Var är älgsuddgummit?

Eftersom vardagsinläggen uppskattas av flera läsare, så kommer här ett till.

Igår när vi gjorde pianoläxan var klockan alldeles för mycket, som vanligt. Efter att vi var klara så fick M för sig att han skulle skriva ner lite noter på ett pianostycke, som han själv hade komponerat. Detta var bara en lek, för han hade inte spelat någon speciell melodi. Det var bara vanligt "klink". Och han kan inte skriva noter. Men det spelade ingen roll. Han fick för sig att han verkligen behövde göra detta.

Jag orkade inte ta konflikten, så jag gick ut ur rummet och hoppades på att detta skulle bli klart snart. M satt och skrev och suddade. Helt plötsligt så skrek han bara till. Jag försökte ignorera och hålla mig lugn. Det kom mera skrik. Till slut: "Hjääääälp MEJ! Uääääh! Öööö! Hjäääälp mig annars flyttar jag hemifrån!". 

Jag tog ett djupt andetag och gjorde mitt bästa försök att låta lugn: "Jag hjälper dig gärna, om du ber på ett trevligt sätt."

Han lugnade dig: "Hjälp, mig att hitta suddgummit! Älgsuddgummit!"

Jag gick in i rummet igen. Och frågade vad som hade hänt med suddgummit. Han berättade att han hade blivit arg på det och hade kastat iväg det. Nu hör det till saken att pianot står i lekrummet. Och lekrummet var allt annat än städat. Det var saker överallt. Jag vägrade att städa och hänvisade till mitt vanliga motto:

"Inte leta - städa!" 

Samt att jag inte orkade städa hela lekrummet klockan 21.30 och att det fick vänta. Att suddgummit inte kunde gå upp i rök, utan helt säkert skulle komma fram vid nästa städning. Att han kunde ta ett annat så länge. Det accepterade han inte alls. Han skrek igen: "Uäääh! Hjäääälp mig, annars FLYTTAR jag hemifrån! Fan asså!"

Jag gick efter ett annat suddgummi. Det dög inte. Han vrålade om älgsuddigummit och började själv leta igen, planlöst i lekrummet. Då fick jag faktiskt gå in och avbryta honom. Jag ledde in honom ylandes till badrummet och tandborstningen. Så fick det bli. Det är alltid tråkigt när han är ledsen, men jag kan inte gå med på vad som helst klockan 21.30.

Som väl var, kunde vi skratta åt tokigheten när vi borstade tänder. Jag kunde inte hålla mig, för det var olikt honom att kasta bort sina egna saker. Och det höll han med om, och drog på smilbanden en liten stund, innan han fortsatte att vara arg på mig. Som väl var kom maken ner från ovanvåningen, efter att han nattat småttingarna, och tog över tandborstningen. Ibland är det otroligt skönt att vara två föräldrar.

Och tror ni att han tjatade om älgsuddit idag igen? Japp! Och hade jag orkat och hunnit städa lekrummet? Nej, naturligtvis inte.