autistiska son aktiskt leker ovanligt bra. Följande har vi kommit fram till:
När vår kille föddes, blev jag väldigt nära vän med en annan nybliven mamma. Vi gjorde allt ihop, och våra små killar träffades åtminstone varannan dag, oftast på öppna förskolan. Både hon och jag är väldigt bra på att uttrycka känslor, så våra små fick alltid höra att det var så kul att ses och att vi tyckte så mycket om varandra. Jag hade ju ingen aning om Ws autism då, men omedvetet så tror jag han tränades i att umgås och senare även leka. Det är det ena. Det andra är att när W var 16 månader så fick han en lillasyster. En perfekt, snäll men blyg och även, har vi fått erfara, väldigt lyhörd liten människa. De leker jämt!! Och de älskar verkligen varandra. Visst bråkar de ibland, men inte mycket. De har varit med varandra i 3,5 år nu. Och alltid gjort allt tillsammans! Vi hade barnen hemma på heltid tills W var 3,5 år då han var uttryckligen var sur för att han inte gick på förskola (han hade hört så många barn prata om det). Då började våra barn tillsammans. De är liksom i samma lag!
Det finns säkert nackdelar med att syskon har en så nära relation som våra små har, det lär ju visa sig isåfall. Och det kommer antagligen att ändras med åren. Vi får se.
Jag får ofta frågan om det inte har varit jobbigt att ha 2 barn så tätt, med blöjor och allt.... Ha, ha, ha!! Som om blöjbyten är det jobbiga med barn! :-)
Mycket i mitt liv har varit jobbigt. Men att ha 2 små så tätt och att inte sära på dem, det är tamigtusan det bästa jag har gjort!!
Vad tror du om våra teorier?? Kan vi haft en sådan tur, att vi "råkat" träna vår kille att leka, utan att ens förstå det själva??
Du är ju min guru vad det gäller aspergerkunskaper, så det skulle vara guld värt att få veta vad du tror om ovanstående! Kram till dig och jag hoppas era lekögonblick ger dig hopp om framtiden!
Tack för de fina och omtänksamma orden! Och jag kopplar verkligen av när jag sitter här vid bloggen, så tänk inte på det. ;)
RaderaOch klart att jag kan känna glädje med dig. Det inger ju hopp, det du skriver. :)
Och med två barn tätt, så förstår jag dig en del. Det är 18 månader mellan lillebror och lillasyster. Och de går på samma dagis, dock i olika grupper. De är inte så tajta som dina, för de har alltid bråkat ofantligt mycket. Det finns en del nackdelar, men jag ångrar inget (det var med flit det är så tätt). Ju äldre de blir, desto mer har de utav varandra.
Jag har funderat på det där med leken idag. Försökt minnas. M lekte knappt alls tills han var 3 år. När vi kom till en psykolog, började hon visa oss lite hur vi skulle lära honom att leka. Vi gjorde det, och sen kom han igång en del. Det gav effekt att aktivt lära honom. Det har varit samma sak med lillebror som du kanske läst här nyligen.
I ert fall, så _kan_ det ju faktiskt vara så att kompisen och lillasyster lärt honom detta. Det är inte alls omöjligt. Eller att ni vuxna gjort det, utan att tänka på det. Det har ju dessutom varit väldigt regelbundet, så det låter logiskt att denna träning skulle ha gett effekt. Och det kan vara samma sak med det sociala, för det är också något man kan träna in. Maken kan det t ex, rätt perfekt. Han har lärt sig.
Men jag tror starkt på att någon slags grundförutsättningar måste finnas. Han är säkert smart och kan kompensera sina brister med intelligens. Det verkar som att det finns autistiska barn som aldrig leker och är väldigt svårlärda, om de ens förstår poängen med att leka eller tycker att det är kul. M var väldigt svårstartad, och hans lekar skulle alltid vara på hans sätt till en början. Det som gjort störst skillnad har faktiskt varit kosten. Tre veckor efter att han slutade med mjölkprodukter började han leka nästan helt normalt med lillebror, utan att vi hade gjort något annat.
Men hur-som-helst, så skulle jag gärna vilja veta lite mer kring barnens lek. Hur tror du själv att de lärt honom att leka? Det vore ju faktiskt superintressant och viktigt för fler att få veta. Är de barnen kanske extra tydliga i sitt sätt att prata och gestikulera? Tålmodiga? Kreativa? Samma lekar gång på gång.
Och verkligen jätteroligt att du känner i efterhand att du gjort rätt. Jag tänker att det absolut inte är fel för ett autistiskt barn, att vara med mamma lite längre än andra barn. Och då enbart leka med ett annat barn. Det ligger ju verkligen i linje med vad de behöver: Extra stöd och få lekkamrater och en lugn miljö. M började på dagis när han var 2 år och var väldigt ledsen det första året. Fastän det var ett litet dagis (ca 14 barn). Han ville inte riktigt vara med, och var ledsen när man lämnade och när man hämtade. :( Så det är säkert bra att du gjort så. Var nöjd! :)
Och var glad att han leker, för den utvecklar honom, så att svårigheterna på grund av autismen blir färre.
Kram, och berätta gärna mer.