Ikväll tänkte jag göra en jämförelse mellan mitt jobb och hur det är att leka. Håll ut! Poängen kommer på slutet.
Jag jobbar som statistisk programmerare. För tillfället validerar jag kod.
Om vi antar för en liten stund att du som läser skulle ta över mitt jobb, för en dag. Skulle du klara det?
Vet du vad "validera" betyder? Vad arbetsuppgiften egentligen är? Vet du något om att programmera? Om programspråket SAS? Vet du vilket program du ska klicka på i datorn? Vet du hur du skriver och kör programkoden? Vad som händer sen? Kan du tolka det som kommer ut? Anpassa dig efter de felmeddelanden du får? Hade du vågat försöka på egen hand?
Eller hade du mest suttit där och stirrat på datorn? Kanske tittat lite försiktigt på kollegorna som satt och knappade. Kanske hade du känt att det inte ens var lönt att försöka? Att du bara skulle riskera göra fel och göra bort dig inför allihopa? Kanske hade du hittat på något annat i smyg. Lagt patiens (om och om igen)? Tittat på facebook? Läst nyheterna? Försökt se upptagen ut, som att du jobbade? Eller hade du smitit in på toa en lång stund med din mobil? Velat åka hem?
Ja, jag tror ni fattar poängen. Det är klart att de flesta av er inte kan allt det där. Ni har inte gått de kurser jag har gått. Och ni har inte jobbat med delar av det där under flera år. Jag kan erkänna att jag inte kan SAS så bra, förstås. Tidigare programmerade jag i ett annat språk. Men den erfarenheten kan jag använda. Har man väl programmerat i ett språk, så är det rätt lätt att lära sig ett annat. Det går lite trögt i början, men man vågar åtminstone försöka själv, med hjälp av stöd från en manual. Och genom att fråga kollegorna. Man vet var man ska börja fråga och frågorna känns inte alltför dumma.
Försök nu tänka er in i hur det är för ett litet barn, kanske med autism och/eller ADHD, som får höra att "nu är det fri lek". Vilken lek? Vem ska han/hon leka med? Med vilka leksaker? Hur börjar man? Var?
Om barnet får veta att man ska leka pirater: Vad gör en pirat? Vad säger de till varandra? Vad har de för saker? Och varför ska man leka detta, över huvud taget?
Barn med autism och ADHD har ofta svårare att föreställa sig saker. De ser inte själva leken framför sig lika tydligt i sitt huvud, som de andra barnen. De har svårare att använda tidigare erfarenheter i nya situationer. De behöver instruktioner och bilder i större omfattning. Och det gäller även leken: De behöver en manual mer än andra barn. Och det finns ju överallt. Vad händer t ex om barnet ovan har sett filmen Peter Pan? Och flera andra piratfilmer?
Okej, nu är ju alla barn olika, och vissa barn med autism har väldigt svår att leka över huvud taget. Eller vill bestämma allt och det ska vara på samma sätt varje gång. Då hjälper kanske inte manualer? Men för mina killar har tydliga lekinstruktioner gjort stor skillnad. T ex så leker lillebror numera:
* Bockarna bruse efter sången, som vi sett i en sångbok och lekt här hemma
* Super Mario, efter favoritdatorspelet och alla lekar där man kan hoppa, springa och ducka.
* Angry Birds (vi säger "arga fåglarna)
* Med bilar, eftersom vi tränat honom på det. Jag har suttit med och hittat på en massa saker som händer på bilmattan.
* Tjuv och polis tack vare spelet Robbery Bob (som mest maken spelat åt honom, i och för sig....) och legofilmer på YouTube.
* Mamma-pappa-barn eftersom jag och lillasyster har lekt det mycket, och han har haft en chans att titta på.
* En stjärn- och planetlek i studsmattan som M lärt honom,. som har sin grund i YouTube-klipp om rymden.
* Kattlekar (med gosedjur), som han sett M och lillasyster leka tillsammans, från början.
Och det går bättre och bättre för lillebror att leka rent generellt. Ofta fixar han andra leker också, med dagiskompisarna. Han har fått tillräckligt med lekerfarenhet för att kunna improvisera själv, och våga ge sig ut i leken. Och framför allt, så tycker han att det är kul. Så var det verkligen inte för ett halvår sen. Då lekte han nästan bara konstruktionslekar. Och helst för sig själv.
Andra TEMA-inlägg från neurobloggarna hittar ni här:
https://www.facebook.com/pages/Neurobloggarna-F%C3%B6lj-v%C3%A5ra-temaveckor/111575532334914
Hej,
SvaraRaderaen kommentar som inte har att göra med detta inlägg! Först vill jag tacka för en fin blogg med så många handfasta konstruktiva tips utan pekpinnar. Jag är rätt ny i den här världen då vår tråriga son fick diagnisen autistiskt syndrom i höstas. För ett tag sedan bloggade du om ett brev ni skickat ut till dagisföräldrar om en av era pojkar. Jag skulle gärna göra något liknande och tänkte låta mig inspireras av ditt brev men hittar det inte. Vore toppensnällt om du ville länka eller så?
Allt gott och en fin påskhelg,
Åsa
Välkommen Åsa! Trevligt att ha dig här. Och kul att du gillar min blogg. :)
RaderaJag ska strax skriva ett inlägg om hur det gick se, efter att vi skickat ut brevet. Ska försöka hinna det i påsk, så du kan läsa. Det har gått bra, och vi ångrar oss absolut inte. Tvärt om, så jag kan rekommendera det.
Du har väl upptäckt den lilla sökrutan längst upp till vänster? Tyvärr har jag inte satt etiketter på alla gamla inlägg, eftersom det tar tid. Därför så använder jag själv sökfunktionen rätt ofta.
Här hittar du brevet:
http://aspergermamma.blogspot.se/2013/02/mejl-till-dagisforaldrarna-om-diagnosen.html
Glad påsk, och kommentera igen om det är något du undrar över brevet till dagisföräldrarna eller något annat.
Hej! Vilken bra jämförelse! Skall läsa runt lite på din blogg nu tänkte jag! :) Kram
SvaraRaderaHej! Vad kul att du tyckte det! Varmt välkommen! Bara fråga om det är något.
RaderaKram
Intressant inlägg, som fick mig att le, men antagligen av "fel" anledning. Tyckte nämligen att det i inledningen om validering och programmering lät mer begripligt än resten av artikeln. :) Alltså att jag hade haft lättare att göra ditt jobb än att leka. Men så har jag också AS. ;)
SvaraRaderaHehehe, ja det är verkligen humor. Att det kunde bli så tänkte jag inte på när jag skrev inlägget, så klart. Men mitt jobb är ju lite aspigt, i och för sig. :)
Radera