Foppatofflor på maskerad

Det har varit maskerad två gånger på dagis på sistone. Nu senast idag. Lillebror har aldrig varit så särskilt förtjust i att klä ut sig. M har varit likadan. De har båda mestadels vägrat, faktiskt. Den där söta tigerpälsen (pyamasen) i plysch som jag köpte till M, har varit oanvänd ända tills lillasyster växte i den. Och då älskar båda killarna katter. Och plysch är som bekant väldigt mjukt. Det säger en del, om hur gärna de klär ut sig....

Jag tror att det har att göra med att killarna har lite svårt med föreställningsförmågan. Och svårt med att se ansiktsuttryck. Det blir obehagligt, när människor de har svårt att känna igen och tolka, blir oigenkännliga och omöjliga att tolka. Jag tänker då främst på ansiktsmasker och ansiktsmålningar. Och att själv ha en kattmask eller en lustig hatt, är ju dessutom obekvämt. M klarar det ett litet tag och tycker att det är kul. Men lillebror sliter av allt man försöker smyga på honom direkt.

De har kanske också svårt att skilja på lek och verklighet när det är maskerad? Jag tänker på vad Hilde de Clercq sa när hon var i Jönköping, om den lillepojken som inte ville vara en snigel utan bara sig själv. M klarar att klä ut sig numera och gör det ibland självmant, men för lillebror är det kanske obehagligt att "bli en katt"? Även om han rent logiskt vet vad det handlar om.

Självklart så är det ingen som tvingar lillebror (eller M) att klä ut sig. Det får han naturligtvis bestämma själv. Och han löste det perfekt alldeles själv. Han hittade sina Foppa-tofflor med Blixten McQueen och "eld-flames" på. "De vill ja ha." sa han bestämt och la dem i vagnen. Sen dess så har han dem på sig när han går på maskerad. De förändrar ju inte honom nämnvärt, men gör honom tillräckligt fin för maskeraden, tycker han själv. Och det är ju det viktigaste. Självförtroendet hamnar på topp och han går glatt in på maskeraddiscot och dansar med de andra barnen.