Idag hade jag ett liknande ögonblick som Tina skriver om i detta inlägg. Ni vet ett tillfälle då man måste ta ett djupt andetag och hålla tillbaka sina känslor, och göra det som fungerar. Barnen slogs förstås inte, just denna gång. De var glada. Men det var farligt. De hade spolat ut vatten på våtmattan i badrummet och hoppade glatt i det.
"Plask, plask, plask" skrattade lillebror och fortsatte hoppa, trots mina varningar om att ramla. Lillasyster gjorde likadant och kiknade av skratt.
Jag tänkte väl inte så rationellt i det läget. Det var bara en tidsfråga innan någon av dem skulle ramla på det hala golvet och antingen slå i väggen eller porslinet i badrummet. Jag lyfte ut dem en och en på parketten utanför. Inte så smart. Då sprang de iväg med blöta fötter, fortfarande riktigt busglada båda två.
"Akta ni halkar" ropade jag. Men det var det ingen som brydde sig om. Maken brukar i det läget höja rösten och ryta till, för att han tycker att barnen ska lyda då. Något som enbart blir en skojig bonus för barnen. Som gör att de skuttar till lite extra. Jag var glad att maken var upptagen vid spisen denna gång....
Jag stängde dörren till badrummet, och inventerade blixtsnabbt mina alternativ. Vad hade jag att distrahera dem med? Jag fick fatt i några Halvan-böcker. Den med Rymdskeppet lockade lillasyster direkt. Perfekt! En i säkerhet. Jag höjde rösten och berättade spännande detaljer från boken. "TITTA HÄR VAD MYCKET ELD DET KOMMER NÄR DEN LYFTER". Även lillebror var hooked. Han älskar ju eld och eldflames. Och rymden. Och teknik.
Vi fortsatte raskt vidare till två andra Halvanböcker: Här kommer grävskopan och Här kommer helikoptern. Halvanböckerna är väldigt fina. Förutom många tekniska detaljer innehåller de alltid ett moment där man hjälper någon annan. Bra träning för den empatiska förmågan hos alla barn.
Ibland ska man ha tur. Båda dessa böcker innehåller gester och tecken. Det är något som lillebror kommit att fästa stor uppmärksamhet vid, sen jag börjat uppmärksamma honom på detta, tack vare TalkAbility-kursen. Han brukar faktiskt uppmärksamma och fnissa åt olika gester och ansiktsuttryck:
"Hon gjorde så." Och så härmar han väldigt tydligt, söker min ögonkontakt och ler. Jättebra!
Så jag gick igenom alla gester och tecken, vad de betyder ("stopp- sluta gräv!", "hissa upp mig") och gjorde dem själv. Spännande!
De satt tätt intill mig. De frös lite av att vara halvnakna och ha vattenstänk på de kläder de hade kvar på kroppen. Jag höll om dem, och kände mig riktigt nöjd med att ha lyckats vända den farliga situationen till något bra, pedagogiskt och mysigt.
När böckerna var slut, så satte jag på en Halvan-film på TVn i köket. Nu var det om brandbilen. Maten var på bordet. Bara för dem att sätta sig och äta, tänkte jag. Den perfekta övergången. Jag kände mig rätt nöjd där några sekunder faktiskt. Som Homer Simpson sjunger: "I am so smart. S M R T."
Barnen tyckte förstås inte att jag var så smart. De ville som vanligt inte sätta sig vid matbordet. Jag ledde lillebror upp på hans stol. Han såg att det var köttfärssås på tallriken. Varpå han blir skitförbannad fastän han brukar äta det. Han vrålar. Han smäller till köttfärssåsen med öppen handflata, så det skvätter köttfärssås över hela köksbordet. Samma plask som med vattnet i badrummet.
Jag kan erkänna att i det läget, har jag inga strategier som gör att jag kan dölja min ilska. Jag hade fortfarande hög stress i kroppen på grund av det som hänt tidigare. Jag bär in honom i det fortfarande blöta badrummet och tvättar av honom. "Tillbaka till gå." Fast nu är jag arg. Jag tvättar av honom, tar ett djupt andetag. Vi går tillbaka till matbordet. Han vill fortfarande inte ha. Puttar tallriken åt sidan. Ber om en macka. Det får han.
Finns det någon här som vill komma hit och sätta gränser åt mig? ;) (Skojar så klart.)
Hej,
SvaraRaderaJa, jösses vilken scen. Jag har absolut ingen aning om detta funkar för adhd och aspergers, men eftersom min son var allergisk så blev det som en ond loop hos oss och maten, vi försökte på alla vis få honom att äta, men eftersom han var allergisk, så påverkade maten honom negativt, alltså förknippade han maten med negativitet. Vi har fått hjälp på sjukhuset för att hitta strategier med maten.
Tidigare så inbegrep det med att han gärna fick komma och sätta sig med oss, och vi skulle bara visa att maten var god, att vi tyckte om att äta, fråga honom om magen var mätt=glad, för mammas och pappas mage var mätt o glad och då orkade man leka mycket mera och blev inte sur och trumpen. Nu när han är äldre, så ställer vi fram maten, pratar positivt om maten, och han väljer vad han ska äta av det vi sätter fram, men jag har också lite treats som t ex äpple som han tycker om, vid sidan av maten.
Vi har fått en betydligt lugnare matsituation. Vi hade också problemet med att han inte kom till matbordet, och nu är tidsgränsen, efter att vi har sagt att det är mat (o så säger jag att det är äpple), att när vi har ätit upp maten, då är det "för sent" att äta, hittills har han kommit i "tid" och vi har sluppit tjata. (Han har näringslösning som mellanmål mm så han klarar sig ändå, men man skapar positiva vibbar kring matbordet som kanske kan leda till något bra längre fram).
Din lille kille var antagligen arg över något och det gick ut över maten, hur man kommer förbi det är ju en gåta, men kanske kan du alltid erbjuda en och samma frukt till varje måltid som du vet att han äter, eller smörgås eller något annat, så att han alltid vet att det finns, då kanske fokuset blir att äta först det han vet hur det smakar och då kanske han kommer ur sitt dåliga humör? Vi har också märkt på vår lille kille att när han har krångel med sin mage vill han inte äta, så kanske hade han magont eller nåt sådant och inte kunde förmedla sig?
Jag tror att hans ovilja att äta det han faktiskt tyckte om (spagetti och köttfärssås) berodde på något annat problem som han hade.
Men det är oerhört svårt att hålla humöret uppe vid sådana här situationer, suck... Jag tar djupa andetag vid varje måltid, för vårt barn har aldrig "frossat" i mat.
Dubbel kram
Tack Linda! Ja så här är det verkligen alltid:
Radera"Jag tror att hans ovilja att äta det han faktiskt tyckte om (spagetti och köttfärssås) berodde på något annat problem som han hade."
Han äter faktiskt rätt bra för att vara autistisk. Ja lite selektivt, men han äter lite av varje. Inte så mycket grönsaker men mycket frukt. Han äter kyckling, kött, torsk, makrillfilé, ägg och t o m sardiner. Pommes vräker han i sig och ibland äter han soppa också. Så det är nog inte så mycket vad han äter, utan ATT han måste äta som är problemet. Maken är likadan. Så inte så mycket mysterium egentligen. ;) Jag har hört fler aspergare som hellre velat ha piller, så man slipper äta. Det är helt enkelt jobbigt och tråkigt att sitta där och tugga. Tänk då på att de inte har ätandet (tuggandet, hålla bestick, osv) automatiserat i samma grad som oss andra. Så det blir verkligen jobbigare för dem.
Lillebror protesterar alltid när han ska komma till matbordet, oavsett vad vi äter. Sätter vi på en film som fångar honom för stunden (jag är expert på att veta vilken som är "inne" för tillfället), så sätter han sig ner och äter. Det var gott ändå. Ofta får vi stödmata, men det är helt okej. Det viktigaste är att han äter, eftersom han är så blodsockerkänslig. Så det där att låta honom slippa äta osv, som man ofta hör funkar på andra barn, funkar inte på honom. Äter han inte, så kollapsar han dvs har ett utbrott/sammanbrott.
Och tidsuppfattningen är inte på den nivån, att man kan ge honom det ansvaret. Inte ens M klarar det tyvärr. Lillebror äter sig annars gärna mätt på frukt och dricker sig gärna mätt på juice. Så det måste vi hålla ifrån honom. Vi måste alltså få i honom proteinerna först, eller möjligtvis pommes med mycket fett i (kokosolja). Då fortsätter han äta sig mätt på riktig mat. Idag så vägrade han äta av lunchen (soppa), och snodde åt sig två äpplen istället. Han vägrade äta något annat. Så det var bara att ställa sig och steka en hamburgare, som jag vet att han gillar. När den var klar, så vräkte han i sig den. Han var ju hungrig. Hade jag inte gett honom den, hade det blivit ett utbrott/sammanbrott.
Tyvärr så tror jag inte det finns några enkla lösningar, som gör att det ska funka bättre. För lillebror är helt enkelt som maken, och mycket av detta går nog inte att ändra på. Maken har haft kämpigt med detta hela sitt liv. Men det är också bra, för då vet jag att jag ska laga lätt-tuggad mat. Och att jag inte ska spilla för mycket energi på att försöka ändra lillebror, eftersom det förmodligen inte går. ;) Enklare att anpassa maten, på samma sätt som maken fixar det åt sig själv. (Han tar en korv ibland när jag lagar fisk, t ex.)
Och jag tror att lillebrors mage är bra, nu när vi äntligen lagt om kosten. Men jag har märkt att han ofta är trevligare vid matbordet de gånger då han bajsar innan han äter. Ska hålla lite koll på just den saken.
Tack snälla Linda för att du så oförtröttligt försöker hjälpa mig i varje situation! Du är toppen, vet du det! Fortsätt gärna med det. Jag uppskattar det. Det känns väldigt trevligt med din omtanke till och med. :)
Kram
Hej,
RaderaOj, vad lillebror äter bra! Det var många saker.
Tänkte bara flika in att vi ibland har använt vår mobiltelefon och visat film på, t ex när vi har suttit ute i trädgården och velat ha en lugn stund, då har vi använt salt och pepparkaret som stöd, och så har han fått sett lite film medans han äter. (När vi har velat ha lite vila). Att använda mobiltelefonen på det viset är väldigt diskret, vi har gjort på samma vis vid hotellfruktost. (Det är inte alls lika uppseende väckande som att ha en ipad eller dator, eller tv, det stör inte lika mycket för de som är runt omkring, och man har ju den alltid med). (Han får inte hålla i mobiltelefonen, för händerna ska han ha fri att kunna äta med).
Jag förstår absolut att M måste ha lite substans i maten, tänkte bara flika in att om han äter ett äpple med både skal och kött, så höjs blodsockret långsamt i kroppen, och man däremot använder äpplet till att göra t ex fruktjuice, så kommer inte kött och skal med och då höjs blodsockret fort. Forskarna har precis kommit på det, att äter man frukten som den är, blir det ett lågt GI. (Men det löser ju inte proteinproblematiken för dig, jag tyckte bara att det var intressant läsning).
Han gillar inte köttbullar lika mycket? Isåfall kan du ju frysa in färdigstekta i förväg och värma i micron vid dessa tillfällen, så att du slipper ställa dig och göra ny mat. Hamburgarna kan man ju också försteka, men de blir rätt trista i micron vid uppvärmning.
Tack för att du tar det som omtanke, det är tänkt så ;) Jag har själv fått fundera så mycket på min son, eftersom varken bvc, barnläkare eller min man trodde det var något galet med vår son från början fastän jag sa att det var allergi, alla trodde bara jag var över orolig, men oj vad tacksam jag blev när jag träffade någon som kunde i vart fall ge lite råd, för även om man inte kan ta det rådet, till punkt och pricka, kan man kanske använda fragment av rådet i sin egen situation, och få situationen att bli lite bättre, om man inte får något råd, har man inget att jobba med, det får igång tankebanorna och jag lär ju mig saker på bloggen också, ska tilläggas, som jag kan använda på min son.
Kram
Jo, förresten, vi hade också episoder där tallriken flög med maten, men det löste vi med att han fick ta själv, så nu är det ingen mat när han kommer till matbordet på tallriken, då ger jag honom kastrullen och han får ta potatis, köttbullar mm, jag är ju som sagt lite "allergisk" mot kladd just nu ;) och han tycker det är roligt att ta mer mat när han har ätit upp, vilket går ju fort när man har tagit en köttbulle.
RaderaÅh vilket bra tips! Ja, det ska vi absolut börja med, varje gång. Det är ju det som är problemet: Kränkningen att någon annan bestämmer vad han ska äta. Från och med nu: Bara buffé. Vi hade faktiskt det ikväll, och det gick mycket bättre. Han tog det han ville ha och åt bra. Tack! :)
Radera