När inget fungerar

Idag hade jag en tuff hämtning på dagis. Jag hämtar oftast lillebror och lillasyster samtidigt.  Lillasyster tycker om att få komma in till de stora barnen och titta, samtidigt som lillebror då får möjlighet att avsluta det han håller på med. Han behöver ofta lite tid vid övergångar.

Idag hittade lillasyster en dinosaurie som hon tyckte var särskilt intressant. Lillebror ryckte den ur hennes händer, och sprang till toaletten och låste in sig med den, medan lillasyster gallskrek. Jag gick efter min nyckelknippa för att låsa upp dörren utifrån. När jag får upp dörren, ser jag att lillebror doppar dinosaurien om och om igen i toalettstolen så det skvätter toalettvatten överallt. Han skrattar hysteriskt åt sitt bus. Lillasyster skriker ännu mer. Jag får ut honom ur toaletten. Samtidigt så vill några andra barn gå in och titta. Jag får ropa till dem att inte gå in. Jag får av lillebror kläderna, och tvättar hans händer och ansikte i handfatet utanför. Därefter springer han iväg, iklädd endast långkalsonger. Jag skyndar mig att tvätta av dinosauren, medan lillasyster fortfarande skriker. Hon tar den och springer iväg. Jag skyndar mig att torka upp inne på toaletten.

Jag ser att lillebror håller på att kasta hårda leksaker omkring sig. Han springer runt som en virvelvind mellan rummen. Och han svänger runt med sin fleecetröja så att kompisen nästan får dragkedjan i ansiktet. Jag måste stoppa honom. Jag tar honom åt sida, förklarar att han måste sluta. Jag får ingen kontakt. Han är helt inställd på att busa. Det är ungefär som att kommunikationen in till hjärnan är avstängd, som vid "sammanbrott" (utbrott). Rätt obehagligt faktiskt. Till slut så ser jag inget annat alternativ än att ta ut honom till barnvagnen, utan ytterkläder. Det var som tur var inte så kallt. Vi bor i Skåne. Det kändes inte alls okej, men vad skulle jag göra? Jag kan ju inte låta honom gå bärsärkagång därinne och skada kompisarna. Han lovar att bete sig efter några få sekunder och vi går in.

Väl inne börjar buset igen. Jag lyfter ut honom till barnvagnen igen. Han springer in. Han är lugnare men är inte helt samarbetsvillig. Jag skyndar att få på lillasyster ytterkläderna. Vid det laget har alla kompisar gått ut. Jag och lillasyster går ut till vagnen och väntar. Lillebror får klä på sig själv. Han gör det och kommer ut till oss. Svetten rinner och jag känner mig helt misslyckad.

Jag vet ju hur man egentligen ska göra i dessa situationer. Inte bära iväg eftersom det innebär att man håller fast honom en kort stund. Utan egentligen ta undan alla andra. Men det går ju inte när han springer runt som ett yrväder inne på dagis. Och det är många kompisar där i olika rum. Och det går så fort när han plockar upp en leksak och kastar. Eller kastar sig själv mot (plåt-)facken i hallen. Jag vet att man ska försöka avleda honom på en annan aktivitet. Absolut inte hålla fast. Muta i nödfall. Fina teorier som jag håller med om. De funkade dock inte idag. Kanske är en del av problemet att andra barn inte bemöter honom lågaffektivt? Det spelar ju ingen roll hur mycket pokerface jag har, när lillasyster gallskriker.....

Hur gör ni andra i dessa situationer? Tips någon på hur jag ska lyckas bättre nästa gång?