Ni som har varit här hemma hos oss, vet att det oftast är rätt rörigt. Mycket saker som är framme i köket, på golvet ja överallt. Jag har funderat mycket på varför. För är man här hela tiden, så kan man egentligen gå och plocka. Jag har kommit fram till att det egentligen inte är tiden som inte räcker till. Det är orken. Och det är dessutom klokt att hushålla med den också.
Ibland så känns det som att all kraft att ta tag i saker och ting här hemma, bara rinner av mig. Ofta intalar jag mig själv att: Nu ska det röjas! Men det faller ofta platt och jag kollapsar här vid datorn. Jag tror det beror på flera olika saker:
1) Det är sällan man får göra A till B, utan att bli avbruten. Det går sällan många minuter innan någon ber en hämta något, eller vill prata med en, eller pockar på uppmärksamheten på annat sätt. I perioder så pratar M non-stop och lillasyster vill hela tiden ha min uppmärksamhet - annars skriker hon tills hon får den. Och så vill hon bestämma det mesta. ("Ja vill leka mamma-pappa-barn", "Ja vill hjälpa dig." "Du ska läsa en saga föj mej" osv). Det är väldigt sött också, men jobbigt för hjärnan att inte få någon paus att tänka sina egna tankar. Det är alltid surr och saker som någon annan vill ha hjälp med.
2) Barnen bråkar och skriks mycket. Ofta så skriks det rakt ut, när någon är missnöjd över något, vill ha hjälp eller bara när de inte lyckas med något som de tänkt sig. Det är oftast bara över småsaker saker, och många konflikter låter vi dem reda ut själva. Så många som möjligt egentligen, för de klarar det bättre och bättre. Men min kropp fattar inte att det är något ofarligt de skriker över. Jag får ett tillslag av stresshormoner ändå. Min kropp reagerar som att barnen är i fara, fastän hjärnan vet bättre. Okej, fast ibland så slåss de ju också, och då måste man självklart ingripa. Känns detta igen någon?
3) När man städar upp något, så river någon annan ut något i andra ändan av huset. Lillebror välte t ex ut alla pärlor på golvet igår. Med flit. Och idag så stötte han till M, så han spillde "glass" över hela sig. Också med flit. Lillebror och lillasyster har en ny lek: Hälla vatten på golvet och hoppa i det. Fantastiskt kul. För dem. Tills de halkar....
4) När man ber någon göra något, är det oftast bara i undantagsfall som någon lyder direkt. Vi tjatar och tjatar på barnen. Men inte stänger de av datorn. Inte kommer de till matbordet. Inte äter de utan påminnelser för varje tugga. Inte gör de något som vi ber dem om. För att inte tala om de nattningar vi har just nu. Kan alla tre vara i trotsåldern samtidigt? Det är ju inte så att vi inte försöker.... Det är tråkigt när man måste säga till på skarpen hela tiden om allt.
5) Själva röran i sig är förlamande. Den suger energin ur en.
6) Sömnbrist. Eftersom barnen somnar sent, så somnar man själv sent. Dygnets timmar räcker inte till för allt som ska fixas. Och så tar det tid att varva ner från barnens tempo.
Visst finns det många mysiga stunder också. När vi har full kontakt med barnen. När vi läser saga, eller myser på annat sätt. Och lugna stunder. När de går åt var sitt håll och pysslar med något och låter oss vuxna få en liten paus. Då kan man få saker gjorda, men då måste man oftast röja köket eller laga mat. Eller bara vila upp sig, för att orka nästa gång det sätter igång. Och man vet aldrig när den stunden avbryts med ett gallskrik eller att man måste gå emellan barnen. Det är svårt att gå ner tillräckligt mycket i varv, eftersom man "har jour".
Alltså jag älskar verkligen mina barn. Vill inte byta dem mot några andra, men just nu så känns vår situation så hopplös. Ovanstående gör att jag känner mig maktlös och matt. Som att jag inte kan påverka tillvaron här hemma. Och det blir så klart en ond cirkel, när man själv börjar tackla av mentalt. När mamma och pappa drar sig undan, kanske till en liten stund vid datorn (jag kallar det mikropaus), så tolkar de det som att man inte bryr sig om dem. Barnen blir osäkra, och söker ännu mera kontakt. Och de tycker också att det är jobbigt att bo i röran. Och när man inte orkar aktivera dem, främst lillebror, så händer det mera bus och det blir ännu rörigare. Jag kämpar verkligen med att bryta denna onda cirkel, men det går inte alls just nu. Det har så klart att göra med att vi är extra ansträngda nu när maken är sjuk. Men det är alltid mer eller mindre så här, just nu. Om någon har något bra tips på hur vi ska ta oss ur detta - skicka hit det! ;)
Nästa gång, ska det blir ett mera positivt inlägg - jag lovar! ;)
Hej,
SvaraRaderaAtt du fortfarande reagerar på dina barns skrik betyder att din kropp fortfarande är för stressad, jag har själv haft det så, oerhört obehagligt. Tyvärr så är vila låååång tid det enda som hjälper för att få ner kroppen i normal stressnivå (runt 8 timmars sömn), och det är ju inte det lättaste för dig tyvärr. (i och för sig för ingen med barn, men allra hellst inte för dig, själv så fick maken ta barnet varje natt i ett halvår innan värsta stressen lade sig för mig). Men du kan försöka se dig omkring om det är möjligt att få mer stöd så att du kan få sova, och varva ner.
Svårt med röran, när det var som allra värst här hemma, med en kleptoman 1,5 åring, så plockade vi bort i princip väldigt mycket leksaker och lade i källaren, krasst så blev det mycket mindre att plocka undan på det viset, för vi orkade inte hålla rätt på det. Att dammsuga med en massa saker på golvet är ju i princip omöjligt, så mitt råd är att bara slänga ner en massa grejor i flyttkartonger och ta undan dem ett tag tills både ni har pustat ut lite. Jag kände mig förståss lite elak när jag plockade bort leksaker, men faktum var att barnet använde fantasin och kom på nya användningsområden för de leksakerna som var ikvar.
Om ni har ett litet större hus, kanske det är möjligt att låsa ett av rummen att ha till hobbyrum? Där kanske alla pärlor, pennor, målarblock mm är, och att ni föräldrar bestämmer att nu är det t ex lite pysseldags, och så är ni där tillsammans en stund, så kanske ni slipper att saker slängs ut, t ex pärlorna när ni inte är närvarande. En tanke i alla fall.
Men som sagt, färre saker, ger mindre städning, och tänk, om kanske 2 månader så finns det möjlighet att de kan vara ute mer i studsmattan, så då blir det lite lättare, det har varit en hemsk vinter.
Kram och hoppas vårsolen kommer strax :)
Tack! Linda, som vanligt skriver du bra kommentarer till mig! Tack för det! :)
RaderaJa, det är nog så att jag fortfarande inte är återställd sen all stress vi haft. När barnen väl somnat så sover de oftast till klockan 7, så jag har faktiskt möjlighet till 7-8 timmars sömn. :) Ja, jag vet vilken lyx det är för någon som har 2 autistiska barn. Problemet är alla saker som ska göras, men det blir lättare och lättare att få saker gjorda när barnen är vakna. Idag har jag städat ur barnens spelskåp och röjt lite viktiga papper. :)
Du har helt rätt med leksaker. Vi har plockat undan och tagit fram igen. Kanske ska vi ta bort en del saker nu igen. De blir ju snabbt större.
Vi har pysselsakerna i köket och det funkar rätt bra, så länge vi är där.... Men vi borde nog ge alla barnen var sitt rum snart, så de kan ha sina saker där och ta lite ansvar för städning osv. Vi bor i villa, ca 180 kvadrat, så möjligheter finns som väl är. Det underlättar att inte bo trångt, för folk kan gå undan när de vill.
Och vi bor i Skåne, och har en rätt så vindskyddad innergård (tätt mellan husen), så det blir nog hopp i studsmattan så snart snön smälter. De har faktiskt hoppat redan lite. :)
Kram, och tack igen. :)
:) Härligt att er studsmatta har tinat fram för er.
RaderaFörsök verkligen att vila när barnen sover, för om du vilar tillräckligt kommer du inte att reagera på "alarm" skriken på samma sätt, det är såå skönt nu när min ryggrad inte längre reagerar på samma vis på barnets skrik, så all vila har varit värt det.
Härligt med stort hus, tror att ni ändå ska fundera på att ha ett låst rum, för det rummet kan ni själv bestämma om det ska vara öppet eller stängt, för om målarfärger, pärlor mm är i barnens rum, kan de ju ändå få till det att hälla ut det i sitt rum, och antagligen du som får städa det med. Vi har en låst låda med målarfärger, så när jag känner att jag även orkar städa upp slasket, så får mitt barn måla, och de dagar jag känner, att nej idag orkar jag inte ta reda på kladd, så väljer jag att inte ta fram det, då lägger vi pussel, eller bygger lego eller något annat utan kladd ;) Kladdet i köket räcker gott o väl att ta rätt på varje dag.
Och kanske barnen får "förtjäna" att ha t ex pärlor i sitt rum, under förutsättning att de plockar undan efter sig? Då kan du ju plocka undan pärlorna när det inte fungerar, färgerna likaså, då har du en bestämd plats att ha det på, som barnen inte kan få tillgång till utan er föräldrar.
Kram
Tack för den infon. Den behöver jag nog. Det är så mycket jag vill hinna sent på kvällen. För mycket. Jag måste nog prioritera sömn lite högre. Då orkar man mer när man är vaken och hinner (paradoxalt nog) mer totalt sett. Tror jag.
RaderaSå supersmart med låst rum! Ska ta upp det med maken. Lekrummet används ju nästan inte. Man skulle kunna göra om det, fast det ska förstås snart bli Ms rum. Men kanske en kombination? Så han får ansvara för det? Eller ett låst skåp till pärlor. Det har vi men det står tomt. Dumt va?! Hur som helst så satte du igång min hjärna på nya bra spår nu. Tack! :)
Kram
Nu har jag ju bara 2 barn, men även en sambo som ALDRIG plockar saker i farten och vi renoverar 215 kvm hus.. (ja lite korkat ja)
SvaraRaderaJag har anlitat en städerska! Än sålänge är det bara en gång varannan vecka, men jag funderar på varje vecka nu... Hon är här i 4 timmar och de gånger vi inte hunnit plocka undan så har HON gjort det! Jag har inte ångrat mig en sekund. 1300 kr i månaden för att slippa städångest hälften av tiden.
Kan inte det vara något för er? Har ni testat?
Ja, det är ju onekligen en bra idé. Jag har föreslagit det för maken några gånger, men han är lite för misstänksam och gillar inte okända människor här hemma hos oss, så han har sagt nej. Men inte hjälper han till att städa mer för det.... :/
RaderaToppen att ni är nöjda!
Låter som om ni har det ganska jobbigt just nu... Och det blir ju inte roligare eller lättare om hemmet dessutom är rörigt och stökigt och man lever med känslan att man borde städa men inte orkar. Läste i annat inlägg att du ska prata med en psykolog och det är säkert jättebra att ta hjälp av en samtalskontakt. Ofta om man inte orkar mer än det mest basala som att ta hand om barnen, fixa mat och sköta sitt jobb så är det ett tecken på att man kan vara på väg mot en depression. Du verkar inte bara vara fysiskt sliten utan även psykiskt utmattad, att döma av dina senaste inlägg. Ta all hjälp du kan få!
SvaraRaderaLäste även i annat inlägg att en vän hade erbjudit sin hjälp. Ta emot även denna - vännen hade förmodligen inte erbjudit sig om han eller hon inte menade allvar med sitt förslag. Nu vet jag inte exakt vad vännen kan hjälpa till med men kanske kunde denna vän hjälpa er att röja upp, slänga och sortera? Om ni själva vill göra detta kanske vännen kan köra iväg skräp till tippen? Om ni på ett eller annat vis orkar samla kraft till en sådan röjning kan ni i samband med en sådan hyra in en städfirma några timmar som verkligen ser till att allt blir tipptopp och alla ytor blir rena. Det kostar ju inte jättemånga hundralappar med rut-avdrag. Detta kan vara en engångsåtgärd men kanske ska ni även fundera på om ni har ekonomisk möjlighet att ta in städhjälp mer regelbundet? Om barn lever i ständig oordning tror jag att det kan bidra till att de inte heller orkar bry sig om att hjälpa till att städa samt att de inte heller tar så väl hand om sina saker. En "nystart" i hemmet kanske kan hjälpa hela familjen att ta mer gemensamt ansvar? Det verkar vara du ensam som ansvarar för plockande och städande och det är helt ohållbart i en familj på fem personer!
Tack för att du delar med dig av dina upplevelser i bloggen! Antar att den fungerar som en ventil för dig men det är modigt att beskriva inte bara bra och roliga saker utan även situationer som är tyngre.
Hej!
RaderaTja, fast egentligen har allt blivit MYCKET bättre senaste halvåret, eftersom barnen växt till sig. Jag har egentligen inställningen att jag är på väg att må bättre. Det känns så. Vi har haft det rörig hemma i flera år, och jag undrar om det inte är så nu att jag känner att jag åtminstone har en chans att städa lite nu. Och det har jag gjort idag - städat ur ett skåp. :) Men din observation är säkert helt riktig ändå, för jag mår ju inte bra, bara för att det håller på att bli bättre.
Den här vännen är någon som hjälpt oss mycket tidigare och han menar allvar. Jag tror säkert att han kan hjälpa till att köra iväg lite skräp. Att sätta lister, ligger HÖGT upp på min önskelista.
Vi har möjlighet att ta hit städhjälp ekonomiskt, men maken vill tyvärr inte släppa in en städfirma (okända människor) i sitt hus. Det känns inte tryggt för honom. Men då får han städa lite mer, eller hur?! ;) Jag håller helt med dig om att det inte håller att jag städar för alla 5. Det funkar inte tidsmässigt. För de stökar ner mer än vad jag hinner städa. Nu på sistone har lillasyster och jag lekt "städleken", som hon faktiskt gillar. Hon är nog lite som jag, som tur är. ;)
Jag bloggen fungerar verkligen som en ventil. Jag beskriver alltid ärligt för "rosa" mammabloggar hjälper ju ingen..... Och bloggen hjälper mig själv att se mina egna problem. Jag upptäcker saker som jag aldrig hade upptäckt annars, bara för att jag sitter här och skriver och tänker efter. Det är jättebra. Och jag tror att detta inlägg gjorde att jag tog lite press av mig själv, och kom igång lite med städningen. Lite paradoxalt, men kanske ändå logiskt?!
Hur som helst tack för din kommentar! Ha det jättebra och skriv gärna igen.
Då kan du använda möjligheten att ta in städhjälp som en påtryckning för att få din man att städa! Om han inte respekterar att även han självklart måste städa ert gemensamma hem så behöver kanske inte du respektera hans önskan om att inte ta hjälp av städfirma... ;-) Man kan ju faktiskt vara hemma samtidigt om man vill och om jag förstår dina inlägg rätt så har ni LSS-personer hos er ibland och det verkar gå bra för maken, eller?
RaderaJag har också tänkt så, men jag är rädd att det bara skapar bråk. Det är nog så att han vill städa men inte orkar, om jag ska vara riktigt rättvis mot honom.
RaderaDet hade nog varit en syn det: Städfirma och maken som sprang runt och kollade allt de gör. :D
Jag tror att vi får satsa på familje-städ-dagar. Det har vi gjort när jag tänker efter. Skrev inte det, men han drog ut soffan och dammsög under den. Inte för att det var så jobbigt, men det var äckligt med alla leksaker som hamnat där i dammet. ;)
Jag tror att barnen mår bra av att vara med och "göra fin". Inte "städa". Det är ett fult ord..... ;)
Men du har helt klart en poäng med LSS-personerna. Tjejen städer ju också en del frivilligt, leksaker och disk. Och det tål han. ;)
Jag känner igen mig väldigt i din beskrivning av den där röran som vi har hemma. I vårt fall har röran skapats under många år, och eftersom vi är så trötta och slitna orkar vi inte uppbåda de extra krafter som behövs för att få ordning. Jag försöker sätta upp små mål, och framförallt rensa igenom och göra mig av med sådant som inte används för det är ockå något om vi inte gjort på många år. /Malin
SvaraRaderaJa, jag känner igen det. Vi har skåp som inte röjts på ett tag. Fast det största problemet, är det som flyter omkring, som vi dagligen drar fram. Det är svårt att hålla efter det, speciellt när de är vilda och slåss när de är vakna. När de somnat (kl 21-22), så kollapsar man bara mentalt.
RaderaJag känner ibland att jag städar och röjer kontant. Torkar även rent kladdiga ytor, dammsuger och moppar golvet. Men det gror igen för snabbt.
Jag vet inte vad man ska göra åt det. Fast andra sidan så har vi så sällan besök så det behöver inte vara tipp-topp. Det blir nog lättare ju äldre de blir. De är redan lättare nu än när de var mindre.
Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete. ;)
Hej! Vår räddning just nu heter Medicinet! Min stora pojke har just börjat äta det och det gör en enorm skillnad. Ett lugn som aldrig har funnits i vårt hem har infunnit sig. Man når liksom fram till honom.
SvaraRaderaHälsningar
Hanna
Vad härligt att det funkar Hanna! Verkligen underbart!
RaderaJag vet ju hur det var när M slutade med gluten och han kom ur sin "bubbla", och vi börajde nå fram till honom. Det var som att få sitt barn tillbaka. Kan ana att ni känner något liknande.
Kram